De satt i Ninas bil.
Alex försökte låta bli att snegla för mycket på Nina. Hon log mycket. Hennes uppdragna axlar sa också någonting. Han trodde inte att det handlade om hans närvaro – även om tanken var intressant – snarare om omedveten stress.
Det vore knappast underligt om hon kände sig pressad. Om han förstått saken rätt hade polisen ingenting att gå på när det gällde mordet på Claes Ljunggren. Han tittade förstulet på henne medan hon vant rattade bilen. Hennes klädsel sa honom en del. Hon ville inte sticka ut för mycket. Välklädd, men inte överdrivet. Både smycken och klädval hade kunnat vara betydligt mer uppseendeväckande. Idag hade hon dessutom läppstift, något han inte sett tidigare.
Han skulle akta sig att försöka få henne ur balans. Esteter uppskattade oftast harmoni.
”Vad nytt om Ljunggren?” frågade han efter en stunds tystnad.
Hon skakade på huvudet. ”Vi har träffat familjen men det har inte lett till särskilt mycket. Hittills saknas inte misstänkta.”
”Hur går ni vidare då?”
”Vi har en till nu”, sa hon. ”En man blev skjuten på vår egen trappa. Du har väl sett det i tidningarna. Min kommissarie håller i utredningen, men jag utreder vilka prickskyttar som finns i landet.” Hon tittade på honom. ”Inget av det där är hemligt på nåt vis. Alla begriper att vi måste göra sånt.”
Alex nickade. Givetvis hade han hört om Roger Axberg, även om han inte gjort någon koppling till Ljunggren.
Nina var en skicklig bilförare. Hon satt inte och grejade med annat utan körde med båda händerna på ratten. Hennes ögon växlade hela tiden mellan vägen och backspeglarna. Hon körde inte för fort heller, kanske gjorde inte poliser i tjänst det. Det enda som oroade honom var att hon var dålig på att hålla avståndet till bilen framför. Senast någon missade den detaljen hade det drabbat honom.
Nina parkerade bilen intill en lång, vit mur i ett villaområde i Täby. Muren hade sprickor i putsen som någon försökt laga upprepade gånger. Huset var imponerande; när de stod nere på uppfarten var det säkert tio meter upp till taknocken. Till höger ett dubbelgarage med en enda port, tillräckligt bred att rymma ett par rejäla bilar. Ovanpå garaget fanns någon slags ateljé, hela kortsidan mot gatan bestod av fönster.
Nina pekade tvärs över gatan.
Grannens trädgårdsgång var perfekt rensad från ogräs men trädgården i övrigt var igenvuxen och brevlådan hängde på trekvart. En klätterros som inte bundits upp ordentligt hängde delvis ner över gången så att både han och Nina fick huka sig. Han konstaterade att hon var lika lång som han själv.
Ester öppnade på första signalen. En liten, skinntorr gumma som kunde vara vad som helst mellan nittio och hundratio. Hon sken upp. Hon skakade Alex hand en lång stund och log brett. Han log tillbaka och skakade så länge som krävdes.
”Jag har också varit lärare”, sa hon och placerade sin andra hand ovanpå hans. Skakade lite till.
Alex höjde på ögonbrynen. ”Vi behöver komma in hos Martina och Fredric, och vi tror att du har en nyckel.” Han gjorde en gest tvärs över gatan och undrade om han verkligen såg ut som en lärare.
”Men givetvis, jag ska genast hämta den”, sa damen. Till slut släppte hon hans hand.
Efter en stund var hon tillbaka med en nyckel. Hon drog till sig Alex hand och tryckte in nyckeln i den.
”Säg bara till när ni vill lämna tillbaka den”, kvittrade Ester.
De lovade att inte göra något obetänksamt med nyckeln eller med huset eller något annat i kvarteret. Innan de hunnit säga adjö stängde hon dörren i ansiktet på dem.
