När snön kom syntes det redan på Astrid. Herman försökte vara hjälpsam, ställa fram saker åt henne på bordet, ta hand om disk och städning. Sysslor som egentligen var kvinnogöra. Astrid fräste åt honom.
Tror du att jag är sjuk? Tror du inte jag klarar mig själv?
Jag tänkte bara.
Tänk inte! Var bara som vanligt.
Han var som vanligt och väntade medan hon växte. Han vågade inte fråga för mycket men tyckte att det verkade vara ett enkelt havandeskap. Hon mådde aldrig illa, inte som Herman märkte i alla fall, hon växte inte för lite och inte för mycket. Varje kväll gick hon upp till sitt rum, Herman kunde inte ens höra att hon gick långsammare eller tyngre än vanligt, och lika lätt kom hon ned på morgonen. Åt gjorde hon som vanligt och humöret var hennes vanliga.
Hon gick aldrig ut i skogen. Det var den enda skillnad Herman kunde se. En enda gång frågade han henne om saken.
Är du trött i benen dina?
Hur så? Hon såg upp honom från sin plats vid matbordet.
Nå jag tänkte väl bara. Du är ju inte mycket ute.
Det är vinter.
Jo visst är det det. Och kallt. Men du tyckte ju så mycket om skogen förr.
När jag var liten ja.
Är det, sade Herman. Har det. Beror det.
Han kom inte längre. Astrid väntade tyst. Ljuset från ljusstaken föll på hennes kind och Herman tänkte för tusende gången: Nog är hon grann.
Vad? sade Astrid.
Nå inget särskilt. Du vet. Jag tänkte nog bara. Du vet, att Johan försvann.
Han gjorde det.
Han försvann i skogen.
Astrid reste sig upp. Jo, sade hon. Det gjorde han.
Är det därför. Som du inte vill vara i skogen?
Astrid sade: Jo.
Hon gick upp till sitt rum, lika snabbt och lätt som när hon var ung. Herman satt kvar. Han hade nog velat fråga mera. Men han kände sin dotter och de frågorna vågade han sig aldrig på.