De lärde sig rutiner. Astrid och Johan anpassade sig till varandra på det sättet att de undvek varandra så långt det var möjligt. Astrid steg upp först på morgonen, gjorde upp eld, satte en kaffepanna på spisen och gick ut till dasset. Johan väntade så länge som han visste var nödvändigt innan han själv klädde på sig. När han hörde henne komma in gick han ned och fortsatte rakt ut genom dörren utan att titta in i köket.
När Johan kom in hade Herman också stigit upp och när Herman gick ut passade Johan på att gå upp och bädda till sin säng. Ett par gånger hade han bäddat Astrids säng också, men hon tyckte inte om det. Hon föredrog att bädda den själv, eller gick och lade sig på kvällen med allt orört från morgonen.
Hon var ju särskild.
De hade bott tillsammans i flera år nu och visste allt om varandras vanor. Att slippa vara ensamma med varandra var inte svårt.
Herman blev deras skiljevägg och samtidigt deras enda sätt att nå varandra. Även om Johan inte tyckte om det, och Astrid tydligt visade att hon inte heller tyckte om det, så hände det att de måste få veta saker. Jag ska till Arvidsjaur, kunde Astrid säga en morgon. Hon talade aldrig om hur hon tänkte färdas eller vad syftet med resan var. Hon vände sig bara till Herman och sade: Jag ska till Arvidsjaur. Behövs det några nya byxor eller något annat här i huset?
Herman såg på Johan, som antingen skakade på huvudet eller mumlade något i stil med Ja, inte vore det dumt med en ny gens. Eller: Det skulle nog behövas ett par nya stövlar.
Herman upprepade då Johans ord, lite högre, som om Johan bara hade råkat tala för lågt. Jo, nog hade det varit bra med ett par nya stövlar.
Först efter att den saken var avklarad sade Astrid: Och far själv. Behöver far något?
För en utomstående skulle alltsammans ha tett sig mycket underligt, som ett slags rit eller ceremoni, en som dessutom utfördes utan att Johans och Astrids blickar någonsin möttes.
Det var mycket sällan någon utomstående kom dit. Huset hade börjat få ett tveksamt rykte: Tora hade drunknat med Siini, Johans bäste vän hade gått genom isen, Astrid tycktes inte kunna bli havande och när hon till slut blev det födde hon en köttklump som ingen talade högt om. Precis som, viskades det, precis som med systern som aldrig fick leva.
Det är något med blodet, viskade gummorna. Margareta var borta nu, men Gunhild och Syrene hade fått sällskap av Håkans Ida. Nog är det något med blodet, viskade de. Två gånger i samma familj. Nog är det så.
Ja, det var nog bäst att hålla sig borta från det huset. Men om någon ändå kom dit – det kunde handla om ett dödsbud, eller någon stor nyhet, som när Mihkkel, Siinis far, skulle gå till Jörn och aldrig kom tillbaka – när något sådant hände var Astrid och Johan i alla fall i samma rum. De såg inte på varandra sådana gånger heller, och de styrde samtalet så att ingen av dem behövde säga något direkt till den andra. Men de var i samma rum.
De hjälptes åt. Ja, egentligen kunde man ju säga att de hjälptes åt andra gånger också, när de höll sig ur vägen för varandra och betedde sig som om den andra inte fanns. Det var vad som fanns kvar mellan dem nu: att de hjälptes åt med att undvika varandra.
Herman talade aldrig med någon av dem, eller med någon annan i byn. Det var som det var. Astrid var Astrid. Inte kunde han göra något.
Som vanligt kunde ingen avgöra vad Astrid tänkte. Under sommarhalvåret höll hon sig för sig själv. Hon gick runt i skogen på östra sidan, plockade bär eller svamp när årstiden var rätt, snarade ripa eller tog hem ris eller vad som nu kunde behövas. Kanske funderade Johan eller Herman någon gång på hur hon egentligen hade det.
Om det var så, så talade de aldrig om saken. Även Johan och Herman hade lärt sig att undvika varandras blickar, att inte prata i onödan och att när det var nödvändigt hålla samtalet så kort som möjligt.
Har kon kalvat?
Jo.
Eller:
Fick ni någon älg?
Två.
Jaha.
Till sist hade det blivit så tyst att huset själv stod för de flesta ljuden som fanns där: knarrande golv, gnisslande dörrar, knakande ljud när trähuset anpassade sig till vinter och sommar och tjäle eller regn.
Och Astrid gick för sig själv.
