På slaget tre stod Alex vid Ninas kontorsdörr. Han kände sig lite fånig för att han hade kollat hur håret låg i hissen. Han hoppades att den evigt eskorterande polismannen inte hade märkt det. Hur skulle han hälsa? Hur skulle hon hälsa? Handslag eller kindpuss? Inget av det var helt riskfritt.
Det visade sig att han oroat sig i onödan. Nina var inte på sitt rum. Istället satt Hellmark där och lät som vanligt inte ett ögonblick gå förlorat i onödan. ”Jag har läst utdraget. Jävligt märkligt.”
”Säger du det?” sa Alex och satte sig.
”Swartling lyckas berätta allt han gjort utan att egentligen säga ett ord.”
”Han håller sig på den säkra sidan”, sa Alex. Rummet såg väldigt annorlunda ut när kommissarien och inte Nina satt bakom skrivbordet.”
Du skulle bara veta hur rätt du har. Vi upptäckte tre livvakter. Två på gatan i en varubil. De bar automatvapen. En kille satt i entrén.”
Alex funderade. Vad hade kunnat hända om han tagit i lite för mycket med Lucas Swartling? Gått för hårt fram i sin coaching?
”Hur kan man förstå den här snubben?” sa Hellmark.
”På samma sätt som vi försöker förstå din bror.”
Hellmark rörde sig en aning i stolen. Han tittade på klockan.
”Det går att göra samma sak med Swartling”, sa Alex.
”Du kan knappast åka hem till honom och titta i hans kök.”
”Det behöver jag inte. Jag har ju min analys av honom. I samband med den här ledarskapsträningen gjorde jag profiler på alla deltagare. Det är ett verktyg jag använder för att öka deltagarnas självinsikt.”
”Vad pratar du om?” sa Hellmark och lutade sig framåt.
Alex lutade sig fram över skrivbordet. ”Social kompetens.”
”Det där är uttjatat.”
Alex höll egentligen med, men aktade sig för att säga det rakt ut. Röda personer gillade inte folk de uppfattade som inställsamma.”Social kompetens är din förmåga att anpassa dig till din omgivning. Vill du vinna andra människors förtroende, personer som inte är som du själv, blir du tvungen att justera hur du uppträder i vissa situationer.”
”Jag går på magkänsla.”
”Det är därför du hamnar i bråk jämt och ständigt.”
”Vem har sagt det?” sa Hellmark stridslystet.
”Jag säger det. Du trampar folk på tårna varenda dag utan att ens märka det. Du behöver förstå hur du själv uppfattas också. Social kompetens grundar sig i själva verket i på en sak.”
Hellmark lade huvudet på sned en aning. ”Självinsikt?”
”Och för att ge deltagarna i mina ledarskapsprogram självinsikt gör jag personlighetsprofiler på dem. De får helt enkelt en analys i handen som beskriver hur andra uppfattar dem.”
”Det måste bli en jävla massa gissningar.”
Alex skakade på huvudet. ”De gör den själva.”
Hellmark viftade med handen. Skynda på.
”Det är en självskattningsanalys med tjugofyra påståenden att ta ställning till. Om den som fyller i svaren bara har en ungefärlig uppfattning om sig själv kommer han att få ut ett dokument som är träffsäkert upp till nittiofem procent.”
Hellmark skrev så att det gick hål i pappret. ”Hur omfattande är dokumentationen?”
”Tjugofyra sidor.”
Kommissarien visslade lågt. ”Och du har en sån om Swartling? Varför i helsike har du inte sagt nåt tidigare?”
Hellmark hade en poäng där. Men det tänkte Alex inte erkänna. ”Varför i helsike har du inte frågat?”
Hellmark flinade. ”Jag måste få läsa den.”
”Jag kan skicka en PDF till dig.”
”Och det är det här med alla färger?”
Alex nickade. ”En analys kan misstolkas. Den beskriver en persons beteende, men det säger inte allt om personligheten. Den måste man göra ytterligare analyser av för att förstå i sin helhet.”
”Skippa konsultflosklerna.”
”Nej, det går att övertolka en sån här analys. Den är en viktig pusselbit om en person, men den är långt ifrån hela pusslet.”
Hellmark grymtade. ”Ja, ja. Vilka färger har Swartling?”
Eftersom kommissarien faktiskt inte kunde verktyget var det meningslöst för Alex att ge något svar. ”Bortse från färgerna. I analysen står det du behöver veta. Jag minns tydligt att Swartling gillade det han läste. Han svalde alltihop.”
”Du menar att han bekräftade sanningshalten i det han läste om sig själv?”
Alex nickade. ”Han kände igen sig till nästan hundra procent. Det var nån detalj han inte köpte, vad minns jag inte längre.”
Hellmark försjönk i egna tankar under gott och väl en minut. Så grymtade han på nytt. ”När kan jag ha den?”
”Så snart jag kommer ut på nätet.”
Inom en sekund hade Hellmark skjutit över Ninas tangentbord till Alex och vridit om skärmen på datorn. ”Jag kommer snart”, sa han och försvann ut genom dörren.