Himlen var grå och kommissarie Hellmark hade varit på bättre humör. Han var på väg tillbaka från en lunch genom slasket efter ett fullkomligt meningslöst möte med spaningsledningen – de hade inte kommit fram till någonting; inte ett enda genombrott – när mobilen ringde två kvarter från hemmet.
”Jag tog med Alex King”, sa Nina. ”Det visade sig vara en bra idé. Han gjorde …”
”Vad hittade ni?” avbröt Hellmark.
”Inga spår efter våldsamheter eller så.”
”Men?”
Nina harklade sig. ”Huset var i ordning. Köket var nyrenoverat, precis som du sa. Men inte färdigt.”
”Fredrik har aldrig avslutat nånting i hela sitt liv.”
”Sen var vi upp på övervåningen, tittade in i arbetsrummet.”
”Nina”, sa Hellmark medan han lyfte sina trötta ben uppför trapporna. ”Såg du eller såg du inte nånting du som polis reagerade på?”
”Hans dator var borta, men det behöver inte betyda nånting. Vad ska du göra nu?”
”Jag ska inte göra nånting”, sa Hellmark. Han var för upptagen av utredningen kring lönnmorden för att oroa sig alltför mycket för sin klantskalle till bror och hans familj.
”Stämmer det att Fredric är en ganska rörig person?” sa Nina. ”Att han är kreativ men att han inte kan hålla ordning på saker och ting? Har du nånsin tänkt att han har dåligt minne? Att han glömmer småsaker?”
”Du har just beskrivit honom exakt.”
”Och stämmer det att han är duktig på att charma sig till fördelar av andra?”
”Synsk också?”
Nina harklade sig. ”Och stämmer det att han ofta startar projekt utan att ta reda på följderna?”
”Han har sannerligen vissa brister när det gäller konsekvensanalys. Hur vet du allt det här?”
”Och stämmer det att du blir irriterad när man pratar för länge?”
Han skrattade till, ett kort, kallt skratt som egentligen inte innehöll någon glädje alls.
”Jag ska försöka tänka på det lite mer i fortsättningen”, sa Nina.
Hellmark sa ingenting. Tyckte han om vad han hörde, visade han det i alla fall inte.
”Du kan ju anmäla familjen som försvunnen.”
”Varför då?”
”För att de är försvunna”, sa hon.
”Det vet du inte.”
”Eh, hur väl känner du hans fru?”
”Vi har träffats”, sa han. ”De gick i samma klass på högstadiet.”
”Skulle du säga att hon skulle glömma att larma huset?”
Hellmark gnuggade sig i ögonen. Umgänget med Fredric var inte det tätaste, det var han den förste att erkänna. Fredric bildade familj tidigt, gifte sig, fick barn. Själv var han fortfarande ensam. Fredric hade fritid, jobbade så lite som möjligt. Själv gjorde han precis tvärtom. De levde helt olika liv. Hellmark hade träffat Martina kanske sju-åtta gånger sammanlagt i vuxen ålder. Inte visste han hur hon fungerade.
”Vad tror du själv?”
”Jag tror”, sa Nina, ”att Martina Hellmark är den sista som skulle glömma en sån sak. De gånger du träffade dem tillsammans – fick du då en känsla av att de var ganska olika?”
”Släkten pratade sällan om nåt annat. De verkade inte passa ihop alls. Men hon kan ju ha varit borta redan och Fredric kan ha lämnat huset efter henne. Så det säger inte så mycket att larmet inte var aktiverat. Däremot är det andra du säger intressant. Hur kan du veta allt det här efter att ha varit där i, vadå, en halvtimme?”
”Alex King. Han såg sig omkring och drog ett antal slutsatser.”
”Som att Fredric är en slarvpelle och att Martina är värsta kontrollfreaket?”
”Ja”, sa Nina. ”Han hade en del bra input.”
Hellmark fnös. ”Fakta är vad som krävs. Det har jag sagt tidigare.”