Ytterdörren var svart. De steg in i den mörka hallen, och Alex lade märke till det nylagda klinkergolvet i en nyans av mörkaste brunt med grå inslag. Snyggt och prydligt. De kom in i ett kök med ett exklusivt stengolv och eleganta maskiner i svart pianolack. Kromade handtag och tjocka bänkskivor i oljad valnöt. Han gick fram till arbetsbänken och lade handen på den. Gediget trä rakt igenom, åtta centimeter tjockt. Alex gick ner på knä och lade handen mot golvet.
”Golvvärme.” Han såg sig omkring. Alla metalldetaljer – handtag, olika köksverktyg som hängde på väggarna – hade exakt samma finish. Borstat stål.
”Han lär ha gjort allt själv”, sa Nina med händerna på ryggen som om hon vaktade någonting.
Alex såg sig omkring några ögonblick. ”Känner du familjen?”
Hon skakade på huvudet. Örhängena gungade lätt av rörelsen.
”Titta här.” Han pekade på nedre delen av köksskåpen. Socklarna som skulle täcka skåpens kraftiga ben saknades. Han öppnade ett skåp och kände med handen på insidan av glasdörren. ”De där små gummiplupparna som gör att det inte smäller när man stänger luckorna – de saknas. Typiskt gult beteende.”
Hon tittade frågande på honom.
”Leta upp en garderob.”
Hon knackade sig på hakan med ett finger och imiterade någon i djupa funderingar. ”Har de gömt sig i en garderob? Hmm …”
”Allting här är snyggt och prydligt. Man kan tro att allting är perfekt, eller hur? Men öppna en garderob.”
Nina öppnade munnen men stängde den igen. Hon bestämde sig för att spela med. När hon såg sig omkring fick hon syn på ett städskåp i ena hörnet av köket.
Han följde hennes blick och nickade mot skåpet.
Hon öppnade dörren och blev omedelbart överfallen. Slangen till centraldammsugaren tycktes vara femton meter lång och leva ett alldeles eget liv. Efter att ha kämpat en stund fick hon till slut in den och pressade igen dörren.
”Ingenting att hänga slangen på?” frågade han.
”Du hade gärna fått hjälpa till”, sa Nina och stödde ryggen mot dörren. ”Herregud.” Hon skrattade till, men rynkan mellan ögonbrynen försvann inte helt.
Han harklade sig. ”Den som har renoverat köket har ett gult beteendemönster. Han är en sån som har svårt att bli klar med saker och ting. Gillar att starta projekt men inte att avsluta dem.”
”Hur kan du vara så säker på det?”
Alex svepte med blicken över bottenvåningen och den öppna planlösningen. ”Vi tittar runt lite mer. Förmodligen kommer vi att finna bilder på den som gjort köket. Kanske i sällskap med andra, men troligtvis ensam. Kanske med ett vildsvin han fällt. Om han är jägare, vill säga. Kanske på ett foto med sin nya bil.”
Nina skrattade. Den här gången lät skrattet äkta. ”Vilken bil kör han då?”
”Huset är stort och kostar en del. Förmodligen kör han något ovanligt. Bilen är ny och av en populär typ av bil som många kör, men just hans modell är ändå ovanlig. Som att han skulle ha en Maserati bara för att alla andra kör Porsche. Samma sorts bil men ändå lite udda.”
”Så han kör en Maserati?”
Han vände sig mot henne. ”Ingen sportbil. Nånting större. Kolla bilregistret. Se hur många det finns.” Han nickade mot henne. ”Gör det.”
Hon nickade långsamt och såg sig omkring. Blicken svepte över rummet.
Alex studerade hennes käklinje. Han såg sedan upp i taket. Infällda spotlights. ”Det skulle förvåna mig om alla lampor lyser.” Han tryckte på strömbrytaren på väggen. Nästan varannan lampa förblev mörk. Vid en titt på golvet fick han syn på en lös golvlist. Han petade på den med skon och den lossnade från väggen.
”Okej”, sa Nina, ”så han blev inte färdig med köket. Men det är det många som inte blir, det saknas ju lister i vartenda svenskt hem.”
Han gungade på hälarna och sa: ”Inte i de blå hemmen.”