Fredric vaknade av att det plingade i örat. Någon sökte honom på MSN. Han hade somnat över tangentbordet. När han kände i pannan hade han rader av fyrkantiga märken efter tangenterna.
Ungarna, tänkte han. Så kom han ihåg att han faktiskt gett dem varsin Billy-pizza innan han stoppade dem i säng. Oskar hade tittat lite förebrående på sin pappa men inte sagt något. JoJo hade som alltid varit nöjd. Martina hade inte visat sig; hon jobbade väl över som vanligt.
Han klickade på ikonen för Messenger.
”Jag har förstått att du vet vad det handlar om.”
”Ja.”
”Du har pratat med Lucifer och fått hans bild av läget?”
”Ja.”
”Förstår du hans roll inom den organiserade brottsligheten?”
Det var faktiskt en relevant fråga. Gjorde han det?
”Inte riktigt.”
Fredric insåg att han hade betydande luckor när det gällde kunskap om den organiserade brottsligheten. Han hade bara veckorna före den första kontakten med Linderborg sett en dokumentär om Original Gangsters ledare Denho Acar. Acar förde något slags krig mot samhället. Fredric mindes att han känt sig illa till mods trots att det var en TV-ruta mellan dem. Reportern hade frågat hur han kände inför att rikta en AK4 mot pannan på en stackars postkassörska.
”Ingenting”, hade Acar svarat. ”Jag gör bara mitt jobb.”
”Är det inte en massa krig internt?” skrev Fredric och tänkte att Esters katt förmodligen inte skulle vara en match för någon som Acar.
”Vi har en slags Gudfader som förhindrar sånt.”
Fredric stirrade på skärmen. Han var tvungen att röra på sig. Benen skrek i protest. Han ställde sig upp, läste på nytt vad som stod.
Vi har … en slags Gudfader.
Hur skulle han kunna låta bli? Han flinade. En gangster på film?
”Är det Marlon Brando?”
Svaret kom blixtsnabbt, måste redan ha varit färdigskrivet.
”Vet du hur låga oddsen är för en sån kommentar?”
Fredric skakade på huvudet. ”Nej”, sa han högt, ”det vet jag inte, din jävla idiot.”
”Knarkhandeln i Sverige är sen länge en reglerad verksamhet. Du kan se det som en inmutad marknad där nån säljer rätten att använda sitt namn mot en fast avgift.”
”Det låter som franchising.”
”Kidnappningar och beskyddarverksamhet är på väg åt samma håll. Den här centrala funktionen inrättades redan på sjuttiotalet.”
Fredric höjde på ögonbrynen. Det lät alltmer som någon slags koncernchef som administrerade sina olika underhuggare.
”Vem är det då?”
”Ah”, skrev tipsaren, ”det är den rätta frågan. Beteckningen Gudfadern kanske ter sig lite teatralisk. Men i brist på bättre epitet.”
Det slog Fredric att tipsaren var ovanligt vältalig för att tillhöra ett brottssyndikat. Kanske var han fördomsfull men han hade fortfarande kvar den där bilden av orakade killar med tatueringar på fingrarna.
”Vi har kanske ett dussin kriminella MC-gäng i Göteborg. Någon måste samordna dem. De ställer visserligen till det för allmänheten och polisen, men det har vi inget emot. Men när man fajtas internt måste nånting hända. Swartling ska lösa detta. Problemet är hans ego. Han vill vara den som styr. Men det finns nån bakom honom.”
Fredric funderade.
”En Gudfader som på klassikt manér gömmer sig i bakgrunden och välsignar den ena vettvillingen efter den andra?”
”Gudfadern har samordnat många brottslingar och har skapat en fond för att ta hand om deras familjer medan de sitter inne. Han har skapat en lojalitet som kanske inte alltid är så självklar i de här kretsarna.”
”Vem är du egentligen?”
Det blev tomt ett par ögonblick. Sedan kom svaret.
”Nån som tänker fortsätta att hålla sig vid liv.”
Snoka inte. Fredric kunde köpa det. Men vilka var hans avsikter?
”Varför avslöjar du det här för mig? Är du inte rädd att jag ska sprida informationen?”
”Vem ska du berätta det för?”
”Vad är du ute efter?”
Det gick en stund. Visste inte killen varför han gjorde det? Eller funderade han just nu på vad han skulle slå i den här aningslösa frilansaren som redan stuckit ner handen i ett bålgetingbo?
”Det är komplicerat”, skrev tipsaren.
Det menar du inte, tänkte Fredric.
”Gudfadern kan finnas endast under förutsättning att hans existens inte kommer till myndigheternas kännedom. De skulle jaga honom med allt de har och ordningen rubbas. Inom organisationen funderar man på om Swartling verkligen är en bra frontfigur med hans rötter i den gamla typen av brottslighet.”
”Varför röjer ni inte bara undan Swartling?”
Fredric tog sig för pannan. Föreslog han precis att man borde röja undan en människa?
”Givetvis har vi tänkt tanken.”
Vi har tänkt tanken, skrev han. Fredric såg det omedelbart och insåg att han inte bara höll en kobra i ena handen. Han satt med en skorpion i den andra.
”Utmana Swartling. Fråga honom om ryktet om en Gudfader är riktigt.”
”Han kommer att skjuta mig fortare än man kan säga psykopatisk ligaledare.”
”Kanske. Inbillar han sig att Gudfadern känner till hans planer har han inget annat val än att tänka sig för.”
Var det detta som var hans entrébiljett tillbaka till ett normalt liv utan hot om fysiskt våld? Att ta rygg på den här mystiske Gudfadern vars existens var höljd i dimmor och dunkel?
”Är han rädd för Gudfadern?”
”Lucifer Swartling är inte rädd för nån.”
Några till synes ödesmättade sekunder passerade.
”Se dig för.”