Vad hon tänkte visste ingen. Kanske inte ens luffaren. Men liksom Astrid var luffaren den han var, och han hade varit det i oräkneliga tider. Luffaren var inte den sorten som ger upp.
I början av juni, sommaren efter att Astrids halvformade barn hade fötts, var hon ute i skogen på östra sidan för att snara ripa. Hon hade tillverkat snaror, fem stycken, och bar dem i en liten säck medan hon letade bra ställen. Det var när hon rätade på sig efter att ha gillrat den tredje fällan som hon såg honom.
Han sade: Vi ses igen.
Hon gav honom en kort blick, som för att bekräfta att det verkligen var så illa. Dagen var solig och varm, en av de första riktiga sommardagarna, men luffaren bar som vanligt sitt eget mörker med sig. Som en liten höstack där luften var mörkare.
Han var välklädd. Den här gången bar han en kostym med väst och klockkedja. Den bredbrättade hatten borde ha sett underlig ut, till och med komisk, men det var något med mannen som kvävde skrattet innan det ens hade börjat ta form.
Han var ingen stilig karl längre. Om han någonsin hade varit det.
Astrid såg ned och sade tyst: Du ska inte vara i den här trakten. Gå härifrån. Du har lurat mig nog.
Inte har jag lurat dig.
Han log, luffaren, och satte tummarna innanför hängslena.
Inte har jag lurat dig, upprepade han. Jag har gett dig det du ville ha.
Det har du inte.
Nåja. Jag har gett dig det du har bett om.
Du är, sade Astrid som mindes katekesen och konfirmationen väl, du är verkligen lögnernas herre.
Ett leende skymtade i dunklet under hattbrättet. Vad ska jag säga nu? frågade luffaren. Säger jag nej så vet du ju att jag ljuger. Säger jag ja, så tar du det som att lögnaren talar sanning.
Det där, sade Astrid, kan vara den första sanning du har sagt till mig.
Nej. I själva verket har allt jag har sagt varit sanning.
Nu ljuger du igen.
När har jag ljugit?
Du har vridit och vänt på orden som en smed bearbetar järnet. Du har tämjt orden och föst in dem i din egen fålla. Jag kan inte lita på dina ord.
Luffaren såg en grästuva på marken, ryckte loss ett strå och tuggade på det. Hans ögon glimmade till i mörkret under hatten.
Du är ändå stolt, sade han till Astrid. Du är lång och rak, du har kvar nästan all din skönhet, och ingen kan härska över dig. Du går för dig själv och du vet vad du vill.
Jag vet bara att jag vill att du går.
Och du är klok. Du vet, du har nog alltid vetat, att ingen kan härska över mig heller. Du har inte försökt skrika eller slå, eller gråta och tigga. Du vet att du måste övertala mig för att få vad du vill ha.
Gå härifrån då. Dina svek intresserar mig inte längre.
Luffaren tuggade. Det gick en tid, inte mycket lång, men tillräckligt lång för att Astrid skulle bli tvungen att kasta en blick på honom.
Hon såg genast ned. Men luffaren sade: Ni är lika, du och Johan. När han först kom var han den ende som inte hade hört talas om dig och kom för att fria. Alla andra visste att de ville ha dig, och dem ville du inte ta. Men han som bara kom på genomresa, honom valde du. Och Johan föll för Siini när hon visade att hon inte var intresserad av honom.
Astrid sade: Ja, du talar om gamla tider du. Men inget nytt har du att säga.
Det var så redan när du var liten, sade luffaren. Du ville ha en syster. Du tyckte att du kunde prata med henne redan innan hon hade kommit till världen. Nog såg du fram emot att träffa henne på riktigt. Men först när hon inte fick leva förstod du hur mycket du längtade efter henne. Det du har, Astrid, bryr du dig aldrig om. Det du aldrig kan få är det du verkligen vill ha.
Gå härifrån, sade Astrid.
Gå själv. Gå du bara.
Det är ingen idé. Du följer efter mig. Du dyker upp igen. Nog känner jag dig.
Jag har ett erbjudande, sade han.
Jag är inte intresserad.
Han släppte grässtrået på marken. Det svartnade och krullade ihop sig och löstes upp till damm.
Luffaren i kostymen sade: Du fick tillbaka Johan. Jag gav dig honom tillbaka.
Och tog min mor.
Jag gav dig Johan tillbaka, men när han blev din var han inte lika viktig längre. Ni försökte få barn och samma sak hände igen: när du inte kunde bli havande började saken betyda så mycket mer för dig.
