”Han ringde antagligen till vår administratör vars namn stod i annonserna”, sa Alex när han nästa dag var tillbaka på Ninas kontor. ”Hon skrev in honom som intresserad.”
”Hur kommunicerade ni?” sa Nina.
”Via mejl.”
”Hans adress?”
”Kollade den igår. Fungerar inte längre. Jag har ett mobilnummer också. Inget svar. Men det fanns inga tecken på att det är avstängt.” Alex tog fram ett papper från innerfickan och lade det framför Nina som höjde ögonbrynen.
”Tänk om han hade svarat?”
”Jag ville följa upp utbildningen för några år sen. Jag kommer inte riktigt ihåg allt vi gjorde, men det kan hända att jag har information om honom.”
”Vilken slags information?”
”Kanske någon slags profil. Jag vet inte. Jag har bytt dator flera gånger sen dess. Det kan hända att jag har vissa anteckningar om honom. Observationer jag gjort.”
Hon nickade långsamt. ”Allt är av intresse. Men detta är inga vanliga människor, det får du ta med i beräkningen. Vi pratar inte om några företagsledare. Swartling har varit svår att snärja, men vi är ganska säkra på att han ligger bakom en lång rad mycket grova brott. Om Fredric och hans familj är i händerna på honom är situationen värre än vi trodde. Betydlig värre.”
Alex tänkte på det hon sagt. Han kunde inte avgöra om hon försökte skrämma honom eller förmå honom att engagera sig ytterligare. Han insåg att han förmodligen underskattat Nina. Han rätade på ryggen så att det knakade. Det började kännas att han suttit uppe halva natten.
Nina sa ingenting på en stund. Så höjde hon blicken och såg rakt på honom. Hon satte ihop handflatorna mot varandra och harklade sig. Hon skulle just öppna munnen när Alex sa:
”Jag har redan tänkt på saken.”
Hon tvekade. ”Jag …”
”Finns det några problem? Några praktiska?”
Nina skakade på huvudet. ”Det stannar mellan dig och mig tills vidare.”
Hon suckade. ”Du kanske kan hjälpa mig med en annan sak. Hellmark säger att jag ska vara med på presskonferensen och jag tror hellre att jag rider naken genom stan på världens fulaste häst.”
Alex skrattade. ”Varför då?” Han sköt så gott det gick undan alla tankar på Nina naken på en häst.
”Han har fått för sig att journalisterna är mindre blodtörstiga om det sitter en kvinna vid bordet.”
”Vad tror du?”
”Spelar ingen roll vad jag tror. Han vill ha mig där. Jag begriper inte hur det ska gå till.”
”Du är inte ensam. Det värsta människor vet är att tala inför en grupp.”
”Jag är förlorad”, sa Nina och skrynklade ihop ansiktet till en låtsasgrimas.
Han vred kroppen mot henne så mycket det gick i bilen. ”Vilken är din roll under presskonferensen?”
”Ordagrant sa Hellmark att det räckte med att jag satt där.”
Alex höjde på ögonbrynen och kvävde ett leende. Förmodligen hade Hellmark sagt mer än så. ”Det borde funka. Kommer du att få några frågor?”
”Förmodligen inte. Jag tänker bara sitta där och vänta på att känseln i kroppsdelarna försvinner en i taget.”
”Vad är det värsta som kan hända?”
Hon suckade på nytt. ”Ingenting, antar jag. Jag kan väl få nån fråga.”
”Vad gör du då?”
”Vilka alternativ har du?” sa Alex, på ett ögonblick inne i coachrollen igen.
”Eller så svarar jag på den.”
”Är du påläst?”
Hon nickade. ”På det mesta.”
”Om du får en fråga, kommer du att kunna besvara den?”
”Jag kommer att besvara frågan på ett elegant och smidigt vis så att ingen ser att jag håller på att göra i byxorna.”
Han skrattade. ”Och apropå byxor, om journalisterna ser otäcka ut – föreställ dig att de inte har några. Att de sitter där med rumpan bar. Det brukar jag göra. Ingen ser särskilt skrämmande ut utan byxor.”
Hon skrattade.
”Jag har en idé”, sa han.
