Martina kände sig trött och bestämde sig för att jobba hemma. Yrseln hade försvunnit under natten och hon hoppades att det bara var ett skrämskott. Hon hade jobbat hårt under ganska lång tid. Hon behövde vila. Samtidigt hade yrseln gett henne en idé hon tänkte utveckla. Hon skulle kunna använda sig av det här.
Fredric hade tagit med sig båda barnen till skola och dagis på morgonen och skulle dessutom vara borta under förmiddagen. Hon hade inte orkat fråga vad han skulle göra. Hon hoppades att det var jobbrelaterat, men det kunde lika gärna handla om en squashmatch. Hon gladdes annars åt att han tog sitt nya uppdrag på allvar. Det var bra för honom att ha lite att ägna sig åt.
Hon satt i arbetsrummet och tittade igenom redovisningen. Egentligen var det inget fel, alla intäkter var redovisade. Det var bara det att de borde vara högre. Potentialen på marknaden var större. Men det var svårt att peka ut någonting. Marknaden växte, och hennes rörelse ökade också. Men hon hade fått för sig att ökningen var för liten. Hon var övertygad om att någon lyckats hitta ett kryphål i systemet.
Nå, hon hade satt sin plan i verket. Om allting löpte som hon tänkt sig skulle hon inom några veckor ha svaret i sin hand.
Det ringde på dörren.
Martina vred sakta på huvudet och lyssnade. Hon väntade ingen.
Hon reste sig och gick försiktigt nerför trappan med ett ordentligt grepp om ledstången. Visserligen kände hon sig bättre än igår, men hon var ändå lite ostadig. Hon stannade till innanför dörren, tittade sig i hallspegeln. Hon drog en hand genom håret och öppnade dörren.
Mannen fyllde upp nästan hela dörröppningen. Han log brett.
”Är det här Fredric bor?” sa han med mullrande röst. Han var grovt byggd och skäggstubben gick nästan ända upp till ögonen. Han var en sådan som var tvungen att börja raka sig i tolvårsåldern.
Martina nickade långsamt. ”Han är inte hemma just nu.”
Han gjorde en gest mot gatan. ”Jag har grejer till honom i bilen och får inte tag i honom på mobilen. Kommer han hem snart? Jag kanske kan vänta här?”
Martina sträckte fram handen utan att visa någon reaktion på fräckheten att mannen bjöd in sig själv. ”Martina.”
Mannen sträckte fram sin hand och klev över tröskeln med ett ännu bredare flin.
”Zhigarra”, sa han, ”Bobby Zhigarra.”
Martina ställde fram kaffet på köksbordet. Hon kände hur hon svajade en aning på fötterna. Hon var trött och ville återvända till sängen. Hon borde ha sagt att Fredric var långt borta, att det kunde dröja timmar innan han kom hem. Och såvitt hon visste kunde det vara sant. Man visste aldrig när han behagade dyka upp. Rätt vad det var fick han något infall och tog med sig JoJo in till stan för att göra någonting. När han skulle komma hem stod skrivet i stjärnorna.
Bobby Zhigarra släppte ner fyra sockerbitar i koppen och rörde om en lång stund.
”Ovanligt att se någon som använder socker i kaffet nuförtiden”, sa Martina och fokuserade blicken på det han gjorde.
Bobby Zhigarra smakade på kaffet, nickade gillande. ”Sötsaker kan man inte få för mycket av”, sa han och visade tänderna i ett flin. ”Tror inte på det där hälsotjafset.”
Martina drack kaffet svart. Zhigarra pekade på hennes kopp. ”Inte för att du behöver mer sötsaker.” Hans blick gled över hennes bröst, och han gjorde ingenting för att dölja det. Hans mun var öppen några millimeter och hon såg hans tunga röra sig där inne.
Martina korsade armarna över bröstet och harklade sig. Hon bestämde sig för att försöka distrahera honom. ”Hur känner du Fredric?”
”Åh, jag är också frilansare.”
Solen sken in genom springorna i persiennerna. Om det inte hade varit för att hon bar väldigt tajta byxor hade hon rest sig upp och justerat ljusintaget, men hon hade ingen som helst lust att ge honom mer att titta på. ”Vad frilansar du inom?” sa hon.
