Hon trodde att hon till sist hade träffat sin syster. De hade talat, utan ord, och varit tillsammans. Hon tänkte att de kanske skulle ses igen. Men hon hade gjort ett avtal och den nya världen väntade.
Den nya världen var mörk och hon var inte längre den hon hade varit. Skogen och den torkande tjärnen var drömmar och i drömmarna vandrade dels hennes blod och dels annat som inte var det.
Hon såg stjärnhimlen vrida sig och solen vandra över himlen utan att bry sig om vad de var. Till slut glömde hon tiden och årstidernas växlingar. I dag och i går fanns inte.
Bara nu. Och hennes blod.
Nu tog hon emot en liten flicka. Nu en skrikande man. Nu dog en av hennes blod. Nu placerade hon bilder och ord i en annan. Nu var han på väg till henne.
Hon hjälpte honom på vägen nu.
Världen var ett evigt nu.
Bara nu.