Fredric svalde. Huvudet bultade och axeln skrek av smärta.
”Men det är mycket enkelt att ta reda på vad jag lovade Swartling att göra med dig, eller hur?”
Fredric trodde att han skulle göra i byxorna, så kraftig var krampen i mellangärdet. Tarmarna drog ihop sig och hela underlivet kändes som om det brann.
”Så tänker du fråga då?”
”Jag vet inte”, kved Fredric.
Zhigarra flinade. Han vände sig mot Bjässen och pekade på Fredric. ”Ser du vad nyfiken han är? Han håller på att spricka!”
”Fråga”, sa plötsligt Bjässen.
”Vad har du lovat Lucas att göra med mig?” hasplade Fredric ur sig, och avskydde hur gäll och konstig rösten lät.
”Han bad mig skada dig en liten aning.” Zhigarra måttade ett par centimeter med sina prinskorvar till fingrar. ”Bara lite.” Han böjde sig ner och plockade upp maskinen som låg på golvet. Den godmodige Zhigarra var tillbaka. ”Vet du vad det här är?”
”Ingen aning”, sa Fredric och kämpade för att inte falla av stolen.
”Vet du vilket öknamn folk brukar använda om mig?”
”Jag kan mycket väl tänka mig.”
Zhigarra skakade sakta på huvudet. ”Det kan du inte alls.”
Fredric blundade och väntade. Ingenting hände. Han öppnade ögonen.
Bjässen böjde sig framåt en aning och pekade på maskinen. ”Han avlägsnade en tatuering från en avhoppare med den där.”
Fredric stirrade från den ena till den andra.
”När man hoppar av vår organisation har vi för vana att be vederbörande ta bort de tatueringar som visar tillhörigheten”, sa Zhigarra. ”De kan bara bäras av medlemmar, ser du.”
”De sitter ju i huden?” sa Fredric och kände hur någonting tryckte ner honom i stolen.
”Och då tager man vad man haver.”
Zhigarra och Bjässen skrattade gott. De hade hur kul som helst. Bara en vanlig dag på kontoret.
”Lyssna här. Om du spräcker en deadline till kommer jag att slipa bort din frus tatueringar med den här.” Zhigarra höll fram maskinen mot Fredric och lyfte en betongtung arm och kände på det kalla stålet.
”Min fru har inga tatueringar”, sa Fredric och rynkade pannan.
Zhigarra lutade sig fram mot honom och visade tänderna i ett leende: ”Det kommer hon att ha. Det ska jag se till. I ansiktet. Och du kommer att titta på.”
En del av Fredrics hjärna började måla upp bilden av hur Zhigarra med hjälp av en inhyrd tatuerare ristade in något fruktansvärt kännetecken i Martinas kinder och panna. Den här delen av hjärnan skulle just producera en bild av hur det skulle låta när vinkelslipen slog igång för att sedan slipa bort tatueringen igen.
Men det bisarra var att en annan del av hjärnan började arbeta med en helt annan fråga. Nämligen hur han skulle spränga in den här händelsen i sin bok. Brottslighetens verkliga ansikte.
Zhigarra reste sig upp. ”Du har trettionio dagar på dig.” Han gjorde ett tecken åt Fredric att resa sig. ”Det var väl inte så svårt?”
En näve dunkade Fredric i ryggen. Var det över? Det såg ut som om han skulle klara sig från vidare misshandel. Det enda han nu behövde göra var att inte reta upp Zhigarra.
”Nån tid ska jag väl kunna få loss till det här”, sa han och kände på sitt ansikte med ena handen.
Han hade träffat människor med kort stubin tidigare. Han kände ganska många med hett temperament. Hans egen bror, exempelvis. Många var de gånger han åkt på en smäll som barn för att Gabriel inte kunnat kontrollera sitt humör. Men Zhigarra hade ingen stubin alls. Allting hände i samma ögonblick. Han låg på marken innan han hunnit tänka ytterligare en stavelse. Han landade på ryggen med en hård smäll och tappade andan för några sekunder. Det gjorde fruktansvärt ont i skallen, och han förstod att han även slagit i bakhuvudet i asfalten. Någonting kallt låg mot hans hals och Zhigarras ansikte var fem centimeter från hans.
Zhigarras tänder var blottade. ”Vad i helvete snackar du om?”
Fredric kunde inte röra sig. Det var som om varenda muskel i kroppen slutat fungera. Han försökte lossa käkarna och upptäckte att han bitit sig i kinden. Blodsmak i munnen. Men det var inte det värsta. Han gissade att det kalla föremål som låg mot halsen var vasst och såg ut som en kniv.
”Tvinga mig inte att fråga igen”, sa Zhigarra och tryckte till mot hans hals.
Hur kunde han vara så korkad? Han hade ju klarat sig.
Fredric väste: ”Jag menar att jag ska ägna varje vaken sekund åt att få första utkastet färdigt.”
”Det är nåt fel på dig. Du verkar ju inte förstå allvaret i det här.”
Fredric skakade på huvudet så försiktigt han kunde. ”Jag förstår, jag förstår.” Trycket över strupen var så hårt att han knappt kunde få luft. ”Jag ska jobba jättehårt.”
”Det är bäst att du skärper dig, din lilla jävel.”
”Jag är journalist! Ni betalar mig för att vara kreativ! Det tar tid!”
Zhigarra tryckte till ännu hårdare med det kalla föremålet. Saliven stänkte i Fredrics ansikte: ”Du kanske tror att du får fler chanser? Inbilla dig ingenting.”
”Bobby”, sa Bjässen lågt från en plats bakom Fredric.
Zhigarra drog in luft genom näsan och näsborrarna utvidgade sig för varje andetag. Han glodde på Fredric en lång stund utan att säga någonting. Så reste han sig upp lika snabbt som han lagt omkull Fredric på asfalten.
Fredric ställde sig mödosamt på alla fyra. Ryggen värkte något fruktansvärt, men han bet ihop. Han stod på knä en stund och hostade och försökte få tillbaka en normal andhämtning. Han insåg att han utgjorde ett perfekt mål för en sko i magen. Om Zhigarra fick ett infall skulle han kunna skicka honom tvärs över lokalen med en välriktad spark.
Ingenting hände. De lät honom återhämta sig innan de placerade honom i bilen. Färden hem gick som i ett töcken.