Sommaren när Erik hade gått ut sexan blev han och Rusalka vänner.
Badstranden i byn var i stort sett övergiven numera. Alla föredrog den nya badstranden i grannbyn och körde bil eller motorcykel dit. De yngre cyklade, fastän det tog en dryg halvtimme.
Erik hade ingen lust att cykla så långt, och ingen som ville umgås med honom där borta. Det var bättre att vara ensam och ostörd på den gamla övergivna badplatsen. Sjön låg precis lagom långt in i skogen: Erik hade skydd för insyn och hans cykel stod beredd, vänd ut mot vägen så att han kunde fly om något dök upp.
En dag var Rusalka där.
Hon låg och läste när han kom. Hon lade ifrån sig boken och såg på honom. När såg henne glömde han för ett ögonblick både pappa och hunden.
Han visste inte vad han skulle göra. Stod där och höll i cykeln. Han sade ”Hej.”
”Nå hej”, sade hon. Hennes brytning var tydlig.
Hon hade på sig en baddräkt som verkade hemgjord. Den var i två delar, en underdel som såg ut som vanliga småbyxor och en behå. Behån och byxorna passade inte ihop.
Erik hade aldrig sett mycket hud. Synen hettade i honom och dämpade kylan.
”Nå, har du fått stryk i dag?” sade hon.
Han visste inte vad han skulle säga. Till slut skakade han bara på huvudet.
”Så du ha klara dig”, sade hon och skrattade. Skrattet var på något sätt trotsigt. Hon sade: ”Och nu kom du hit.”
Det bröt isen och här borde de kanske ha börjat prata. Men det blev inte så. I själva verket pratade de väldigt lite från början. Erik bara satte sig bredvid henne och inga ord behövdes.
Hon var så vacker. Hennes kropp jagade bort kylan ur Erik så att han kunde bada.
Rusalka visste att han tittade på henne och verkade inte ha något emot det. Efter några dagar såg Erik då och då, de gånger när hon kom dit efter honom och skulle klä om, hur en arm eller ett ben råkade skymta fram bakom busksnåret. Rusalka påstod att hon inte ville gå in i den rangliga gamla badhytten men Erik trodde aldrig riktigt på det. Han ville hellre tro att hon försökte locka honom.
Och han lockades. Trots att han helst undvek det gistna gamla skjulet. Hans nätter blev ännu hetare nu när han hade en röst, leenden och skratt. All den där huden. Nätterna med drömmen om Rusalka, och dagarna med henne, hjälpte honom att hålla värmen. Åtminstone under dagarna.
Hon började byta om alldeles bredvid hans filt. Bara en badhandduk skylde henne. Det var både oskyldigt, som om de hade varit syskon, och samtidigt hetsande. Med tiden pratade hon också mer. Erik trodde att hon ville ha hans blick på sig.
Ibland var hon slarvig med den där handduken. Den var stor, röd och vit, som ett falurött hus med vita knutar, och blev en viktig del av Eriks drömmar. Det hände att hon nästan tappade den och hettan steg ännu mer.
Hon log varje gång sådant hände. Som om hon visste. Erik var säker på att hon visste. När hon började prata kom hon ofta tillbaka till samma ämne: vad människor hade för sig i sängen. Hon berättade förtroligt om vad hennes nya föräldrar, Allan och Gunnel, gjorde på nätterna. Vad hon hörde och vad hon föreställde sig. Erik lyssnade. Efter någon dag frågade hon hur det var hemma hos honom
”Med vad?”
”Å du vet. Mamma och pappa. I sängen.”
”Jag vet inte.”
Erik visste inte vad han skulle säga. Han nöjde sig med att rycka på axlarna. Rörelsen fick luften att kännas kallare och han ville flytta närmare henne.
”Nånting vet du väl?” Hennes blick sökte hans, fann den, fångade den och höll fast den. Hennes ögon var fascinerande. Nästan mer än hennes kropp.
”Jag vet inte”, sade Erik igen.
”Fast int nu.” Hon såg bort när hon kom ihåg. ”Din pappa kan väl int göra sånt nu.”
Erik ryckte på axlarna. Det hade hänt att han försökte föreställa sig sina föräldrar tillsammans, men han hade aldrig lyckats fullborda den tanken. Inte ens när bägge var friska.
Hon lämnade hans föräldrar men inte ämnet. Erik undrade vagt om hon skulle berätta om Adrian eller Arvid. Vad hon egentligen hade gjort med dem. Bagarstugan, mumlade mamma i avlägsna minnen från förra sommaren. Ingen skam i kroppen. Men Rusalka sade aldrig något om Arvid eller den andre. Det var lika bra.
Erik ville egentligen inte veta vad som hade hänt. Han ville ha sina drömmar i fred.
Något hände mellan honom och Rusalka. Allt som allt handlade det bara om ett par veckor. Ändå kändes tiden kändes mycket längre. Båda två var utstötta, var och en på sitt sätt. Erik levde fortfarande i en rämnande verklighet och kände sig aldrig helt säker på vad som egentligen hände. Däremot trodde han – som alla förälskade pojkar gör – att flickan förstod allt.
Rusalka tog mycket av hans tid. Hon var en flyktväg. Erik gömde sig i hennes rörelser under handduken, hennes solbruna lår bara ett par decimeter från honom. De nyfikna ögonen.
Han fick i alla fall några veckor när han kunde tänka på annat än skräcken. Han slutade till och med fantisera om tortyr och död.
Arvid hade ett sommarjobb i Nygård och verkade vara för trött för att röra sig i byn om kvällarna. Ingen plågade Erik och Rusalka och de hade badplatsen för sig själva.
Så småningom började Rusalka berätta om sig själv, först trevande, osäkert, som om hon inte var säker på att hon egentligen ville. Som om hon först bara hade råkat nämna någon detalj och det ena hela tiden ledde vidare till det andra. Erik lyssnade fascinerat när hon målade upp sådant som han hade anat men som tidningarna hade glidit över med ett par korta meningar: flickan bredvid honom, med den sjungande dialekten och de fascinerande ögonen, hade faktiskt upplevt kriget. På riktigt.
Ryssarna kom först, berättade hon. Midsommaren 1940. Hon hade varit liten då och mindes inte mycket.
”Det finns nog int så mycket att minnas”, sade hon. ”Regeringen sa till alla att ge upp. Efter det fanns det ryssar överallt men annars var allt som vanligt.
Men sen kom tyskarna.”