”Vad spännande”, sa Nina när de klev ur hennes bil vid bågskytteklubben. ”Hur länge har du hållit på med bågskytte?”
Han plockade fram bågen ur baksätet. ”På allvar? Tio år, kanske. Men innan dess hade jag väl hållit på i tio år utan att riktigt satsa på det.” Han slog igen bildörren. ”Inom familjen var det nåt av en tradition att skjuta båge.”
De började gå mot skjutbanan. ”Är det svårt?” sa hon.
Han skrattade. ”Jag skulle kunna säga att det är hur lätt som helst och gå in och briljera. Men sanningen är den att det faktiskt är ganska svårt. Och att det kanske inte ger det som människor tror.”
”Hur menar du då?”
”Det handlar om att stå blickstilla under flera minuter och försöka andas rätt, försöka hitta sitt fokus. Så tar själva skottet en halv sekund.”
Nina skrattade. ”Det låter som nånting för mig. Jag kan behöva träna på att stå stilla.”
Alex tänkte tillbaka på när han hade bestämt sig för att ta skyttet till en högre nivå. Han hade haft en särskilt stressig period, hade just köpt in sig i firman och affärerna hade plötsligt vänt rakt neråt. Alla slet och drog men det ville liksom inte riktigt lossna. Han sov inte som han skulle, han gick upp i vikt, ner i vikt. Det var bortom hans kontroll. Han ändrade allting men inget hjälpte. Så hittade han sin gamla båge på vinden och bestämde sig på ett ögonblick.
De första gångerna hade det gått uselt. Men lite i taget lyckades han bygga upp sin koncentration och efter ett tag hade det gått bättre. Han började stänga av hjärnan åtminstone den stund han befann sig på banan. Han trodde att Nina kunde ha nytta av att prova det just nu.
Banan var tom så när på ett äldre par där mannen grälade på kvinnan för hennes sätt att placera fötterna.
”Hoppsan”, sa Nina lågt med en diskret nick mot paret.
”Så där håller de på varje gång”, sa Alex medan han plockade upp pilarna. ”Hon är dubbelt så träffsäker som han.”
”Känner han sig underlägsen?”
”Han kanske har nåt slags mindervärdeskomplex. Jag vet inte. Jag jobbar inte med folk över sjuttio. Gamla hundar, du vet. Hopplöst förlorade.”
Han visade Nina hur han gjorde. Mjukade upp fingrarna med några snabba skott som visserligen träffade tavlan, men inte mycket mer. Han vände sig mot henne, som låtsasapplåderade.
De var ju i stort sett lika långa, dessutom såg hon stark ut. Hon kunde utan vidare använda hans båge. Han höll fram den mot henne.
”Varför inte?” sa hon och tog emot bågen.
Han visade hur hon skulle stå, hur hon skulle hålla bågen och förklarade de viktigaste momenten.
”Andningen är viktig. Det gäller att andas rätt, men eftersom du övar skytte med pistol regelbundet antar jag att det inte är nån nyhet.”
”En gång i månaden blir det väl”, sa hon och kisade med ena ögat.
”Först är det upplyftet. Lyft bågen trettio grader och sänk den tills du tror att den ligger rätt.”
Hon följde hans instruktioner och han noterade att hon var stadig på handen.
”Dra strängen bakåt och släpp den när det känns rätt.”
”Får man ingen pil?”
”I sinom tid”, log Alex. ”Jag vill veta hur farlig du blir först.”
Nina drog strängen bakåt allt vad hon kunde och släppte den nästan direkt. Bågen gungade till ordentligt, och hon gav till ett förvånat utrop.
”Fullt normalt”, sa Alex och ställde sig bakom henne. ”Man måste lära känna bågen. Det finns mycket kraft i den. Prova igen.”
Nina gjorde några upplyft och släppte strängen några gånger. ”Nu vill jag ha en pil.”
Han gav henne en pil, väl medveten om att hon om hon alls fick iväg den från bågen skulle skjuta på pensionärsparets tavla snarare än sin egen. Han bestämde sig för att det inte gjorde någonting. Han var inte där för att göra Nina till en fullfjädrad bågskytt. Han visade henne hur hon skulle lägga an pilen och lät henne släppa iväg den.
