Fredric hade hafsat ihop maten. Att han lyckades skära kycklingen utan att allvarligt skada sig var mer en slump än någonting annat. Han hoppades att Oskar inte hade märkt något. Han hade lyft telefonen minst femton gånger de senaste timmarna. På väg att ringa till sin bror, eller bara 112. Han hade lagt tillbaka den varenda gång. Med ett halvt öra lyssnade han på radion. Någon IT-miljonär hade just blivit mördad utanför Polishuset inne i stan. Skjuten i huvudet. Förvirrat tänkte Fredrik att det vore ett sätt att slippa alltihop. Få skallen bortblåst av en kula. Sedan slapp man fundera mer.
Han suckade. Det gick inte att vänta längre. Martina hade inte kommit ut ur sovrummet på hela dagen, men hur sjuk hon än var måste han tala om sanningen. Fredric såg till att Oskar somnat innan han gläntade på dörren till sovrummet. Mörkret hade sänkt sig. Sängen såg ut som ett suddigt månlandskap med ojämna kullar och dalar, olycksbådande nog för att få honom att tveka.
Strunta i att berätta? Göra klart jobbet och hoppas att hon inte märkte att JoJo var borta?
Han nöp sig i näsroten. Vad tänkte han på? Vad tänkte han med?
Han satte sig på sängen.
”Hjälp mig”, viskade Martina. ”Jag faller.”
Fredric svalde, såg sig omkring i mörkret. ”Vad har du råkat ut för egentligen? Ska vi åka till en läkare?”
”Vet inte. Inte än. Kanske går det över. Försökte gå på toaletten nyss men kunde inte. Illamående. Snälla, få det att försvinna.” Vädjan i hennes röst var så stark att Fredric drog efter andan. Hon hade sjunkit ihop till en skugga av sin vanliga person. Vem skulle nu stötta honom? Han insåg naturligtvis att det var själviskt, men han hade ett jobb att göra. Plötsligt handlade det inte bara om honom, det handlade om dem båda två. Om JoJo.
”Fredric? Se till att den där mannen inte kommer hit mer.”
Fredric nickade. ”Självklart.”
”Hör du det? Inte igen!”
Han svalde hårt och tog ett beslut.
”Martina?” Han bet sig i läppen. Linda in det? Bygga upp historien från början? Rycka av plåstret i en enda befriande rörelse?
Han drog efter andan och blundade. ”JoJo är kidnappad.” Tystnaden i rummet var så påtaglig att han ville kräkas. Ingenting hände först. Sekunderna släpade sig fram.
”Han tog henne för att jag inte höll min deadline.”
Först hände ingenting, sedan började hennes ögonlock rycka.
”Vad är det du säger?” Martinas ögon var fortfarande slutna, men händerna grep hårdare i täcket. Han förstod att hon kämpade för att komma upp till ytan.
”Det har visat sig att jag jobbar för den organiserade brottsligheten utan att veta om det. Nu har jag inte hunnit riktigt klart med jobbet, och idag har Zhigarra tagit JoJo för att se till att jag inte ska missa en deadline till, men jag kommer att göra allting precis som han och Swartling vill; jag kommer att skriva ner alla lögner precis som de har tänkt sig.”
Redogörelsen fullkomligt sög ur honom all energi. Han ville lägga sig intill Martina och hålla om henne, trösta henne, men hon hade plötsligt båda händerna i luften. De hängde stilla ett slag, sedan sänktes de. Det var som om hon förstod att han ville krama henne.
Fredric kände hur tårar plötsligt brände bakom ögonlocken. Han skulle sitta dygnet runt om det krävdes, han skulle inte sova förrän jobbet var gjort.
”Lös det”, sa hon förtvivlat. ”Lös det.” Hon grep tag i hans underarm med ett hårt grepp. ”Få henne tillbaka.”
”Självklart, älskling”, viskade han. ”Självklart ska jag det. Jag vet precis hur också. Det första jag ska göra är att –”
”Lös det!”
Han slet sig loss ur hennes grepp och ställde sig upp. Försiktigt tog han ett steg bakåt och lade en darrig hand på hennes ben.
Martina öppnade för första gången ögonen, och det han såg var förfärande i sin sårbarhet. För ett ögonblick – det var inte ens en hel sekund egentligen – fixerade hon honom med blicken. Rösten var låg och vibrerade.
”Gå härifrån.”
Fredric drog åt sig handen som om han bränt sig.
Han lämnade rummet medan gråten stockade sig i halsen. Han drog igen dörren och gick på stumma ben ner i köket, satte sig på den stol som brukade vara Martinas och blickade ut över köket.
