Erik började i sjätte klass.
Storskolan var mindre nu. Marianne hade bara varit här ett kort tag. Bengt hade flyttat. Och Rusalka hade gjort något slags prov, både skriftligt och muntligt – Erik visste bara vad Yrestam hade berättat – och visat sig vara så klok att hon hade flyttats direkt från femman till sjuan. Hon bodde visserligen kvar i byn, men tog bussen till Abborrträsk varje morgon och syntes aldrig till.
Det kändes faktiskt lite tomt i klassrummet. Erik stördes inte av den saken. Kanske skulle Arvid inte plåga honom mer nu när han inte hade någon medhjälpare.
Erik och Arvid kanske inte skulle bli vänner, det hade de egentligen aldrig varit, först hade de plågat Bengt tillsammans och sedan hade Arvid och Bengt plågat Erik. Men kanske skulle Erik slippa bli misshandlad.
Det måste vara över nu, tänkte Erik medan han gick till skolan. Dagen var ovanligt grå och sval, som om hösten inte kunde vänta längre. Det där måste vara över. Vad som än hade hänt i den där sänkan måste vara glömt nu.
Han kunde inte riktigt övertyga sig själv. Sänkan var inte en vanlig sänka. Erik hade sett vad den i själva verket var. Det trodde han i alla fall.
Han litade inte längre helt och fullt på sina sinnen.
Arvid såg honom komma, lämnade gruppen av femteklassare som han hade varit medelpunkten i och kom fram till Erik. ”Då börjar det igen.”
”Jo.”
Ingenting mer sades just då. Yrestam öppnade fönstret och viftade med den stora klockan. Barnen lydde och vaggade trögt iväg mot ingången.
Och sedan var de inte barn längre. De var kor, magra och feta, stora och små. Runda tomma ögon och idisslande käkar. Lydiga varelser som blint följde den skramlande koskällan. Ett par av dem råmade till men de flesta traskade tyst och fridfullt, lät sig lydigt fösas mot sitt öde.
Bara kreatur. Erik stod helt stilla i några ögonblick medan visionen smälte bort och boskapen blev pojkar och flickor igen. De är bara kreatur som gör som de blir tillsagda.
Han gick långsamt mot sitt sista skolår.
Det fanns en kamin i det stora klassrummet och magister Yrestam var inte blyg när det gällde att elda på så snart sommarvärmen försvann. Den instängda lukten av fuktigt ylle och svett växte.
Under de första veckorna i sexan kom det en lukt till, en som Erik aldrig kunde glömma.
Arvid hade bara sagt några ord när de träffades. Hans ögon hade sett vänliga ut. Ändå visste Erik genast att allt var sig likt. Angreppet kunde komma den första dagen eller efter tre veckor. Det var bara en tidsfråga.
Numera gick det på rutin att få stryk. Arvid blivit ännu bättre på att slå så att det gjorde ordentligt ont men utan att något syntes. Inga brutna ben, inga blåmärken eller blåtiror, bara några dagars smärta. Och så snart slagen började visste Erik att misshandeln snart skulle vara över, och med lite tur kunde det dröja ett par veckor till nästa gång. Allting blev så förvridet och konstigt i Eriks huvud att han började längta efter att få det stryk som han fruktade så mycket.
Arvid var grym. Men han var inte dum. Som bödlar och torterare i alla tider funderade han ut nya sätt att plåga och förnedra.
Det hände under lunchrasten på tisdagen, andra dagen i skolan. Erik stod för sig själv medan de andra barnen lekte eller pratade i olika grupper. När Arvid kom fram drog Erik en suck av skräck och lättnad.
Det var dags.
”Följ med.”
Erik lydde.
Arvid tog ut Erik i skogen igen. Vid det här laget var alltsammans så invant att Erik inte ens undrade om någon elev skulle reagera. Ingen hade gjort det förr. Varför skulle någon göra det nu?
De gick inte ända bort till myrstacken. Inne i skogen sade Arvid till Erik att sätta sig ned. Erik satte sig viljelöst på en stubbe.
Arvid knäppte upp gylfen.
Han tog fram pitten och pissade på Erik.
Han nöjde sig med att pissa ned nedre delen av Eriks byxor, lite nedanför knäna och ned till fötterna. Men det stänkte och Erik fick ett par droppar i ansiktet. Han gjorde ingenting, satt bara där, blundade och undrade vagt varför Arvid inte pissade honom i skrevet i stället. ”Titta, Erik har pissat på sig!”
