Gabriel Hellmark betraktade kvinnan under tystnad. Hennes hår var hårt blonderat till en kulör strax hitom vitt och perfekt arrangerat i en svinrygg. Huden var tunn och spänd över kraniet, och hon påminde honom om en dödskalle. Det fanns inte ett överflödigt gram fett på henne. Armarna var de tunnaste han sett på en vuxen människa. Han var glad att han inte tagit henne i hand; han skulle ha kunnat krossa hennes fingrar utan att ens märka det.
Hon verkade inte kunna sluta gråta. Mascaran rann fritt nerför kinderna. Medan hon snörvlade och torkade sig i ögonen såg han sig omkring. Strandvägen. Fastigheten var i vit sten, med gröna markiser som skar sig mot den stuckaterade fasaden. Ingen överdrivet lyxig lägenhet, men säkert i påkostade material. Tio rum. Men så hade ju Claes Ljunggren varit aktiv inom storfinansen under nästan tre decennier.
Hellmark harklade sig diskret. ”Fru Ljunggren? Ska jag komma tillbaka vid ett annat tillfälle?”
Kvinnan skakade på huvudet och snöt sig ljudligt. ”Det kommer inte att kännas bättre imorgon.”
Lika bra att komma igång. Hellmark väntade ett ögonblick och sa sedan, trots att han lovat sig själv att aldrig använda en sådan replik: ”Hade din man några fiender?” Det lät som taget ur en typisk TV-deckare där den kärve, lite trumpne polisen sänkte rösten och såg på offrets fru.
”Gränslöst många”, sa Sara Ljunggren.
”Jag förstår”, sa han, fast han egentligen inte alls gjorde det. Helst hade han velat gå rakt på sak och fråga vem som rimligen kunde tycka så illa om hennes make att han tog sig för att skjuta honom i huvudet inför femhundra åskådare.
Det gick inte. Istället fick han lirka.
”Detta är givetvis en fruktansvärd stund för dig”, sa han.
Sara Ljunggren snörvlade. ”Inte lika hemsk som för Linda.”
Hellmark väntade. Ingenting.
”Vem är Linda?”
”Vår dotter. Hon bor i London sen flera år. Det är så gräsligt.”
”Hur tar hon det?”
”De skulle träffas för första gången på fem år. Linda var sjutton när hon flyttade. Hon har vägrat att träffa Claes sen dess.”
Han höjde på ögonbrynen. ”Hur kommer det sig?”
”Lång historia. Mycket hängde ihop med hans ständiga affärer med andra kvinnor. Till slut fick Linda nog och flyttade.”
Hellmark kände igen en besvärlig utredning när han såg den, och den här skulle bli besvärlig.
”Vad tyckte du?”
”Jag var van vid det. Vi hade inte varit intima på flera år. Inte med varann i alla fall.”
Hellmark svalde ett par gånger och funderade på en lämplig fortsättning. ”Men nu skulle de träffas?” försökte han.
Sara Ljunggren gjorde en gest med handen som han inte kunde tolka. ”Först trodde jag att hon hade slut på pengar, men sen verkade det som om hon faktiskt ville träffa sin pappa. Jag är inte säker på vad det berodde på, men de verkade båda väldigt uppåt.” Hon tystnade och reste sig. Med lugna steg, så behärskade att Hellmark för ett ögonblick undrade om hon försökte dölja att hon druckit, gick hon bort till ett av de höga fönstren.
Hennes axlar skakade en aning.
Han vände bort blicken för att inte genera henne.
”Jag tror aldrig att jag sett Claes så upprymd som den senaste veckan.” Hon talade lågt, nästan för sig själv. ”Han är – var – en man med många ansikten, det kommer ni att upptäcka när ni frågar runt, men detta var första gången på många år som jag har sett nåt som kändes äkta. Han var glad över att få träffa Linda. På riktigt.”
Hon vände sig mot fönstret igen.
”Och så hände det här”, sa Hellmark.
”Vem var det?” sa hon, rösten lite starkare nu.