Hon tystnade där. Erik väntade på att hon skulle reagera på något sätt, få tårar i ögonen, fråga om han förstod. Ingen sådan reaktion kom. Hon såg rakt framför sig och talade vidare. Hennes röst blev tonlös, liksom avlägsen. Som om hennes mun fick prata medan flickan själv drog sig undan. Gömde sig någonstans långt inne.
”Sen vet du väl vad som hände”, sade hon. ”Utrensningarna och lägren och alltihop.”
”I Estland också?” sade Erik.
Hon gav honom en kort men talande blick. ”Jo klart. Överallt. Det fanns några tusen judar i Estland innan kriget säger dom. Dom flesta flydde och resten dog. Jag såg en karta i en tidning. I Estland stod det ’Judenfrei’.”
”Judefritt?”
”Jho.” Inandning.
Bortsett från rösten verkade hon fortfarande inte särskilt berörd. Kriget ute i Europa hade böljat vidare men trots försvunna unga män, mord på judar och andra utrensningar hade hennes familj inte märkt så mycket.
Inte förrän kriget närmade sig sitt slut.
”Ryssarna var på väg tillbaka. Det visste alla. Tyskarna också. Ju närmare ryssarna kom, desto tokigare blev tyskarna. Det var då dom kom och hälsa på oss.”
Hon tystnade.
Erik sade: ”Hälsade på.”
”Jag hade en storasyster. Virve. Hon var så vacker.” Rusalkas ögon tappade fokus för ett ögonblick. ”Och mamma var också grann. Tyskarna hade sett dom nånstans, mamma och Virve, när dom var och handlade tror jag. Dom var fulla. Tyskarna. Fulla som svin. Dom kom hem till oss och gick raka vägen in och sa att nu var det fest. Pappa var int hemma. Mamma sa att hon int ville ha nån fest. Tyskarna sa att dom gjord som dom ville. Dom tog fram sin wurst och sitt bröd och sina flaskor och hitta glas i skåpen. Mamma försökt be dom igen men dom bara drack och drack.
Vi hörde redan kriget. Kanoner och flygmaskiner i öster. Jag vet int vad det var med tyskarna, dom borde ju ha stuckit så fort dom kunde, men först skulle dom ha fest.
Virve var sjutton. Jag var elva. Dom hällde i oss schnapps och dansade med oss. Mamma också. Till och med jag förstod vad som skulle hända och mamma och Virve måste ha fattat långt innan. Tyskarna dansa mer och mer, fast int med mej. Dom satte mej i ett hörn och så dansa dom med mamma och Virve. Flera på en gång. Dom dansa och jag såg att dom tafsa. Nån av dom slet i Virves skjorta så att alla knapparna for. Mamma skrek åt dom att lägga av. En annan, en som hette Franz, gav mamma en örfil. Alla slutade dansa. Mamma slutade skrika. En av dom slet ner byxorna på Virve. En annan tog armarna på henne och höll fast henne bakifrån. Dom andra klädde av mamma.
Dom våldtog mamma och Virve. Tryckt ned dom på golvet och våldknulla dom. En efter en. Fyra stycken var dom – jag minns inget om hur dom såg ut, bara uniformer och tokögon och händer som for överallt – och dom turades om så att dom kunde heja på varann.
Mig hade dom satt i ett hörn och sagt till att hålla käft. Jag gjorde det. Vad satan skull jag ha gjort?”
Rusalkas blick var avlägsen. Hon pratade mer och mer mekaniskt. Kröp längre och längre in i sig själv. Hennes dialekt blev mer och mer utpräglad.
Som om hon upplevde alltsammans igen.
Hon sade: ”Allihop var int lika tokiga. Jag såg det på dom. Han som hette Franz var värst. Han kallade dom ynkryggar och sånt, Feigling sa han, och Waschlappen – jag hade hört mycket tyska innan – och han fick dom att göra mer också. Franz var liten och ful, du vet, kort och smal. Vet du?” Erik nickade. Bilden han såg liknade Bengt. ”Franz hade vodkan och fick allihop att dricka. Och slå. Han var nog en sån som flickor int tyckt om och nu skull han hämnas.
När dom var färdig allihop drack dom mer. Prost ihr Säcke! sa dom. Na denn Prost! Men dom skratta aldrig. Det var som ett jobb. Det skulle göras. Dom satt där i bara skjortorna. Och sen började dom dansa med oss igen och jag visste hur det skulle gå.
Dom hade mer jobb att göra.
Jag var yr. Int hade jag druckit vodka förr, eller ens öl. Jag såg dubbelt men jag tänkt att det var bäst att bara vara tyst. Nästa gång en av dom dansa med mej, eller mest slängd mej runt på golvet, blev jag illamående. Jag trodde jag skulle kräkas. Men jag hann int.
Franz våldtog mej.
Han och en till. En höll fast och den andra – do vet. Yrseln var borta och jag känd allting, jag vet bara att jag skrek hela tiden, jag var som tokig, det gjord så helvetiskt ont, det var som att bli spetsad, och sen blev allting svart. Jag var som nån annanstans och dom som var omkring mig var int tyskarn, dom var djur, som björnar eller nånting. Dom bet mig och klöst och jag skrek men ingen brydd sig.
Pappa kom hem mitt i. Mitt i alltihop. Han gick raka vägen in, jag vet int om han också var full eller om han bara blev tokig när han såg mej och mamma och Virve nakna och blåslagna, men han gick raka vägen in å skrek åt tyskarn att slut. Dom blev så paff att pappa hann slå till tysken som tafsa på Virve då.
Franz stod på knä bredvid Virve. Han höll pistoln i handen.
Han sköt pappa direkt. I skalln.
Det blev en röd fläck på väggen å pappa föll ihop. Halva skalln var borta. Virve skrek och jag skrek.
Mamma skrek int. Hon slängd sej på Franz. Hon var som ett djur. Hon klöst han i ansiktet så blodet rann. Det gick så fort, han hann inte med, hon vräkt han bakåt. Han föll över mej.
En av dom andra sköt mamma.
Franz tappa pistoln när han föll.
Jag tog den. Jag visst int nånting om pistoler men jag sikta och tryckt av. Pistoln hoppa till men jag träffa Franz rakt i ansikte. Han som hade skjuti mamma sikta på mej men Virve hoppa mellan å han sköt hon å hon ramla. Jag sköt han men träffa bara i magen. Han låg och skrek, kanske sköt jag i ryggradn, jag vet int. Dom andra försökt ta sina pistoler men jag sköt och sköt.