Och, sade luffaren efter en paus, när du fick ett barn som inte var ett barn – det var då det blev det viktigaste i världen för dig.
Hon sade, som förundrat: Bibeln hade rätt. Ja, du är verkligen lögnernas herre.
Vad som är lögn för den ene är sanning för den andre. Jag känner dig, Astrid. Jag vet hur du undviker Johan, så envetet att han undviker dig också. Johan gör det för att han tycker om dig. Hans kärlek till dig är lika stark nu. Han tror att du vill att han ska lämna dig i fred och därför gör han det.
Och du själv längtar så mycket efter ett barn att du inte ens vill tänka på det. Du gör ditt hjärta hårt, du tiger och går för dig själv och människor ser dig som oåtkomlig. Men den som känner dig på riktigt, som jag, ser att din hårdhet egentligen inte handlar om andra människor. Den handlar om dig själv.
Du skyddar dig själv från dig själv. Och åren går. Snart är du för gammal, Astrid, snart är du som gummorna i byn, tandlös och rynkig, och din släkt dör med dig.
Hon sade trotsigt: Och det är ditt fel.
Nej. Det är ditt. Du har alltid haft dina val. Jag begärde Albin för att låta dig bli havande och du gav honom till mig.
Så konstigt, sade Astrid, nu talade du sanning igen. Låt det sluta där. Jag orkar inte lyssna på mer lögner.
På något sätt, kanske hade de gått runt varandra, hade luffaren hamnat i motljus. Solen hade börjat sjunka och luffaren var inte stort mer än en mörkare silhuett inuti sin stack av dunkel. Men det syntes att han gjorde en gest som nästan var vädjande.
Om jag säger så här? sade han. Jag ger dig ett barn. Ett barn som föds friskt, med fingrar och tår och ansiktsdrag på rätt plats, ett barn med din skönhet och din styrka. Ett friskt barn som kan leva ett långt liv. Är du intresserad?
Kanske kämpade hon med sig själv. Än en gång gick det en tid.
Astrid sade mycket tyst: Och vad skulle det kosta?
Luffaren stod plötsligt alldeles framför henne. Han böjde sig mot hennes öra och viskade. Astrid backade undan, så snabbt att hon höll på att sätta sig i fräkne och lavar.
Nej aldrig, sade hon. Sluta. Aldrig, aldrig någonsin.
Men luffaren viskade vidare.
Och Astrid lyssnade.
Hon blev snällare mot Johan efter den dagen i skogen. Hon såg honom. Hon talade direkt till honom. Och Johan gav efter, liksom när en envis oxe plötsligt stillnar till och blir lugn, han gav efter och mötte hennes blick, svarade på hennes ord.
Samtal förekom i huset.
Herman kände en stillsam lycka. Han ville nog hålla den tillbaka men den trängde sig på ändå.
Liksom Astrid hade Johan stängt sig för sig själv. Nu öppnades dörrarna och han släppte in den mest förföriska känsla som finns: hoppet.
Kanske kunde det ändå bli bättre.
Det blev så att Astrid snuddade vid hans arm. Sedan att hon lade sin hand på hans.
Det blev så att Johan såg upp när deras händer möttes och att Astrid då såg honom i ögonen.
Det blev så att hon log mot honom.
Hoppet växte i hans bröst. Men han kände sin egensinniga hustru väl.
Han väntade på henne. Bättre det än att ha för bråttom.
På midsommarkvällen hände det. De hade ätit gott och druckit snaps, flera snapsar, så att Herman hade blivit trött och gått och lagt sig. Johan kände också värmen från spriten, och han såg den hos Astrid: spriten hade förgyllt hennes ansikte. Ja, hon var lika vacker som förr.
Hon fyllde deras glas.
De samtalade.
Samtalet blev livligt, kanske mest på grund av Astrid själv, och till slut sänkte hon rösten och sade:
Vi väcker ju far.
Ska vi gå och lägga oss? sade Johan, genast nyktrare.
Nej! protesterade hon. Nej, inte alls. Det är ju midsommar. Det är ljust och varmt. Kanske den finaste natten på året.
Ja.
Vi går ut i skogen.
Hon såg honom i ögonen när hon sade de orden, hennes hand låg över hans, och ingen man hade kunnat ta miste på löftet som fanns i hennes blick.
Ingen man hade kunnat säga nej.
