Nina lutade sig framåt på stolen. Hon pekade på skissen som låg mellan dem. ”Skottet avlossades från taket, snett bakifrån. Vi hittade platsen där skytten legat. Vi hittade även vapnet. Inga andra spår utom patronhylsan.”
Kommissarie Gabriel Hellmark rätade på sin dryga två meter långa lekamen och reste sig ur stolen. Stolens stomme var av metall, men knakade ändå betänkligt. Han vägde säkert etthundratio kilo, och en icke föraktlig andel var muskler. Han gick bort till fönstret och betraktade grådasket utanför.
”Blaser Tactical 2. Inget dåligt vapen.”
Nina nickade. ”Att skytten lämnade den betyder nånting.”
Hellmark sa: ”Han vill visa att vi inte kan ta honom. En kaxig jävel.” Han pekade på Nina. ”Iakttagelser?”
”Ingen såg nånting. Han vandrade antagligen rakt ut från hotellet och tog en taxi. Eller en buss. Det skulle förvåna mig om han tog egen bil, även om det förstås är möjligt. Det kan ha funnits nån utanför som väntade. Vi undersöker det just nu.”
Varken kommissarien eller hans polisinspektör sa något om det som båda var högst medvetna om. De hade inte mycket att gå på. Faktiskt ingenting utom vapnet. Det skulle undersökas och provskjutas av tekniker, men det var mest en formalitet. Vilket vapen skulle annars ha använts? De skulle konstatera att skottet avlossats med den tillplattade kula man hittade i scengolvet bara tre meter från den plats där Alex King stått. Sedan var det ju obduktionen förstås. Men vad kunde den visa annat än att mannen dött av ett skott i nacken? Resten handlade bara om kartläggningen av Claes Ljunggrens liv.
”Det var därför hela huvudet försvann. Hur tog den där föreläsaren saken?” sa Hellmark och skyfflade runt några papper på skrivbordet.
”Förvånansvärt bra. Han var lugn trots att han förmodligen var den ende som faktiskt såg Ljunggrens huvud blåsas i bitar. Borde ha varit riktigt otäckt. Jag förutsätter att han var chockad när jag pratade med honom.”
”När kan vi fråga ut honom?”
”Det är upp till oss. Jag har gjort i ordning några förslag på datum och tider.” Hon räckte över ett papper.
”Ta hit honom så fort det går”, sa Hellmark utan att titta på pappret.
”Vill du träffa honom?”
Hellmark skakade på huvudet. Hon nickade och gjorde en notering i sitt block. De tystnade. Det var inte ofta ett så spektakulärt mord utfördes så här offentligt. Läget var ovanligt, helt klart. Vem visste hur det här skulle kunna sluta?
”Jag tar Ljunggrens fru”, sa Hellmark när Nina gick.
Han lyfte upp sin mobil ur innerfickan och tittade på den. Rynkade pannan. Han slog samma nummer han ringt i ett par dagar nu och satte luren till örat och väntade.
Ingen svarade. Inget mobilsvar kopplades in. Han tryckte bort tutandet och lade tillbaka mobilen i fickan.
Det var mer än märkligt.
Ljunggren hade gått ut Handelshögskolan under tidigt åttiotal och snabbt blivit rekryterad till Goldman Sachs i London. En av de äldsta och snobbigaste bankerna. Han hade köpt en Ferrari för sin första bonus och enligt uppgift hade han vid sin död fortfarande kvar den för att påminna sig om gamla tider. Redan vid trettio tjänade han fem miljoner per år. Han hade stannat i London i tio år och till slut kommit hem med fickorna fulla av pengar.
Väl hemma i Sverige igen köpte han ett residens i Djursholm och odlade effektivt sitt kontaktnät. Tillsammans med några tunga investerare satte han upp ett aktiemäkleri på nätet i början av nittiotalet. Han hade tidigt förstått möjligheterna med internet. När nätet väl exploderade hade han sextio procent av marknaden.
Ljunggren använde en del av sitt kapital till att köpa och sälja bolag, oftast med kraftiga vinster. Han var en klassisk riskkapitalist i bemärkelsen att han var ganska okänslig för vad som behövde göras för att lyfta ett bolags lönsamhet. Han hade låtit avskeda tusentals människor för att höja bolagens värde maximalt innan han sålde dem vidare.