Dom ramla. Jag hörd att dom levd. När jag försökt skjut dom klicka pistoln bara. Jag tog en pistol till men den gick inte att skjut med –”
Erik sade: ”Man måste göra mantelrörelse innan man skjuter första skottet.”
Rusalka såg tomt på honom.
”Fritz hade redan gjort det med sin pistol. Förstår du?”
Hon verkade inte förstå. Var inte riktigt närvarande. ”Nå. Dom levd å skrek. Virve rörd sig int. Int mamma heller. Jag ville skär sönder tyskjävlarna men jag hadd int tid. Fatta du?”
Han fattade.
”Så jag sparka undan pistolern för dom. Jag slet ned gardinern medan dom låg och skrek och stöna. La dom på tyskarna och hälld ut vodka på dom. Och så tog jag tändstickor och satt eld på alltihop.”
”Vad!”
Hon blinkade mot honom. ”Va?”
”Brände du upp dom!”
Rusalkas blick klarnade för ett ögonblick. ”Om jag hade haft tid ... jag hadd nog int nöjd mej med att bränn dom. Jag skull ha hitta en kniv ... Nå. Dom skrek. Huset tog eld, fort som fan, du kan int fatta. Jag rusa ut, naken som jag var. Grannen hjälpt mej. Han såg mej å gav mej mat och kläder.
Han tyckt jag skull stanna hos han. Jag ville int, jag ville därifrån. Man kunde se bomberna falla från flygplan nu å jag trodde väl int att ryssarna skull vara bättre än tyskarna.
Jag gick genom skogen å ända till hamnen. Det var en massa båtar där, estländare och finnar som hadd komme över Finska viken för att slåss mot ryssarn. Jag hade tur å fann en båt som skull tillbaka å som tog med mej.
Pappa hade en syster som var gift. Jag visste vad hon hette och att hon bodde i Porvoo. Öster om Helsinki. Han som körd båten gav mig pengar till bussen. Jag höll mig tills vi hade kommit en bit med båten, tills jag kunde tro att vi skulle klara oss, men då gick jag sönder. Skråla och grät, säkert en timme. Kund int sluta.
Han som hade båten var snäll, en liten gubbe med skägg och pipa, han titta på mig när jag grät men han fråga ingenting. Han bara gav mig pengar. Jag tog bussen och åkte till Porvoo. Jag frågade några och till slut hittade jag pappas syster. Jag fick bo hos dom i två år men sen hade dom inte råd med mig längre. Sa dom.”
Hon skrattade till, utan glädje. Erik ville trösta men hon var inte färdig.
”Pappas systers man hette Matti. När jag hade varit där ett tag fick jag bröst och så. Jag såg att han titta på mig. Han gav mig socker och kakor, mer och mer, och jag tror jag förstod vad som skulle hända. Och en dag kysste han mig, Marja var ute nånstans och han bara la armarna om mig och kysste mig. Jag trodde han skulle våldta mig men det gjorde han int.”
Hon började se på Erik igen. Hennes röst vaknade till liv. Han ville röra vid henne men vågade inte.
Hon sade: ”Han kysste mig igen nästa dag. Och igen. Han var som snäll. Jag kysste tillbaka. Och till slut låg han med mig. Jag var rädd för att det skulle göra lika helvetiskt ont men det gjorde det int. Han var snäll och han såg bra ut, som en filmstjärna, och så var han försiktig. Han gjorde det skönt för mig. Jag blev väl van. Det var lite spännande när Marja såg åt nåt annat håll och han snuddade vid mig.
Fast sen låg han med mig en dag och Marja kom hem för tidigt och såg alltihop. Hon sa ’Hon ska ut. Nu’, och så körde hon mig till socialen och där ordna dom så att jag fick komma till Sverige.”
”Men”, sade Erik. ”Varför just här? I den här byn?”
”Å visste du int det? Jag trodde alla visste. Jag är ju släkt med Bergströms. Så du och jag är släkt på långt håll.”
Det överrumplade honom.
Han sade: ”Jag är inte släkt med Bergströms.”
”Jo. På långt håll.” Hon nickade eftertänksamt. ”Det vet jag. Bergströms sa det. Sára var din ... din farmor?”
Erik nickade. Rusalka sade: ”Och hon var min mormor.”
”Nej”, sade han. ”Omöjligt. Sára fick bara ett barn. Min pappa. Sen försvann hon. Skogen brann ...” Han tystnade tvärt. Han ville inte ens tänka på den brända skogen och ravinen. Ännu mindre berätta.
I stället sade han: ”Men det här har jag aldrig hört. Jag trodde att Sára bara ... försvann.”
Rusalka verkade inte höra. Hon såg ut över sjön. Vattnet var så blankt att hela världen speglades i det. Rusalka sade: ”Din farfar slog henne. Sára. Fastän hon hade ett barn och vänta ett till. Så hon rymde.”
”Rymde.” Det här var helt nytt för honom.
”Hon var med barn och hon ville int att din farfar skulle slå henne. Hon rymde. Hon gömde sig i Arvidsjaur ett tag. Sen tog hon sig till Stockholm. Där träffa hon en karl som tog henne till Tallinn.” Rusalkas röst hade blivit drömsk, som om hon levde sig in i sin mormors äventyr. ”Min mamma föddes där. Mormor gifte sig med sin nya karl och fick tre barn till.”
”Så vi är släkt”, sade Erik. ”Ingen har sagt något om det.”
”Ingen vill prata om Sára. Det har jag nog förstått.”
”Jo.”
Hon sade: ”Vad blir du och jag då?”
Han tänkte. ”Tremänningar?”
”Nå.” Hon räknade på fingrarna. ”Kusiner tror jag. Så vi kan gifta oss. Tror jag.” Hennes leende var snabbt som ett getingstick och lika vasst.
”Så då kunde du lika gärna ha bott hos oss”, sade han.
”Jo. Fast Marja vägrade. Aldrig, sa hon, aldrig nånsin. Flickan ska ut ur det här huset, sa Marja, men till Erhards familj kommer jag aldrig att skicka henne. Aldrig. Så jag fick bo hos Bergströms.”
Historierna om Johan och Astrid, Erhard och Sára, hade legat och jäst i Eriks huvud ända sedan mamma berättade, som gamla ruttnande inälvor, och gett från sig sin kväljande stank så snart han glömde att hålla minnena instängda. Nu vällde de fram med full kraft. Han såg på Rusalka med nya ögon.
Hon kunde också vara knuten till hunden.
