Alex kände igen Lucas Swartling från bilden. Han hade klippt sig och rakat av sig skägget och såg ut som den Lars Svensson som deltagit i hans kurs. Kavajen var svart och skjortan hade två knappar öppna. Ingen klocka. Inga ringar eller andra smycken. Swartling satte sig närmast dörren i det lilla samtalsrummet. Var det en slump, eller var gangsterledaren så van vid att alltid ha flyktvägarna klara?
Inte bli nojig nu.
Alex mindes tydligt de förhållningsorder han fått av Hellmark. De hade träffats i polishuset samma morgon. Nina hade inte kunnat låta bli att berätta och Hellmark hade kastat sig in i det med stor entusiasm. ”Detta är en lysande möjlighet”, hade han sagt. ”Jag vill att du tar reda på vad Swartling gör just nu, om det finns några särskilt intressanta pågående projekt.”
”Även om han har ett finger med i varför din bror har försvunnit kommer han inte att försäga sig.”
”Han är inte så jävla smart som han tror. Han kanske talar bredvid mun.”
”Den här mannen är inte det minsta dum i skallen.”
”Du är experten”, sa Hellmark. ”Nina sa att du kanske hade lite anteckningar om honom. Jag vill se dem.”
Alex nickade. Han var inte helt klar över vilka förväntningar som vilade på hans axlar. Hans erfarenhet av den här typen av situationer måste sägas vara begränsad. Och Ninas varningar hängde kvar i medvetandet.
”Vi får se vad jag får ur honom. Det skadar väl inte att prata med honom. En fråga”, sa Alex och ställde sig upp. Han började gå omkring i rummet med händerna i fickorna. ”Kommer ni att bevaka mitt kontor?”
”På ett mycket diskret sätt. Om han tror att du har dragit dit polisen kanske han ger sig på dig, och det vill jag inte.”
”Din omtanke är rörande.”
Hellmark grymtade till. ”Egentligen är jag väldigt blöthjärtad.”
”Jag har alltid velat bli begravd till havs.”
”Han kommer ju frivilligt och du verkar kunna ta vara på dig själv. Han kommer dock att ha folk med sig.”
”Vilka då?”
”Lucifer Swartling går ingenstans utan gorillor. De kommer att finnas i närheten. Har inte Nina berättat det här?”
Alex tittade ut genom fönstret och kliade sig i nacken.”Hon måste ha missat den detaljen.”
”Jag får prata med den lilla slarvern vid tillfälle.” Hellmark gick mot skrivbordet och satte sig. ”Du kommer inte att se oss. Teknikern är på väg. Han har utrustningen.”
Alex höjde på ett ögonbryn. ”Så roligt för honom. Vad tänker han göra med den?”
”Har inte Nina sagt det heller?”
Alex suckade. ”Vi får prata om vår kommunikation.”
”Han har micken du ska ha på dig.”
”Mycket lustigt.”
”Visst vore det toppen att höra vad Swartling säger?”
”Jag kommer att sitta en meter bort. Jag kommer att höra alldeles utmärkt.” Alex gick tillbaka till skrivbordet och placerade knytnävarna med knogarna i bordsskivan. Han sköt fram ansiktet mot Hellmark. ”Inbillar du dig att jag tar på mig en mikrofon?”
”Du har sett för många deckare. Mikrofonerna idag är strängt taget osynliga. Inga sladdar och skit. Du kommer knappt att märka den.” Hellmark viftade med handen som om det var den naturligaste saken i världen att traska in till en gangsterledare med en dold mikrofon på sig.
”Tänk om Swartling märker det?”
”Tänker du berätta det för honom?”
En massa tankar rann genom Alex huvud, och en del av dem var ganska oroande. ”Är det lagligt?”
”Men för helsike! Om du inte vågar är det bara att säga till.”
Det knackade på dörren. Alex stirrade på Hellmark som stirrade tillbaka. De mätte varandra med blicken i fem sekunder tills Alex slog ner blicken. Förbannat också. Han öppnade dörren och släppte in teknikern.
När han nu tre timmar senare satt mitt emot Swartling tvingade han bort tankarna på den lilla knappnålsstora mikrofonen han hade i kavajens knapphål. Oro för att bli ertappad skulle inte ge honom bättre självförtroende. Han misstänkte att Swartling skulle vara uppmärksam på eventuella signaler som kunde misstolkas.
