Fredric var långt ifrån färdig med sammanställningen av den inledande intervjurundan. Det var så många anteckningar och inspelningar, så många intryck. Och bara att bringa ordning i allt tog en massa tid. Det kändes som om han hade pratat med massor av personer och allting låg i en enda röra på hans skrivbord.
Det var egentligen konstigt, men när han kom överens med Swartling om att han bara skulle ha en månad på sig hade han inte reagerat alls.
Trettio dagar. Fyra veckor. Oceaner av tid. Första veckan hade passerat med ljusets hastighet. Fortfarande mycket tid kvar. Sedan var det plötsligt bara två veckor kvar och julbestyren hade hängt över honom. Men det hade löst sig. Fredric hade börjat intervjua de olika personerna i rask takt. Inom några dagar hade han haft det han behövde. Julen hade kommit och gått. Men sedan hade han kört fast. Igår kväll hade han insett att han skulle bli tvungen att ringa Swartling och be om mer tid. Första avsnittet borde ha varit klart vid det här laget, enligt kontraktet. Första fasen skulle ta en månad. Det hade inte räckt. Men vad var det med det, då? Han var väl inte den förste som inte klarat att hålla en deadline. Han hade suttit hela nyårsafton för att bli klar med de första hundra sidorna, men det hade inte varit lätt. Han hade en massa lösa trådar och han fick inte ihop dem.
Varför hade han väntat så länge med att sätta igång?
För att det är så jag gör, tänkte han. Jag börjar alltid för sent för att sedan slita som en dåre och bli klar strax efter tolv. För att därefter kunna säga att jag jobbar bäst under press.
Han fick väl ta mer tid på sig helt enkelt. Det vore ju inte precis första gången. Han behövde en vecka till.
Jag hade en vecka till, insåg han febrigt. Felet var att den låg i början av projektet.
Nu var klockan elva på kvällen. Alla sov, huset var tyst. Han hade inte kunnat somna och klivit upp igen.
Han kunde inte hitta telefonnumret till Swartling. Om han nu någonsin fått det. Han kom faktiskt inte ihåg. Han hade ingen bra rutin för telefonnummer. Visst borde han lägga in det i mobilen så snart han fick ett nytt nummer, men det tog tid. Tänk om han skulle ha knappat in varenda nummer han någonsin sprungit på? Hur många rörde det sig om? Femhundra? Tvåtusen?
Han strosade ut i köket, noga med att inte sätta ner hälarna först. Då kunde Martina bli störd. På bänken stod hennes yoghurtmugg. Hon drack alltid en mugg naturell yoghurt innan hon gick och lade sig. Alltid. Inga undantag. Det var någonting med magen. Och då kom han ihåg att han glömt sina allergitabletter. Han var tvungen att ta ett par Clarityn varje kväll för sin allergi mot kvalster. Eller damm, som han sa när han fick sina nysattacker. Dammsugaren kallade han sig själv, och ungarna tyckte att det var lustigt.
Vid tanken på barnen började han le. Han hade verkligen fantastiska ungar. De var personligheter, inte alldeles lätta att hantera alltid, men han skulle inte ha velat att de varit annorlunda. JoJo var en kopia av sin mamma; Oskar en kopia av sin pappa.
Turligt nog var tillräckligt många tabletter med antihistamin faktiskt sövande. Han blev dödstrött av dem när han knaprat dem för länge. Han hade till och med använt dem som insomningstabletter vid ett par tillfällen. Det handlade bara om hur många man tog.
Han hittade en ask Clarityn i medicinskåpet.
Han beslutade sig för att göra någonting extra resten av helgen. Någonting speciellt för Martina. Kanske skulle han fixa middagen helt utan hennes inblandning. Skämma bort henne ordentligt.
Han började redan nu med att ställa in hennes yoghurtkopp i diskmaskinen. När han tittade ut genom köksfönstret såg han att det lyste hos Ester tvärs över gatan.
Ester i sitt lilla ruckel. Det var ett under att inte taket rasat in över henne för länge sedan. Han brukade slå vad med sig själv om vad som skulle falla ihop först: huset eller Ester. Hon måste vara minst nittio år. Det hände fortfarande att hon ropade på honom över gatan och undrade vem han var.
Just som han stod och tittade in i kylskåpet hörde han ett ljud. Det kom från baksidan av huset. Han stängde långsamt dörren till kylskåpet och gick ut i vardagsrummet. De gigantiska panoramafönstren gav en fantastisk utsikt, dessvärre också en fantastisk insyn. Han blev med ens medveten om att han var naken. Han tog en soffkudde och höll framför det allra heligaste och gick fram till fönstret. Med näsan mot det kalla glaset tittade han ut i trädgården. Ögonen föll på ett obekant föremål. Fredric böjde på nacken en smula, försökte förstå vad han tittade på. Det låg någonting på altanbordet. Eller rättare sagt två av någonting. Ett vitt någonting och ovanpå det ett väldigt mörkt någonting.
