Hellmark lade tillbaka luren i klykan.
Äntligen såg det ut att rinna lite olja genom maskineriet. Med lite tur kom räddningen precis när Ulvgren var på väg att räkna ut honom. En Jonas Roos hade precis ringt honom och bett om ett möte. Mannen hade pratat som om de var avlyssnade, och såvitt man visste kanske de var det också.
Allting handlade om ett brev. Han vägrade komma till polisen, och han ville inte ha polisen i sitt hem. De gjorde upp om ett möte på en restaurang mitt i city. Den här gången skulle allt gå rätt till.
Jonas Roos var av medellängd och till och med Hellmark uppfattade att han såg bra ut. Men ögonen var röda och hans händer rörde sig oavbrutet över kläderna. Än plockade han med slipsen, än knäppte han upp eller igen kavajen. Han tittade sig hela tiden omkring på ett utstuderat sätt, precis som om han figurerade i en thriller av Robert Ludlum. Inte nervöst. Medvetet, på något sätt. Hellmark blev inte klok på honom. Och redan när de satte sig tyckte Hellmark att han såg vagt bekant ut.
”Det är min fru som har fått brevet”, sa han när abborren kom in.
Hellmark nickade. Han undrade vem som skulle betala den här förbannade fisken.
”De vill ha femtio miljoner.”
”Samma som Roger Axberg.”
Roos tittade på Hellmark. ”Det gick inte så bra för Axberg.”
”Vi förstod inte allvaret i hotet då. Nu gör vi det.”
Hellmark nickade och stoppade in en potatis i munnen. Inte illa. Hit kunde han tänka sig att komma fler gånger. Om någon annan betalade.
”Så … hur kan vi göra?” sa Roos.
”Ni svarar inte. De kommer att skicka ett påminnelsebrev, lika trevligt formulerat som det första.”
”Ett påminnelsebrev? Det har jag inte hört nåt om?”
”Pressen har inte all information. Vi har avsiktligen behållit den delen för oss själva. Det är enda sättet vi kan skilja äkta hot från påhittade.”
Roos såg åt sidan.
”Hur är det med din fru? Hur tar hon det?”
”Inget vidare. Vad händer sen?”
Hellmark svalde en perfekt balanserad tugga av abborre och färsk potatis och en sås som var fantastisk. Han drack lite Evian. Det smakade som sodavatten, men flaskan var snyggare.
”Sedan sätter vi din fru i säkerhet. Vi kommer att gömma undan henne där ingen kan hitta henne.”
Roos stirrade på honom. ”Det kommer hon inte att gå med på.”
”Jag tror inte jag behöver påpeka att det kan råda fara för din hustrus liv.”
Roos fnös till som om Hellmark sagt något lustigt. ”Vad händer sen då?”
”Ni förhandlar med skurkarna och kräver att få träffa nån av dem för att få fulla garantier för att de inte kommer att kräva mer.”
”Varför skulle de gå med på det? Är inte själva idén att sköta allting utan att träffas? Pengarna ska ju skickas till Nederländska Antillerna av alla ställen.”
”De kommer att försvinna i samma sekund ni sätter in dem”, sa Hellmark. ”Det här är proffs. De kommer att skicka pengarna vidare i tio eller femton led tills vi inte kan spåra dem längre. Vi kan inte följa pengarna. Det skulle ta veckor, och de är borta innan dess. Enda sättet att få tag i dem är att kräva ett möte.” Han tystnade. Fisken var verkligen god.
”Kommer det att fungera?”
”Det finns inga garantier”, sa Hellmark. ”Så jag tänker vara ärlig. Ni kan alltid skicka pengarna och hoppas att skurkarna inte återvänder med nya krav. Men det vanliga är att det kommer nya krav. Förresten, har ni pengarna?”
Roos nickade och hängde med huvudet. ”Många gånger om.”
De avslutade lunchen med ett löfte om att träffas igen.
När Hellmark skulle resa sig tittade Roos på honom med ett underligt uttryck i ansiktet: ”Hur är det med din bror nuförtiden?”