Han harklade sig och inledde coachsessionen med landets mest jagade brottsling.
Alex räckte över den elektroniska avlyssningsutrustningen till Nina redan på parkeringen utanför och skakade på huvudet när hon tittade frågande på honom.
”Jag måste fundera över mina slutsatser.”
”Nånting kan du väl säga?”
Han tänkte efter. ”Samtalet hade flera bottnar. Jag har inte bestämt mig för vad de egentligen innebär.”
Hon protesterade inte. Hon lade utrustningen i baksätet och slog igen dörren. ”Jag lyssnar igenom samtalet tillsammans med Hellmark. Låt oss se om vi kan få ut nåt av det.”
De satte sig i bilen. De skulle till JoJo Hellmarks dagis för att försöka hitta en öppning. Om nu hela familjen försvunnit kanske man visste någonting på dagiset. Kanske hade personalen snappat upp någon kommentar. Det var i alla fall värt ett försök.
Monica Bilander var föreståndare på daghemmet Maskrosen i Täby. Hennes ansikte var en kontrollerad mask av uppmärksamhet och vånda. Alex observerade hur kvinnan omedelbart drog upp axlarna mot öronen och började vrida sina händer. Hon visade in dem i ett personalrum som luktade någonting mellan bränt kaffe och barnspya och dominerades av entusiastiska barnteckningar. Allting var nerslitet och brunt eller grått. De glada färgerna på leksaker och böcker som låg strödda överallt hjälpte inte ett dugg.
”Så Monica”, sa Nina med allvarlig min och mötte stadigt föreståndarens blick, ”vad kan du berätta om JoJo?”
Monicas blick flackade mellan Nina och Alex några ögonblick.
”Brukar hon vara borta?”
”När hon är sjuk”, sa Monica med ett konstlat leende som inte lurade någon. Kanske hade hon tillbringat så mycket tid bland små barn att hon glömt hur man kommunicerade med vuxna.
”Är hon sjukanmäld?”
Monica öppnade munnen. Efter lite för lång tvekan sa hon: ”Jag vet inte riktigt.”
”Du vet inte?” sa Nina och rynkade pannan.
Monica såg ut som om hon skulle börja gråta. ”Är det nåt mer du inte har ordning på?”
”Nej, nej, vi har god ordning här”, sa Monica skakade på huvudet. Sedan började hon nicka helt omotiverat.
Nina såg strängt på kvinnan och var tyst en stund. Monica blev allt oroligare.
En halv minut passerade. Alex försökte räkna ut vilken strategi Nina egentligen använde, men vilken det än var fungerade den inte. Han lade en lätt hand på Ninas arm. ”Kan jag prata med dig där ute?” Han reste sig upp och lämnade rummet med ett ursäktande leende till den olyckliga föreståndaren.
Ute i korridoren intill en belamrad anslagstavla sa han: ”Hur tycker du att det här går?”
”Hon ljuger.”
Han gjorde en rörelse med huvudet som betydde kanske, kanske inte. ”Jag skulle inte kalla det ljuga.”
Nina fnös. ”Hon säger inte sanningen, och ändå vill du inte kalla det att ljuga?”
”Hon säger det hon tror är det rätta svaret”, sa han lågt. ”Hon är grön. Hon berättar sånt hon tror att vi vill höra.”
”Jag är polis. Hon bör inte ljuga för mig.”
”Hon blev stel som en pinne bara vi visade oss. Monica här är konflikträdd. Hon undviker allt som skapar bråk. Titta på hennes kroppsspråk. Höjer du rösten det minsta kommer hon att rasa ihop.”
”Det kanske vore en god idé.”
Han skakade på huvudet. ”Får jag prova?”
Hon slog ut med handen. ”Vad tror du att du kan åstadkomma?”
Alex såg på henne. Det var det här som skrämde bort kvinnorna i hans liv. Hans präktighet, hans sätt att alltid tala om för folk vad de gjorde för fel. Men just här såg han faktiskt en öppning. Han kunde göra nytta här, han kände det i hela kroppen.