Hon sade: ”Så jag visste vem du var från första dan. Jag såg Arvid och Bengt spöa dig. Jag tänkt att jag skull ha gjort nånting.”
”Vad då? Vad kunde du ha gjort?”
”Det jag gjorde förra sommarn. Säga att dom försökt våldta mig.”
”Å.”
”Fast Arvid var ju listig då. Så han ljög och klara sig. Fast vi slapp ju Bengt.”
”Ja.” Erik var omtumlad. ”Varför gjorde du ingenting innan då? När dom spöade mig menar jag?”
Hon log, vagt, mest mot sig själv. ”Jag tänkt att du skull få klara dig själv. Jag tänkt att det var bra för dig. Att du skull bli starkare med tiden.”
”Det blev jag inte.”
Rusalka sade: ”Kanske du blev det. Du har bara int fatta det själv än.”
Hemma blev allt långsamt mer normalt. Pappa kunde gå med käpp och pratade i stort sett normalt, bara hans ”s” var suddiga, och den saken var Erik och mamma vana vid från tiden när han drack. En bra effekt av slaganfallet var att han slutade dricka. Läkaren sade att drickandet hade pressat upp pappas blodtryck till livsfarliga nivåer och att han hade haft tur – om mamma hade glömt honom några minuter till, så att ambulansen hade kommit senare, skulle han ha fått sitta i rullstol resten av livet. Om han ens hade överlevt. Läkarens stillsamma påpekanden var mer effektiva än alla mammas böner och någon sprit fanns aldrig mer i huset.
Mamma och Erik pratade om sådana saker den första kvällen när pappa tog lagården ensam. Mamma var lugnare och gladare än på länge. Erik hade inga medvetna baktankar, han hade inte gjort upp några planer.
Han måste ha slappnat av. Lite för mycket.
Han hörde plötsligt sig själv fråga om ravinen.
”Den där ravinen. Bortom skogen som brann. Du sade att det var en sjö som torkade och blev en ravin. När farfars far drunknade.”
Glädjen rann ur mammas ansikte som blodet ur en gris. ”Hur så?”
Erik blev kall igen. ”Jag tänkte bara. Jag har faktiskt varit där en gång och allting –”
Hon viftade bort honom, hårt. Rörelsen liknade ett slag. ”Jag vill inte höra.”
”Men –”
Kanske trodde Erik att han själv skulle bli lugnare om han fick berätta vad han hade sett. Vad han trodde att han hade sett.
”Jag vill inte höra”, sade hon igen, och Erik kände igen tecknen som han hade sett hos pappa. Utbrottet som var på väg. ”Bry dig inte om det där. Det är bara dumheter. Kärringsnack. Du lyssnar väl inte på kärringskvaller? Så satans dum är du väl inte?”
Erik skakade på huvudet. Han sade inget mer.
Djävulen, sade någon på radio, hade haft mycket att göra i flera år. Han hade ryckt till sig flera miljoner döda varje år under kriget. Och den sjätte augusti fick han mer än hundra tusen nya själar på ett ögonblick, från den där japanska staden som ingen någonsin hade hört talas om.
Nu pratade hela världen om Hiroshima. Erik lyssnade på radio igen, så ofta han kunde göra det utan att pappa stirrade på honom, och hörde rapporterna om den förintade staden.
Tre dagar senare förstördes nästa stad med en ännu större bomb. Det skrevs inte längre om hur många ton sprängämnen bomberna innehöll – de nya vapnen motsvarade kiloton. Tusentals ton.
Efter pratet om tortyr och illdåd tidigare under kriget hade Erik hatat japaner. Nu visste han inte längre vem han skulle hålla på. President Truman pratade om att atombomberna hade räddat livet på tiotusentals amerikanska soldater, och även japanska. Han försökte få det att låta som om anfallen var en välgärning. Men senare såg Erik tidningsbilder där människor ruttnade levande i Hiroshima och Nagasaki, och han visste att Truman ljög. Han visste det därför att bomben hade varit en maktdemonstration och därför att ondskan han såg var så uppenbar, så onödig och uppenbar.
Han visste också att han drogs till bilderna. Måste se dem.
Fler vidriga bilder kom den sommaren, från Bergen-Belsen och andra dödsläger. De nya uppfinningarna avslöjades slag i slag efter varandra: Först utrotningsgasen Zyklon B, sedan radioaktiv strålning som fick köttet att falla från de drabbades ben i Hiroshima och Nagasaki.
Hitler var död men ondskan fortsatte. Den tycktes finnas hos alla stater, i alla krigsmakter. Den fanns inom Arvid och Erik kände den mycket tydligt inom sig själv.
Dagen efter Hiroshima upptäckte byn att Adrians pappa var försvunnen. Helmer Larsson var änkling och bodde inte långt från skolan. Gubben var lite av ett original, på gränsen till byfåne. Barnen pekade finger och fnissade när han gick förbi. Helmer var lång, bortåt två meter, och smal som en sticka. Han hade alltid en flanellskjorta och en skinnmössa med öronlappar. Till och med mitt i sommaren.
Ingen visste exakt när gubben hade försvunnit. Eftersom han bodde ensam kunde det ha gått flera dagar innan någon saknade honom. Ragnar på Konsum var den förste som tänkte på saken. Han gick hem till Helmer. Dörren var olåst men ingen hemma.
Gamlingen kunde ju ha gått vilse i skogen, eller ramlat och brutit ett ben. Men folks blickar visade vad alla trodde. Folk slutade säga hej till Erik och mamma. Erik anade att man viskade om dem.
Rusalka sade inget om saken. Erik ville inte ta upp saken med henne.
Men han funderade.
Pappa hade envist tränat hela vintern, hela våren och sommaren. Dag efter dag gick han fram och tillbaka mellan köket och salen. Gång på gång. Under sommaren hade han börjat träna i trappan också: små steg, upp med ena foten, sedan nästa. Flytta handen på ledstången, upp med ena foten, sedan nästa ... och sedan baklänges ned. Baklänges på riktigt, backande nedför trappan. Han arbetade vidare, långsamt och obevekligt som ett växande träd, och han blev lite bättre för varje dag.
Men hur återställd var han? Kunde han ha gått ut någon gång när han var ensam och var det möjligt att han hade tagit Helmer till ravinen?
Pappa hade varit ensam många gånger under sommaren, särskilt sedan Erik började cykla till badstranden för att träffa Rusalka. Slåttern hade inte börjat än men mamma var ute och mjölkade, gick till affären, tog bussen till Arvidsjaur för att köpa kläder och göra andra ärenden.
