Erik undrade hur många gånger han hade varit på den här platsen. Var allting drömmar? Hade han egentligen någonsin varit här?
Han hade alltid varit här, tänkte han sedan. Åtminstone i sitt inre. Hans verkliga hem fanns i den här ravinen. Det var härifrån han hade kommit och hit han alltid hade varit på väg.
Det här var verkligheten.
Stenarna gled förrädiskt under hans fötter. Arvid gungade till när Rusalka släppte honom. Erik tittade upp på henne. Hon såg honom inte, hon stirrade bort bakom honom, mot ravinens djupaste del.
Erik visste att hon såg på hunden. Han släppte Arvids arm och vände sig om för att möta varelsen.
Det var inte hunden. Den som stod där var hans mamma.
Erik ryckte till, fysiskt, när alla hans muskler spändes samtidigt. Han hade ofta föreställt sig pappa här. Aldrig mamma.
Mamma hörde inte hemma här.
”Erik”, sade hon. Hennes röst lät ihålig, som om den svävade upp ur en djup grotta. ”Erik. Jag hittade pappas klippbok. Förlåt. ...”
”För vad?” Erik förstod inte. Det var ju han som hade gömt undan klippboken – och, kom han ihåg, glömt den framme på sängen.
Men vad hade mamma att be om förlåtelse för?
Hans egen röst lät också avlägsen.
Mamma sade: ”Du förstår hur det måste bli nu?”
Han var osäker. ”Vad menar du?”
”Det som finns i. I blodet. Vad man nu kan kalla det. Evert hade det och du också.”
Rusalka talade. ”Jag har det också.”
”Hur då?” sade mamma efter ett ögonblick.
Rusalka torkade svett ur pannan. Rörelsen lät Erik skymta hennes armhåla, drypande genomvåt av svett. Svetten gav hennes klänning mörka fläckar och Erik ville slicka upp den, fylla sin mun med den. Rusalka sade: ”Sára var med barn när hon rymd härifrån. Hon for till Tallinn och födde barnet där. Det barnet var min mamma.”
Mamma studerade henne noggrant. ”Är du säker?”
”Jo.”
Mammas ord var tveksamma. ”Det är inte omöjligt ... Det finns ett gammalt fotografi av Sára och Erhard ... Jag vet inte ...”
”Det är sant”, sade Rusalka.
Mamma suckade ut luft. ”Då måste du också dö.”
Eriks röst sprack. ”Dö?”
”Det här måste få ett slut. Förstår du inte?” Hennes ögon vädjade. ”Ända sedan Erhard växte upp har folk dött i den här skogen. Bara för att Astrid gjorde ett avtal med någon –”
Hon tystnade.
Mannen kom från ingenstans – först var han inte där, sedan var han där, alldeles bredvid dem. De kände inte ens ett luftdrag. Mannen såg ut som en grosshandlare, med dyrbar kostym och väst och pråligt bredrandig slips. På huvudet bar han en sjaskig luffarhatt som skuggade hans ögon och såg fullständigt malplacerad ut.
Stenhällarna gled under Erik hela tiden. Han såg mamma och Rusalka ta små steg för att hålla balansen.
Under grosshandlaren gled hällarna inte alls.
Mannen sade: ”Nu ska vi inte göra något förhastat.” Han höjde käppen och pekade uppåt.
Ovanför gruppen var himlen blank som polerat stål. Bisarra reflektioner färdades över och genom varandra, som oändligheter i motstående speglar, och Eriks blick fångades av något som han snart kände igen. Något litet och obetydligt.
Grosshandlaren nickade belåtet.
”Ser ni?” sade han. ”Viktigare än så är ni inte. Ingen av er.”
Det som speglades långt ovanför var de själva. Små myror i en grushög.
”Det är du”, sade Erik. ”Du är den som ligger bakom allt det här.”
Mannen log stillsamt. ”Inte alls. Jag hjälpte bara Astrid att få det hon ville.”
”Det här?” Erik pekade över den livlösa ravinen. ”Ville hon ha det här?”
”Nej. Det här är bara ett verktyg för att hon skulle få sina önskningar uppfyllda. Jag gjorde henne tjänster, hon återgäldade dem.”
Erik sade: ”Vad vill du oss?”
Grosshandlaren flinade. ”Jag kan ge er allt ni vill. Ni behöver bara säga till.”
”Nå vad kostar det”, sade Rusalka. Orden var inte en fråga.
”Det Astrid gav mig. Det som Erhard och Evert har fått många andra att ge mig. Inget viktigt.” Han viftade avfärdande med handen för att visa hur billigt priset var. ”Bara er vilja.”