”Om du ger mig chansen att försöka ska jag få henne att öppna sig. Jag kan få henne att berätta om sista gången hon såg JoJo Hellmark.”
Nina skakade på huvudet. ”Det här börjar alltmer likna en polissak.”
”Jag ska även få henne att berätta vad hon tycker om sitt jobb, jag ska ta reda på vad hennes man heter. Om hon har några barn ska du få veta vad de jobbar med. Och vi kommer att få veta vad som hände när JoJo Hellmark försvann.”
”Det lyckas du aldrig med.”
”Om jag lyckas lyssnar du på mig i fortsättningen. Deal?”
Nina stirrade på honom. Hennes käkmuskler arbetade. Röda fläckar prydde hennes hals. Till slut nickade hon kort.
Tillbaka i rummet bytte de plats.
”Monica, jag ser att det är jobbigt för dig det här”, sa Alex.
Monica tittade ner i golvet.
”Jag kan föreställa mig att du har att stå i.” Utanför fönstret hördes ett avgrundsvrål som om någon höll på att bli mördad ute på gården. ”Det måste vara en ganska stressig miljö här”, konstaterade han.
”Det är jättejobbigt”, mumlade Monica och torkade sig i ögonvrån. ”Stora barngrupper och bara vikarier. Alla är sjuka hela tiden.”
”Det är konstigt att ni inte får mer resurser trots att det ju måste finnas pengar.” Han såg sig omkring.
Monica nickade. ”Kommunen drar ner varje år. Tuffare scheman, kortare raster, mindre ekonomiska medel. De sänker skatten men låter oss arbeta mer. Tjejerna orkar inte helt enkelt. De sjukskriver sig i omgångar.”
”Och varje gång går det ut över barnen”, sa han.
Hon nickade och vred sina händer.
”Man undrar ju hur ni i arbetslaget klarar av det.”
”Vi försöker hålla ihop och ställa upp för varann”, sa hon. ”Jag samlar alla varje morgon och peppar dem.”
”Alla får träffas en stund och prata lite.”
”Det är jätteviktigt! Om man inte hinner prata med varann går man under!”
”Trist hur allting utvecklats”, sa han och skakade på huvudet. ”Hets. Stress. Alltid ont om tid.” Han tittade ner i golvet och väntade. Monicas andetag var tunga. Tjugo sekunder passerade. Han tittade upp på henne igen. Nickade.
”När jag började här fanns all tid i världen. Då var barngrupperna bara hälften så stora och vi var ändå fler i personalen.”
Alex nickade och satt tyst en stund.
Han hörde hur Nina rörde på sig i stolen, men han tänkte inte tillåta henne att bryta den positiva tendensen.
Han log så mjukt han kunde. ”Hur länge har du varit här?”
Monica rätade lite på ryggen: ”Sen 1980. Jag kom hit direkt efter gymnasiet. Jag känner alla. Jag har haft flera av föräldrarna här när de var små.”
”Sen 1980? Det är ju fantastiskt! Alla kommer till dig om det är nåt, eller hur?”
Hon nickade och visade tänderna i någonting som med god vilja kunde tas för ett leende. Hon knäppte upp händerna för första gången sedan de bett att få prata med henne.
”Det finns antagligen inte mycket du inte kan svara på”, konstaterande Alex.
De pratade en stund om hur svårt det var att få verksamheten att gå runt. Han frågade hur hon gjorde för att koppla av. Monica trivdes bäst hemma med sin gubbe. Ragnar var sjukpensionerad efter att ha slitit ut ryggen på bygget.
Vid omnämnandet av Ragnars namn hörde Alex ett ljud bakom sig som bara kunde vara en fnysning. Han ignorerade det. Med små uppmuntrande ljud och nickar tömde han Monica på information.
Monicas och Ragnars nästan vuxna barn hette Sara och Andreas och var jättefina ungdomar. Nu var ju förstås Sara med barn så det kunde bli lite förskjutningar i studierna. Det där var inte helt klart ännu.
”Monica”, sa Alex och lade försiktigt en hand på hennes arm, ”med tanke på allt som måste göras här är det ju faktiskt inte så konstigt att man inte hinner med riktigt allt. Det är ju en omänsklig uppgift att ha koll på allt.”
Monica nickade ivrigt. ”Det blev ännu värre när det privatiserades. Men man får ju prioritera.”
