Herman såg Astrid stå över pojkens säng. Pojken själv sov, ovanligt lugnt den här kvällen, stilla snusande. Det skulle gå över. Den saken visste Herman av bitter erfarenhet. Om en timme eller två eller tre skulle febern bli värre och pojken skulle börja kasta sig fram och tillbaka i mardrömmar. Astrid skulle stiga upp igen då. Om hon ens hade gått och lagt sig. Hon skulle stå över barnsängen med fuktiga svalkande handdukar, en kanna vatten bredvid, socker och bröd, allt hon kunde komma på.
Hon var särskild, Astrid, hon hade varit det ända från barndomen. Nu var hon trettiotvå år gammal och hade burit två barn. Eller, ja, ett barn och något som det inte var nyttigt att tänka på.
Astrids mamma hade burit något liknande, tänkte Herman för tusende gången. Det hade varit för hemskt, nog var det sant, men det hade ändå varit värre med Astrids skrikande och saken som kom ut.
Ja. Det var nästan bra att Tora hade sluppit vara med om sådant.
Tora hade aldrig blivit havande igen. Herman hade inte trott att Astrid heller skulle bli det. Deras lilla hus var gammalt och gistet, Herman hade kunnat höra allting uppifrån, både knarrandet och dörrarna när någon gick mellan rummen och grälen.
Och kärleken.
Men kärleken hade tagit slut efter att Astrid hade klämt fram det första barnet, barnet som inte var ett barn. Tingesten som det var bäst att inte tänka på. Kärleken hade tagit slut och med den även stegen mellan rummen och de sällsynta grälen.
Det hade blivit tyst däruppe. I många månader. Ända tills försommaren för fem år sedan. Då hade Astrid börjat säga enstaka ord till Johan. Stackaren hade famlat efter vart och ett som en drunknande efter en repstump.
På midsommarnatten hade de två gått ut i skogen.
Astrid hade kommit tillbaka samma natt, Herman hade hört henne komma in, det var underligt hur man kunde känna igen en människas sätt att öppna och stänga en dörr men så var det. Han hade vaknat till lite av ytterdörren och stegen uppför trappan, han hade väl väntat på Johan förstås, men somnat om igen när Astrid hade knarrat färdigt där uppe och inget mer hände.
Sedan letandet. De, eller rättare sagt han själv, Herman, för Astrid hade inte velat hjälpa till, kanske hade hon varit rädd för vad de skulle kunna hitta. En kropp som djuren hade varit på.
Eller kanske en självspilling. Kanske hade Johan gått i tjärnen där borta.
Det var ganska ofta som Herman önskade att han hade vågat fråga sin dotter. Vad hade egentligen hänt den där sista natten? Midsommarnatten? För hur han än räknade och räknade så kom han fram till samma sak: Tjugonde juni till nittonde mars. Nästan på dagen nio månader.
Inget hade hörts från övervåningen innan midsommarnatten. Och efter den natten hade Johan aldrig synts till. Alltså måste han och Astrid ha legat tillsammans ute i skogen.
Herman kunde inte säga att de hade avskytt varandra innan. Däremot kunde han säga att de hade undvikit varandra, gått krokar kring varandra, de hade inte ens tilltalat varandra direkt. Och sedan gick de ut i skogen. Astrid blev med barn och Johan försvann.
Nog var det så att man kunde fundera på saken.
Pojken växte snabbt, som vårbarn gjorde. Han kröp redan i slutet av sommaren och han tog sig upp på fötter med hjälp av en stol i oktober, stod för sig själv i november. Första stegen i december. Hans första ord kom under julhelgen. Ordet var varken ”mamma” eller ”morfar” eller någon lustig barnvariant.
Ordet var Erhard.
Hans eget namn.
Kanske var det för att Astrid hade tilltalat honom så. Redan i vaggan. Redan när han låg vid bröstet. För henne var det aldrig något gulle dej eller lilla sockertopp eller älsklingen min.
För henne var det pojkens namn. Är du mätt nu, Erhard? Har du ont i magen, Erhard?
Som om spädbarnet hade varit en vuxen man.
Erhard hade följt sin mor och blivit ett särskilt barn. Undra på det: han växte upp med bara morfar och Astrid. För det mesta var han uppslukad av sig själv, han kunde sitta och leka eller bara tänka, men om någon tilltalade honom svarade han genast. Han var glad och vänlig och hjälpsam, han bar in ved, fastän han bara orkade två klabbar åt gången, han hjälpte till med höet i lagården, han skulle säkert diska så snart han kunde stå bekvämt på en stol.
Det var inte så dumt, hade Herman tänkt, att få ett sådant barnbarn på ålderns höst. Herman själv började känna åldern i ben och armar, och i bröstet. Inte minst i bröstet. Han blev andfådd bara av att gå uppför trappan.
Han gjorde väl inte det så ofta numera. Men som nu, när han hade gått upp för att se hur det var med pojken och Astrid. Nog kändes det, och det var ju så med andfåddhet att ju mer man försökte dölja den, desto värre blev den.
