”Visst. Hur kom du på det?” sa Swartling.
Fredric hade funderat hela förmiddagen, förberett sig omsorgsfullt för att lägga tillräckligt med nonchalans i sina formuleringar. Allt för att inte låta tankarna glida in på kattens öde. Han var övertygad om att Swartling skulle neka till dådet. ”Jag letade på nätet och hittade lite spår runt de olika personerna du bett mig träffa. Jag pratade med olika människor. Det ena gav det andra och nu är jag här.”
Swartling ryckte på axlarna.”Du var ju tvungen att upptäcka det, annars hade du inte varit mycket till journalist. Hade du kommit igång med fas två hade det förstås gått fortare.” Han böjde sig framåt över det låga soffbordet.
Fredric harklade sig, försökte att inte låtsas om den underförstådda kritiken. Givetvis borde han ha varit igång nu.
Han mötte Swartlings blick. Blicken hos en man som mördat en annan människa. En, förresten? Varför bara en?
”Jag tror inte att jag kan göra det här”, sa Fredric lågt samtidigt som han vände blicken mot sina skor.
”Vi har ett kontrakt”, sa Swartling.
”Kontrakt kan brytas”, sa Fredric och knep ihop läpparna.
”Inte det här.”
I en normal situation skulle Fredric dra till med någonting om att deras jurister kunde få utvärdera giltigheten i deras avtal, men efter de senaste nätterna hade han varit helt ur gängorna. Han rev sig i huvudet. ”Varför vill du egentligen ha den här biografin skriven?”
Swartling höjde ögonbrynen. ”Du ska beskriva min organisation som en effektiv affärsverksamhet. Fokus har varit, är och kommer alltid att vara, affärer. Att det vissa gånger kan gå hårdhänt till är inget självändamål. Vi vill inte en fluga förnär. Vi är egentligen en samling rätt så trevliga killar.”
Det gick inte att hejda. Skrattet bubblade fram inom Fredric. Han undrade om han skulle bli galen innan det var över. Swartling såg först irriterad ut men log sedan lite snett.
”Det är ju en helt och hållet omöjlig uppgift”, sa Fredric.
”Du kommer att fixa det.”
”Jag är journalist. Och det enda jag ägnar mig åt är sanningen.”
Swartling nickade långsamt. ”Du ska skriva sanningen. Men du ska skriva den så att alla tror att det är påhittat. Du ska beskriva min värld exakt som den ser ut. Sen ska vi ändra några få uppgifter så att det kan tas för fiktion. Men de initierade kommer att förstå att det är sanningen.”
Fredric tänkte efter. Det vore faktiskt möjligt. Han skulle kunna skriva på ett sätt som antydde vissa saker men tydligt pekade ut andra. Samtidigt fick han veta hur saker och ting egentligen låg till. Lite i taget blev det tydligare. Fredric tog sig för pannan. Idén var så vansinnig att den kunde fungera.
Under en stund lyssnade han på när Swartling berättade varför han ville att biografin skulle skrivas. Han ville gå till historien som en av landets mest betydelsefulla brottslingar. När historien skulle skrivas i framtiden ville han ha lämnat det största avtrycket av alla. Att bygga upp effektiva brottsyndikat krävde annat än vanligt vansinne. Den bunt psykopater man läste om i tidningarna ibland var inte de som skapade verkliga resultat.
Dessutom, berättade Swartling, höll Sverige på att delas upp mellan olika falanger. De senaste konkurrenterna kallade sig 187 och hade tagit sitt namn från New York-polisens interna kod för mord. Deras metod var att uppträda ännu våldsammare och galnare än alla etablerade ligor. Swartling kunde inte låta det ske; han ville helt enkelt att alla andra ligaledare skulle veta att de måste samarbeta istället för att kriga. Det var för dyrt att vara i ständig konflikt, kostade för mycket pengar och för många människoliv. När boken var klar skulle han buda över ett personligt exemplar till var och en av ligaledarna.
Swartling hade läst alla böcker om organiserad brottslighet han kommit över. De fokuserade på ett antal organisationer och ganska många människor. Vad han ville ha var en hel bok bara om sig själv. Han hade till och med försökt på egen hand, men det hade inte fungerat.
”Har du själv skrivit?” sa Fredric.
”Jag provade hela förra året.” Swartling pekade på sitt huvud. ”Jag har hela berättelsen här inne, men jag får inte ner den på papper.”
Fredric svalde. Samtalet hade tagit en lätt surrealistisk vändning.
”Skapandeprocessen är ganska svår att hantera”, sa han försiktigt. ”Det är svårt för mig att formulera mig. Allting som kommer ut på pappret ser platt och dött ut, och till och med jag som aldrig läser böcker ser att det är oanvändbart.”
”Om du inte läser kan du aldrig skriva” sa Fredric. ”Det är ett av de mest grundläggande missförstånden. Många vill skriva en bok, men de har inte tid att läsa. Jag tror de menar att de skulle vilja ha skrivit en bok. Att den redan skulle vara klar så att de slipper ansträngningen.”
Swartling gned sig om hakan och såg fundersam ut. Så nickade han sakta på nytt. ”Jag kan tänka mig att lära mig det”, sa han. ”Men jag föreslår att du håller dig till det vi ska göra nu.”
Fredric harklade sig lätt. Vad tänkte han på? Sitta här och prata om hur man skapar stor litteratur med en gangster? Ibland hade han verkligen problem med koncentrationen.
”Om du nu har enat alla avdelningar inom din egen organisation till en enda i landet”, sa han, ”varför för du inte in alla andra organisationer under samma tak också? Då vore du ju den verkliga kungen. Jobba för att bli bossarnas boss.”
”Olika värderingar. Skulle inte fungera.”
”Men ni har väl nån form av kontakter mellan de olika syndikaten?”
Swartling lutade sig bakåt i stolen och rynkade pannan. Han korsade armarna över bröstet. ”Jag är rädd om det DNA som byggt den här organisationen. Jag har till exempel ingen användning för trettio mördare. Två räcker.” Swartling slog ut med händerna i en välkomnande gest. ”Slå på bandspelaren. Det är dags att du får min version.”
Fredric fumlade med sin utrustning en stund. Fingrarna lydde honom bara delvis. Han fick till slut igång bandspelaren och satte sig med papper och penna.
Rekrytera den kompetens som behövs, tänkte han.
Två mördare räcker, tänkte han.
Med en lätt surrealistisk känsla satte han igång.