”Var inte så blå nu.”
”Ursäkta?”
”Eftersom du som är hans bror inte vet nåt behöver jag prata med nån annan.”
”Prata med Martinas pappa. Johansson nånting.”
”Ok.”
”Lite goda nyheter också, kanske?”
”Jag ska få en lista över prickskyttar från en armékille. Den borde komma när som helst.”
Hellmark muttrade. ”På mitt bord har jag en lista över alla dömda mördare som använt gevär de senaste tjugo åren. De flesta sitter fortfarande inne, men ganska många är ute och går bland oss andra. Ingen av dem har vapenlicenser. Så jag har satt Sundström och Korell på att kolla dem. Det tar en jäkla tid.”
Listan från Egebring på försvarsstaben var en positiv överraskning. Nitton prickskyttar lång. Fullt hanterbart. Det som behövde göras var att jämföra den med Hellmarks lista över dömda mördare som använt gevär som redskap. Hon passerade kaffemaskinen, hällde upp lite gift som vagt förde tankarna till kaffe och gick till sitt rum. Okej, nitton namn. Hon ögnade igenom dem och kände förstås inte igen ett enda.
Att vara känd av polisen, som det hette, betydde egentligen inte så mycket. Hon slog igenom straffregistret och hittade två av Egebrings skyttar.
En av dem var över sjuttio. Fyra andra på listan var över sextio. Hon strök dem också. Listan innehöll nu fjorton namn.
Hon tittade på adresserna. Två bodde inte i Sverige, vilket innebar att de fick vänta.
Tolv namn.
En sak slog henne. Hon kollade med Skatteverket. Två var döda. Tio kvar.
Hon kontrollerade kontaktuppgifterna för samtliga. En av dem hade precis samma namn som en av hennes gamla pojkvänner, och hon roade sig en stund med att fundera på vad som skulle hända om det faktiskt var han. Personnumret sa henne att åldern mycket väl kunde stämma.
Inom tre timmar hade hon per telefon hittat sju stycken, pratat med fem personligen och faktiskt strukit allihop. Ingen var ett gammalt ex. De lät som synnerligen vanliga killar, familjefäder i olika faser av livet. Hon var beredd att sätta en månadslön på att ingen av dem var en psykopatisk rättshaverist som lyckades låta helt normal per telefon.
Okej, nu var listan tre man lång.
En person gick inte att finna.
Stefan Niemi.
Och honom var Nina väldigt intresserad av. Människor som inte var döda, inte hade emigrerat, och ändå inte gick att spåra – de hade ofta någonting att dölja. Och det som var värt att dölja var också värt att ta reda på.
En Göran Nilsson hade misshandlat sin fru och kört på fyllan. Men det var tjugo år sedan och han var närmare sextio nu.
En Robert Zhigarra, en gammal kustjägare, numera i trettiofemårsåldern, hade blivit gripen för småstölder tio år tidigare. Han hade suttit sex månader på öppen anstalt. Återkommit några gånger för misshandel av en annan skurk. Zhigarra hade figurerat i utkanten av flera utredningar några gånger fram till 2005. Mängder av grova misshandelsmål. Inte någon trevlig kille.
Nina skulle ta listan till Hellmark, men han var lindrigt uttryckt något stingslig för tillfället. Utredningen satt rejält fast. Hon tänkte på det Alex sagt om Hellmark. En del hade varit ganska träffsäkert, medan annat var gammal skåpmat för henne. Men det som var intressant var inte att han lyckades beskriva Hellmark, utan sättet han gjorde det på. De metoder han använde sig av var intressanta. Hon gillade tanken att det fanns ett system. Hon var övertygad om att hon skulle kunna dra nytta av den typen av kunskap i sitt dagliga arbete.
Snart satt hon försjunken i funderingar kring Alex King. Hon visste inte vad hon skulle tycka om det hon sett. Han var definitivt inte som andra män hon träffat, men hon kunde inte bestämma sig för om det var bra eller dåligt.