Hellmark hejdade sig mitt i rörelsen. ”Fredric?”
”Jag trodde väl det. Jag gick i hans klass i Bandhagen.”
”Är du sjuttioetta?”
Roos nickade. ”Jag såg dig några gånger. Du är väl några år äldre?”
”Sextiofemma. Det är bra med Fredric”, sa han, och i efterhand hade han ingen aning om varför han sa det. ”Men hette du verkligen Roos då?”
Jonas Roos blev röd om kinderna. ”Jag hette Magnusson då.”
Han gick.
Skit, tänkte Hellmark, som satt kvar med notan på nästan sex hundra kronor.
När Jonas Roos snabbt promenerade mot sitt kontor längre ner på Birger Jarlsgatan såg han sig inte om en enda gång. Han orkade inte med några charader längre. Han var tvungen att bestämma sig för vad han skulle göra. Det här med Maris cancer hade kommit som en fullkomlig chock.
Brevet från doktor Bergström gick inte att misstolka. Hon var döende. Han hade inte räknat med en sådan faktor. Hur lång tid skulle det ta för henne att dö? Det kunde gå snabbt, men det kunde också dra ut på tiden. Hur skulle han kunna vara säker? Ibland gick ju cancer tillbaka. Bara försvann och alla blev överraskade.
Hans steg var långa och bestämda och han gick nästan in i en bil som kom ut från Brunnsgatan. Människor på väg till och från sina luncher strömmade runt omkring honom. Han tog ingen notis om någon av dem. Såg han upp skulle han garanterat springa in i någon han kände, och det hade han ingen som helst lust till.
Visst var det synd om Mari. Han hade fortfarande minnet av hennes förra period under canceroket i färskt minne. Det var bara några år sedan, och han hade antagligen lidit lika mycket som hon. Han hade suttit med henne på behandlingarna, hållit henne i handen, gråtit tillsammans med henne.
Och något hade hänt med hans känslor. Det var svårt att sätta fingret på det. Visst hade han älskat henne när han gifte sig med henne. Det måste han ha gjort, annars hade han väl inte gått med på äktenskapsförordet. Men samtidigt kunde han inte riktigt påminna sig hur det hade känts. Han kunde inte riktigt mana fram den där varma, härliga känslan folk pratade om att man skulle uppleva när man älskade någon. Hon var en på många sätt fantastisk kvinna. Hon var vacker, välbevarad för sin ålder. Mycket välbevarad till och med. Hon var ingen societetssnobb. Visst hade hon fötts med silversked i munnen. Visst hade hon uppfostrats av snobbar. Visst hade hon gått i privatskolor, haft privatchaufför, rest jorden runt som barn, varit i Alperna, Nice, Kuala Lumpur och gud vet vart hennes föräldrar tagit med henne. Men hon hade inte blivit en brat för det. Hon var varm, glad och faktiskt i högsta grad ödmjuk. Han hade alltid uppfattat henne som äkta. Det var inte bara en mask. Hon var en genuint god människa.
Han tyckte om henne. Han respekterade henne.
Men han älskade henne inte.
Medan han knappade in portkoden till ingången nere på gatan försökte han bestämma sig för hur han skulle göra. Vad trodde han om Hellmarks förmåga? Hur smart var kommissarien? Jonas trodde inte att det skulle bli något problem. Hellmark skulle nog göra det man kunde förvänta sig.
Att storebrodern till en av Jonas gamla klasskompisar höll i utredningen var en intressant slump. Det var ju bara några månader sedan han hade träffat på Hellmarks svägerska, Fredrics fru. Även det ett märkligt sammanträffande. Det var som om någon försökte säga honom någonting.
Han hängde av sig rocken och satte sig vid skrivbordet. Kontoret surrade av liv, människor pratade, någon skrattade. Jonas höjde huvudet i riktning mot skrattet. När hade han själv skrattat senast? Han gjorde det inte med Mari, inte med någon. Det var som om han fastnat i den allvarliga delen av sig själv. Han var tystlåten och inåtvänd.
