Roger Axberg tittade sig i spegeln. Han var stolt över sin kropp. Trots att han var femtio år fyllda var han i samma fysiska form som en hälften så gammal man. Han tränade kickboxning för smidighetens och rörlighetens skull och gick på gymmet två gånger i veckan för att behålla sin muskelmassa. Till det sprang han sommarhalvåret några mil i veckan och höll en sträng diet året runt. Vissa av hans jämnåriga kontakter undrade hur han bar sig åt. De flesta undrade dock varför.
Varför var enkelt. Roger Axberg tyckte om att hålla sig i form. Det fick honom att känna sig ung.
Han var gift och hade mer eller mindre vuxna barn men han botaniserade ändå relativt ohämmat på stadens krogar ett par gånger i månaden. Det var sällan han misslyckades med att få med sig en kvinna till något hotellrum.
Ibland tog han fram sitt platinakort. För var det någonting som fungerade runt Stureplan var det pengar.
Roger Axberg hade pengar. Herregud, han vadade i pengar numera. Han hade haft lite tur. Nätpokern hade exploderat några år tidigare. Eftersom han varit pokerspelare sedan ungdomen visste han hur poker fungerade, och med hjälp av sin kunskap om näthandel hade han lyckats ta ledningen i branschen.
Han hade precis sålt sitt nätpokerbolag till amerikanerna och fått trehundra miljoner för en månad sedan. Kontant. Inga aktier i något suspekt riskkapitalbolag. Ingen inlåsning i form av att han måste jobba kvar som VD i två år.
Kontanter. Cash on the table.
Trehundra miljoner.
Okej, många hade betydligt mer. Men Roger Axberg hade sitt på det torra nu. Han visste att han inte skulle behöva gå upp ur sängen så länge han levde om han inte ville.
Trehundra miljoner.
Och han spenderade dem friskt. Han hade haft pengarna på kontot i fyra veckor och redan gjort av med trettio miljoner på en bostadsrätt. Tre nya bilar fullständigt i onödan. Samt en jordenruntkryssning med familjen. Alla tre barnen fick följa med, trots att han inte tyckte att mer än ett av dem gjort sig förtjänt av det. Bortskämda ungar som inte ansträngde sig.
Och han hade spenderat ett okänt antal tusenlappar på ett lika okänt antal kvinnor.
Roger Axberg var nöjd med det han åstadkommit. Han levde ett bra liv. Och nu tänkte någon förstöra alltihop.
Han tittade ner på brevet i sin hand. Han visste inte riktigt vad han skulle tro när han läste texten. Först trodde han att det var reklam av något slag. Snabbt insåg han att det var ett tiggarbrev: någon hade nosat upp affären och ville nu ha en del av kakan.
”Gratulerar till den lyckade affären med PokerMasters!” började brevet. PokerMasters var bolaget som köpt Roger Axbergs TH-Poker. Visserligen var affären ingen hemlighet, men den var heller ingen offentlig nyhet. Den hade inte figurerat i tidningarna, till exempel. Vilket han var glad för eftersom nätpoker fortfarande ansågs lite shady.
”Många svenskar lever idag under allvarliga hot. Världen blir allt farligare. Vi erbjuder därför ett hundraprocentigt skydd mot yttre hot.”
Så långt var det egentligen inget konstigt. Någon hade nosat upp hans förmögenhet och ville erbjuda honom skydd. Så långt var han övertygad om att det rörde sig om något säkerhetsföretag som ville installera ett svindyrt larm i hans nya lägenhet. Eller kanske sälja på honom en bepansrad Mercedes.
När han läst klart insåg han att han var helt fel ute.
”Vi emotser femtio miljoner kronor på kontot nedan inom fyra veckor. Vi förstår att det kan behövas vissa förberedelser, men för denna summa försäkrar vi fullt skydd för din person livet ut. Om du inte accepterar villkoren kan vi dessvärre inte garantera din säkerhet.”
Detta var inget tiggarbrev. Det var ett jävla hot.
Roger Axberg klädde på sig. Klockan var tio på förmiddagen. Han hade inget kontor att åka till längre, han var en fri man efter att ha slitit i över trettio år.
Femtio miljoner.
Inte en miljon. Inte fem, eller tio.
Femtio! Vad är det för galning?
Roger Axberg försökte hålla huvudet kallt. Det var två frågor han måste ha svar på.
Den ena frågan var om detta var på riktigt?
Även han hade läst tidningarna. Han hade sett vad som hänt Claes Ljunggren. De svarta krigsrubrikerna, de lustfyllda beskrivningarna av hur Ljunggrens skalle fullständigt blåstes bort. Hur familjen sörjde. Hur förkrossad änkan var. Hur den vuxna dottern hade rest hem från England för att ta hand om begravningen.
Det var som att läsa en deckare. Axberg gned sig om hakan. Inte fan kunde det väl hända honom?
Den andra frågan var svårare ändå.
Vad i helsike skulle han göra åt saken?