Alex stod på knä framför liket och försökte undvika att få blod på kläderna. Hans handflator var fuktiga och han hade problem att hålla händerna stilla. Han hade ett egendomligt brusande ljud i huvudet, ungefär som dånet i ett flygplan på hög höjd.
Han undvek att titta på mannens ansikte. Han hade gjort det en gång på nära håll och det hade fått det att vända sig i magen.
Om man nu kunde tala om ansikte. Det som var kvar efter att kulan träffat mannens bakhuvud var inte mycket. Det såg ut som om själva ansiktet slitits loss från skallen. Hjärnsubstans och blod och bensplitter hade spritt sig över stolarna framför och över ryggarna på några åhörare. På mannens kläder, på golvet. På en kvinna som suttit intill. En man hade haft blod på halsen.
När det hade gått upp för publiken att någon blivit skjuten hade alla stormat ut under vilt skrikande och kollektiv bestörtning.
Ett tiotal personer stod i en vid halvmåne runt Alex. Tre av dem, två män och en kvinna, höll upp sina mobiltelefoner mot liket. Alex antog att de tog bilder, eller kanske till och med filmade. Han tittade på dem. Vad var det för fel med dem? Han borde säga någonting, förmå dem att sluta, men orden ville inte komma till honom. Han svalde flera gånger och tvingade tillbaka illamåendet.
Konferensvärdinnans rörelser var stela och ryckiga. Den blå, välpressade uniformen satt perfekt som alltid. Blusen var bländande vit, med undantag för en liten, brun fläck över höger bröst. Hennes ansikte var nästan lika vitt som blusen. Hon torkade bort någonting från hakan med baksidan av handen och sa någonting men ljudet kunde inte tränga igenom bruset i Alex huvud. Han reste sig upp. Vad skulle han ta sig till? Han såg sig omkring och insåg att man förväntade sig att någon skulle ta befälet över situationen.
”Är polisen på väg?” sa han vänd mot en man i svarta jeans och ljusblå skjorta med tunna ränder. Denne nickade allvarligt och viftade med sin mobil.
Alex nickade tillbaka. Han rev sig i håret och sökte efter idéer. Han visste ingenting om den här typen av situationer. Han lyssnade på en babblande kvinna som uppenbarligen befann sig i chock. Hennes blus och kavaj var nersölade med uppkastningar. Han lugnade henne så gott han kunde och försökte låta bli att röra vid hennes kläder. När polisen till slut kom överlämnade han tacksamt kvinnan till dem.
Han ställde sig en bit bort och försökte andas någorlunda jämnt. Han hade en äcklig lukt i näsan, men vågade inte tänka på varifrån den kom. Vilken röra.
Lönnmördaren såg den gula taxin redan inifrån hotellet. Det var bättre än att behöva ringa efter en bil. Sådant kunde lämna spår. Även om man använde kontantkort var det bättre att inte ringa alls. Betalningen skulle dessutom bli kontant för att undvika elektroniska spår. Visserligen skulle det kunna få chauffören att minnas körningen, men det var ändå bättre än att använda ett kreditkort.
Lönnmördaren drog upp den snäva kjolen en aning och satte sig i det svarta lädersätet. Hon ställde väskan intill sig. Efter att skottet fallit hade hon helt enkelt hasat tillbaka på avsatsen under taket och gått ut genom en serviceingång som användes för att justera de gigantiska strålkastarna som satt i taket. Ingen hade ägnat henne en blick trots att hon mött minst tjugo personer när hon lämnade byggnaden.
På toaletten hade hon dragit av sig den mörka overallen och stoppat ner den i väskan. Hårnätet hamnade i samma väska. Hon hade dragit ner kjolen över höfterna och släppt ut håret.
Mer behövdes inte.
”City.”
Chauffören nickade, rättade till mössan och lade i en växel. Priusen började ljudlöst rulla ut från trottoarkanten. Resan tog tjugosex minuter. Han släppte av henne på Centralstationen där hon skulle försvinna i mängden.
Det var på det hela taget lätt förtjänade pengar.