”Så om du inte vet varför JoJo inte varit här på ett tag är det ju egentligen inte konstigt.” Han slog ut med händerna och ryckte på axlarna.
”Det var så olika med henne”, sa Monica.
”Hur menar du då?”
Monica böjde sig lite framåt och Alex tog bort handen. ”När hennes mamma kommer med henne sitter kläderna som de ska och jag får alltid veta om det är nåt särskilt.”
”Som?”
”Som om hon har varit ledsen, eller om hon har ont i magen den dagen. Såna saker.”
Nina sa: ”Men när hennes pappa kommer med henne …”
Monica tittade hastigt på Nina som inte sagt något på tjugo minuter. ”Fredric är jättetrevlig. JoJo avgudar verkligen sin pappa. Han skojar med henne och får henne alltid på gott humör.”
Alex log brett. ”Fredric är en toppenkille. Jag vet att han gör människor på gott humör.”
Monica rodnade en aning och sa: ”Han kommer knappt ihåg vad jag heter, men han skojar alltid och är så himla trevlig.”
”Han är verkligen sympatisk”, sa Alex.
Hördes ett stönande från Nina? Jo, faktiskt.
”Ibland … ja, vissa gånger är han ganska stressad. Han har väl mycket att göra, du skulle inte tro mig om jag berättade hur bråttom vissa har här på morgnarna. Jag säger åt dem att barnen är små bara en gång, men de nästan slänger av dem i farten. En del kliver inte ens ur bilen.”
”Och ibland är JoJo konstigt klädd”, sa Alex för att hjälpa henne på traven.
”Ibland har hon knappt några kläder alls, det kan vara tio grader ute och hon kommer i t-shirt. Smutsiga underkläder och vissa gånger undrar jag om hon har ätit frukost.”
”Brukar du nämna de här sakerna för honom?”
Hon vickade på huvudet. ”Det är svårt.”
Nu var det Alex tur att nicka. Visst var det svårt att kritisera andra människor. Särskilt om man är grön.
Okej, så pappa Hellmark slarvade med dottern. Han hade inte full koll. Han var knappast ensam om det.
”Jag lyfter först om en timme”, sa Jonas Roos.
Mari nickade, trots att han förstås inte kunde se det genom telefonen. De senaste dagarna hade orden inte kommit till henne lika lätt som vanligt. ”Har det varit lyckat?” sa hon så lättsamt som möjligt.
”Det har gått riktigt bra”, sa Jonas och förlorade sig i en lång utläggning kring övertagandet av värsta konkurrenten på en lokal marknad. Efter en stund verkade han märka att hon inte deltog i samtalet. ”Hur är det?”
”Bra. Eller nej, inte så bra. Vi behöver prata när du kommer hem.
”Vi kan prata nu”, sa Jonas. En tydlig oro i hans röst.
Hon gned sig i pannan. Varför hade hon sagt något? Han kunde ju ändå ingenting göra där han befann sig. Hon grep hårdare om telefonen, tryckte den så hårt mot örat att hon kom åt någon knapp som fick det att pipa till.
”Det är ingen fara. Vi tar det när du kommer hem”, sa hon.
”Säkert?”
”Säkert.”
De pratade en stund om ingenting särskilt innan hon avslutade samtalet med något påhittat svepskäl.
Ikväll, tänkte hon när hon lade ifrån sig telefonen på köksbänken. Ikväll ska jag berätta för min man att det finns en fara för mitt liv. Att jag kanske inte överlever sommaren.
Hon hade ställt in allting den här dagen. Lunchen med trädgårdsföreningen. Mötet med inredaren som skulle föreslå några ändringar i lilla salongen. Träningspasset med hennes nya personlige tränare. Och igår kväll skulle hon ha åkt hem till Lotten och tittat på den nya bebisen. Hon ställde in det också, till Lottens stora förtret.
Du får ursäkta, hade Mari haft lust att säga, men jag kan inte träffa småbarn just nu. Någonting annat har kommit i vägen. Min egen död, till exempel.
Det var konstigt vad lätt det var att prioritera bort saker, vad enkelt det var att se alla hennes vardagliga små aktiviteter i detta nya ljus. När hon visste att hon kunde förlora allt.