Efter att ha plågat sig med Swartlings biografi i gott och väl två timmar gav Fredric upp. Hans tankar återvände till det han just nu hellre ville ägna sig åt: sitt eget manus. Och han hade en så bra idé. En rent förbannat bra idé. Strax innan han börjat med Swartling och dennes genomtrista liv hade Fredric vaknat med ett heureka på läpparna. Han hade plötsligt vetat vad han skulle skriva när detta var klart. Idén var briljant och den morgonen hade han inte kunnat komma i kläderna fort nog. Färden till arbetsrummet hade bara tagit ett par sekunder, och datorn hade väl aldrig startat så långsamt.
Storyn fanns mer eller mindre färdig i huvudet. Han visste till och med vad boken skulle heta. Huvudpersonen i filmen borde vara … tja, varför inte Mikael Persbrandt? När filmen väl spelades in skulle Persbrandt närma sig femtio och ha uppnått den rondör och pondus som hjälten kunde behöva för sin trovärdighets skull.
Fredric kunde tydligt se sin framgång med det lysande projektet. Och att se sitt namn i neon var inte svårt alls.
TV-reklam, trailers.
Uppläsningar inför publik.
Nu skulle han bara skriva boken. Han hade redan fått ihop ett trettiotal sidor. Så han avslutade kvällen med att skriva ytterligare ett kapitel om sin nye hjälte.
Efter en rask promenad runt kvarteret gjorde Fredric sig en lunch bestående av rester från åtminstone fyra middagar. Han åt vid skrivbordet. Maten smakade inget vidare.
Han startade webbläsaren och såg att han fått mail. Han klickade på mailet som inte hade någon rubrik. Två rader ner fastnade blicken och han kände hur det gungade till under fötterna.
”Jag arbetade tillsammans med Lucas Swartling i tio år”, skrev avsändaren. ”Jag har information. Kan jag lita på dig?”
Fredric böjde sig fram över skrivbordet och stirrade på skärmen en lång stund.
mfbs92@hotmail.com. Det såg ut som en sådan där automatiskt genererad mailadress. Han visste att det gick att spåra även anonyma hotmailadresser, men utan de rätta kontakterna och utan domstolsutslag vore det lönlöst att ens försöka. Hade Lisbeth Salander funnits på riktigt skulle han ha bett henne ta reda på varifrån mailet kom.
Fredric svalde hårt. Han gungade en stund på stolen.
Nyfikenhet var en av de starkaste drivkrafterna. Kanske inte lika stark som sexualdriften men avgjort starkare än självbevarelsedriften. Han vore inte mycket till journalist om han missade det här, eller hur? Han gungade på stolen en stund till och lutade sig sedan fram över tangentbordet. Han klickade på svara.
”Du kan lita på mig”, skrev han. ”Jag är journalist och skyddar mina källor.”
Han öppnade en mapp på skrivbordet med lite smått och gott i. Med lite tur hade han sparat det där. Han letade bland rubrikerna en stund. Där, tredje från slutet. Han klickade på mappen märkt ”Källskydd”. Efter att ha läst igenom den skrev han:
”I Tryckfrihetsförordningen, en av Sveriges grundlagar, står det om rättigheten att lämna uppgifter för offentliggörande till bland annat media. Rättigheten gäller alla. Meddelarfriheten garanterar frihet från straffansvar för att ha spridit uppgifter, även om uppgifterna omfattas av sekretess eller liknande begränsningar.”
Han skrev: ”Du kan också vara anonym. Att röja en källa är straffbart. Myndigheter får inte efterforska uppgiftslämnare till media.”
Just som han skulle trycka på sänd kom han på en sak till. Han letade i mappen med uppgifter om hur källskyddet fungerade. Där. Det starka skyddet för uppgiftslämnare till media fanns för att garantera en offentlig granskning av makten. Alla skulle kunna lämna information utan att behöva oroa sig för repressalier.
”Tredje kapitlet, fjärde paragrafen”, skrev han.
Alltid bra med exakta angivelser. Det stärkte trovärdigheten. Nu kanske det skulle lossna. Han klickade på sänd.
När Fredric vaknade hade det mörknat, och han försökte räta ut kroppen. Det knakade i både benen och ryggen. Han gled ner från bäddsoffan i gästrummet och ut i korridoren på andra våningen. Han återvände till skrivbordet.
Du har ett nytt meddelande.
Samma avsändare, mfbs92@hotmail.com. Fredrik svalde torrt och dubbelklickade på mailet. Det fanns ingen hälsningsfras, ingen rubrik – ingenting.