Den landade tjugo meter bort.
Hon provade ytterligare några gånger med liknande resultat. De båda gamlingarna tittade roat på. Alex märkte att Nina lagt märke till sin publik, men han sa inget. Allt hängde på koncentrationen.
Han ställde sig snett bakom henne och tog ett fast grepp om hennes vänstra arm. Huden var len under hans handflata. Han höjde hennes armbåge till den exakt rätta vinkeln, behöll greppet om hennes arm och gled in rakt bakom henne. Han ställde sig så nära att hans byxor nuddade vid hennes. Med den andra handen förde han hennes hand till strängen. Mjukt rundade han fingrarna runt hennes och drog strängen bakåt. För att kunna se var hon siktade var han tvungen att komma ännu närmare. Hans kind vilade mot hennes öra. Hennes parfym var knappt skönjbar. Han ångrade att han inte rakat sig på morgonen.
Han hörde henne dra efter andan, men hon fann sig snabbt. Han flyttade sina fötter en aning, säkrade ställningen genom att hålla i henne ordentligt.
”Andas”, sa han lågt. ”Och så blundar du.”
Nina slöt ögonen. De stod blick stilla under gott och väl en minut utan att någon sa någonting. Värmen från hennes kropp spred sig inom honom. Alex sneglade mot åldringarna. Den gamla damen gjorde tummen upp. Hon log brett och visade sina höga tandhalsar. Alex kände mungiporna dras mot himlen.
”Kämpa inte emot bågen. Försök göra den till en del av dig själv. Låt den visa hur du ska göra. Ju mer du försöker ta över, desto mer kommer den att motarbeta dig.”
De stod helt stilla någon minut.
”Beredd?” sa han. ”Öppna ögonen sakta.”
Nina öppnade ögonen. Blicken var stadig och koncentrerad.
”Nu vill jag att du kontrollerar att du har tavlan mitt i siktet. Säg ingenting. Nicka inte. Se bara till att du siktar rätt.”
Medan han fortfarande höll om henne kände han hur hon justerade ställningen med armarna några millimeter. Hennes öra var varmt mot hans kind. Han väntade några sekunder.
”Blinka om du har det”, sa han lågt.
Hon blinkade sakta. En gång. Två gånger.
”Du ska tappa strängen, inte släppa den. Tänk dig att du försöker släppa iväg pilen utan att det märks. Jag vill inte ens kunna ana att du rört på fingrarna. Det ska inte synas.”
Han sänkte rösten ytterligare. ”Smyg iväg den. Låt den glida av fingrarna.”
Efter fem sekunder viskade han så lågt han kunde: ”Nu.”
Nina släppte strängen. Pilen flög iväg.
Det var inte ett perfekt släpp, men för en nybörjare var det godkänt. Pilen slog med en duns in i tavlan femtio meter bort.
De stod kvar i redoställningen några ögonblick. Alex hade kunnat stå där en lång stund. Långsamt tog han bort sina händer och tog ett par steg tillbaka. Han nacke stramade något fruktansvärt, men så fasen han tänkte visa det.
Inte här. Inte nu.
Nina sänkte sakta bågen. Ansiktet var avslappnat när hon vände sig mot honom. Hennes hals var illröd.
Prick klockan två klev Nina upp på det lilla förhöjda podiet i polisens presscenter. Efter henne kom Hellmark med tunga kliv. De satte sig och blickade ut över ett antal journalister. Rummet var inte så fullt som Nina befarat.
Nina var fortfarande lite nervös, men hade inte velat ha någon annan med sig. Hellmark hade gjort det här förut, men han var på dåligt humör. Han hade fått förhållningsorder från Ulvgren att vara försiktig med att avslöja hur tunna indicier de verkligen hade. Han inledde med att presentera sig själv och Nina i korthuggna ordalag. Det var uppenbart att han tänkte behålla kommandot genom hela övningen.
Budskapet var enkelt. Genom idogt spaningsarbete hade man till slut fått upp ett spår efter den som mördat både Claes Ljunggren och Roger Axberg. Man hade goda förhoppningar om att gripa den misstänkte.