Hellmark harklade sig och ställde sig upp. ”Det är för tidigt att säga.”
Han gick mot dörren. Innan han öppnade den sa han: ”Vilket är ditt bästa tips?”
Sara Ljunggren skakade på huvudet. ”Det kan vara vem som helst.”
Han tvekade. ”Bara för protokollet, hade din man skrivit nåt testamente?”
”Jag vet inte än. Med Claes kan man inte vara säker på nånting.”
Alex arbetade hemifrån idag. Han satt i köket med mobilen i handen och lunchen orörd framför sig. Han hade inget emot att äta rester, men idag hade han inte fått ner mer än någon enstaka tugga, som dessutom smakade papper. När det ringde svarade han på första signalen.
”När kan du komma hit för ett formellt vittnesmål?” sa Nina Mander.
De enades om samma eftermiddag. Det lilla han kunde berätta var lika bra att få ur sig.
Hans farhågor hade inte besannats. Nattsömnen hade trots omständigheterna varit okej. Den förväntade chockreaktionen verkade dröja. Vinet från middagen hade förstås hjälpt till.
På morgonen var han på gott humör tack vare att han genomfört affären med den stora juristbyrån, och dessutom till en skyhög timpenning. Som grädde på moset hade han fått Landin att ta notan, som slutat på ett femsiffrigt belopp. De där juristbyråerna var veritabla sedelpressar, de kunde nog betala för sig.
Alex hade regelbundet dejtat en kvinna från Sveriges allra största byrå några år tidigare, och hon hade berättat en del om toppnamnen i branschen. Enorma villor, flotta bilar, gigantiska pensionsavsättningar. Privata revisorer eftersom deras självdeklarationer var så komplicerade. Inte så många lyxiga resor dock, eftersom juristerna – precis som i en bok av John Grisham – jobbade sextio, sjuttio timmar i veckan.
Alex var på plats hos polisen vid tretiden klädd i en enkel, mörk kostym utan slips. Den sedvanliga konsultlooken.
Polishuset var gråaktigt och trist, sju våningar högt varav den första våningen hade galler för fönstren. Han stannade till på den breda trappan till entrén och undrade om det fanns ett häkte på bottenvåningen eller om gallret var till för att undgå stenkastning. Oavsett vilket, var huset långt ifrån något arkitektoniskt mästerverk.
Efter att ha anmält sig vid den stora och inglasade receptionsburen, väntat på att man skulle kontrollera hans namn mot inbjudningslistorna och därefter ringa upp till den som föranmält hans ankomst, blev han ledsagad av en bister uniformerad polisman genom oändliga vindlande korridorer. Han hoppades få hjälp att hitta ut igen.
Alex hälsade på Nina som kom emot honom i korridoren med ett vagt leende på läpparna. Lugna, metodiska rörelser. De satte sig i ett grått och trist samtalsrum. Nina inledde med att starta en bandspelare och rabbla tid och datum.
Förväntansfullt lutade sig Alex tillbaka i stolen.
”Vad uppfattade du av händelsen?” sa Nina när hon var nöjd med förberedelserna.
”Jag tyckte jag såg nåt blänka till uppe i taket. Minuten innan. Två minuter innan, kanske. Men jag var så koncentrerad på vad jag skulle säga att jag inte reagerade.”
”Blänka till? Kan det ha varit ett ljus?”
”Det kan det.”
”En spegel?”
”Det med. Jag vet faktiskt inte. Det kan ha varit reflektionen av ljus i ett kikarsikte.” Genast kände han sig dum. Det skulle knappast krävas ett kikarsikte för att träffa en människa på det avståndet.
Nina låtsades inte om att hon hört kommentaren. ”Vad kan du berätta om människorna som satt omkring Ljunggren?”
”De såg ut som den vanliga blandningen av corporate-folk jag träffar hela dagarna.”
Nina höjde ögonbrynen och betraktade honom.