De gick ut, lättklädda som de var. Johan hade knappt sett på Astrids tunna klänning förr. Nu for hans blickar till hennes kropp, gång på gång.
Om han tänkte på att de gick åt väster så nämnde han inte den saken.
När de redan var ute i skogen stannade Astrid till, vände sig mot honom, drog honom till sig och kysste honom. Johan besvarade kyssen och kände hennes kropp genom det tunna tyget. Han var nära att lägga omkull henne där och då, men trots snapsarna behöll han fattningen: Nog kom han ihåg att Astrid visste vad hon ville. Hon måste få bestämma.
Johan ville inte göra något fel.
Hon släppte honom, men liksom motvilligt, och hennes ögon dröjde sig kvar en stund.
De fortsatte.
Natten var ljus, himlen var märkligt genomskinlig, och skogen var lika tyst som en midvinternatt. Det var som om inte ens deras steg hördes: inga kvistar bröts, inga stenar rasslade.
Samtalet hade tagit slut. Astrid gick före på den smala stigen. Johan följde någon meter efter. Han kunde inte se sig mätt på hennes kropp. Särskilt inte nu när han visste att den tunna klänningen var det enda plagg hon bar.
När de nästan var framme vid tjärnen pekade Astrid åt vänster och förde honom längs en nästan omärklig stig, bara en kort sträcka, tills de kom ut i en glänta. Där stannade Astrid och vände sig mot Johan.
Älskar du mig?
Det vet du.
Hon sade: Glöm aldrig det.
Astrid drog klänningen över huvudet, långsamt, som för att hetsa honom. Han såg allt hon hade. Och skönheten fanns kvar. Så var det.
Hon klädde av honom också. Johan lät henne klä av honom och när hon visade att han skulle lägga sig på rygg gjorde han det. Han borde ha känt kvistar och skravel i ryggen, men Astrid hade sopat hela gläntan ren när hon slog sönder sitt hus och marken var fortfarande mjuk och behaglig.
Hon grenslade honom. Han gled in, lätt som en sked i grädde.
Astrid var som ett djur, som en katt, smidig och len och mjuk men ändå stark. Hon hetsade honom mer än någonsin. Hon såg honom i ögonen och gjorde saker som han aldrig hade kunnat föreställa sig. Johan följde med i hennes upphetsning och när han till slut vräkte sig in i henne med alla sina krafter, mer kraftfullt än han hade varit man till någon gång förr, just när hans ögon vidgades och blev svarta inför orgasmen, ströp hon honom.
Han kämpade emot, men han hade inga krafter till annat än det som var på väg att vräka sig ur honom.
Hon viskade: Du älskar mig ...
Om han hade kunnat skulle han ha svarat ja. För så var det.
Han lät henne få som hon ville även den här sista gången.
Alldeles innan det svartnade var det som om Astrid såg förbryllad ut. Hon släppte inte greppet, hennes höfter kastade sig lika hjälplöst mot honom, men hon sade några ord som blev de sista Johan skulle höra:
Du är i mig. Varför är –
Han ryckte hjälplöst medan hans kropp kämpade och hans säd fyllde henne. Sedan blev han stilla.
Astrid rätade långsamt på sig. Hon såg bort mot hörnet av gläntan, där hennes lilla gård hade stått, och för en stund tyckte hon sig se byggnaderna igen. Som om hon aldrig hade förstört dem. Hon såg fuset och boningshuset, och när hon kisade tycktes hon se små människor där inne, människor som levde sina små liv utan att ana att hon såg dem.
Att hon hade skapat dem.
Efteråt bar Astrid sin make till vattnet. Han var lätt som ett litet barn, som om han hade tömt ut hela sig själv i henne. Astrid var naken och gick ut i det svarta vattnet med honom. Hon gav honom en liten knuff, stötte honom ifrån sig en sista gång, och såg honom glida ut i vattnet och långsamt sjunka.
Hon kastade hans kläder efter honom.
När hon kom tillbaka till gläntan för att klä på sig stod luffaren där.
Du var i mig, sade Astrid.
Jag ville vara med, sade luffaren. Det var ju ändå sista gången.
Astrid sade inget mer. Hon gick hem.
Var är Johan? sade Herman dagen efter.
Astrid sade: Jag vet inte. Vi var ute i skogen. Han ville stanna längre. Jag gick hem.
Var var ni?
På östra sidan, sade Astrid.
Herman sökte, Astrid hjälpte till, några bybor hjälpte till. Johan blev aldrig hittad. Och på hösten började Astrids mage växa igen.