Erik räknade ut att pappa hade varit ensam i timtal åtminstone fem gånger sedan midsommar.
Han kunde vara mycket bättre än han visade. Han kanske gick långsamt för att det skulle se svårt ut, men spände samtidigt musklerna allt vad han orkade för att få träning. När Erik och mamma var borta sprang han kanske upp och ned i trappan som en bergsget.
Erik tänkte tillbaka.
Två dagar innan Ragnar upptäckte att Helmer var borta hade Erik vaknat ur en mardröm och inte kunnat somna om. Han hade hört mamma stiga upp, koka en kopp kaffe och sedan gå ut till lagården.
Jag borde hjälpa henne, hade han tänkt.
Men innan han hann avsluta den tanken somnade han om och gled tillbaka in i bättre drömmar: Rusalka på stranden. Efter en stund, han visste inte hur länge, vaknade han till igen. Han kände sig lite besviken, drömmen hade just tagit fart, och undrade vad som hade väckt honom. Sedan hörde han någon röra sig i köket och insåg att mamma hade kommit in igen.
Han försökte krypa tillbaka in i drömmen men misslyckades. Det var bara att stiga upp.
När han kom ned i köket var det inte mamma som satt där. Det var pappa.
”Hej”, sade Erik.
Pappa svarade inte. Han satt vid köksbordet och såg inte ens upp. Gardinerna var fördragna och morgonljuset i rummet var underligt dimmigt. Erik sade hej igen. Ingen reaktion.
Erik hällde upp ett glas mjölk och bredde smör på en skiva limpa. Han satte sig mittemot pappa.
Pappa rörde sig inte.
Erik såg att hans hår var vått av svett. Men han andades lugnt, så jämnt att det nästan kändes onaturligt.
I det ögonblicket hade Erik blivit rädd. Han ville inte sitta där. Han ville bort. Ta sin smörgås och gå ut, eller upp till sitt rum. Vart som helst. Han balanserade smörgåsen på mjölkglaset och skulle skjuta tillbaka stolen –
– när pappa lyfte huvudet och såg på honom. Erik mötte automatiskt hans blick. Pappa såg rakt på honom men blicken var tom. Två oändliga svarta hål rakt ut i universum. Erik kände sig hypnotiserad, fixerad som en kanin framför ormen.
Sedan log pappa.
Eller snarare: han försökte le. Han drog upp mungiporna, så långt var det rätt, men minen nådde aldrig de tomma ögonen och leendet blev bara en motbjudande grimas.
Erik flydde.
I hallen mötte han mamma.
”Men är du uppe”, sade hon. ”God morgon.”
Han hade ätit frukost på sitt rum den dagen. Efteråt hade han lyckats glömma hur pappa hade sett ut.
Nu räknade han. När mamma var ensam i lagården tog mjölkningen bortåt en och en halv timme.
Pappa hade varit svettig. Han kunde ha sprungit. Det var inte omöjligt.
En annan sak var också obehaglig. Så snart mamma berättade att Helmer var borta blev pappa sämre. Han tränade inte mer än någon timme om dagen – i alla fall inte när någon annan såg – och resten av tiden låg han på soffan. När mamma föreslog att de skulle åka till sjukhuset sade han nej.
”Varför?”
”Inte kan dom göra något”, sade han. ”Det är som det är.”
”Men du var ju så bra för bara några dagar sen.”
”Inte nu.”
Mamma sade inget mer. Erik såg att hon funderade. Det var sensommar och nätterna mörknade. Hon hade varit förhållandevis lugn och avslappnad i några veckor, men nu började hon undvika hallen igen. Erik var säker på att hon drog gardinerna för fönstren när hon var ensam.
Det blev tyst hemma. Tyst och kallt. Erik låg vaken om nätterna igen. Lyckligtvis hade han Rusalka.
Två eller tre dagar efter att hon hade berättat om sina upplevelser under kriget fick Erik punktering på cykeln innan han ens hann ut från gården. Han lämnade cykeln och gick till fots.
Rusalka var på stranden. De pratade några ord. Hon verkade lite frånvarande, som om hon tänkte på något annat. Sedan satte hon sig upp, brunbränd över hela kroppen utom alldeles vid den vita behån och småbyxorna.
Hon såg på Erik. ”Kom.”
”Vart då?”
Rusalka nickade mot badhytten. ”Dit in.”
Han blev överraskad. ”Men du vill ju inte vara där inne.”
Hennes tunga glimtade snabbt fram mellan läpparna. ”Bara en liten stund.” Hennes dialekt var tydligare och vid det här laget visste Erik vad det betydde. Hon reste sig upp och han följde med. Rusalka gick in på kvinnornas avdelning, men precis när Erik skulle följa efter tvekade han. Han såg på de gamla grå bräderna, det saggande taket, och något höll honom tillbaka.
”Erik?” sade Rusalka inifrån. Hennes röst hade en ny klang. Lite hes.
Han gick in.
Efter bländande solsken kändes det dunkelt inne i hytten. Han kunde precis skymta henne, stående mitt mellan bänkarna som gick längs väggarna. Hon sade: ”Jag vet vad du vill. Samma som alla. Är det int så?”
”Men ...”
Sedan förstod han vad hon menade.
”Jag vill”, stammade han, ”inget. Inget illa. Jag är inte som ...”
Men där tystnade han – för i själva verket visste han ju inte vad Arvid och Adrian hade gjort med henne, eller hon med dem. Och det var inte bara det. Till och med nu, när han kände upphetsningen i snöra åt strupen, hade han kylan i sig och visste inte vad han själv skulle göra. Vad han ville göra.
Han visste inte om hon skulle känna hans kyla.
Rusalka sade: ”Jag gör det. Om du vill.”
”Du behöver inte ...” sade han. ”Vi är vänner ändå ... du behöver inte, vi kan ...”
Hon sade: ”Så där säj dom allihop. Men jag se ju hur du titta. Klä av dej nu.” Hennes ögon iakttog honom med den där underliga blicken.
Luften var het och stilla inne i det gamla skjulet. Erik svettades och brann men samtidigt kände han kylan. Till och med då.
Ändå tog han av sig tröjan.
Han var snart tretton år gammal och stod där, inför en flicka som säkert var två år äldre. En flicka som bara visste ett sätt att bli vänner och som var nästan naken. Hans ögon hade vant sig nu och han kunde se övre delen av hennes bröst. Den skära huden ovanför behåns kant, den som solen inte hade nått.
Solbrun hud på resten av kroppen.
