Han hade lurat, bedragit och kränkt människor i hela sitt liv. Alla hade sina särskilda förmågor, och detta var hans. Han var duktig på att dupera, vilseleda och förödmjuka andra. Det var inget han direkt tänkte på med stolthet, det var bara ett konstaterande. Hur många människor han hade drivit till självmord och hur många familjer han ödelagt visste han inte. Det kunde vara tiotals, men var snarare hundratals. Och fortfarande gav det honom varken störd nattsömn eller dåligt samvete.
Han hade gjort det för att tjäna pengar.
Claes Ljunggren tyckte om pengar. De var bra att ha och gav honom en känsla av frihet. Nu var han god för dryga miljarden, och nästa nivå – dollarmiljardär – var alltför avlägsen. Det var för sent i livet att önska sig dit.
Det var slut med allt det där nu.
Nog var det märkvärdigt att han skulle bli så här gammal innan han till slut förstod att det var dags att bryta sitt gamla mönster? Djävulen hade inte blivit gammal och religiös. Men han tog inte reson förrän han hade kniven mot strupen.
Han läste just nu en bok om Alfred Nobel. Han var fängslad av Nobels historia, men mest tagen var han av orsakerna till att Nobelpriset överhuvudtaget hade instiftats. När Ludvig Nobel dog 1888 blandade en tidning ihop bröderna och publicerade Alfreds dödsruna. Och när Alfred läste om sitt eftermäle blev han betänksam. Han hade uppfunnit dynamiten. Dödsrunan beskrev honom som dödens köpman, eftersom dynamit kunde användas i krig. Så han instiftade Nobelpriset i sitt testamente.
Claes insåg att det var väl anspråksfullt att jämföra sig med Alfred Nobel. Han må vara girig, men han var inte dum. Vad skulle han egentligen lämna efter sig mer än en lång rad antagonister?
Han tittade upp i taket och tänkte efter. Vad skulle det stå i hans dödsruna? Vem skulle skriva den? Hans framfart i det svenska näringslivet var ökänd. Han visste att han skaffat sig en mängd rivaler på vägen.
Det knarrade hemtrevligt i den gamla läderfåtöljen, men det knakade också oroväckande i benen. Ryggen var stelare än den brukade. Han visste att ålderdomen lite i taget smög sig på honom. Precis fyllda femtiofem hade han kanske tio riktigt bra år framför sig.
Han reste sig upp och såg sig omkring i sitt hemmabibliotek. Tunga läderband som han aldrig hade öppnat. Böcker för många miljoner.
Claes suckade. Vad hade han egentligen åstadkommit? Han hade tjänat pengar, visst. Han hade byggt företag, köpt dem, styckat dem, sålt dem. Pratat upp aktiekurser, sålt, tjänat grova pengar, ofta på andras bekostnad. Ekonomijournalister hörde fortfarande av sig och ville veta vad han trodde om börsens utveckling. Vad han trodde om kronan och råvarupriserna. Han brukade svara, men svaren blev alltmer diffusa ju äldre han blev. Han var inte lika naiv och riskbenägen längre. Inte lika övertygad om sin odödlighet.
Han satte sig igen.
Han hade hela tiden tänkt fel. Brytt sig om fel människor. Bilden av Linda dök upp för hans inre syn.
Tårar rann plötsligt nerför kinderna. Han lät dem rinna. Han tog fram kuvertet med breven, plockade ut dem, tittade på dem. Stoppade tillbaka dem i kuvertet. Tog upp dem igen, läste igenom dem ett efter ett. Skulle det kunna hända honom?
Han stoppade tillbaka breven i kuvertet och lade undan alltihop. Han suckade.
När hade han sett Linda senast? Det hade gått fem år sedan hans dotter i vredesmod flyttade utomlands; huvudsakligen för att komma bort från honom. För att slippa se vad han gjorde mot hennes mamma.
Claes hade till en början skyllt på sin fru. Hon hade tvingat honom till det, hade med sin grinighet och sina själviska krav tvingat honom i armarna på andra kvinnor.
Det fanns en tid då han trodde på sina egna argument. Att ständigt vara otrogen, att alltid ljuga om vad han gjort och var han varit, det gick så lätt. Ibland hade han dragit valser när det inte ens var nödvändigt.
Hur hade det blivit så här? Spelade det förresten någon roll? Han hade låtit det ske.
Det slog honom att han ställt frågorna i fel ordning. Det viktigaste var inte innehållet i hans dödsruna, eller vem som skulle skriva den. Det som spelade någon roll var vem som skulle läsa den.
Tårarna började rinna igen. Det var då förbannat. Han svalde och torkade sig i ögonen.
Linda skulle inte bry sig. Det var där smärtan låg.
Claes insåg att han var tvungen att återvinna hennes förtroende. Att försöka få henne att förstå det han själv precis hade förstått. Herregud, han var bara femtiofem. Det var ingen ålder. Han hade massor av tid på sig. Hon skulle ha synpunkter på hans rikedomar; hon skulle vilja att han gjorde något bra med den. Visst, han kunde tänka sig att skänka en del till välgörande ändamål. Han skulle gärna ge bort en kvarts miljard om det nu gjorde henne lycklig.
Han visste vad han skulle göra. Han skulle kontakta henne och säga som det var. Han skulle förklara att han till slut kommit på bättre tankar. Att gå så långt som att säga att han var omvänd vore en överdrift. Men han hade i alla fall lagt ihop pusslet lite annorlunda till sist.
Claes Ljunggren ställde sig upp och lade undan kuvertet i skrivbordslådan.