”Hörde ni om skjutningen i InfraCity i morse?” sa Erik Didriksson och såg sig omkring runt middagsbordet. Han var VD för advokatbyrån Didrikssons & Partners och ville stabilisera ledningsgruppen. Därför hade man tagit in Alex som konsult i egenskap av expert på kommunikation och samarbetsformer.
”Helt otroligt”, sa hans vice VD, Bert Landin. ”Man tror ju inte sånt händer i Sverige.” Landin var mer beräknande än sin chef och Alex visste direkt att han skulle behöva uttrycka sig mer diplomatiskt med honom. Det sämsta han kunde göra var att kritisera honom inför hans chef.
De väntade på förrätten.
”Rena avrättningen”, sa Didriksson och tittade på Alex. ”Hörde du om det?”
Alex betraktade sina händer som låg på den vita duken. Intill honom stod ett glas Zinfandel. Lugnet lägrade sig lite i taget över honom, och vinet hjälpte faktiskt till. Faktum var att han hade lust att svepa glaset i ett enda drag.
Ja, vad hade han hört? Efter att ha svarat på polisernas frågor i förmiddags och tröstat konferensvärdinnan en stund hade han tagit en taxi direkt hem. Han hade serverat sig själv en dubbel whisky trots att lunchtimmen inte ens infallit ännu. En lång stund satt han i tystnaden i vardagsrummet, tittade ut genom fönstret och väntade på att chocken skulle välla in. Han var illa till mods, hade en lätt huvudvärk, men var samtidigt överraskande lugn. Mest av allt kände han sig bedövad. Den enda bilden som var riktigt tydlig i minnet var Claes Ljunggrens slappa kropp med en kavaj över huvudet.
När han nu såg sig omkring i restaurangen undrade han varför han inte varit här tidigare. Grill var en trevlig restaurang. Miljön var originell med nio helt olika avdelningar. Ett rum såg ut som en jaktstuga och ett annat påminde om Miami Beach. Juristerna skulle gilla det. De satt i en salong med guldspeglar och kristallkronor.
Alex var glad att det var han som skulle debitera Didriksson och inte tvärtom. Nu skulle han klara sig med att stå för middagen. Hade förhållandet varit det omvända hade de dessutom fakturerat honom för tiden de tillbringade med att stoppa i sig gåslever och hinka dyra viner. Vad kostade Didriksson i timmen? Tvåtusen, kanske.
Alex höjde blicken mot Didriksson. ”Mordet i InfraCity?”
”Jag hörde att hela skallen försvann”, sa Landin med en grimas. ”Jag är glad att jag slapp se det.”
”Ljunggren var en jävla idiot”, sa Didriksson och stoppade munnen full med mat.
Alex bestämde sig för att höja timpenningen i sitt slutförslag. Tvåtusen femhundra i timmen var det minsta han skulle debitera.
Landin vände sig mot Alex med sitt vinglas i handen. Alex såg att mannens vigselring var för stor. Den hängde slappt på ringfingret och han riskerade att tappa den. Den såg nött och tunnsliten ut, förmodligen för gammal för att vara hans fars. Farfars, möjligen. Kanske hade han sparat en slant på att inte behöva köpa en ny. Alex lade på femhundra kronor på timpriset.
”Ljunggren använde alltid Linklaters, trots att våra jurister är rankade som leading i varje segment”, sa Landin och skakade långsamt på huvudet samtidigt som han tittade ner i tallriken igen.
”Verkligen?” sa Alex. ”Han måste ha varit en riktig idiot. Med deras priser, menar jag.”
De båda juristerna utbytte blickar.
”Han snudd på förtjänade det där.” Landin höjde glaset till en skål och såg på sin chef för att få ett gillande omdöme. Didriksson frustade och Landin log brett med sina blodfattiga läppar. Någonting avlägset besläktat med skratt kom ur hans mun.
Alex betraktade återigen sina händer. Han väntade sig nästan att de skulle börja skaka. Han begrep faktiskt inte varför de inte gjorde det redan.
”Jag kan försäkra er att han fick vad han förtjänade”, sa han. ”Jag var där.”
De båda juristerna tystnade.
”Det var mitt föredrag. Ljunggren satt på tredje bänken. Jag var den ende som såg hans huvud försvinna.” Han vände sig mot Landin, höjde glaset och tog en klunk.
Landin harklade sig. En rodnad spred sig över hans magra hals. ”Eh …”
”Du har rätt om en sak”, sa Alex. ”Det blev inget kvar. Mer än slamsor och blod.” Han torkade sig om munnen. ”Just det, det var en hel del benbitar också.”
Tretusen femhundra kronor i timmen, kompis.
Det blev tyst i gott och väl femton sekunder. Didriksson och Landin tittade på varandra. Landin sa ingenting, knep ihop läpparna och tog ner händerna från bordet. Det blev Didriksson som fick stå för skadebegränsningen.
”Det måste ha varit fruktansvärt att, att … uppleva en sån sak”, sa han.
Alex fattade foten på sitt glas och förde det till munnen. Han snurrade lite på glaset, doftade på vinet.
Vad kände han egentligen? Han var inte säker. Förutom att hjärnans inbyggda försvarsmekanismer aktivt skyddade honom från att återuppleva de obehagligaste bilderna – vilket han var synnerligen tacksam för – var det hela overkligt. Varför hade han inte reagerat starkare?
Med ett lugn han inte alls kände sa han: ”Det var synd på ett bra seminarium. Jag hade förberett mig en månad.”
Didriksson tittade på honom under några sekunder. Så ruskade han på sig så att sömmarna i hans kostym knakade. ”Otäcka saker”, sa han med en blick på Landin. Denne hade blivit oerhört intresserad av dessertlistan.
”De hittar säkert den som ligger bakom det”, sa Alex.
”När kan du börja?” sa Didriksson och sträckte fram en enorm näve över bordet.
Alex fattade den och skakade den tre gånger. ”Jag är inte gratis, Didde.”
Didriksson slog ut med handen i något Alex valde att tolka som en säg-ditt-pris-gest.
Han åt sig genom middagen och pratade sig igenom upplägget. Nu skulle han bara se till att ro affären iland och klämma Didriksson och dennes hundra jurister på ett gruvligt timarvode.
Någonting sa honom dock att det inte skulle bli så mycket sömn den här natten.
Ute i InfraCity genomsökte fyrtio poliser lokalerna utan att hitta någonting. Man upptäckte givetvis platsen där skytten legat, men där fanns inga spår. Man kröp över golvet, dammsög mattan mellan alla stolarna och sorterade upphittade föremål hela natten.
Ingenting – förutom vapnet.