Journalisterna ville veta vilken grad av misstanke det rörde sig om. Hellmark gled undan frågan flera gånger eftersom det inte fanns någon häktningsorder. Han hade inte lyckats övertala åklagaren att gå till rätten och få fram ett beslut. Han upprepade fyra gånger att man var intresserad av den här mannen, och att man ville prata med honom.
Det gick en susning genom lokalen när Hellmark tryckte på knappen och projicerade bilden av Robert Zhigarra på väggen bakom sig. Nina vände sig om och betraktade Zhigarras ansikte. Bilden var två meter hög, och man såg varenda por. Det var inget tilldragande ansikte.
Hellmark fortsatte. ”Den här mannen är mycket intressant för utredningen, och vi ber allmänheten vara extra uppmärksam och ringa närmaste polisstation om ni ser honom.”
En störtskur av frågor regnade över honom. Nina var glad att han tog dem alla. Hon kunde nog ge svaret på de flesta, men hon kunde inte ljuga lika oförskräckt som Hellmark. Utan att blinka sa han att han satt på tunga fakta, att han hade en hel rad informatörer som pekade ut mannen på bilden och att beviskedjan var säkrad till nittio procent. Inget av det var sant. Men det lät väldigt bra.
En man som hållit upp handen ovanligt länge utan att försöka störa ordningen ställde sig till upp.
”Ja?” sa Hellmark och pekade på honom.
”Det vi alla undrar är förstår om mannen på bilden är farlig för allmänheten?”
Hellmarks svar dröjde en halv sekund för länge.
”Det tror jag inte.”
Det surrade i Lucas Swartlings ficka. Han fick upp sin mobil och tittade häpet på displayen.
”Det var som fan”, mumlade han.
”Lars Svensson? Jag vet inte om du kommer ihåg mig”, sa mannen i andra änden. ”Jag heter Alex King och jag höll i en ledarskapsträning som du gick för länge sen.”
Swartling log för sig själv. Han hade inte glömt. Före kursen hade han haft problem med att motivera vissa i sin organisation. King hade beskrivit varför problemen uppstod, och gett honom verktyg för att lösa dem. Till exempel hade han fått skaplig fason på Bobby Zhigarra som alltid varit ett osäkert kort. Swartling hade aldrig ångrat att han investerat sex dagar av sitt liv på den där ledarskapskursen. Allting hade lossnat efter det.
”Det var inte igår”, sa han neutralt.
Swartling föll på ett ögonblick in i rollen som Lars Svensson, VD och grundare för importbolaget som plockade in elektronik från Baltikum och sålde till stormarknader för en billig penning. Det var nästan sant, förutom att man sällan betalade för varorna i Baltikum. Man kom oftast över dem på lite enklare och billigare vis.
”Hur går verksamheten?” sa Alex King. ”Har det lossnat nu?”
”Uppstarten var tuff. Det var ett par svåra år först, men nu flyter det.”
”Jag minns att du hade en hel del rekryteringar framför dig när vi träffades. Hur gick det med dem?”
”Jag gjorde som du sa. Satte upp tydliga kravspecar och var kritisk. Tog inte in folk på rekommendationer. Jag gjorde arbetstester också. Lät dem visa vad de gick för innan jag anställde. När var det vi sågs egentligen?”
Alex King sa: ”2007. Det är faktiskt därför jag hör av mig. Jag erbjuder stöd i form av personliga samtal för att följa upp vad som har gått bra och vad som inte funkat.”
Swartling såg sig omkring i sitt enorma vardagsrum. Den vita skinnsoffan hade han gett hundratusen för. Varje fåtölj gick på femtio och han hade fyra stycken. Mattan på golvet kom från Afghanistan och hade kostat tjugofem tusen. Genom fönstret kunde han se sin Range Rover och sin Maserati.
Man fick nog allt säga att saker och ting hade funkat för honom.
”Jag har inga direkta behov just nu”, sa Swartling.
”Skulle vi inte komma nån vart har du bara förlorat en timme.”
Swartling tänkte snabbt. Vad hade han att förlora?
De gjorde upp om tid och plats.