Hennes förväntansfulla ögon och munnen. Munnen med de lockande läpparna. Hon stod bara några decimeter från honom.
Hon lyfte sin hand, långsamt, som för att inte skrämma honom, lyfte den högre och högre, ända upp till hans axel. Han ryckte till när hennes varma fingrar snuddade vid hans hud.
Rusalka släppte honom inte med blicken. Hennes fingertoppar gled nedför hans axel, så lätt att han inte visste om han kände själva fingrarna eller bara elektriciteten som tycktes gnistra omkring dem. Över bröstet och magen. All kyla försvann när hon nådde resåren i hans badbyxor och fortsatte nedåt.
Hennes fingrar gled över bulan där nere.
Hon log och sade: ”Oj.”
Vid det enda ordet mindes han.
Han hade varit med om det här förr. Bländande sommardag, hett och stilla, värmen i kroppen. Naken.
Fingertoppar som gled längs hans hud.
Den spelade förvåningen. ”Oj.”
Handen mot hans –
Munnen mot hans –
Allting vällde över honom på ett enda ögonblick och han var tillbaka i sänkan, de tre nakna pojkarna, värmen som hade kommit lika mycket från Arvids och Bengts kroppar som från den omöjliga sommarsolen.
Vad han hade gjort –
Nej. Vad Arvid hade gjort.
Ljuset försvann och det svartnade för ögonen på Erik när han äntligen mindes vad som hade hänt.
Det var inte han som hade gjort det omöjliga med Arvid.
Det var Arvid som hade halvlegat över Erik, medan hans huvud rörde sig upp och ned, upp och ned, och alla tre, till och med storögde lille Bengt, utan att säga ett enda ord hade vetat att det här måste glömmas. Det här hade aldrig hänt, det fick aldrig ha hänt. Det fanns inte. Nej nej nej sådant hände inte.
Aldrig.
Erik hade lyckats glömma det. Han som ägnade halva sitt liv åt att skjuta undan saker, begrava dem, gömma dem för sig själv, hade suddat ut minnet.
Men Arvid hade inte kunnat glömma. Inte helt. Han hade vetat att något förbjudet hade hänt och han hade desperat skyllt det ifrån sig, först på Bengt och sedan på Erik.
Erik hade inte haft några invändningar mot det han vagt hade kommit ihåg som en våt nos. Men det var Arvid som hade gjort det.
På ett ögonblick vändes Eriks hela liv upp och ned. Rusalka kunde inte ha märkt mer än att han stelnade till. Hennes ögon vidgades en aning. Hennes fingrar var fortfarande vid hans underliv men han slog undan dem.
Kölden fyllde honom från tårna till pannan och med ens såg han hur bleka hennes bröst var, bleka och gummiartade. De såg ut som skållad grishud och han visste hur de skulle kännas om han rörde vid dem: kalla och klibbiga.
Han kunde inte andas ordentligt. Det kändes som om något otäckt hade tryckts ned i halsen på honom. Badhytten var underligt mörk och han hade kväljningar. Var nära att kräkas.
Rusalka hade inte förstått. Kunde inte förstå. Hon viskade: ”Vill du int känn?”
Erik flydde därifrån med tröjan i handen.
Han ångrade sig. Innan han var hemma hade han ångrat sig tio gånger och en gång stannade han till och med och var nära att börja gå tillbaka mot stranden. Minnet kom tillbaka och hejdade honom. Hundens nos. Arvids mun.
I sin brådska hade han tagit vägen genom skogen. Han gick på de gamla välkända avverkningsvägarna och fårstigarna. När han kom förbi Henrys tall såg han ned i marken. Det gjorde bara saken värre. Så snart han tittade ned visste han med absolut säkerhet att tusen kråkor på något sätt hade kommit från ingenstans och nu glodde på honom med vassa tomma ögon.
Han sprang. Han riktade blicken mot marken framför sig, såg inte upp, såg inte åt sidan, rabblade elvans och tolvans tabell och sprang ända hem. Precis innan han kom in på gården stannade han och andades tills han var lugn igen. Bakom honom susade skogen lugnt. En vanlig vacker sommardag. Vad fanns det att vara rädd för?
Men Erik visste. Han kände förruttnelsen under ytan, bubblande och sjudande under den tunna hinnan som kallades verklighet.
Han gick in på gården och upp på förstubron, öppnade dörren och sade ”Jag är hemma”. Ingen svarade. Erik tänkte att pappa sov och stängde tyst och försiktigt dörren efter sig.
Pappa låg inte i kökssoffan.
Erik blev iskall. Pappa var ute någonstans. Kanske hade han väntat borta vid badplatsen, och när Erik rusade därifrån hade han tagit med sig Rusalka. Eller kanske han hade hittat någon av småflickorna som brukade gunga vid skolan. Kanske någon annan. Det kunde vara vem som helst.
Men hur Erik än vred och vände på det var det Rusalka han såg framför sig.
Något hade förändrats inne i huset. Det kändes annorlunda. Erik fick något i halsen. När han svalde kändes det som sandpapper. Sedan tittade han in i mammas och pappas sovrum.
Pappa låg i sängen, på rygg, med händerna på täcket. Han rörde sig inte.
Erik visste inte hur han förstod. Möjligen var det något med den underliga stillheten i rummet. Tickandet från väggklockan hade tystnat. Tiden hade stannat för pappa och det var som om han hade tagit med sig hela rummet.
Pappa andades inte.
Han var död.
Erik gick fram och såg på honom. Läpparna var blåaktiga men annars såg det ut som om pappa sov. Ögonen var slutna.
Utan att tänka sträckte Erik fram handen och rörde vid sin fars hals.
Pappa var varm. Lika varm som vanligt. Men han andades inte och inga pulsar slog. Erik undrade hur länge han hade varit död.
Sedan mindes Erik vad som hade hänt i badhytten: mörkret och känslan av att vilja kräkas. Han backade ut från sovrummet.
Hade han fått något i sig? Något som kom från pappa?
Han hörde steg på bron och snurrade panikslaget runt när dörren öppnades. Det var mamma som kom. Hon bar på en tom hink.
”Hej”, sade hon, som om ingenting hade hänt.
”Han är död!” sade Erik. ”Pappa!” Han pekade förvirrat medan känslorna flaxade genom honom som skrämda fåglar. ”Han – pappa har dött!”
”Vad säger du.”
