Fredric låg på JoJos säng med en hand över ögonen. Axeln värkte fortfarande, men han välkomnade smärtan. Den höll honom alert och vaken. Tårarna hade runnit sedan han kom hem. Flera timmar av självplågeri hade lett fram till den enda tänkbara slutsatsen. Det fanns inte ett uns av tvekan kvar.
Han skulle förlora förståndet.
Han smög upp från JoJos säng och gick ut i hallen. Han gläntade på dörren till sitt eget sovrum. Han kunde inte höra Martinas andetag. Det lät alltid när hon sov, ett underligt och faktiskt inte särskilt trevligt vinande som kunde skrämma honom från vettet om han vaknade av det och rummet var mörkt. Nu var det tyst, vilket borde innebära att hon var vaken.
Han tassade in i sovrummet och kände sig av någon obestämd anledning som en inkräktare.
”Vad vill du?” sa hon när han var en meter från sängen.
Fredric rätade på ryggen och upptäckte att han faktiskt smugit in som en indian på hajk.
”Ville bara kolla hur det är med dig.”
”Ingen skillnad.”
Han avvaktade ett par sekunder. ”Behöver du nåt?”
”Har du pratat med JoJo?”
Fredric höll andan några sekunder. Han placerade en hand mot nacken. ”Hon mår bra.”
Det hade gått så fort. Hon hade överrumplat honom med frågan. Och han hade instinktivt gjort vad han kunnat för att skydda Martina från de förfärliga nyheterna.
Han backade ut från sovrummet och återvände till JoJos rum. Långsamt sjönk han ner på knä med armbågarna mot hennes färgglada överkast. Hela kroppen knakade och han kände fortfarande hur det stramade i axeln som Zhigarra hade skadat när han kastade honom i golvet. Han betraktade nallarna som satt i prydliga rader bara en meter från hans ansikte. Tre bruna med blanka glasknappar till ögon. En hade en halsduk som JoJo sytt på dagis. Halsduken var blå- och vitrutig och lite smutsig.
”Hur är det, killar?” viskade han. ”Har ni några goda råd så är jag mottaglig just nu. Verkligen, verkligen mottaglig.”