Om hon hade skrikit åt honom, kastat saker på honom. Vad som helst hade varit bättre än denna tystnad. Vad som rörde sig under ytan när den redan dämpade Martina tystnade helt hade Fredric aldrig vågat ta reda på. Hennes tysta vrede var fruktansvärd.
När han satt på Martinas stol såg han plötsligt köket i en ny vinkel. Han såg sin egen plats, såg ljuset från ett helt annat håll.
Fredric ansåg sig vara en relationsperson. Det var vad människor sa om honom. Att han var fantastisk på att ta folk. Det var bara delvis sant. Han var nyfiken på andra människor, men det fanns en sak han var ännu mer intresserad av.
Sig själv.
Det var inte med stolthet han tänkte den tanken, men när han nu satt där i Martinas stol och försökte föreställa sig vad hon såg när hon tittade på honom varje morgon under frukosten, insåg han att det var sant.
Det gick igen i både stort och smått. Han hade inrett huset efter egen smak. Varje gång Martina haft avvikande åsikter hade han tjurat tills han fick som han ville. Han hade förhandlat med henne om hämtningarna av ungarna på skolor och dagis. Trots att han jobbade hemma ville han inte ta mer än hälften av dagarna eftersom det kunde störa hans kreativa rytm eller vad han nu haft för argument. Han visste att han ofta inte gjorde något särskilt när barnen ändå skulle hämtas. Det kunde hända att han faktiskt tog en tupplur medan Martina stressade från kontoret för att hinna hem innan Maskrosen stängde.
Ögonen tårades på nytt. Tankarna blockerades när han tänkte på det. Hur hade de fått ut JoJo från dagiset? Sur-Monica var ju så djävulskt petig med allting, hur fan hade de kunnat ta henne med sig? Hade de drogat kärringen? Mutat henne?
När han fick tag i henne skulle han fan i mig mörda fanskapet!
Borde han ringa till Zhigarra och kräva JoJo tillbaka? Zhigarra skulle bara skratta åt honom. Ringa Gabriel?
Det knöt sig i magen bara han tänkte på det. Hellre den vanliga polisen. Gabriel skulle givetvis få reda på saken ändå, men Fredric ringde inte honom. Han visste precis hur fördömande hans bror skulle vara. För honom var allt så jävla enkelt. Det var bara att göra det som krävdes. Punkt slut. Men Fredric kunde inte påminna sig senast någonting varit så enkelt.
Vad skulle Sten-Inge ha gjort? Han verkade alltid veta vad som skulle göras, vilka beslut som skulle fattas.
Ringa Sten-Inge?
Visst, frilansarn, och vad ska du säga då?
Tjena, svärfar, jag har visst råkat slarva bort ditt barnbarn och i förbifarten gjort din dotter allvarligt sjuk. Hur är allting på din kant?
Fredric hade blivit arbetslös precis när de höll på att köpa huset. Banken hade ifrågasatt hans kreditvärdighet. Sten-Inge hade erbjudit sig att gå i borgen, men banken hade sagt nej. Vi har redan tillräckligt med säkerheter för krediten, sa de. Nu vill vi se betalningsförmåga.
Det hade slutat med att Sten-Inge lånat ut pengarna ur egen ficka. Han hade aldrig riktigt begripit vad gubben egentligen jobbat med, men pengar hade han.
Fyra och en halv miljon kronor.
När Martina berättade om lånet hade Fredric inte sovit på en vecka. Det fick honom att på något sätt känna sig livegen. Det uttalades aldrig, berördes inte. Men det fanns ändå där under ytan.
Det första året hade Fredric känt sig som en gäst i sitt eget hus. Skulle det av någon anledning ta slut mellan honom och Martina skulle han vara ute snabbare än han kunde säga äktenskapsförord.
Svälja stoltheten och ringa Sten-Inge?
Fredric beslöt att inte besluta någonting just idag. Han hade ett uppdrag och det var bara att sätta igång, hur svårt det än var att koncentrera sig. Just nu fanns det inga alternativ kvar.
På tunga fötter gick han upp till arbetsrummet och stängde dörren. Han sopade undan en del bråte från bordet med ena handen och vräkte ner en tallrik i golvet. Han rätade på ryggen.
Han satte sig ner på stolen på nytt och började skriva. Han struntade i de ritualer han normalt använde för att komma igång. Han struntade i att hämta kaffe trots att han gjort så inför varje skrivpass de senaste tio åren, brydde sig inte om att läsa ett kapitel i någon jävla bok för att bli inspirerad, struntade i att läsa igenom det han skrivit dagen innan så att han skulle börja på rätt ställe.
Han bara satte igång.
Nu skrev han för JoJo.