Arvid kanske inte tänkte så långt.
Eller kanske han sparade det till senare.
Eriks byxor blev dyngvåta. Stanken gav honom tårar i ögonen, inte bara för att den var så stickande utan för att den inne i Eriks huvud smälte ihop med svarthundens pissande. Skräcken som hade fått björnen att pissa.
Alla pissade när de såg honom.
Hans värld var piss.
”Res dig upp, bög.”
När Erik tittade ned på eländet blixtrade något till. Smärtan kom ett ögonblick senare och när han såg upp fick han en svidande örfil på den andra kinden också. Hans öron ringde.
”Du är en jävla nazistbög”, sade Arvid utan några särskilda känslor. ”Jag ska utrota dig.”
Arvid gick sin väg utan att se sig om. Erik tog av sig byxorna och försökte vrida ur dem. När han kände vätan mot fingrarna, det kallnande pisset som hade kommit ur Arvid, höll han på att spy. Han torkade febrilt av fingrarna i gräset och prövade en annan metod: att gnida byxorna mot gräset.
Det fungerade inte. Stanken var fortfarande vidrig.
Han väntade tills han hörde skolklockan ringa. Hans byxor var blöta och stank. Vad kunde han göra?
Han gick hem. Han öppnade ytterdörren och ropade till mamma att han inte mådde bra, att han hade spytt på byxorna, och sedan gick han direkt till lagården och sköljde av dem.
Hela den eftermiddagen tillbringade han i sängen. Mamma ringde hem till magister Yrestam och förklarade att han hade blivit sjuk.
Nästa dag tog han risken att gå till skolan igen. Det var ett misstag. Alltsammans upprepades, ned till minsta detalj. Han blev stinkande blöt och fick veta att han skulle utrotas.
Han vågade inte gå hem en gång till. För ett ögonblick funderade han på att hitta någon bäck, snabbt skölja av byxorna, vrida ur dem och försöka hinna till lektionen. Men han kände inte till någon bäck mitt i byn. Bara badplatsen.
Han gick förbi skolan ute i skogen och fortsatte bort till badplatsen.
Där träffade han Rusalka.
Först visste han inte om hon var verklig. Under de senaste veckorna hade hans värld blivit ett gungfly där han hela tiden tyckte sig se andra verkligheter bubbla upp under vardagen. Om flickan hade lösts upp sig i tomma luften eller blivit en mörk skugga skulle han inte ha varit förvånad. Men hon var där. Hon satt på en sten och såg ut över vattnet.
När han kom såg hon på honom, uppifrån och ned. Det kändes som om hon såg honom på riktigt för första gången. Han försökte inte ens dölja sina våta byxor.
Hon skulle ändå ha känt stanken.
Hon sade med sin brytning: ”Do är svag. Dom svaga blir alltid plågade.”
Erik ville svara, säga något dräpande, något som visade att han egentligen var hårdast bland de hårda och att alltsammans var ett skådespel. Att han snart skulle slå tillbaka. Han kom inte på något.
Rusalka förändrades inför hans blick. Hennes svarta hår ljusnade till brunt, till askblont, och mörknade sedan en aning igen. Det slutade i en gyllenröd nyans, som den nakna Venus i snäckan, målningen som till och med hade fått en färgplansch i en av moster Edlas böcker. Rusalkas ansiktsdrag förblev hennes egna men fick ett slags ljus.
Hon såg på Erik med – det var omöjligt, han visste att det var en dröm, det kunde inte hända – hon såg på honom med kärlek.
Inte banal jordisk kärlek, inte sådant som stod i mammas veckotidningar, och inte heller den smutsiga driften som Erik fann i klippboken. Det han såg hos Rusalka nu var en högre kärlek. Ren och fridfull. Och samtidigt var den undergiven, som i drömmarna från klippboken.
Hon bjöd ut sig. I det ögonblicket gav hon sig till honom.
Han stod fortfarande kvar när hon reste sig upp och gick.
Han såg efter henne men hon vände sig inte om. Ändå visste han. Det fanns ett band mellan dem nu. En förening som aldrig kunde brytas.
Världen var grå och tom när hon hade gått. Han satt på stenen där hon hade suttit och väntade håglöst på att tiden skulle gå. Det fanns inte mycket som var mer ödsligt än en badstrand om hösten.
