”Du letar på fel ställe”, sa den raspiga rösten i telefonen som presenterat sig som Rolf Eriksson, förbundsordförande i Svenska Jägareförbundet. ”Du behöver inte vara utbildad prickskytt för att skjuta till exempel älg. Eller varg, som är populärt att skjuta just i år.”
”Men det underlättar?”
”Givetvis, men det är ingen kompetens du egentligen behöver. De flesta skyttar klarar den vanliga jakten utan problem.”
Nina trummade med pennan mot bordet och rätade långsamt ut benen. Träningsvärken hade nått låren. ”Hur många av era registrerade jägare skulle kunna skjuta en människa i huvudet på hundra meters avstånd utan att ens vara i närheten av att missa?”
Eriksson skrockade. ”Ganska många, skulle jag vilja påstå. Det är inget svårt skott. Jag skulle förmodligen klara av det själv om jag försökte. Handlar det om det där som hände i Väsby?”
”När blir det svårt då?” sa Nina och undvek medvetet frågan.
”Säg att du bara har en chans. Du får inte missa. Du befinner dig utomhus, du har en stark vindavdrift, vinkeln är skarp. Målet rör på sig. Kanske måste du sikta inom några sekunder, sen är tillfället borta. Där har du ett svårt skott.”
”Ju svårare förhållanden, desto färre tänkbara skyttar?”
”Naturligtvis”, sa Eriksson.
”Hur många av era jägare skulle klara av det?” sa Nina samtidigt som hon stretchade ena benet.
”Om jag frågar runt i alla våra nitton kretsar skulle jag kanske få en bild av det. Men du letar på fel ställe. De som är registrerade som medlemmar hos oss tycker om jakt på schysta villkor, de är inga mördare. Det törs jag faktiskt påstå.”
Nina trummade med pennan mot läpparna. Mördare fanns ofta där man minst anade det. ”En kvalificerad gissning?”
Eriksson suckade. ”Då skulle jag säga att det inte finns nån. Ett sånt skott är ganska komplicerat och skulle kräva mycket specifik träning för att klara av. Några stycken kanske det finns i teorin, men det är försvaret du ska prata med.”
Nina tackade och lade på. Hon tittade på sina anteckningar. Nitton kretsar. Hon tänkte inte ringa runt. Eriksson gav intryck av att veta vad han pratade om.
Hon slog nästa nummer.
Mannen hon fick tag på hette Krister Egebring och var någon slags administratör på generalstaben. Han lyssnade på hennes fråga, och hon hörde hur road han var över ämnet.
”Du är inte den första som frågar.”
”Pressen?” sa hon.
”Varenda tidning mellan Kiruna och Smygehuk plus några till. TV, radiokanaler. Alla vill veta varifrån prickskyttarna kommer.”
Nina kände hur en välbekant rynka uppträdde mellan ögonbrynen. Som vanligt hade massmedia mer resurser än polisen. ”Varifrån kommer de då?”
Egebring skrattade. ”Prickskyttar är inget vi gödslar med inom försvaret. Jag skulle tro att de som finns registrerade idag skulle rymmas på ena handens fingrar. Det är mest kustjägare som sysslar med sånt, och med de nerdragningar vi har haft de senaste åren utbildas inga nya.”
”Inga alls?”
”Men det finns ju från tidigare år. Jägarbataljonens prickskytteskola vid Norrbottens regemente I 19, till exempel. De har väl kört ut några stycken genom åren. Nån per år skulle jag tro. Sen har vi förstås Amfibiekåren, AMF 1, Kustjägarkompaniet. Men det är femton år sen de utbildade en prickskytt. Hoten mot riket ser liksom inte ut så längre. Om de nu nånsin har gjort det.”
Inte militärt, kanske, tänkte Nina.
”Var det allt?” sa hon.
Egebring skrattade igen. ”Vi har ju förstås Livregementets husarer.”
Nina nöp sig i näsroten. ”Vi kanske väntar med just dem.”
”Men du ska veta en sak – och det sa jag till journalisterna – ska du behålla din skicklighet som prickskytt måste du öva. De som blev utexaminerade för femton år sen är värdelösa idag om de inte har hållit kompetensen uppe. Och det är inte så lätt nuförtiden.”
Nina rätade på sig i stolen. ”Varför?”
”Man får inte licens på prickskyttevapen numera. Ska du ha ett sånt måste det ske illegalt. Och de är inte hur enkla som helst att få tag i.”
Nina funderade. ”Hur får man tag i ett Blaser Tactical?” Hon väntade sig att Egebring skulle skratta igen, men han överraskade henne.
Han sänkte rösten en aning. ”Med en Blaser Tactical 2 kan du träffa en grapefrukt på två kilometers avstånd om du vet vad du gör. Lindrigt uttryckt ett effektivt vapen. Men vi har aldrig haft dem i Sverige. Det ni hittade i Väsby är insmugglat någonstans ifrån.”
”Varifrån kommer det då?” Hon bytte öra och stretchade nacken en aning.
”Tyskland. Gammal vapentillverkare, mycket seriös. Blaser Tactical är ett ganska nytt vapen. Kom för bara nåt år sen. Egentligen ett jaktvapen, men mycket effektivt för att avrätta människor med också. Extrem precision. Suverän stabilitet och pålitlighet. Totalt kompromisslöst vid stränga krav och hårda förhållanden. Aluminiumblock. Starkt till tusen. Du kan slänga ut det från fönstret och fortsätta att använda det efter att det fallit flera våningar.”