Är det samma? sade han när han hade fått ordning på lungorna.
Jo, sade Astrid. Det är samma.
Hon såg inte upp.
Jaha.
Han kunde ha sagt Kan jag göra något? eller Behöver du hjälp? Men det var ingen idé. Inte ville Astrid ha någon hjälp.
Febern kom sig av hunger.
Det hade börjat nästan två år innan. Redan på senvåren. Den våren var så kall att snön låg meterdjup i slutet av maj. Man kunde köra släde på sjön i början av juni. Först kring midsommar hade det gått att släppa ut korna.
Säden kom i jorden i slutet av juni och sommaren blev inte bara kall utan sällsport kort – första frostnatten i byn kom redan den artonde juli.
Höet växte bra, det måste man medge, och kanske rågen, här och där. Men mycket annat förstördes. Svälten började redan på hösten. Det hade varit nästan omöjligt för fraktbåtar att lägga till vid hamnarna i Skellefteå och på andra ställen, så det var svårt att få fram livsmedel från resten av landet.
Hela byn hade gått hungrig den vintern. Alla hade prövat att blanda bark i brödet, och Hildas Ulf hade skjutit två av sina fyra kor, inte för att djuren svälte utan för att få lite kött att lätta upp potatisdieten med. Värre rykten kom från Tornedalen, där folk tydligen gjorde gröt av lavar.
Sommaren kom och folk andades ut. Men det var inte alls över med det. Den sommaren blev den torraste i mannaminne och skörden slog fel igen. Förra vintern kallades redan Storsvagåret, men här uppe hade den här vintern blivit ännu värre.
Herman hade sin bössa. Han kunde skjuta med den. Han hade sluppit skjuta kor, men nog hade han fått någon ren, utan att bry sig om vem som ägde den magra stackaren, och till och med en älg en gång. Men efter jul tycktes även djuren ha svultit ihjäl, eller kanske hade alla gjort som björnen och gått i ide. Herman skulle själv ha gått i ide om han hade kunnat.
Mjöl hade bara kommit med några nödleveranser den här vintern och nu hade det blivit föreskrivet att alla måste blanda ut spannmålet med lavar. Astrid hade bakat lavbröd en enda gång. Det blev inte fler, för Erhard hade kräkts en hel natt efter att ha ätit två skivor.
De fick någon mängd mjöl ett par gånger till. Men de små ransonerna räckte inte långt. Erhard fick det mesta, Astrid såg till att han åt långsamt, och han kunde få gå ohungrig en dag eller kanske två. Sedan var det lika illa igen.
Nu var det april, en månad efter pojkens femårsdag, och hungerfebern hade plågat honom i över två veckor.
Astrid ägnade dag och natt åt sin son. Hon hade till och med fått Herman att skjuta en ko. Köttet hade hjälpt honom och henne, men lillpojken verkade vara för långt gången.
Han fick inte i sig något.
Herman visste ju redan hur det här skulle sluta. Pojken var så utmärglad att man såg revben och höftben, knäskålar och armbågar. Han mumlade osammanhängande för sig själv, gjorde grimaser, kastade sig fram och tillbaka. Det kunde bara sluta på ett sätt. Men Herman tänkte inte ens den tanken i ord, och han skulle aldrig ha sagt något sådant till Astrid. Nej. Han kände sin dotter och så dum var han inte.
Herman gick och lade sig en stund senare. Han hörde Astrid gå och lägga sig och han hörde henne stiga upp när Erhard började gnöla och rala.
Sedan somnade han, utmattad som han var, och hörde aldrig att pojken somnade igen. Han hörde inte Astrid smyga nedför trappan heller, och inte när ytterdörren öppnades och stängdes.
Luffaren väntade vid tjärnen. Avlövade träd stod som mörka skelett mot den blåaktiga snön. Här och där hade snön redan tinat bort. Marken under var svart och fuktig. Aprilnatten ljusnade redan och Astrid kunde se att isen på tjärnen låg ovanligt lågt.
Jodå, sade luffaren. Han var fet nu, mycket fet och välmående, klädd i frack och lackskor. Dubbelhakorna låg i veck över fracken och han rökte en cigarr som var nästan lika fet som han själv. Jodå, sade han, torkan har tagit vattnet ur tjärnen. Nog har han det.
Astrid sade: Du vet varför jag är här.
Du vill göra affärer igen.
Ja. Men först vill jag fråga dig en sak.
Du vill det ja.
Allt det här, sade hon. Nödår och svält. Alla som har svält ihjäl, alla som har tagit livet av sig, de som har ätit upp varandra. Var det för min skull?
Luffaren askade cigarren på snön. Askan var vit och blev genast osynlig.
Men mitt kära barn, sade han. Visst vet jag att varje människa är viktigast för sig själv. Men tror du inte att du förstorar din egen betydelse lite just nu?
Jag undrar bara.