Han kom hem sent och mumlade om att han hade pratat med någon. Mamma gav honom en blick men sade inget.
På kvällen ringde telefonen.
Kvällarna mörknade och det här året drog mamma för gardinerna så snart det skymde. Telefonen fanns i salen. Pappa var ute och mjölkade och för att ta sig till salen måste mamma gå genom hallen, alldeles bredvid spegeln och inte långt från trappan. Erik såg hur hon höll sig så långt åt vänster som möjligt, långt borta från trappan, och hur hon envist såg åt samma håll.
Han förstod att hon också undvek spegeln.
Telefonen skrällde igen innan mamma hann fram. Hon väntade, stod där med handen lyft som om hon inte kunde bestämma sig. Det ringde flera gånger till och till slut lyfte hon luren.
Det var Yrestam som ringde. Erik hörde mamma säga ”Var han inte?” När hon vände sig om och såg på honom visste han vad saken gällde.
Pappa var lyckligtvis i lagården. Mamma nöjde sig med att säga att han inte fick skolka mer från skolan, till slut skulle polisen hämta honom, och om han inte trivdes var det bara att försöka göra något åt saken.
Arvid pissade på honom nästa dag också. Tre dagar i rad. Erik väntade så länge han vågade och sprang sedan mot skolan. Klockan ringde innan han var framme. Han rusade till toaletten på skolhusets baksida, slet av sig byxorna där inne, försökte skölja dem under kranen, vred ur dem och satte på sig dem. Men han hade bråttom – det var redan ett par minuter sedan klockan hade ringt. Det våta tyget sladdrade kring smalbenen på honom och han kände själv lukten.
”Erik”, sade Yrestam när han kom in. ”Så trevligt att du vill göra oss sällskap.” Som vanligt var det svårt att veta om Yrestam försökte skämta eller helt enkelt var förvirrad.
Erik sade inget. Han satte sig bara i bänken. Den här lektionen pratade Yrestam om grammatik med treorna och fyrorna medan femmorna skrev uppsats och sexorna räknade. Erik försökte koncentrera sig på talen. Det fungerade. En liten stund.
Då och då kunde Erik höra en droppe falla från sina byxor och ned på golvet. Någon vände sig mot honom och såg bort igen. Någon annan gjorde samma sak och grimaserade. Erik väntade på det som måste hända.
Det blev naturligtvis Arvid.
”Magistern”, sade han. Yrestam hörde sällan den första frågan eller begäran om uppmärksamhet, han var alldeles för djupt försjunken i det han pratade om.
”Magistern!” sade Arvid igen och den här gången fick han en reaktion.
”Ja?” sade Yrestam.
Arvid pekade på Erik och sade: ”Han luktar konstigt.”
Folk sniffade i luften. Erik kände själv lukten, men det fanns inget som han kunde göra. Yrestam måste själv ha känt den vid det här laget.
Arvid gav sig inte. ”Han luktar piss!”
”Det heter urin”, sade Yrestam. Men han var redan på väg mot Erik. Han såg Eriks byxor och den lilla pölen på golvet, tvärstannade och sade överraskat: ”Men vad har hänt?”
Erik sade ingenting. Han tänkte varken låtsas att han själv hade varit klumpig eller försöka hitta på någon ursäkt. Att berätta sanningen hade varit meningslöst – ingen skulle ha trott på honom, och det skulle ha gett Arvid något nytt att straffa honom för.
”Ställ dig upp”, sade Yrestam. Erik lydde och ansiktena omkring honom förvreds. ”Han har ju pissat på sig!” sade någon. En av flickorna höll handen för munnen och rusade ut genom dörren.
”Du fyller ju tretton snart”, sade Yrestam. Han lät arg, på ett osäkert sätt. ”Du ska väl inte ha sådana här olyckor. Gå hem och byt byxor. Kom tillbaka sen.”
Erik lydde.
Nästa dag tog han med sig ett par extra byxor i väskan, men Arvid verkade alltid kunna förutse hans planer. Han tog ut med Erik i skogen igen. Erik väntade sig mer pissande. Men i dag var det stryk.
De var ensamma, nästan borta vid myrstacken. Arvid började med att slå Erik i magen. Slaget träffade inte riktigt rent och Erik föll inte omkull, vek sig bara dubbel och stod där i väntan på nästa.
Medan han stod så dök en tanke upp från ingenstans.