”Allt möjligt.” Han drack mer kaffe, smackade med läpparna och lade i en sockerbit till. ”Hur länge har du känt Fredric?”
”Vi har varit ett par i tjugo år.” Hon tittade ut genom fönstret och ångrade att hon släppt in den här mannen. Han var inte goda nyheter, det kändes i hela rummet.
”Blir du inte less?”
”Ursäkta?”
Bobby Zhigarra flinade och rättade till ett hårstrå på den stora skallen. ”Samma karl i så många år …?” Han såg ut som om han väntade på att hon skulle säga att hon minsann haft andra karlar också. Han tittade återigen på hennes bröst, lät blicken avsiktligt dröja kvar för länge för att det skulle kunna tolkas som ett misstag.
Martina kände hur hon rodnade, och hon svor inom sig. Hon hade ingen som helst avsikt att svara på frågan. Hon tittade på sitt armbandsur. Fredric måste vara hemma snart. Borde hon ringa honom?
”Själv gillar jag ombyte”, sa Zhigarra. ”Varför prenumerera när man kan köpa lösnummer?”
Martina vände blicken mot honom. Försökte tänka rationellt. ”Det där uttrycket var obsolet för tjugo år sen.”
”Obsolet? Du kan fina ord. Vad kan du mer?”
Hon kom inte på någonting att säga. Martina insåg långsamt att hon hade problem. Den här mannen skulle inte ge sig av i första taget.
Som om han kunde läsa hennes tankar sa Zhigarra: ”När tror du att Fredric kommer hem?”
”Vilken minut som helst.” Hon kände sig inte alls lika säker som hon lät. Pulsen hade ökat, och hon kände hur det hettade i ansiktet.
Zhigarra tittade mot dörren. ”Ibland blir han försenad har jag märkt. Missar tider.”
”Han hämtar vår dotter nu, så han är hemma alldeles strax.”
”Utifrån vad jag vet om Fredric kan det hända saker på vägen. Vi kanske blir ensamma här i en timme till.” Han tömde kaffekoppen, reste sig upp och gick fram till diskbänken. Han ställde ifrån sig koppen.
Martina ansträngde sig till det yttersta för att inte vända sig om.
”Kan jag ta lite vatten?” sa Zhigarra bakom henne.
”Varsågod.”
Kranen spolade. Hon hörde hur han drack. Han suckade, smackade med läpparna, ställde ifrån sig koppen i diskhon.
”Du är röd i ansiktet. Du sitter väl inte och blir nervös?”
Martina svarade inte, bedömde sina möjligheter. Käkarna började värka av att hon bet ihop dem så hårt.
”Finns ingenting att bli nervös för. Det verkar som om vi är ensamma här, eller vad tror du?”
”Fredric är på väg som jag sa.”
”Men om han inte är det? Då är det du och jag ett litet tag, eller hur? Vi skulle kunna ha väldigt trevligt en stund.”
Martina ryckte till när Zhigarra lade en tung hand på hennes axel. Hon vred långsamt på huvudet och såg på den. Grova fingrar. På ringfingret satt en massiv ring i guld.
Martina svalde och blinkade. ”Du är gift”, var det enda hon kunde komma på att säga.
Zhigarra skrattade till. Han placerade sin andra hand på hennes andra axel, och började massera henne. ”Det har aldrig hindrat mig tidigare.”
Vad skulle hon göra? Kasta sig upp ur stolen? Hon satt klämd mellan stolen och bordet. Skulle hon kunna springa ut ur rummet utan att han fick tag i henne? Han hade redan två händer på henne. Han skulle känna redan när hon spände musklerna i axlarna att hon försökte komma undan. Men om hon satt kvar var det en signal till honom att hon ville att han skulle fortsätta tafsa. Vad skulle hon göra? Han var dubbelt så tung som hon, och säkerligen tre gånger så stark. Fanns det någonting hon kunde göra?
Ett av Zhigarras fingrar gled upp mot hennes hals, och han strök henne över sidan av halsen, sakta, sakta. ”Du kanske skulle bli förvånad om du provade”, sa han dovt.