Hon var fortfarande Astrid. Till och med i den här situationen. Hon stod rak och trotsig och mötte hans oändliga blick utan att darra.
Luffaren sade: Jag gör ju affärer med fler än dig. Och det här året har varit givande. Det måste jag ju säga.
Men det var du som startade alltsammans?
Han ryckte på axlarna. Vem vet? sade han. Allting påverkar allting annat. En röd indian blir skjuten i Nordamerika och en kung får makten i Grekland. Valskeppen lämnar Nantucket och skörden slår fel här uppe. Vem vet vad som beror på vad?
Din motståndare gör det, sade Astrid. Så sägs det i alla fall. Det är alltså sant att du har mindre makt än han?
Luffaren askade av cigarren igen. Han verkade med ens irriterad.
Hur trivsamt det än är att småprata med dig, sade han, så har jag andra affärer att sköta. Vad kan jag göra för dig?
Du vet vad jag vill.
Din son.
Hon såg på honom för ett ögonblick, som om hon övervägde något. Sedan sade hon:
Och din. Din egen. Jag kände nog vad du gjorde.
Luffaren ryckte sävligt på axlarna. Gesten var så långsam att den tog bort sin egen innebörd.
Han sade: Kanske att du inbillar dig.
Nej, sade Astrid. Jag vet vad som hände. Han är din också, säkert mer än Johans.
Ja, du tror ju vad du vill.
Och nu tänker du låta honom dö?
Den välmående luffaren såg lugnt på henne.
Nå, sa han. Det får vi väl se.
Och du vill ha något av mig. För att låta honom leva?
Hm, sade luffaren. Vad tycker du att du kan ge mig nu? Din pappa?
Astrid stod rak och oböjlig. Du vet, sade hon, vad jag menar. Allt du har gjort har handlat om den saken.
Nämligen? sade han igen.
Du vet vad jag menar. Det du är ute efter. Det som kallas själen. Min själ.
Å, det ordet betyder ingenting, sade han. Själ och själ. Alla pratar om själar. Vad det egentligen handlar om är något annat.
Hon sade: Du klyver ord. Kalla det vad du vill. Det är redan ditt. Om det inte blev ditt den natten när jag tog Johans liv, om inte allt som jag var blev ditt i den stunden – då vet jag ingenting om världen, eller om mig själv. Du säger att du inte vet vad som rår för svälten, och du låtsas att du inte har förstått vad du äger. Men jag vet. Du kan sluta låtsas nu. Du har plågat Erhard i onödan och nu ska du se till att han överlever och blir frisk. Han har lidit nog.
Och jag får det jag vill ha?
Det du redan äger. Ja, det får du. I utbyte mot något annat som du ska ge mig.
Nämligen? sade han för tredje gången. Han verkade mindre självsäker nu, bara en liten aning. Bara det att hans blick flackade till då och då.
Hon sade: Det är min tur att viska i ditt öra.
Hon gjorde det. Luffaren lyssnade. När hon tog ett steg bakåt sade han lugnt:
För hur länge?
Astrid sade: Så länge som Erhard och hans avkomlingar lever. Fram till att hans blodlinje, den som också är din, till slut dör ut.
Nå, det är ju ingen stor sak för mig.
Jag tänkte det. Så ger du mig den gåvan?
Det är avgjort.
Luffaren sträckte fram handen. Astrid tog den inte. Han sänkte handen, nickade som om han på något sätt förstod henne. Och sedan var han borta.
Dagen efter kom en hjälpsändning till byn, en ovanligt stor sändning: isen på Kvarken var borta och skeppen kunde gå i hamn igen. Astrid skötte sin son. Han blev snart bättre.
Åren gick. Herman dog i sin säng, kanske inte helt lycklig men inte direkt olycklig heller. Astrid var länge en grann kvinna, trots sina rynkor, men till slut böjdes och grånade hon också.
Erhard växte upp till en lång och stilig karl och Sára var inte den första kvinna som såg trånande på honom. Men det blev Sára som Erhard gifte sig med. Hon såg bra ut och nog var hon duktig. Ändå var hon ju kusin med Siini och Astrid kunde aldrig riktigt med henne.
När Sára hade flyttat in i huset och det blev midsommar bad Astrid Erhard att begrava henne vid tjärnen på västra sidan, den som höll på att torka ut. Hon följde med honom dit medan han grävde. Hon satt på en sten och såg på medan han grävde. När han vände sig om låg hon ned på stenen och hade slutat andas.
Hon var inte som någon annan, Astrid, sade Erhard till Sára när han kom hem ensam. Det var som om hon visste att det var dags.
Ja, sade Sára, som hade känt Astrid i flera år vid det laget. Hon var ju som hon var.
Den natten låg de tillsammans och Sára blev havande. Livet gick vidare i byn, som det hade gjort i alla generationer. De äldre dog och nya kom. Så var det nu en gång för alla här i världen.
Även Astrid skulle så småningom glömmas bort. Det var bara en tidsfråga.
Och tiden gick.