Mamma reagerade ungefär som om Erik hade sagt ”Kaffet är slut”. Hon ställde ned hinken på golvet och gick in i sovrummet. Utan brådska och, märkte Erik, utan att fråga var pappa var. Hon gick fram till honom och kände på halsen, precis som Erik hade gjort.
”Du har rätt”, sade hon efter några sekunder. ”Han har fått sluta.”
”Men varför? Jag menar, hur? Han var precis som vanligt i morse. Hur kan han ha –” Erik ville inte säga ordet igen.
Chock och sorg och förtvivlan dök upp snabbare än han kunde identifiera dem, blandades och virvlade omkring. Men mitt i kaoset växte en orubblig pelare av skräck.
Det var han nu. Hans tur.
Mamma såg eftertänksamt på sin orörlige livskamrat. ”Han måste ha fått slag igen. Eller en hjärtattack. Tror du inte det?”
Det var egentligen inget konstigt med det hon sade men ändå var det i det ögonblicket Erik förstod. När hon gick till salen för att ringa tassade han runt sängen och vände på kudden på den sidan.
På kuddens undersida fanns en stor våt fläck.
Erik undrade hur mamma hade burit sig åt. Om nu pappa var starkare än han visade, kunde han inte ha försvarat sig då?
Mamma måste ha bestämt sig. Hon hade räknat ut att pappa låg bakom Helmers försvinnande och ville ha slut på alltsammans. Hon var själv vältränad och stark efter allt sitt arbete med gården under vintern och våren. Pappa var trots allt försvagad av sitt slaganfall.
Och, tänkte Erik, pappa kanske inte ville leva längre. Han kanske kände att det var över.
De kunde ha gjort det här i samförstånd.
Mamma kom tillbaka. Hon hade ringt sjukstugan och en ambulans var på väg. Medan hon pratade såg Erik henne förvandlas till Rusalka. Han blinkade för att göra henne till mamma igen. Det hjälpte inte. Han kunde se den blekskära grishuden. Hon var fortfarande Rusalka.
Och vem var han själv nu?
Eftersom det var mitt i sommaren begravdes pappa bara ett par dagar senare. Det var en av de få regniga dagarna den sommaren och mamma och Erik var ensamma med prästen vid graven. Inga dödgrävare syntes till, antagligen väntade de inomhus. När prästen var färdig stod Erik där och undrade vad han hade att säga till sin pappa. Ingenting dök upp i hans huvud. Ingenting alls. Han försökte be en bön men kunde inte. Han kastade ned en blomma, den här gången köpt på begravningsbyrån, från en meters håll och tog genast några steg bort. Han fruktade att något i graven skulle kalla på honom men inget hände.
Det som hade kallat, tänkte han, fanns redan i honom.
Dagen efter var det soligt och fint igen. Pappa var död och begravd. I stället för att sörja honom gick Erik tidigt till sängs, drog för gardinerna och tänkte på Rusalka.
”Vill du int känn?” Minnet av något som hade rusat eller flutit ned i halsen på honom bleknade när han tänkte på hur hon hade sett ut i badhytten. ”Vill du int känn?” ekade i huvudet på honom. Han såg hennes ögon framför sig och hans hand sökte sig nedåt.
Så snart den var framme svällde fettet kring hennes ögon och näsan breddades till ett tryne. Erik ryckte undan handen och försökte vänta tills det var Rusalka som svävade framför honom i dunklet. Hon bytte envist skepnad, gång på gång, från lockande ung flicka till skriande gris. Han tänkte på vad tyskarna hade gjort med henne. Den här gången blev han mer hetsad än äcklad. Hon blev en gris igen, men han var redan på väg. Han fortsatte. Iskalla vågor for genom honom och han visste plötsligt att något visade sin vidrighet utanför fönstret, utanför den tunna gardinen. Det störde honom inte längre. Hans hand arbetade snabbare och han tänkte flämtande på Rusalkas gristryne och hennes nakna gummiaktiga kött.
När han såg henne vrida sig under honom exploderade världen i vitt.
Han flämtade i några sekunder till. Sedan öppnade han ögonen, vände på sig och såg mot fönstret. Gardinen släppte in blekt ljus men inga skuggor syntes.
Ändå visste han att det ohyggliga fanns där, väntande bakom verkligheten. Rusalkas ”Vill du int känn?” ekade inom honom igen och följdes av den mest vidriga skam han någonsin hade känt. Han fann en socka på golvet och torkade av sig.
Det var bara några dagar kvar till slåttern. Rusalka lockade men Erik kämpade emot. Om han klarade sig tills han och mamma började hässja så kanske han skulle bli fri, vara så utmattad varje kväll att han inte orkade göra något. För att skingra tankarna fram till dess lagade han cykeln och försökte cykla eller gå sig trött varje dag. Timme efter timme, svettig i sommarens envisa sol.
Två dagar efter begravningen var han ute och gick. Han var nästan i Nygård när han såg en cykel komma. Julikvällen var vacker, varm och med solen i sin säregna sommarvinkel. Cyklisten var i motljus och inte förrän han var framme vid Erik gick det att se vem det var.
Arvid.
Erik såg sig omkring. Skogen var gles här och Arvid var bara några meter ifrån honom. Erik kunde se honom le, grina som en varg: han hade haft tur.
Arvids tur var Eriks otur.
Erik var lika handlingsförlamad som offren i dödslägren. Han stod kvar, maktlös, medan Arvid klev av cykeln och omständligt lade den vid vägkanten. Inga ord behövde sägas. Arvid gick fram till Erik och höjde knytnäven. Erik stirrade på den och spände sig för ett slag i ansiktet.
Slaget kom inte. Erik såg fortfarande på knytnäven när Arvid knäade honom i skrevet. Hårt. Det svartnade för ögonen och Erik böjde sig framåt, flämtande efter luft. Medan han stod så gick Arvid runt honom, tog sats – ja, han måste ha tagit sats – och sparkade honom hårt i ändan. Erik föll framåt, hann precis ta emot sig så att han slapp slå ansiktet i gruset, men skrapade handen i stället.
Han kämpade fortfarande efter luft när Arvid kom fram och knäppte upp gylfen. Arvid tog tag i håret på honom och drog upp honom på knä. Höll fast honom så.
Den här gången pissade han Erik i ansiktet.
Erik trodde att han hade vant sig vad som helst. Arvid kunde ha slagit honom med stenar eller gnidit hans ansikte i gruset. Men ingenting hade förberett honom på det här: den heta gula stinkande strålen som skvalade ut från Arvids pitt och träffade Erik i ögonen, på näsan, på läpparna. Han höll andan, men Arvid hade överraskat honom – hans lungor var för tomma. Till slut måste han flämta efter luft, Arvid höll fast honom när han försökte vända sig bort, munnen och svalget fylldes genast av het vätska och den skarpa smaken av ammoniak var som ett slag. Erik kräktes rakt ut, drog panikslaget efter andan med ett raspande ljud.