Det var ganska likt …
Med ett kvävt rop tog han ett stort kliv bakåt, grep samtidigt tag i gardinen och drog med sig den med gardinstång och allt. Han var glad att julgranen fortfarande stod upp, men oväsendet ekade i den nattliga tystnaden. Han höll andan medan han väntade på att någon skulle ropa i huset.
Ingenting hände.
Långsamt ställde han sig upp på ostadiga ben. Med båda händerna för munnen drog han några djupa andetag och vände sig mot fönstret. Hjärnan ville inte riktigt registrera saken, men det vita och det svarta hade inte flyttat sig en millimeter och det hela gav honom en okontrollerad värk i magen. Precis där revbenen möts och bröstkorgen tar slut började det göra ont som om han drabbats av akut hunger.
Han öppnade glasdörren till uteplatsen och klev ut på det lite fuktiga trävirket. Det vita någonting var ett A4-papper som placerats mitt på bordet. Han var tvungen att flytta på katten för att kunna läsa vad som stod.
Times New Roman. Tolv punkter.
Deadline.
Han lät handen sjunka ner till sidan och vände blicken mot Esters katt, den svarta med den enda vita tassen, som låg på utebordet med en skruvmejsel utstickande ur halsen.
Han kände igen mejseln, den hade han själv lämnat på framsidan av huset en gång i somras i samband med att han skulle dra fast benen på en utemöbel. Han hade tänkt ta in mejseln i säkert ett halvår men det hade inte blivit av. Och nu satt den djupt förankrad i kattens hals. Kattens mun var öppen och den lilla spetsiga, rosa tungan hängde ut. Ögonen var slutna.
Han svalde och blundade hårt. Han tittade igen på lappen han höll i handen.
Deadline.
Han visste inte hur han lyckades ta sig ur handlingsförlamningen. I ena ögonblicket stod han naken innanför det eleganta glaspartiet och stirrade ut på Esters katt. I nästa ögonblick stod han ute i den svala nattluften och tittade åt fem olika håll samtidigt.
Han tvingade sig att stå stilla på uteplatsen. Han trodde egentligen inte att förövarna fanns kvar i närheten. Det var ju därför de lämnat meddelandet. De behövde inte stanna kvar och observera hans reaktion på det motbjudande dådet.
Med en stor klump i magen av obehag hämtade Fredrik en sopsäck från förrådet innanför köket och tog samtidigt på sig ytterrock och kängor. Ytterkläderna kändes sträva mot hans nakna hud. Han gick tillbaka till katten och kunde inte låta bli att se sig om över axeln. Kallsvetten bröt fram i pannan, och han tvivlade starkt på att han skulle klara av det han var tvungen att göra.
Kattens tänder var lite blottade; små, prydliga och fullkomligt nålvassa blänkte de i skenet från trädgårdsbelysningen. Hur förövaren kommit åt katten var en gåta.
Han drog efter andan, stålsatte sig. Han petade på kattens huvud och lade märke till att det hängde löst. Han förstod direkt hur det gått till. Kattmördaren hade lyft upp katten, brutit nacken på den som man knäcker en torr gammal gren innan man slänger den på komposten, och först därefter kört in mejseln i den.
Fredric tittade ner i sin hand. Han höll fortfarande i lappen. Han tryckte ihop den och stoppade den i rockfickan, lade en hand på kattens bröst och kände hur ögonen tårades. Den var fortfarande varm och hade inte stelnat det minsta. Fredric tog tag i skruvmejselns gröna handtag. Det vände sig i magen på honom men han drog ut mejseln ur katten. Känslan var vidrig, det var som att dra ut grillspettet ur en kyckling.
Han tog med sig katten till soptunnan. Efter att ha sopat bort snön med en darrig hand lyfte han på locket och svalde hårt innan han försiktigt lade ner katten bland skräpet. Han placerade en soppåse ovanpå den och stirrade på skruvmejseln i sin hand. Till slut släppte han den ovanpå katten.
Fredric gick in i huset och tvättade händerna i gott och väl tio minuter. Han smög runt och kände på varje dörr och vartenda fönster att allting var ordentligt låst.
Till sist gick han och lade sig. Han tassade så tyst han kunde och gled ner i sängen bredvid Martina utan att titta på henne. Han låg med en hand över ögonen en lång stund och försökte låta bli att tänka på någonting alls.