”Har du en bror?” sa Nina nästa morgon. ”Du har aldrig sagt nåt.” Hon tittade på Gabriel Hellmark som tittade upp i taket med halvslutna ögon.
”Du skulle bara veta allt jag inte har sagt.”
Hon slogs som vanligt av hur trångt han hade det. Rummet var inte mer än tolv kvadrat. Ett skrivbord och en besöksstol. Hyllorna fulla med gamla utredningar, lite litteratur och travar av material på golvet. Inga fotografier, inga personliga saker. Blommor? Vilket skämt. En kavaj i storlek femtioåtta hängde över besöksstolen.
När hon kom in i rummet hade han suttit knäpptyst med mobilen mot örat. En rynka mellan hans ögon sa henne att något var på tok. När han fick syn på henne hade han stoppat undan mobilen och sneglat på henne som om han var helt medveten om att han uppträdde avvikande. Han drog händerna genom håret och vinkade in henne.
”Vad var det?” sa Nina försiktigt och satte sig med en mapp i handen. Hon var noga med att inte luta sig mot kavajen.
Hellmark suckade. Han berättade att hans bror var omöjlig att nå. Han hade försökt i över tio dagar och det var obegripligt att han inte lyfte luren. Fredric gick normalt inte ens på toaletten utan att plocka med sig datorn ifall någon skulle skicka ett livsviktigt mejl just då. Och nu svarade han inte.
De brukade göra en sak tillsammans varje år. De besökte föräldrarnas grav på Skogskyrkogården. Det var den enda tradition de lyckas hålla fast vid och Fredric missade aldrig det. Han var den som brukade driva på för att det skulle bli av. Och nu varken svarade han eller ringde tillbaka.
”Tror du att nånting har hänt?” sa hon.
Hellmark skakade på huvudet. ”Egentligen inte. Men jag har under en veckas tid försökt räkna ut vad det handlar om. Fredric får sina idéer ibland.”
Nina frågade ingenting; hon höll munnen stängd och öronen öppna.
Han rev sig i håret. ”Hur går vi vidare med Ljunggren?”
Nina lutade sig bakåt i stolen. ”Vad tror du har hänt din bror? Vart kan han ha åkt?”
”Jag tror ingenting. Släpp det där nu.” Hellmark slog ut med händerna. ”Vi jobbar vidare med Ljunggren.”
”Du måste ju känna nånting?”
Hellmark reste sig från stolen och började trampa omkring i rummet. Han stannade vid fönstret och blickade ut mot den grå himlen. Han ryckte på axlarna.”Fredric lever sitt eget liv. Jag har inte att göra med vart han tar vägen.”
”Kan nåt ha hänt?”
Han vände sig om. ”Skulle familjen ha råkat ut för nånting skulle det i vilket fall som helst inte bli jag som tar hand om utredningen.”
Nina höjde på ögonbrynen. Det var inte riktigt så hon tänkt, men det innebar att han tog broderns tystnad betydligt allvarligare än hon förstått.
”Han har alltså familj?”
”Fru och två barn.”
”Du måste ju kunna be om hjälp, särskilt om barn är inblandade.”
”Bara om jag misstänker ett brott.”
Nina höjde på ögonbrynen. ”Känner du inte att nånting är fel?”
Hellmark satte sig igen. Stolen knakade under hans hundratio kilo. ”Jag startar inte utredningar bara på en känsla.” Han satt tyst en stund och tittade ner i skrivbordet. Till slut sa han: ”Ljunggren tar all tid.”
”Vilka har du mer ringt?”
Han slog ut med armarna. ”Ingen.”
”Har du hans frus mobilnummer?”
”Bara ett gammalt som inte funkar. Jag kan säkert rota fram det nya nånstans. Men jag har inte tid med det där. Han dyker upp.”
”Du kan be mig.” Nina böjde sig fram över bordet. ”Låt mig se vad jag hittar. Kanske finns det ingen anledning till oro.”
”NU är jag oroad”, muttrade Hellmark.
Nina drog efter andan. ”Jag kan titta runt lite. Kanske kika in i huset.”
Hellmark gned sig över hakan. ”Jag har ringt på några gånger. Brevlådan var full.”
”Vad gjorde du med all post?”
Han pekade på en hög papper i hörnet av skrivbordet. ”Jag har för mig att det finns nycklar hos en granne.” Han tittade på henne, skrev ner adressen på ett papper och räckte över den.