Mamma gav ifrån sig ett ljud mellan en fnysning och en snyftning. ”Inget viktigt!”
Den svartklädde viftade med ett förmanande pekfinger. ”Vad är er vilja? Hur ofta tänker ni på den? Vad har ni för nytta av den? Och jag kommer inte ens att ta den medan ni lever. Så länge ni kan ha minsta användning för er vilja får ni ha kvar den. Det är efteråt jag vill ha den.”
”Du pratar inte om vilja”, sade mamma. ”Du menar –”
Den svartklädde avbröt. ”Vilja. Medvetande. Personlighet. Kärna. Vad ni än vill kalla det. Ord spelar ingen roll.”
Erik hörde ett underligt ljud, som en kräkning, men mer bubblande. Fuktigt. De andra hörde också ljudet och vände sig mot muren av skräp. Muren var långt borta nu, avlägsen och låg. En bergskedja vid horisonten.
Arvid kom krypande mot dem. Hans vänstra tinning var en grop och det ögat tycktes ha låst sig, stirrande utåt och uppåt. Det ögat var fortfarande torrt.
Hans mun var öppen och trådar av röda spyor rann fortfarande ur den.
Det var omöjligt. Men hans högra öga glodde på Erik.
”Den där”, sade grosshandlaren och vände sig bort från Arvid, ”har jag inte mycket nytta av. Jag vill ha er.”
Alla tre vände sig ofrivilligt mot honom.
”Jag kan använda både Erik och Rusalka. Säg bara ja.”
Mamma sade: ”Jag då?”
”Du? Du är ingenting.”
”Jag är jag”, sade mamma. ”Och det här måste få ett slut.”
I samma ögonblick tog hon ett steg framåt och slet upp den långa böjda slaktkniven ur kjolfickan. Den svepte upp i en vid båge mot Rusalkas hals.
Kniven missade när mamma förlorade balansen.
Hon förlorade balansen därför att Arvid hade lyckats krypa ända fram till henne. När hon rörde sig mot Rusalka snavade hon på Arvids axel.
Mamma föll. Hon föll på mage, raklång bredvid Arvid. Rusalka handlade blixtsnabbt. Mamma hade knappt slagit i marken innan Rusalka hade kastat sig över henne och slitit till sig kniven. Flickan satte sig grensle över mammas rygg och drog henne i håret så att hennes huvud lyftes bakåt.
Erik såg vad som skulle hända. Han var förstenad.
Kniven blänkte till.
Mamma försökte skrika, eller möjligen säga något. Det enda ljud som kom var ett bubblande. Blänkande rött blod vällde fram ur det gapande snittet i pulserande stötar.
Mamma sökte Eriks blick. Rusalka höll fortfarande hennes huvud draget bakåt. Erik såg in i sin mammas ögon.
Han hade haft mardrömmar om en sådan här stund. Han hade trott att han skulle skrika, slå, försöka sparka undan den som gav sig på hans mamma. Nu hände det och han kunde inte göra någonting alls, inte ens röra sig.
Blodet stötte några gånger till innan strömmen avtog.
Eriks mamma höll hans blick tills hennes ögon stillnade. Blodet slutade pulsera men inom honom dunkade skräcken vilt. Han kunde inte andas ordentligt. Mammas ögon var döda, hon var död, mamma var borta och han kunde inte ens skrika.
Ändå steg hans upphetsning. Mer och mer.
Grosshandlaren sade lugnt: ”Varför gjorde du så?”
”Hon gav sej på mej. Ingen ger sej på Rusalka.”
Arvid rörde sig matt på de glidande stenarna. En hand sträcktes ut mot Rusalka. Hon såg likgiltigt på honom. ”Du gav dej också på mej.”
Utan brådska stack hon in den smala kniven i Arvids öga. Blod och färglös vätska vällde ut. När knivbladet hade nått sju eller åtta centimeter in ryckte det krampartat i Arvids kropp.
Rusalka vred om kniven med en bestämd rörelse. Arvid ryckte en sista gång och låg stilla.
”Synd”, sade mannen i den svarta kostymen. Det lät som om han pratade om vädret. ”Nu förlorade vi deras viljor. Du står i dubbel skuld till mig, Rusalka, du skulle ha gett mig lite tid med dem.”
”Jag är int skyldig dej nånting.”
Rusalka reste sig upp.
Erik såg hennes kropp röra sig under klänningen och önskade att grosshandlaren kunde ta deras själar. Vad som helst, bara han fick leka med Rusalka. När han hade förlorat sin själ skulle det inte finns någon skam eller skuld. Bara de runda brösten och de utmanande höfterna.