Alex betraktade den långa polisen framför sig som presenterat sig som Nina Mander. Hon var klädd i ljusgrå byxor och matchande kavaj. I vanliga fall hade han sagt något om hennes slips, men just nu var han glad att han kunde formulera sig överhuvudtaget. De stod strax nedanför scenen i den stora konferenshallen som spärrats av och var full med sjukvårdare och poliser.
”Okej”, sa Nina, som Alex gissade hade några år kvar till trettio, ”jag måste ställa ett antal frågor till dig.”
Han nickade.”Jag har en fråga först.Vem var han?”
Hon såg sig hastigt omkring. Hennes blick föll på två män och en kvinna, alla i kostym utan slips. En av männen höll en arm runt kvinnan. De övriga stod med armarna i kors och såg ut som om de behövde gå på toaletten. ”Hans kollegor säger att han heter Claes Ljunggren.”
Alex nickade sakta. Det förklarade saken. Claes Ljunggren var en välkänd finansman. Mångmiljonär, risktagare, äventyrare.
Att han ville komma till mitt seminarium, tänkte han förvirrat.
”Kände du honom?” sa Nina.
Alex skakade på huvudet. ”Jag kände igen honom. Jag tittade på honom flera gånger innan, eftersom jag trodde det var någon bekants bekant.” Han fingrade lite på hakan. ”Jag tittade rakt på honom precis när, ja, när …”
”Mm”, sa Nina. ”När du kom av dig?”
Alex harklade sig och svalde ett par gånger. Av någon anledning ville han inte visa sig svag inför henne. Det fanns under omständigheterna ingen logik i det, men han ville visa att han stod pall för det här. Han sträckte på sig och mötte hennes blick. ”Hans huvud … försvann.”
Hon tittade på honom. ”Behöver du hjälp att komma härifrån?”
Han skakade på huvudet och önskade att han låtit bli.
”Chocken kan sätta in precis när som helst. Du borde inte köra härifrån.”
”Jag kör inte bil längre”, sa han.
”Kan jag få ditt kort? Jag kommer att höra av mig.”
Alex nickade och kände efter i kavajfickan. Han räckte över ett visitkort.
Att Claes Ljunggren ville komma till mitt seminarium.
När Alex var ung hade han tyckt om att stå på scenen och visa upp sig. Han var underhållande och folk skrattade, men av någon anledning hade han kommit ifrån det. Ingen i hans familj hade visat något större intresse, hans mamma hade arbetat ständigt och pappa hade inte förstått vad det handlade om. Alex yngre syster hade fullt upp i sin egen skola. Att uppträda för främlingar var inte samma sak.
Det gick ett antal år innan han återupptäckte glädjen med att stå på en scen. Han hade aldrig haft någon önskan att bli skådespelare men han gillade att stå i centrum, att ha allas blickar på sig. Som banktjänsteman reste han runt i landet och tränade säljare, och där hade Alex funnit sitt kall. Han var ute så mycket han bara fick, parallellt med sitt vanliga jobb som kontorschef. Vid det laget brydde han sig inte längre om att få bekräftelse av familjen.
Men han ville ha mer. Det ena gav det andra och efter några år på banken blev han konsult och kunde börja påverka människor mer regelbundet. Han gillade det, kände att han gjorde verklig nytta. Och när cheferna tittade in och undrade vad han gjorde med deras säljare under de där utbildningspassen gjorde han ännu bättre ifrån sig.
Han började hålla seminarier för chefer. Men det var mellanchefer som kom. De verkliga topparna dök inte upp särskilt ofta. Han hade träffat tillräckligt många av sin mammas kontakter som ung för att veta att ju högre upp i hierarkin man befinner sig, desto mindre tid har man. Men idag hade en av dem kommit. En av landets främsta riskkapitalister hade suttit på tredje raden och lyssnat uppmärksamt på hans ord. En man som gjort stora affärer i många år. En kontaktlista som måste vara bland de längsta inom svenskt näringsliv.
Så går någon och skjuter människan.