Gymnasiet var betydligt tuffare än hon kunnat föreställa sig. Här var det upp till en själv om man skulle klara av det. Pappa hade sagt att hon tävlade mot sig själv. Han hade rätt. Det var bara hon som kunde bestämma hur det skulle gå.
Under högstadiet hade hon fortfarande varit ett barn; nu var hon sexton år och mer eller mindre vuxen. Och blev behandlad därefter. Alla klasskompisar var nya och ingen av dem visste att hon ansetts lite tråkig i nian. Här var hon ett helt vitt blad. Visst fanns det folk på skolan hon kände sedan tidigare, men hon hade tur och hittade ganska få gamla kompisar i klasserna runt omkring sig.
Hon satte upp tuffa betygsmål redan från start. Hon visste att det inte gick att nå full pott redan första året, men hon tänkte satsa hundra procent så fick hon se hur långt det skulle ta henne.
Hon hade kvar pojkvännen. Hon spelade fortfarande basket men hade lagt ner handbollen. Hon sprang fortfarande två gånger i veckan. Hon pluggade hårdare än någonsin.
En månad in på terminen efter att det första provet var avklarat sa mamma en eftermiddag:
”Behöver du verkligen ha så bra betyg?”
Hon stirrade på mamma. De stod i korridoren på övervåningen. Hon höll en disktrasa i ena handen och en flaska rengöringsmedel i den andra. Mamma stod med en dammvippa i sin ena hand, den andra handen vilade på höften. Hon tittade på sin dotter med en rynka mellan ögonbrynen.
”Med bra betyg kan jag komma in på högskolan”, sa hon så neutralt hon kunde. Det var sant. Konkurrensen var tuffare nu. Utan toppbetyg skulle hon inte kunna välja vilket program hon skulle gå.
”Ska du fortsätta på högskolan?” sa mamma.
”Det är väl klart.”
”Det finns annat att lära sig om livet”, sa mamma och strök utefter dörrkarmen med dammvippan. ”Att ta hand om sin familj, till exempel.”
”Det gör ju du. Och jag hjälper dig.”
Mamma nickade. ”Han förväntar sig inte att du ska vara bäst på allt.”
Men där hade mamma faktiskt fel. Pappa förväntade sig det, även om han aldrig sa det. Hon måste vara perfekt.
”På min tid räckte det med att vara en god hustru och en bra mamma”, sa mamma.
Hon nickade.
Visst, mamma. Nu är ju inte du någon särskilt god hustru. Eller någon vidare mamma, faktiskt. Du går bara omkring hemma och gör ingenting. Skapar ingenting. Bakar bullar och lagar mat, men utan hjärta. Du vill ju inte ens vara här.
Själv skulle hon aldrig gå i den fällan. Hon skulle se till att njuta av livet. Hon skulle sköta hemmet och sköta sina studier och sedermera sin karriär samtidigt, och hon tänkte faktiskt ha kul medan hon gjorde det. Väldigt kul. Hon tänkte berätta för alla som ville höra på hur förbaskat lycklig hon var.
Hon började torka dörrkarmarna trots att de inte var smutsiga. Ville de ha ett hem som luktade rengöringsmedel varje dag skulle de få det. Hon kunde göra det också.
När hon såg mamma försvinna nerför trappan – förmodligen var hon på väg till städskåpet där hon gömt en flaska inuti dammsugaren – bestämde hon sig för att baka en kaka ikväll. Hon skulle baka den, låta doften svepa genom hemmet och påminna mamma om att hon klarade både och. När pappa kom hem skulle hon skära upp en bit och ställa ett fat med kaka på hans skrivbord. Hon skulle inte göra någon sak av det. Hon skulle bara se till att han såg den. Det fanns inga gränser för vad en riktigt duktig flicka klarade av.