Grosshandlaren såg värderande på Rusalka. ”Du är redan min. Du har aldrig trott på något. Långt innan tyskarna kom på besök visste du vad din pappa gjorde med din syster. Med Virve. Eller hur?”
Det fick henne att reagera. Hon stirrade på honom.
”Du har varit min sedan dess”, sade mannen. ”Men Erik ... Erik har letat efter något att tro. Han bad till något slags gud så sent som när han hade slagit sönder Arvid.”
Mannen vände sig mot Erik. ”Vad vill du?” sade han. ”Vad tänkte du när din mamma gav upp andan? Följ din vilja. Din vilja”, sade han i något som lät som ett citat, ”skall vara hela din lag.”
Erik såg på grosshandlaren. Han vände sig mot Rusalka igen.
Han visste redan var hans vilja fanns. Rusalka var ung och lockande och oemotståndlig, hennes mun öppen och flämtande. Erik kastade en blick på den svartklädde mannen och mannen nickade manande.
Erik lägrade henne.
Stenarna slutade glida omkring när han ryckte av henne klänningen i en enda rörelse och slet sönder hennes underkläder i nästa. Han vräkte ned henne på marken och fann hennes mun, mjölkade hennes bröst som spenarna på en ko och trängde brutalt in i henne. Omvärlden försvann och deras skrik blandades med varandra medan han gjorde det han hade drömt om i åratal. Hon tog emot honom, varm och våt, han hade ingen aning om vad hon kände och det intresserade honom inte, han var ett vilddjur och han måste tillfredsställa sig, stöta och riva, klyva och tränga in. Ta det som var hans.
Han gjorde det. Han gjorde henne till sin.
När han var nöjd reste han sig upp.
Blod rann från hans mun och armar. När han släppte något på marken klirrade det till.
En lång slaktkniv.
Det som hade varit Rusalka låg i slamsor på stenarna.
Som att slakta en gris, tänkte han. Som en gris. Men med njutning.
Grosshandlaren sade: ”Du gjorde ditt val.”
Erik nickade. Han andades flämtande och luften räckte inte till att prata.
Men skräcken var borta. Han hade skurit bort den både ur sig själv och ur Rusalka. Han var äntligen fri.
Han vände sig mot grosshandlaren. Mannen log belåtet och nickade åt sidan. Erik såg ditåt.
Hunden närmade sig.
Det klapprade när den kom gående över stenhällarna. Erik såg för första gången varelsen tydligt och förstod varifrån ljudet kom.
Svarthunden hade ett ansikte som ett mellanting mellan en hund och ett svin, ett gammalt ilsket vildsvin med långa betar, täckt av samma raggiga svarta hårrem som resten av kroppen. Den hade inga baktassar. Det som klapprade var klövar, som på en galt. Men varelsen var inte en galt och ingen hanhund heller. Mellan de raggiga bakbenen såg Erik något som skulle ha skrämt livet ur honom för bara en timme sedan: könsorgan som var vämjeligt mänskliga. Nakna och hårlösa, osunt blekgula mot den svarta raggen, halvt svullna, enorma och rynkiga och vårtiga.
De tillhörde en kvinna. Och monstrets ögon var lysande blå, mitt i det svarta håriga ansiktet.
”Ja”, sade grosshandlaren. ”Det är hon.”
”Astrid ser inte ut så. Jag pratade med henne i skogen.” Erik såg nyfiket på hunden: hans skräck var verkligen borta. Monstret hade ingen makt över honom längre. Arvid var död och han var fri.
”Jo.” Grosshandlaren skrockade till. ”Det är så här hon ser ut. Det var jag som pratade med dig. Astrid kan inte prata längre. Hon bad mig att få leva, så länge hennes släkt levde. Jag lovade.” Han skrockade igen och skakade på huvudet, liksom åt människors enfald. ”Men Astrid sade aldrig hur hon ville leva. Här har du din farfars mor.”
Erik såg på hunden igen. Hundens ögon mötte hans och han såg sanningen i dem. Den oändliga tomheten.
Och då, just då och utan förvarning, rämnade slöjorna av lögner och den verkliga skräcken kom ned och fyllde honom, löftesrik och svekfull, lysten och maktlös, iskall och brännhet, frestande och motbjudande, lockande och outhärdlig. Skräcken jäste och svällde över, fyllde ravinen, fyllde Erik och den brända skogen. Fyllde byn och hela världen med sin tomhet. Han förstod. Tomheten var i honom, han var i tomheten, och han visste vad han var.