”Det låter ju användbart”, sa Nina som tyckte att vapenfetischismen började gå lite väl långt. Själv provsköt hon sitt tjänstevapen de gånger per år reglementet föreskrev men det var också allt. Faktum var att det snart var dags igen.
”Okej, så hur många prickskyttar har vi i Sverige?”
Egebring harklade sig. ”Det finns mängder av vapenbögar som kutar omkring i skogarna. Men ingen av dem skulle klara av det som den du letar efter klarar av. Det är inom jägarförbanden de finns. Jag skulle tro att listan på aktuella namn inte är längre än ett tjugotal.”
Nina häpnade. ”Det är lysande nyheter.”
”Värre hade det kunnat vara. Inte ens över hela världen är det speciellt många. Inom det amerikanska försvaret har de inte fler än två hundra stycken. Över hela klotet. Och de utbildar inga fler. Behövs inte. Vill du ha en lista över de svenska?”
”Det vore toppen.”
”Fixa ett domstolsbeslut. Befattningarna inom försvaret är inte offentliga handlingar. Jag har listan här, men jag behöver ett underlag för att lämna ut den.”
Nina avslutade samtalet med löften om att faxa över beslutet. Hon skrattade till. När använde hon en fax senast? Men hon visste inte var närmaste scanner fanns.
Imorgon var det dags att ta tag i nästa utredning. Om det nu var vad man kunde kalla Fredric Hellmark-historien.
”Gabriel Hellmark?”
Han snodde runt med morgonens första kopp kaffe i ena handen och en tjock mapp innehållande obduktionsprotokollet för Roger Axberg i den andra. Torra fakta som berättade att mannen varit i ett enastående skick för sin ålder. Lågt BMI, stenhårda muskler, god syn, starkt hjärta och perfekta lungor. Den enda egentliga defekten var det där förargliga hålet i pannan.
Hellmark stirrade på en man som han redan från första ögonblicket visste innebar trubbel. Den här mannen hade Stureplansfrisyr och guldbågade glasögon. Hans kostym kostade förmodligen en månadslön med kommissariemått mätt. Skorna var förvånansvärt välputsade med tanke på att det regnade ute. När Hellmark mötte hans blick kände han igen den. Detta var en man som ville ställa till bråk. Han såg uppfordrande upp på Hellmark. Han såg ut som om han väntade sig att kommissarien skulle identifiera sig. När detta inte fungerade sa han:
”Mitt namn är P Magnus Odebjer. Jag representerar Eva Axberg.”
Som om Hellmark inte hade nog med bekymmer den här dagen. ”Gratulerar”, sa han.
”Jag förbereder ett mål mot dig med anledning av att ditt oprofessionella agerande orsakade hennes mans död.” Advokatens röst var avsiktligt hög. Det var ingen tvekan om att han ville att så många som möjligt skulle höra samtalet.
”Det handlar om grov försummelse och vållande till annans död. För att bara nämna några saker.”
Hellmark fnös. ”Du vet mycket väl att man inte åtalar enskilda polismän. Stick härifrån och låt mig göra mitt jobb.”
”Jag ser över möjligheten att presentera ett enskilt åtal.”
”Under tiden ska jag fånga in Rogers Axbergs mördare.”
”Får jag påpeka att vi går mot en ny rättspraxis som kommer att pröva enskilda polismäns ansvar i vissa frågor. Vi letar just nu efter ett prejudikat.”
Hellmark glodde på advokaten och väntade. Det var en metod som oftast funkade. Klassisk förhörsteknik. Den andre väntade på att man skulle säga någonting, man teg lite till och den andre blev osäker, började ompröva sina argument. Pruta på sina ståndpunkter. Började babbla.
Det gick en halv minut. Hellmark kunde se att advokaten inte visste vad han skulle hitta på. Han hade räknat med att Hellmark antingen skulle försvara sig eller gå till attack.
P Magnus Odebjer satte näsan i vädret. ”Såvitt jag kan förstå har du inte mycket att komma med i utredningen.”
Då är vi två, tänkte Hellmark.
Han tog ett kliv framåt och ställde sig två decimeter från advokaten. ”Lyssna på mig. Om du inte har försvunnit härifrån inom fem sekunder arresterar jag dig för hindrande av utredning. Ett allvarligt brott. Sen kommer du att ha massor av tid att förbereda vad du vill.”
P Magnus Odebjer svalde. ”Ska jag uppfatta det där som ett hot?”
Hellmark vände på klacken och gick därifrån. Om han öppnade munnen en gång till skulle någonting riktigt olämpligt hoppa ut. Medan han stövlade fram genom korridoren hörde han advokaten ropa: ”Du kan inte hota en medlem i svenska advokatsamfundet!”
Hellmark gick med långa kliv tillbaka till advokaten. Han tornade upp sig över honom och gjorde sig en hel skollinjal längre.
”Men det går bra att hota en poliskommissarie? Om du tror det är du välkommen att försöka.” Han väntade på en reaktion. Som inte kom.
Han gick därifrån för andra gången. Det skulle ha förvånat honom om P Magnus Odebjer försökt få sista ordet även den här gången.