När de låg i sängen och höll på att somna sa Fredric: ”Varför frågade du om jag nånsin skulle ändra mig? Det här är ju sån som jag är.”
”Alla utvecklas väl på nåt sätt.”
Fredric suckade.
”Har nån sagt åt dig att du pratar rätt mycket?” sa Martina.
Han höjde ögonbrynen. ”Ehh ... fast jag ställer ju frågor till andra hela tiden också, skapar balans, liksom.” Han vred på huvudet. ”Eller vad menar du?”
”Precis. Du pratar först och tänker sen.”
”Jag ställde alla möjliga frågor till Elin för att hon skulle känna sig välkommen.”
”Vad vet du om henne då?” sa Martina.
Han suckade, ville hellre sova. Han hade en lätt huvudvärk efter att ha fått i sig lite för mycket rödvin. Han borde ta en Ipren i förebyggande syfte. ”De träffades i jobbet.”
”På vilket sätt?”
Han tänkte efter. ”Var det inte på en konferens?”
Martina blundade. ”Är det en fråga?”
”Jag vet att Elin är utbildad till statsvetare men att hon jobbar som lärare.”
”Vad för slags lärare?”
”Är det en fråga?” Han lade armarna i kors över bröstet. Kvällen var på väg mot en illavarslande avslutning. ”Okej, jag minns kanske inte allt hon sa. Det viktiga är väl att visa intresse, inte att lära sig varenda jävla detalj om hennes innehållslösa, genomtrista liv utantill. Vem fasen bryr sig om hon är mellanstadielärare eller lågstadielärare?”
Martina sänkte rösten. ”Du tror att du visar folk uppmärksamhet. Men du pratar om dig själv hela tiden.”
”Jag …”
Jag vadå? Tänkte han. Vad var rätt svar på det? Om inte värden höll igång samtalet, hur skulle det då gå?
”Varje gång Henrik sa nåt kom du med en egen upplevelse, bara lite bättre.
Och så fort Arne drog en vits var du tvungen att dra en. Och när Lena pratade om sina studier passade du på att berätta om dina egna. När Peter funderade på att byta bil skulle du också byta. När Kerstin berättade om en bok hon läst hade du läst en mycket bättre.”
Vad begärde hon egentligen? Skulle han bara sitta där som någon jävla mumie?
”Du är underhållande, men när en person pratar sjuttio procent av tiden kan det bli lite väl trevligt.”
”Du kunde gott bli lite mer spontan”, kastade han ur sig. ”Du är så förbannat kontrollerad hela tiden. Prova att följa din instinkt nån gång ibland. Jag försöker bara vara trevlig.”
Hon tittade på honom med ett uttryck i ansiktet som han inte kunde tolka.
”Jag får väl jobba på det då. Du kanske kan dela med dig lite.” Hon vände sig bort från honom.
Sjuttio procent? Femtio, kanske, högst.
Han vände sig om åt sitt håll och drog täcket om sig. Han funderade en stund. Pratade han verkligen för mycket? Människor verkade ju trivas i hans sällskap. Ingen hade någonsin sagt att han pratade för mycket. Typiskt. Nu kunde han inte sova.
Han hörde på Martinas andetag att inte heller hon sov. Rakt ut i luften sa han: ”Jag har faktiskt inte haft nån anledning att ändra på hur jag är.” Han hörde hur tjurigt det lät.
Sängen gungade till när Martina böjde sig över honom.
”Det kanske kommer en anledning”, sa hon och avslutade effektivt diskussionen genom att säga: ”Dessutom heter hon inte Elin. Hon heter Ellen.”