Middagen flöt på bra. Fredric kallade folk vid namn och fördelade omsorgsfullt vederbörlig uppmärksamhet till alla. Han kallade Roger framtidens Ingvar Kamprad, och frågade Lena om hennes mamma mådde bra. Han pratade med Peters nya fru. För att hon inte skulle känna sig utanför tog Fredric hand om henne och ledde henne till bordet.
”Hur träffades ni?” frågade han. Utan att lyssna på svaret följde han upp med att fråga vad hon arbetade med och hur hon kommit in på det.
De allra flesta människor älskade att prata om sig själva. Några av Fredrics personliga favoriter var vilka drömmar har du? Vad vill du åstadkomma med ditt liv? Och precis som med alla andra funkade det på Elin.
Ett par timmar senare var det dags för kaffe. Fredric gick ut i köket. Martina hade redan laddat kaffebryggaren och tagit fram desserttallrikarna.
”Jag lovade Arne att hjälpa honom med båten nästa helg.”
”Skulle du inte till Roger och hjälpa honom att flytta nästa helg?”
Han tog sig för pannan. ”Jäklar, det hade jag glömt. Det får lösa sig. Jag får jobba snabbt. Han klarar ju inte av det själv.”
Fredrics vana att ständigt erbjuda hjälp till alla som behövde det var ett vanligt samtalsämne. Han var totalt oförmögen att höra om ett problem utan att utlova ett par extra händer eller ett lyssnande öra. Martina tyckte att han behövde bli klar med sina egna projekt först. Huset inte minst. Det fanns saker att göra, men Fredric kunde inte säga nej. Otaliga var gångerna han missat middagar för att han fastnat i någons trädgård eller källare eller i en bar för att lyssna på någon av sina många bekantas bekymmer. Man måste ställa upp för folk, sa han alltid. En annan gång är det jag som behöver nån som lyssnar.
”Apropå snabbt. Kan du tömma diskmaskinen?” sa Martina.
Fredric hörde hur Arne skrattade till högt och drog en vits. Fredric hade hört den redan. Han kunde faktiskt en mycket bättre version av samma historia. Han skulle nog dra den när han var klar med disken. Han fortsatte att fylla bänken med ren disk innan han fick in den smutsiga i maskinen.
När han kom ut i matsalen kunde han inte undgå att se ett par kattögon utanför altandörren. Ögonen tog upp glittret från de levande ljusen i rummet. Den förbaskade katten ville ha mat igen. På väg mot sin stol gjorde Fredric en lov mot dörren och katten gjorde som den brukade när han kom för nära. Den gav sig iväg. Som alla katter utstrålade den en obehaglig övertygelse om att den stod över honom i näringskedjan. Han ryste och återvände till bordet.
Två timmar senare hade Fredric utmanat Arne och alla andra i vitsar och vunnit stort. Han var en lysande historieberättare. I takt med att tiden gick blev vitsarna mer vågade, och bortåt tolvtiden kom de första lite grövre skämten. Vinet gjorde sitt, alla skrattade så att de skrek och Fredric stortrivdes. Han hade tagit tillbaka kommandot över tillställningen och det kändes bra. Han fortsatte att hålla hov tills de första gästerna började prata om att gå hem.
”Det gick ju bra det här”, sa han glatt när han hittade Martina på väg ut ur Oskars rum.
”Han hade somnat på golvet framför TV:n.”
Fredric nickade. ”Bosse och Lena tänker gå hem.”
”Det är ganska sent.”
”Är det?” Han tittade på klockan. Halv två. Sent men inte jättesent. Han lade en hand runt Martina nacke och kysste henne i pannan. ”Utan dig hade det aldrig blivit så här lyckat.”
Hon såg på Fredric. Utan att säga ett ord gick hon ner för att säga hej då till Bosse och Lena.
Alla tackade Fredric för en jättetrevlig kväll och Martina för fantastisk mat och dryck. Allt var som vanligt. Inom tjugo minuter hade alla gått.