”Bobby Zhigarras interna smeknamn är Vinkeln. Det beror på hans förkärlek för att använda en vinkelslip på såna han inte gillar. Christian Jonssons öknamn är Pungen. Det avser hans glädje i att sparka folk i skrevet när han har synpunkter.
Vill du veta mer?”
Fredric lutade sig tillbaka i stolen och läste vidare.
”Conny Möller spelar ingen roll längre. Honom kom de på för tidigt. Mina dagar inom organisationen kan också vara räknade. Vill du veta mer?”
Det var ju hur lätt som helst att fabulera ihop en massa dumheter. Särskilt om man var ute efter att skada det här, det här … företaget. Organisationen. Sammanslutningen.
Vem av dem är kattmördaren? tänkte han.
”Lucas Swartlings öknamn är Lucifer.”
Fredric glodde på skärmen. Så skrattade han till, ett kort och lite darrigt skratt.
”Okej!” utbrast han.
Han borde ju ha fattat från början. Precis nu hade mailet övergått från att vara en möjlig intressant källa till verklig insiderinformation till någonting ur en riktigt dålig film. Vilken företagsledare kallas för Lucifer? Han skakade på huvudet för sig själv och satte sig igen.
”Just nu tänker du förmodligen att nån driver med dig. Swartling har byggt upp organisationen med en mycket prydlig fasad. Men under ytan är det mesta fult, riktigt fult.”
Organisationen? Fredric lutade sig bakåt mot ryggstödet. Vad var detta? Han skrattade till i det tysta rummet.
”Varför ska du tro på det jag skriver? Om jag var du skulle jag kräva bevis. Klicka på den bifogade filen. Sen går du in på Messenger.”
En text dök upp.
”Vill du öppna filen?” undrade Microsoft.
Fredric klickade på länken och fram tonade ett fotografi. På bilden syntes en yngre upplaga av Lucas Swartling. Han var lite lättare; lite tunnare runt magen. Men visst var det han. Han bar svarta kläder och händerna var korsade över bröstet. I varje hand höll han en overkligt stor revolver. Eller om det var en pistol.
Fredric var lite besviken. Han hade hoppats på någonting värdefullt. Istället var det rena barnsligheterna.
Det började blinka i övre högra hörnet.
mfbs92@hotmail.com vill lägga till dig i sin kontaktlista. Vill du acceptera?
Fredric stirrade på bokstavskombinationen. Han skrev in den i Googles sökfält. Klickade på sök nu.
Efter ett ögonblick stirrade han på en mörkhyad kille vid namn Fabyan Martinez i Kalifornien. En kille som gillade att frekventera MySpace. Fredrik kliade sig i huvudet.
Han gick tillbaka till MSN. Klickade på OK. En konversation var upprättad. Inom ett ögonblick hade han ett meddelande.
”Tror du mig nu?”
Fredric stirrade på skärmen.
JoJo hade fått skjuts hem med Amandas mamma. Han hörde henne tjoa tillsammans med kompisar inne på sitt rum. Han reste sig hastigt och drog igen dörren.
”Vem är du?” skrev han.
”Tror du mig?” kom svaret.
”Det där bevisar ingenting”, skrev Fredric. ”I Kinneviks årsredovisning för 2002 var hela ledningen utklädda till Al Capone-look-alikes. Kom med nåt nytt.”
En textrad kom upp mitt i konversationen.
Skickar dokument. Vill du acceptera?
Antagligen skulle en bild med orden LURAD tvärsöver komma upp. Kanske mot bakgrunden av en photoshoppad åsna med Fredrics ansikte. Med en djup suck klickade han på OK. Femton sekunder passerade. Sedan matades en bild sakta fram över skärmen. Den där irriterande känslan av att någon drev med honom gled sakta undan, och ersattes av …
Fredric kisade mot skärmen.
Vad i helvete?
Bilden föreställde en man som låg på sidan. Mannens huvud var rakat. Hans mun var lite öppen och tungan syntes mellan tänderna. Han hade ett svart hål mitt i pannan och ur hålet rann någonting ner i hans ögon.
Fredric satte en hand för munnen och stirrade på skärmen. Det kunde ju vara vad som helst, men nog såg det ut som blod blandat med hjärnsubstans. Ovanför mannen stod Lucas Swartling med en revolver riktad mot den dödes panna. Det kunde bara vara rök som kom ur pipan.
Bilden av den lätt excentriske företagsledaren i IT-branschen tonade sakta bort ur Fredrics medvetande.
Jag har skakat den där handen, tänkte han.