”Är du hemma?” sa Fredric häpet.
Hon sneglade på honom från sidan utan att vrida på huvudet. ”Mm.”
Han böjde sig fram och kysste henne på kinden. Han stack in hakan mot hennes hals och hon värjde sig eftersom det kittlades.
”Baby, baby”, morrade han och buffade på henne. Reaktionen uteblev helt. Han placerade händerna på hennes axlar och kände hur spända musklerna var.
”Problem?”
Martina suckade men sa ingenting.
Det var inte så ofta hon jobbade hemma och han visste att det berodde på att han själv jobbade mycket hemma. Hon kunde inte koncentrera sig med honom i samma rum. Han pratade, gick omkring och hade själv svårt att låta bli att blanda in henne i det han gjorde. Så när hon satt hemma med alla de här papprena förstod han att det var någonting viktigt på gång.
Arbetsrummet var möblerat så att de satt med ryggarna mot varandra. Han satte sig vid sitt eget skrivbord och föste omkring lite papper, plockade upp den senaste utskriften av artikeln till Lokaltidningen och började läsa.
Han suckade högt och ljudligt.
”Jag skulle behöva lite improvisation idag”, sa Martina.
”Jag kanske kan hjälpa dig.”
Det blev tyst. Fredric hade för många år sedan lärt sig att det var omöjligt att dra ur Martina någonting som hon inte hade lust att prata om. Ville hon berätta skulle hon berätta.
Det gick en minut. Så sa hon: ”Jag har en medarbetare som jag inte litar på. Jag tror att han stjäl från firman, men jag kan inte hitta bevisen.”
”Nallar han ur kaffekassan?”
”Jag måste ha bevis.”
”Vad säger han själv?”
Hon vände stolen mot honom. ”Jag har inte pratat med honom”, sa hon, ”han skulle aldrig kännas vid det. Och nu behöver jag hitta en lösning på problemet.”
”Det finns säkert nån han pratar med. Fråga den personen.”
”Vad menar du?”
Fredric harklade sig och sneglade på klockan. Det var hans tur att laga middag, och han ville inte ha kritik för att han missade tiden. ”Alla har nån som de anförtror sig åt. Hittar du den han anförtror sig åt, får du veta sanningen.”
Hon höjde ena ögonbrynet, så där som hon alltid gjorde när hon fick en idé. ”Det skulle kunna funka. Förutom att jag inte har en aning om vem han anförtror sig åt. Dessutom befarar jag att den personen skulle ha lika mycket att vinna på att hålla tyst.”
”Ge honom en ny person att anförtro sig åt. Nån han har all anledning att lita på. Se till att den personen står på din sida.”
Martina lade ifrån sig pennan. ”Varför skulle han avslöja sig för en helt okänd person?”
”Utnyttja hans ego. Är det en man vill han skryta för nån. En snygg tjej. En kille han ser upp till. Nån som han vill imponera på.”
Martina nickade långsamt och vände sig mot sitt skrivbord igen. ”Har du koll på middagen?”
Fredric log mot hennes rygg. ”Det var så lite så.”
Hon vände sig halvvägs om. ”Tack.”