Han skulle kunna slå tillbaka.
Varför inte? Arvid var ensam nu. Han var visserligen större, men Erik hade arbetat hårt hela sommaren, vuxit och fått muskler. Om Erik slog till, helt oväntat, slog Arvid i ansiktet – eller sparkade honom i skrevet, vad som helst – så kunde han överraska honom och få omkull honom.
Slå igen. Gång på gång.
Slå Arvid i ansiktet, i magen. Ge honom örfilar, slå honom på munnen med knytnäven, slå honom rakt i ögonen tills de svällde igen. Slå och sparka och slå, ge igen för all misshandel.
Hämnas.
Han kände sina nävar knytas.
Sedan kastades hans huvud åt sidan av en svidande örfil.
Arvid sade tonlöst: ”Det är ingen idé att du försöker. Kom igen, är du så förbannat tokig så kom igen. Men om du ens försöker slå mig så sliter jag av pitten på dig och kör ner den i halsen. Pissbög. Du kommer aldrig undan.”
Han spottade Erik i ansiktet. Sedan började han slå på allvar.
Erik gjorde ingenting mer än att ta emot.
Arvid slutade med pissandet. Men skolan glömde inte vad som hade hänt. Erik förstod att han hade fått öknamnet Pisskräket. Ibland hörde han ordet rätt i ansiktet, men oftast bakom sig eller när någon inte trodde att han skulle höra. Han kunde stå i matkön, eller i kön till ribbstolen på gymnastiken, och någon sade något som fick alla att skratta.
De var inte hans kamrater längre. De var boskap. Han såg det mer och mer ofta, i deras sätt att ställa sig i kö, i lydigt viftande händer, i de dumma ögonen.
Han såg annat också. Britt-Inger, hans klasskamrat i fem år, böjde sig ned för att vässa pennan vid katedern och Erik såg hennes mage svälla upp. Flickan åldrades till medelålders kvinna och inom några sekunder tog hon sig för den stora magen. Hon öppnade munnen och vrålade men inget ljud hördes.
Resten av klassen arbetade som vanligt.
Britt-Inger föll omkull och vred sig på golvet. Hennes kläder rämnade, hon särade benen till det yttersta, och ett svart slemmigt huvud dök upp mellan benen på henne. Britt-Ingers ben trummade i golvet medan barnets huvud dök upp, pressades tillbaka in i det blodiga könet igen, blev synligt på nytt – och rann ut på golvet.
Saken var inte ett barn. Grisslakten var ingenting i jämförelse med det som lät sig födas ur Britt-Ingers sprickande kön. Erik blundade hårt och skakade vilt på huvudet.
När han öppnade ögonen satte sig Britt-Inger lugnt i sin bänk. Yrestam såg på Erik med rynkad panna.
Erik slog ned blicken och fortsatte att skriva om fanerogamer.
Det hände igen. Det hände med Åsa och med Tommy och med Lena. Han såg dem ligga sjuka, eller drabbas av olyckor, eller dö. Ett par av dem dog lugnt och stillsamt i sjukrum, men Tommy hamnade under en omkullvält bil och kämpade länge, länge efter luft innan hans krafter tog ut och han lät sin bröstkorg tryckas ihop.
Ändå var Lena värst. Kanske därför att den visionen blandades ihop med något som var alldeles för nära Erik.
Lena letade efter en bok i sin bänk. En liten bilring av fett syntes ovanför hennes byxor. Erik blinkade till en gång och såg henne, i trettioårsåldern, fet och sliten, leva med en karl som drack. En man som drack och slog henne. De hade en liten dotter och i visionen visste Erik vad Lena fruktade mest: att mannen skulle ge sig på barnet. När det höll på att hända gjorde hon själv något för att reta sin karl, kallade honom ynkrygg eller fyllis ... ett par gånger slog hon till och med kraftlöst på honom med sina knubbiga små nävar, hamrade meningslöst som när någon bankar på en dörr.
Resultatet blev det hon önskade. Hon tog sitt straff.
Men allting växte sig värre. Lillflickan hade kolik och skrek långa stunder. Pappans blick blev mörk och smal och Lena måste ta ut sin dotter ur huset innan något hände.
Ibland måste hon lämna dottern hemma och gå ut: hon måste handla och tvätta och ta upp potatis, mjölka och mocka. Hennes karl gjorde inte sådant längre. Han var fullt upptagen av att krypa längre och längre in i flaskan. Lena försökte göra sina sysslor när han redan hade somnat, men hon skyndade sig ändå så mycket det gick.