Arvid pissade fortfarande. Han pissade som en vuxen karl, gult och tjockt och stinkande och länge, och svepte flinande strålen fram och tillbaka.
Erik kräktes i några omgångar till, även efter att Arvid hade gett honom ett par sista sparkar, tagit sin cykel och trampat iväg. Den här gången sade Arvid inte ett enda ord till honom. Inte ens ett ”bög” eller ”nazistsvin”.
Erik låg kvar mitt på vägen tills de sista kväljningarna hade ebbat ut. När han rörde sig igen kände han hur genomvåta kläderna var. Stanken av ammoniak fyllde hans lungor igen.
Torra ryckande hulkningar fick inte upp mer vätska. Till slut satte han sig upp. Han hade gått en lång bit på den ödsliga grusvägen, Arvid hade sparkat runt med honom och nu visste han inte ens vilket håll som var hemåt – han var tvungen att tänka efter innan han kom ihåg att se på solen, en bit ovanför horisonten. Det måste vara väster och alltså skulle han gå åt andra hållet.
Men först måste han tvätta av sig. Bada om det gick. Hur idiotiskt det än lät att säga att han hade ramlat i sjön, eller snavat i något dike, så sade han hellre något sådant till mamma än han kom hem med Arvids kallnande piss mot kroppen och hans stank i näsan.
Bara tanken gav honom nya kväljningar. När de slutade klev han över diket på södra sidan, han ville verkligen inte komma i närheten av den brända skogen just nu, och snavade iväg in bland träden på jakt efter vatten. En kallkälla, en tjärn, en bäck, vad som helst där han kunde vrida ur kläderna tio gånger och skrubba sig blodig med ris eller stenar.
Vad som helst. Tårarna rann fortfarande och hans andning var i fullständig oordning. Långa visslande inandningar blandades med plötsliga oväntade snyftningar, avbrutna av nya kväljningar eller hulkningar. Han försökte göra huvudet tomt men bilden på Arvid, flinande medan han svepte sin tjocka stråle över Eriks ansikte, var inbränd. Och snyftningarna kom tillbaka.
Skogen var tät och ljuset dämpades snabbt. Erik letade sig vidare. Kvistar och grenar slog honom i ansiktet. Det kändes som om de grep efter honom och ändå förstod han inte var han hade hamnat.
Han snavade och snubblade, snyftade och snavade igen. Stanken av Arvids piss steg upp från skjortkragen, från skjortan, ända från knäna. Erik tänkte på hur det skulle vara att sprätta upp Arvid. Få honom att tigga tills hans ord tog slut. Sticka in kniven och dra den över buken.
Något hade förändrats. Ljuset var annorlunda. Hade han kommit ut i en glänta utan att märka det?
Marken gungade till under honom. Han såg instinktivt nedåt och kände igen ravinens grå stenskravel.
En kvinna kom mot honom. Hon var blond och högrest och hennes ögon var lysande blå. Hon var vacker som en sommardag, men när hon närmade sig på det där obeskrivliga sättet, glidande genom tid och rum, så att varje steg tycktes ta timmar, så att han såg henne från flera håll samtidigt, kände han kylan från henne. Mitt i eftermiddagssolen.
Han visste vilken kyla det var och han visste vem hon var.
Men något stämde inte.
”Men det här –” sade han. ”Ravinen är inte här – Det här är på södra sidan av vägen –”
Hon lyfte ena handen och pekade på solen: en vit nålspets av outhärdligt ljus. När hon lät handen över himlen gled solen lydigt med i rörelsen, som en leksaksballong. Öster och väster bytte plats medan skuggorna panikslaget rusade över marken.
Hans farfars mor sade: ”Vet du inte vad jag kan göra?”
Erik svalde. ”Du föreställer Astrid. Men det här är bara en dröm.”
Hon drog på munnen. ”’Astrid.’ Astrid var en liten bondflicka som drog till sig män. Jag är oändligt mycket större.”
Det var sant. Erik kunde känna det. Hon som pratade med honom var ingen bondflicka.
Han sade: ”Visa mig.”
De lämnade ravinen. Astrid tog honom med sig. Hon visade honom sådant som mamma inte hade berättat. Han fick se den lilla flickan vandra runt i skogen och hitta gläntan, bredvid den lilla sjön, där en avlång fläck naken och fuktig jord visade var hennes syster låg. Han såg Astrids förtvivlade försök att bygga världen så som den borde ha varit, en värld i miniatyr där hon kunde styra allt, den lilla gården där allt borde ha varit rätt; han såg henne ligga på knä, nyfiket tittande in genom ett litet fönster för att se allt utvecklades.
Han såg henne misslyckas.
Astrid visade hur hon hade låtit sig luras av luffaren. En gång, två gånger, till och med en tredje.
Ja, hon hade låtit sig luras. Men, sade hon, till slut hade hon ändå fått som hon ville.
”Han ville ha något av mig”, sade hon till Erik. ”Jag ville ha något av honom. Nog krävde jag att få mitt i gengäld. Du kan också. Du kan bli som jag. Stark och evig och vacker som jag. Om din vilja är tillräckligt stark. Och nog vet du att den är det. Efter det var som hände nyss. Din pappa är död och det är din tur. Det är dags att du kommer till mig.”
Erik skakade på huvudet. Hon lyfte en hand och svepte den över honom. Något hände. Han andades in och kände att pissdoften var borta.
”Du kan få min styrka”, sade hon när han mötte hennes lysande blick. ”Du kan mycket, mycket mer än du tror. Och det är dags nu. Du behöver bara ge dig till Rusalka och komma till mig.”
”Nej ...” viskade han.
Ordet bleknade bort i trädens sus. Både Astrid och ravinen var försvunna och Erik stod ensam i en glänta mellan granar och tallar.
”Var har du varit?” sade mamma när han kom hem. Hans kläder var torra och rena, hans ögon likaså. Skrapsåret på handen var försvunnet. Men klockan var mer än han hade trott. Han sade:
”Ingenstans.”
Den natten låg han vaken. Han tänkte på vad Arvid hade gjort med honom. Vad Rusalka ville att han skulle göra med henne.
Han tänkte på vad Astrid ville att han skulle göra.