Två och en halv timme senare smällde det i dörren. Fredric rusade in i huset med rött ansikte och håret på ända.
”Hallå!” Han kom in i ett folktomt kök. Han stannade till, överraskad över hur undanplockat det var. Bänkarna var kliniskt avtorkade, inte en smula kunde avslöjas på den gnistrande stenskivan. Han kliade sig i huvudet med en svettig hand.
När han ställde sig mellan köksön och diskhon kände han värmen från ugnen. Han böjde sig fram och inspekterade den inbakade oxfilén. Den gyllenbruna färgen började framträda och det vattnades i munnen på honom när han tänkte på hur gott det skulle bli.
Han öppnade kylen och hittade salladen. En fantastisk jätteskål med plast över. Vilken anrättning. Lika bra att ta fram salladen så att den inte var för kall när den skulle serveras. Kanske skulle han hinna duka.
Vilket porslin skulle de använda? Vad hade de använt förra gången? Hade Martina sagt något? Han bar ut salladsskålen i matrummet och upptäckte att det redan var dukat.
På väg upp i trappan såg han på armbandsuret. Tio i sju. Gott om tid.
Han hittade Martina i det övre badrummet.
”Hej, älskling” Han kysste henne på kinden medan hon försökte ta på sig ett örhänge som han aldrig sett tidigare. Han registrerade hennes stela kroppshållning. ”Wow, snyggare än nånsin.”
Hon sa ingenting.
Han släppte träningsväskan på golvet framför toastolen. Han slet av sig kläderna och lät dem gå samma väg som väskan. Så ångrade han sig och stoppade alltihop i tvättkorgen.
”Det var kö till banorna”, förklarade han och strök sig över kinderna med händerna. Skulle han hinna raka sig? Åtta minuter i sju. Martina såg på honom i spegeln, sa fortfarande ingenting. Hon lade på lite extra kajal.
”Ja, sen blev det ju lite eftersnack”, sa han och sneglade på henne. ”På vägen hem såg jag en kille med motorhuven öppen, och jag kunde ju inte bara köra förbi. Jag var tvungen att hjälpa honom att kabla igång bilen.”
Martina sa ingenting.
”En annan gång kan det vara jag som behöver hjälp.”
”Första gästerna är här vilken minut som helst”, sa hon lågt.
Han stirrade tillbaka på sin fru i spegeln.
”Jag ställde ut salladen på bordet. Det är klart. Vi hann ju!”
Martina vände bort blicken och såg på väskan på golvet. ”Ska du hänga upp handduken?
”Mm.”
Martina betraktade honom med huvudet en aning på sned. Han hade sett den där blicken förr och visste att det var lika bra att spela med.
”Ja, älskling?”
”Kommer du nånsin att ändra på dig?” sa hon.
Han höjde på ögonbrynen. ”Varför skulle jag göra det?”
Martina klappade honom på kinden med en mjuk hand. ”Skulle du göra det ens med kniven mot strupen?”
Han tittade överraskat på henne.
Hon lämnade badrummet.
Medan Fredric började göra sig i ordning tänkte att han hade haft tur som träffat Martina. Hon var faktiskt oerhört överseende.
Han bröt mot en av sina egna grundregler och rakade sig trots att han var stressad. Inom loppet av trettio sekunder hade han skurit sig på två ställen. När han stod och valde skjorta ringde det på dörren.
Sju var ingen bra tid att ha middagsgäster, egentligen borde man inte bjuda hem folk förrän fram emot åttarycket. Det var ju så mycket som skulle hinnas med även på en lördag. En timme till hade gjort underverk.