Han kunde ju vakna.
Visionen växlade mellan natt och dag, höst och sommar, medan allting blev värre. Och en sommarkväll kom Lena vaggande in från lagården. Hon ropade i dörren men fick inget svar. Hon ropade igen.
Ingenting.
Hon gick snabbt in i huset. Köket. Badrummet. Ingenting.
Och så kammaren.
Erik såg henne tveka vid dörren. Skaka på huvudet. Kippa efter luft.
Hon gick in. Stannade direkt innanför dörren.
Sängkläderna ur vaggan låg i korvar och högar på golvet.
Dottern syntes inte till.
Lena gick fram till vaggan och såg ned. På något sätt lyckades Erik undvika att se vad hon såg. Han hörde någon skrika, ett långt och genomträngande skrik som fortsatte medan den vuxna Lena blev alldeles vit i ansiktet, vände sig om, gick till köket och tog en förskärare, gick ut, skar av klädstrecket, lät förskäraren och de våta kläderna falla på marken, rullade ihop klädstrecket, tog det i handen och gick.
Bort från gården. Ut i skogen.
Erik kände en skarp smärta på kinden i samma ögonblick som det gälla skriket avbröts.
Tio vita ansikten stirrade förskräckt på honom. Ovanför honom svävade ett elfte, en Yrestam vars ögon var så uppspärrade att Erik först inte kände igen honom.
Yrestams hand skälvde i luften för att ge Erik en örfil till. Skälvde och knöts. Slappnade av. Yrestam öppnade munnen för att säga något. Men Erik hann före.
”Du kommer att hänga dig”, sade Erik halvhögt till sin lärare, men mest för sig själv. Han släppte inte Yrestams blick men såg något helt annat. ”Du kommer att ta ett rep och gå ut i skogen – som Henry – du kommer att hitta en tall och ta dig upp och göra en snara och stå där och stampa av en gren ... när du förstår att alla vet din hemlighet ... vad du egentligen längtar efter ... du kommer att hänga där och sprattla och strypas, ångra dig men –”
”UT!” skrek Yrestam. Hans röst sprack och klirrade som en fönsterruta. Han skrek något annat, något obegripligt, och sedan ”UT UT UT, UT HÄRIFRÅN!” Han viftade med armarna åt hela klassen och de andra eleverna förstod långt innan Erik gjorde det: de rusade upp ur sina bänkar, snavade över varandra och sina egna fötter, lämnade allting som det låg, sprang eller föll och kröp, i en odefinierad massa mot dörren. Innan de första ens hade hunnit ut drog Yrestam upp Erik på fötter och vräkte honom mot katedern. Han tryckte ned Erik på mage över katedern och slet ned byxor och kalsonger utan att knäppa upp något.
Yrestam tog pekpinnen från katedern och gav Erik det värsta kok stryk Erik någonsin hade fått. Värre än något som Arvid hade gjort. En ren misshandel med en pekpinne av björk som lyckligtvis gick av efter de första femton eller tjugo slagen.
Men då var det länge kvar. Erik blödde efteråt och skulle inte kunna sitta bekvämt på många dagar. Yrestam var så andfådd att han inte kunde stå rak. Han pekade med den vassa avbrutna pekpinnen och Erik haltade ut.
Utanför dörren väntade elva vita ansikten. Erik såg aldrig på dem.
Efter det bevakade han sig själv noggrant och slapp de värsta synerna. Han hade tur – ingen nämnde någonsin saken. Hans föräldrar fick aldrig veta. Men Yrestam såg honom ännu mindre efteråt, Erik visste att hans betyg skulle sjunka ännu mer, och han kände rädslan hos sina klasskamrater.
Han är galen. Som sin farfar.
Kanske hade de rätt.
Det var inte bättre hemma. Kanske pappa kände att mamma blev mer och mer rädd, för honom själv, för speglar, för mörker, vad som helst. Kanske retade hennes rädsla honom. Hur som helst hände det mer och mer ofta att pappa slog henne. Det gjorde henne ännu räddare och rädslan tycktes i sin tur hetsa pappa ännu mer. När hon rörde sig i köket eller salen gjorde hon det så omärkligt som möjligt, tyst som en mus, medan pappa var katten som oavvänt följde bytet med blicken. Lekte med sitt offer.