Hellmark tittade på papperet han hade i handen. Listan över Claes Ljunggrens kontakter tycktes oändlig. Karln hade vid något tillfälle haft ihop det med vartenda namn inom näringslivet. Många kände sig lurade av honom. Det fanns historier om att hela släkter fått gå från hus och hem på grund av Ljunggrens affärer. Vissa hade hängt sig efter att ha ruinerat sig i hans olika konsortier.
Hellmark suckade över listan med personer som behövde förhöras. Detta skulle kräva övertid, den saken var klar. Nummer ett var grannen som enligt uppgift blivit av med femhundra miljoner. Nummer två var en bankdirektör som satsat pengar i Polen och inte läst det finstilta. Han hade förlorat allt.
Han borde vara förbannad, tänkte Hellmark.
Medan han arbetade sig igenom listan föll skymningsljuset utanför fönstret. Det skulle bli extremt mycket uppmärksamhet kring utredningen så det gällde att kliva rätt. Han hade satt fyra utredare på att teckna Ljunggrens bakgrund och göra bedömningar i vilken riktning de borde styra utredningen. Minsta felsteg skulle leda till oönskad uppmärksamhet.
Just nu såg det dock mörkt ut. Varje gång någon ringde en av Ljunggrens kontakter för att få mer information växte listan med ett par namn.
Nina knappade in Alex King på Google. Föreläsaren Alex King hade en egen hemsida där han gav en kort resumé av sin karriär och vilken typ av uppdrag han ägnade sig åt. Där fanns även en länk till ett företag. Team Communication AB var ett konsultbolag med tio konsulter. Hon gjorde en notering att kolla om han var anställd eller egen.
Hon letade utan framgång på Facebook och satte det på pluskontot. På LinkedIn noterade hon att han hade väldigt många kontakter. Fler än femhundra. Detta var uppenbarligen en man som satsade på att ha de rätta kontakterna. De som gav mer affärer. Han var född i Stockholm 1973. Snart 38, alltså. En adress mitt i city. Kaptensgatan. Hon tyckte om att ha på fötterna när hon skulle träffa människor. Det gav henne en viss säkerhet.
Hon tittade på fotografiet av Alex en stund.
Lönnmördaren slog av TV:n och lade ifrån sig fjärrkontrollen. Enligt Aktuellt hade man funnit ett vapen på platsen, men polisen ville inte säga vilken typ.
Några ögonvittnesskildringar hade man fått ihop. En konferensvärdinna intervjuades. Hon talade osammanhängande och knyckte hela tiden med huvudet. Vad hon tillförde var svårt att avgöra. En annan kvinna hade tittat upp i taket, och tyckt sig se en rörelse. Kan mycket väl ha varit mördaren som smög ut. Hon var inte säker. En man i rosa skjorta berättade att han suttit väldigt nära offret, att han var svårt chockad av den gräsliga händelsen och att han själv nästan strukit med på kuppen. Nu var nattsömnen ett minne blott.
Hade jag velat döda dig hade du varit död, tänkte lönnmördaren.
Rapport sa samma sak. TV4 hade inget nytt att komma med. CNN hade faktiskt tagit upp mordet, men deras vinkling var offret mer än själva mordet. De var intresserade av den man som planerat att köpa tillbaka Volvo från amerikanska Ford. Hon zappade runt en stund utan att hitta någonting nytt.
Hotellrummet låg mitt i city och var litet men trivsamt. Mattorna var gamla men tjocka. Möblemanget var av det sedvanliga mörka träet, som i tusen andra hotellrum världen över. Sängen var hård, men det var precis så hon ville ha den.
Hon reste sig upp och gick på smidiga fötter ut i badrummet för att ta en dusch, mest för att ha någonting att göra. Det var tråkigt att vänta. Trots det var hon tvungen att hålla sig i stillhet. Inte exponera sig.
Risken att någon skulle hitta henne och koppla ihop henne med mordet var, om inte totalt obefintlig, åtminstone så liten att den knappt behövde tas med i beräkningen. Hon visste att det faktum att hon var kvinna hade avfört henne från listorna hos de flesta poliser i landet. Ingen av dessa hade fantasi nog att ta med könet på den eftersökta mördaren i beräkningen.
Hon hängde sina kläder på handdukstorken. Blus, byxor. Strumpor. Trosor. Hon bar inga smycken när hon var ute på jobb.
Hon hade dödat tjugosex människor till dags dato. Hon var bra på det hon gjorde. Det betalade sig. Men det var bara ett jobb.
Hon klev in i duschen och vred på vattnet. De varma strålarna var mjuka och sköna mot kroppen.