Mari Roos släppte ut Frans på tomten. Han blev så glad att han utan att genera sig släppte en korv mitt på gräsmattan.
Mari betraktade honom. Han var för söt med sin viftande svans och sina gläfsanden. Ändå kunde hon inte le ens för ett ögonblick. Med en hand på höften och ett glas i den andra – hon hade knappt trott sina ögon, men det var faktiskt hennes egna händer som klockan elva på förmiddagen hällt upp en sherry – slöt hon ögonen. Trädgården var vacker så här års, den skulle snart slå ut i full blom. Hon hade format den i sju år och den började äntligen bli som hon ville ha den.
Hur vacker den än var kunde hon inte njuta av den. Det var fredag, men hon kände ingen som helst helgglädje. Hon kunde inte sova, inte äta, inte slappna av mer än fem minuter åt gången. Brevet hon fått tidigare i veckan kastade sin skugga över allt.
Varför kunde hon inte få vara lycklig? Hade hon inte gjort sitt bästa här på jorden? Varför ville någon ta allt ifrån henne?
Hon lämnade altandörren öppen och gick in i huset, satte sig i en av salongerna och snurrade runt starkvinet i glaset. Hon tog en klunk. Det gick inte att gömma sig bakom alkoholdimmorna mycket längre. Hon hade alltid föraktat dem som tog till alkohol eller andra droger för att klara av jobbiga livssituationer. Hon ansåg att man skulle kämpa.
Sprit hade ingenting med kämpaglöd att göra. Det var att … ge upp.
Hon fick inte ge upp. Inte nu. Vad som helst kunde hända. Hon måste prata med någon.
Mari svalde när hon tänkte på mammas tänkbara reaktion. Det vore en ren skymf mot henne personligen. Hennes dotter skulle inte råka ut för något sådant här. Hon stod helt enkelt över det. Pappa var mer rationell. Men han skulle bli oroad.
Någon väninna?
Mari gick igenom alla hon kände som hon omedelbart kom att tänka på, men ville hon lägga det på dem? Kanske lite senare, när hon kommit längre in i processen. När hon visste mer. Hon kunde ju göra det mest logiska förstås. Hon visste vilka hon borde kontakta. Hon suckade. Nej.
Nej, det fick bli Jonas i alla fall.
Han hade rest bort på morgonen och skulle vara i Bryssel några dagar. Hon hade ett par dagar till på sig att fundera över hur hon ville lägga fram det.
Laura kom in i salongen med dagstidningen i handen.
”Titta”, sa hon och höll fram första sidan mot Mari. På framsidan fanns ett fotografi av Roger Axberg. ”De sköt honom för att han gick till polisen.”
Bilden var suddig men kulhålet i pannan syntes om man tittade noga. Infällt i nederkant av bilden var Axbergs passfoto som tidningen hämtat in. Rubriken bestod av stora, svarta bokstäver.
FORTFARANDE INGA SPÅR!
Mari satte handen för munnen, men det var för sent. Frukosten rusade upp genom strupen fortare än hon kunde kontrollera.
Hon kräktes i soffan.
På slaget arton klampade Hellmark in på Ninas rum och slog sig ner i hennes besöksstol. ”Zhigarra”,
Nina plockade fram sin utredning och läste. ”Mängder av domar. Grov misshandel, våldtäkter, människorov, narkotikainnehav.”
”Trevlig kille.”
Hon nickade. ”Mycket. På pappret bor han i Liljeholmen i en hyresrätt, men där finns han inte, det vet vi redan.”
”Nästa tomte.”
”Stefan Niemi går inte att hitta.”
”Vad menar du?”
”Officiell adress en lägenhet i Hallunda. När jag ringer dit talas ett språk som jag inte kan tolka.”
”Han har hyrt ut i andra hand. Åk dit också.”
Nina undvek en grimas. Det hade hon också begripit att hon borde göra. Ibland slog hennes chef faktiskt in öppna dörrar.
Hellmark reste sig. Han stannade till i dörröppningen. ”Dessutom var jag förbi huset i Täby inatt. Tomt.” Hellmark mötte Ninas blick. ”Vi måste hitta ett sätt närma oss Swartling.”