Roger Axberg hade bestämt sig efter att ha sovit på saken. Han skulle fråga Eva. Visserligen hade deras äktenskap – som en gång inletts himlastormande och passionerat – sakta dött ut till förmån för någonting som mer påminde om kamratskap. Men Eva var intelligent. Hon var praktisk. Hon ville nog också behålla de där femtio miljonerna istället för att skicka dem till Nederländska Antillerna.
”Eva?” skrek han över våningsplanet.
Hon kom ut ur yngste sonens rum. ”Men herregud, vad vill du?”
Roger Axberg viftade med brevet. ”Vi måste prata.”
Han slog igen sonens dörr utan att ens fundera över om denne var hemma eller inte. ”Titta här. Jag vill veta vad du anser.”
Eva Axberg tog papperet och läste under tystnad. När hon var klar tittade hon upp på honom. ”Är det ett skämt?”
Han slog ut med händerna och gick bort mot sofforna framför teven. Han satte sig och rev sig i håret. ”Jag vet inte vad man ska tro.”
Hon satte sig mitt emot honom. Med allvarlig röst sa hon: ”Vad hette han, den där som blev skjuten på en konferens?”
Roger suckade. ”Claes Ljunggren”, sa han dovt. Han kliade sig i skrevet utan att bry sig om att hon avskydde det.
”Femtio miljoner?” sa hon och höjde ena ögonbrynet.
Han nickade sakta. Det var ofattbart. Bara tanken på att han, de – de var ju gifta och äktenskapsförord var inget han någonsin trott att han skulle behöva – faktiskt disponerade sådana egentligen ganska ofattbara summor gjorde det hela surrealistiskt.
Eva läste brevet en gång till. ”Det kan vara på riktigt.”
”Det fattar jag väl! Frågan är ju om det är på riktigt!”
Med förvåning såg han hur Eva började gråta. ”Du måste betala.”
”Vad har du?” sa Ulvgren. Han rynkade på näsan åt högarna på golvet
”Inte mycket”, sa Hellmark och plockade med rapporterna. ”Sundström har precis ringt om vapnet från Berlin. Det var faktiskt den riktige förbundskanslern som hade sålt det.”
Ulvgren gjorde en grimas. Mycket lustigt.
”Sundström håller på och letar upp honom. Vi får se hur lång tid det tar.”
”Behöver jag säga att politikerna är på mig?”
”Verkligen inte.”
Hellmark drog efter andan. Politiker med sina välbeställda vänner. Klart de ville få tag i den som skjutit en av deras kompisar. Om det varit en vanlig knegare – en lastbilschaufför till exempel – som blivit skjuten i bakhuvudet hade Ulvgren knappast suttit här nu. Hellmark var fast besluten att behålla initiativet i det här samtalet.
”Ljunggren behöll det för sig själv. Vad vi kan se av hans mailkorrespondens har han bara berättat om hoten för en enda person, sin advokat Thomas Nyberg. I alla fall skriftligt. Nyberg verkade inte ta det på allvar. De drog slutsatsen att det var kineserna som låg bakom hotet för att skrämma Ljunggren att dra sig ur försöket att köpa Volvo.”
”Det verkar ha fungerat”, sa Ulvgren. ”Nu blir det ju inte av. Vad har du mer?”
”Brevet i sig ger oss ingenting. Nio olika fingeravtryck. Inga kända. Det enda vi har är en tro på att fler förmögna personer kommer att bli utpressade.”
”I så fall har det redan skett.”
Hellmark tänkte efter. Förmodligen var det så. ”Det är inte säkert”, sa han. ”Det normala vore att kontakta polisen i så fall. Särskilt nu när alla vet att det är nån som är i stånd att döda för att få sina pengar.”
”Vi kan inte låsa in folk. Det går inte att skydda nån dygnet runt. Vill man mörda nån kommer det att lyckas till slut. Och de kommer att meddela även nästa fall till massmedia.”
”Det verkar vara själva tanken, ja”, sa Hellmark och trummade med fingrarna mot bordsskivan.
”Så vad tänker du göra?”
Hellmark undrade om Ulvgren frågade i coachande syfte för att få honom att börja tänka i de rätta banorna. Eller om han bara ville se Hellmark göra bort sig.
Han drog efter andan. ”Presskonferens.”
Ulvgren satte upp båda händerna i luften med handflatorna mot Hellmark.”Vad tänker du säga då?”
”Jag berättar att vi tar brevet på allvar och att alla som får liknande hot diskret ska höra av sig till polisen.”
”Diskret?” Ulvgren gav ifrån sig ett ljud som påminde om ett däck som tappar luften. ”Du vet inte hur folk med pengar funkar. De kommer inte att höra av sig.”
”Då får de väl betala, då.”