Erik var säker på att pappa åtminstone delvis gjorde det bara för att plåga henne. Och mamma lät sig plågas. Som han själv.
Mamma hade ett allvarligt samtal med honom. Pappa hade nyss gått för att mjölka, ensam igen och inte helt stadig på benen, och Erik anade att mamma hade väntat in ett lämpligt tillfälle. Han satt i salen och läste Bonniers konversationslexikon, något som han hade börjat med den sommaren och gjorde helt utan plan. Han tog bara ned ett band från hyllan, slog upp det var som helst, bläddrade och ögnade hit och dit tills han fann något som fångade hans intresse. Det var ett sätt att hålla tankarna borta från allt annat.
”Erik”, sade mamma. Hans muskler spändes. ”Erik, hur är det egentligen?”
Hennes tonfall räckte för att han skulle bli säker. Det var dags för det Stora samtalet. Nu när de två var ensamma.
Han hoppades att pappa skulle mjölka snabbt. Men det var fåfängt – ju mer pappa drack, desto längre tid tog han på sig.
Erik svalde. Han slog igen boken men höll kvar ett finger på sidan där han var. ”Bra”, sade han.
”Är det säkert?”
”Jo?”
Hon vägrade att släppa honom med blicken. Några sekunder gick och sedan sade hon: ”Jag tror dig inte.”
”Jaha.”
Erik visste att han verkade kall och oåtkomlig. I själva verket drabbades han av total panik. Att berätta sanningen var omöjligt. Det var bara någon dag sedan Arvid senast hade låtit Erik få veta på vilket sätt han skulle dö om han skvallrade.
Mamma såg fortfarande på honom. Erik undvek hennes blick genom att se mot fönstrets blommiga gardiner, men när han insåg att han satt exakt som pappa brukade göra vände han blicken mot golvet i stället.
”Är det allt du vill säga?” sade mamma till slut.
”Jo.”
Hon var tyst en stund. När Erik till sist tittade upp satt hon och såg ut genom fönstret. Det började skymma.
”Jag är väldigt glad att du finns”, sade hon, så tyst att Erik fick gissa sig till orden. ”Väldigt glad. Jag önskar bara ... att vi hade haft det bättre.”
Erik vågade inte svara.
”Jag är rädd för vad som kan hända”, viskade mamma. ”Jag har funderat hela sommaren och inte kunnat bestämma mig. Men jag tror att jag måste berätta sanningen för dig.”
”Jaha”, sade Erik igen. Han hörde plötsligt hur ljudligt väggklockan tickade. Efter några sekunder fortsatte han: ”Sanningen om vad då?”
Klockan tickade vidare.
”Jag berättade för dig lite om farfars och pappas familj. Minns du det?”
”Jo.”
”Och på Furunäset, när farfar skrek som en hund, sa jag att han hade gjort ... saker ... med pappa.”
”Jo.”
”Jag ljög för dig. Farfar gjorde aldrig något med Evert.”
”Nähä.”
Erik sade bara det enda ordet. Inom honom rusade tankarna iväg. Farfar gjorde aldrig något med pappa?
Han hade anat det, insåg han. Mamma hade ljugit för att sanningen var ännu värre. På något plan hade han förstått att det var så, men utan att tänka medvetet på saken.
”Titta på mig”, sade mamma. Erik lydde motvilligt.
Hon sade: ”Du får aldrig tala om för pappa att jag har berättat det här. En del av det vet han inte ens att jag vet. Jag har frågat andra och en del saker har folk berättat utan att jag har bett om det. Förstår du? Jag vet inte vad pappa gör om han får veta.”
”Mm.” Eriks hjärta bankade vilt. Det var precis som med bilderna från kriget, och med ravinen bortom den brända skogen. Han ville inte höra. Men han kunde inte låta bli.
”Lovar du?”
”Jag lovar”, sade han.
Mamma pratade länge, så länge att båda två glömde bort klockan, och efter ett tag var det som om Erik själv var inne i historien. Han hörde inte längre mammas röst utan var själv med när Astrid och Johan träffades och i allt det som hände efteråt. Ibland tyckte han sig se mamma, sittande vid köksbordet, skymtande som i dimma eller bakom något slags tunt tyg, men för det mesta befann han sig i artonhundratalet.
Än en gång löstes hans värld upp och gled omkring mellan overkligheter.