”Oftast är de som kommer på mina seminarier eller föreläsningar klädda i dyra kostymer och strykfria skjortor; de har antingen eleganta handväskor eller för dyra klockor. En klippning går på tusenlappen om det är en man, tre tusen om det är en kvinna.”
Han drog efter andan. Han babblade men hade svårt att hejda sig. ”Skrattar alltid på de rätta ställena, ler mycket, ser till att hålla med om det jag säger, men är minst lika bekymrade över vad kollegorna ska tycka. De går på seminariet för att chefen bett dem. Han – det är oftast en man – tycker att det är billigare, men framförallt enklare, att skicka dem till mig för att kompetensutveckla dem en gång per år.
”Billigare än att verkligen ge dem bra ledarskap?”
Alex höjde på ena ögonbrynet. Han log och nickade. ”Exakt. Sen ställer han in sitt eget deltagande bara timmarna innan eftersom nåt alltid dyker upp. På det viset slipper han förändra sig själv.”
”Tänka sig”, sa Nina. ”Nån som rörde sig mer än andra?”
Alex tittade i golvet medan han letade i minnet. ”Nej.”
”Tittade nån på Ljunggren?”
”De tittade på mig”, sa han och ryckte lätt på axlarna.
”Du var huvudpersonen. Hur ofta håller du såna här föredrag?”
Han harklade sig. ”Så här stor publik har jag bara en eller ett par gånger per år. Det tar veckor att förbereda.”
Hon antecknade trots att bandspelaren gick. ”Så du fick ditt stora ögonblick förstört?”
Var det så? Alex tänkte på månaderna av förberedelser och på den nervositet han faktiskt byggt upp dagarna före föreläsningen. Det var bara ett jobb, men hon hade rätt. Visst hade det varit en enorm antiklimax. Han ryckte på axlarna igen. Han hade ju massvis av andra uppdrag, eller hur? ”Svårt att behålla åhörarnas uppmärksamhet efter en sån här sak. Det har ju ingen betydelse i sammanhanget, men visst, synd på en bra intresseväckare.”
”Intresseväckare?” sa Nina och såg upp.
”En kraftfull inledning som gör publiken nyfiken på ämnet.”
”Vilken var din intresseväckare?”
Han skrattade till. ”Jag är omgiven av idioter.” När han kommit på den inledningen hade han tyckt att den var lysande. Så här i efterhand lät det bara dumt.
Hon höjde ögonbrynen men log inte. ”Den borde funka.”
”Vad vet du om Claes Ljunggren?” fortsatte hon.
”Stor på åttiotalet. Finansman. Riskkapitalist. Oändligt med kritiker.”
”Vi får se vad familjen säger. Vi träffar dottern imorgon.”
”Vad kommer ni att fokusera på i utredningen?”
Hon såg strängt på honom. ”Det kan jag inte berätta.”
De pratade en stund om vad föreläsningen handlat om. Sedan reste hon sig plötsligt upp. Han reste sig också. Det var över alldeles för fort.
Nina läste igenom utskriften av samtalet – inte förhöret, fick hon påminna sig – med Alex King. Normalt hade hon inte mycket till övers för konsulter, de pratade mycket men hon var inte övertygad om att de verkligen kunde genomföra allt de kom dragande med. Men Alex King hade inte försökt imponera på henne. Många män blåste upp fjädrarna och kråmade sig, men King hade varit väldigt balanserad. Nina gissade att han kontrollerade sig själv ganska hårt och anade att han skulle kunna vara ett besvärligt förhörsobjekt.
De hade avslutat samtalet med att prata om vad hans föredrag varit tänkt att innehålla, och hon hade motvilligt blivit nyfiken. Det hade hon naturligtvis inte visat, eftersom det inte var skälet till att han var där. Hon var noga med att hålla en professionell ton genom hela samtalet. Något annat vore inte acceptabelt.
Kanske skulle hon kontakta honom senare i processen. Det kunde ju inte uteslutas att ett uppföljande samtal skulle bli nödvändigt. Nu skulle hon fokusera på mötet med Ljunggrens dotter, Linda.