Halv åtta på morgonen. När Fredric slog igen locket till datorn var det med en bestämd rörelse. Det hade varit ett maratonpass utan like. Över femtio sidor på en natt. Han visste hur berättelsen om Lucas Swartling och dennes skurkorganisation skulle skrivas. Det var ett efterlängtat genombrott och en skön kontrast till skammen han fortfarande kände över hur förra natten slutat.
Huvudet hade bultat lätt efter whiskyn, men samvetet hade bultat värre. Han hade inte kunnat se sig själv i spegeln efter att han kom hem från polishuset. Vilket fiasko. Han hade allvarligt börjat ompröva bilden av sig själv, och han gillade inte vad han såg.
När han gick in till Oskar för att väcka honom drabbades Fredric av en insikt. Han hade inte tänkt på JoJo på flera timmar den senaste natten. Borde han skämmas för att han jobbade istället för att tänka på henne?
Nej, han skrev för henne nu. Utan det hot som hängde över JoJo och över familjen skulle han aldrig ha kommit så långt som han gjort inatt. Tre, kanske fyra dagar och nätter till och han skulle vara redo att kontakta Swartling.
När han ruskade på Oskar mumlade sonen djupt nere i täcket.
”Vad sa du?” sa Fredric, fast besluten att få upp Oskar, klä på honom, ge honom frukost och personligen köra honom till skolan – på trettiofem minuter.
Pojken vred på sig. Ett sömnigt och lakanskrynkligt ansikte tittade fram. ”Det är lördag idag.”
Fredric lämnade rummet så tyst han kunde.
Han letade rätt på sin mobil och slog numret. Två signaler. Medan han väntade försökte han massera den onda axeln.
”Fredric? Är allt som det ska?” sa Sten-Inge och lät överraskad.
”Jovisst, allting är jättebra. Jadå.” Fredric blundade och gnuggade sig i pannan. Herregud. Han tog ett fast tag om telefonen. ”Eller, rättare sagt, nej. Martina är sjuk. Jag vet inte vad det är, men hon är yr och kan inte resa sig upp. Hon verkar inte ha feber eller så, men bara hon rör sig det minsta blir hon spyfärdig.”
”Jag tror faktiskt att jag har läst om det där”, sa Sten-Inge. ”Virus på balansnerven. Vestibularisneurit. Det är egentligen inte alls farligt, men obehagligt. En affärsbekant till mig hade det för nåt år sen. Han kunde inte öppna ögonen på flera dagar. Gick efter väggarna en vecka efter det. Dröjde en månad innan han kunde jobba igen.”
Fredric torkade sig i pannan. Han fattade inte varför, men bara att ha svärfar på tråden gjorde honom svettig.
”Men vad gör man åt det?”
”Ingenting”, sa Sten-Inge. ”Virus kan inte botas, de måste försvinna av sig själva. Sjukvården kan inte heller göra nånting. Det är bara att vänta på att hon bli bättre.” Sten-Inge tystnade. När Fredric inte svarade sa han: ”Det är tur att du jobbar hemma, eftersom hon kommer att behöva hjälp. Håll barnen borta från henne ett par dagar.”
Fredric tog sats. ”Jag har ett annat problem, och jag vet inte vem jag ska vända mig till.”
Sten-Inge skrockade lätt.
Fredric berättade. Han beskrev att han tagit ett uppdrag som visat sig livsfarligt, att man dolt saker för honom tills det var för sent att backa ur. Och när han försökte backa ur hotade de först honom, sedan Martina för att till sist röva bort JoJo.
Sten-Inge sa ingenting på några sekunder.
”En av banditerna kom hem till oss, satt i köket när jag kom dit.”
”Har de namn, de här typerna?”
”Just denna heter Zhigarra.”
”Zhigarra”, sa Sten-Inge torrt.
Fredric berättade att han satt hårt mot hårt, att han anklagat dem för att förfalska kontraktet. Han ville inte framstå som en fullständig idiot, alltså erkände han inte att han inte hade läst igenom avtalet innan det faktiskt var för sent. Han berättade om när han insett att JoJo var borta från dagiset.
”Kan du upprepa ordagrant vad den här Zhigarra sa?”
Fredric tänkte efter. ”För att du inte ska få några idéer har vi tagit hand om en sak år dig. Du får tillbaka den när du är klar. Så var det.”
”Inget annat?”
”Nej. Jo, jag tror han sa nåt i stil med: Så att du ska fatta att vi menar allvar.”
Sten-Inge Johansson var helt lugn, inte en tillstymmelse till kritik eller ifrågasättande. Hans röst var lika stadig som alltid. ”Du får tillbaka den när du är klar? Varför sa han så? Den?”
Fredric tyckte ärligt talat inte att valet av pronomen var så förbannat viktigt. ”Den eller det, vad spelar det för roll? Man behövde inte vara ett geni för att fatta vad han menade.”
”Svaret ligger ofta i detaljerna.”
Exakt så sa Martina ett par gånger i veckan.
”JoJo är borta, det är i alla fall helt klart. Och de hotade mig.”
”Kom hem till mig. Ta med dig Oskar.”
Fredric svalde. Locka skurkarna till gamlingen?
”Det är lättare att prata om vi träffas”, sa Sten-Inge. ”Varför inte nu med en gång? Eller så snart han vaknar. Jag bjuder på frukost.”
”Okej. Tack, Sten-Inge.”
”Ta med ditt material. Kanske finns några av svaren där.”
Fredric vände sig om. Martina stod i dörröppningen. Hon höll sig med ena handen i dörrposten. Hennes fötter var nakna och håret tilltrasslat. Ögonen var halvslutna.
”Vem var det där?” sa hon.
”Din pappa.”
”Varför pratar du med honom?”
”Han ringde och frågade efter dig. Jag sa att du var sjuk.”
Hon tog ett par ostadiga kliv in i köket. Med blicken fäst på honom gick hon sakta fram till en stol och satte sig ner.
”Borde du vara uppe och gå?” sa Fredric. Han hade inte förväntat sig att se henne uppe.
Hon slöt ögonen och drog händerna genom håret. Med förvånansvärt stark röst sa hon: ”Varför sa du att jag är sjuk?”
”Du är ju sjuk. Det sa du själv.”
Hon öppnade ögonen. Hennes käkar var sammanbitna. Hon tittade länge på sin man. Fredric undrade om det kunde vara det där viruset. Vestibularisneurit. Han skulle googla det.
”Jag är snart frisk igen”, sa hon långsamt.
Hon reste sig sakta upp och gick ut ur köket. Hon såg faktiskt lite stadigare ut än när hon kommit in. Kanske blev det bättre av att vara uppe. Utan ett ord följde han henne med blicken medan hon långsamt tog sig uppför trappan.