Hur hade han blivit sådan?
Han visste inte, men han anade att VD-rollen åt svärfar gjort sitt till. Hur fan skulle han kunna vara lycklig med den där gamla patriarken hängande över axeln hela tiden? Gubben ringde ett par gånger i veckan med påhittade ärenden. Fan, han var över sjuttio, varför lade han inte av? Varför kunde han inte släppa taget och låta Jonas sköta sitt jobb? Han gjorde ett bra jobb. Ett förbannat bra jobb.
Varför hade han tagit alla de där riskerna? Han visste att han inte borde ha lånat pengarna av bolaget, i alla fall inte så mycket. Men hur skulle han ha kunnat veta att börsen skulle störtdyka som den gjort? Han var lika chockad över årtusendets värsta rescession som alla andra.
Hur mycket av bolagets pengar hade han spekulerat bort? Tio miljoner? Femton?
Sanningen var att han inte visste säkert längre. Han orkade inte se efter. Om han bara hållit sig till vanliga papper, då hade ju värdet kunnat återskapas under uppgången som kommit. Men nej då, han hade valt olika former av optioner och derivat som antingen skulle bli succé eller bli helt värdelösa. Nu i efterhand visste han hur det hade gått.
En tanke slog honom. Skulle han få behålla VD-jobbet om Mari dog?
Fel, tänkte han. Inte om hon dog. När hon dog.
Numera var det ju oomtvistligt. Hon skulle faktiskt dö. Oavsett på vilket sätt det blev skulle det inte bli vackert. Att långsamt tyna bort i cancer, bli utmärglad och tappa håret. Att långsamt omslutas av morfindimmorna och de sista veckorna inte kunna hålla smärtan borta. Eller att få skallen bortskjuten.
Problemet var att han inte hade tid att vänta. Det var en fråga om veckor innan någon skulle upptäcka hans affärer. Och då var det över för Jonas Roos del. Slut med karriären. Hade han tur skulle han klara sig med avsked på grått papper. Hans plan att göra sig ekonomiskt oberoende av sin hustru skulle avslöjas i all sin ömklighet. För det var det enda han hade velat. Att bli fri utan att behöva leva på nudlar resten av livet.
Han visste inte vilket han föredrog. Det enda han visste var att han måste bestämma sig.
Pest?
Eller kolera?
Hellmark stirrade in i väggen. Rummet var instängt, syret slut. Solen hade legat på hela dagen och han hade inte orkat öppna fönstret eller ens dra för persiennen.
Han ännu en gång gått igenom listorna över Claes Ljunggrens, Roger Axbergs och Mari Roos kontakter. För vilken gång i ordningen visste han inte, men vad gjorde man när man inte ens hade halmstrån att gripa efter? Sundström hade samkört dem och markerat eventuellt intressanta samband.
Ljunggren hade sexton namn som också fanns på Axbergs lista. Tre av dessa fanns också på Mari Roos lista. Listorna var mycket långa, framförallt Ljunggrens var över två hundra namn lång. Hur många som kunde anses vara nära vänner var omöjligt att avgöra. Hellmark hade en tanke att åka hem till änkan Ljunggren för att gå igenom listan, men någonting sa honom att det skulle vara bortkastad tid.
Ulvgren hade varit nere och domderat igen, och Hellmark hade gjort som Alex King sagt. Han hade lett mycket, tackat för peppningen och sagt att han nu kände sig betydligt mer motiverad att fortsätta. Ulvgren hade först bara stirrat på honom, sedan hade han slappnat av och sett lite nöjd ut.
Konsultskiten fungerade. Det var då rent för jävligt.
Men ett samband som Sundström inte hade sett var att det fanns ett namn såväl på Ljunggrens lista som på Axbergs – som också fanns på Mari Roos lista.
Hellmark visste precis varför Sundström missat det. Det hängde på efternamnet.
Jonas hette han på Mari Roos lista.
Jonas Roos hette han på Ljunggrens och Axbergs listor.
Jonas Magnusson. Klasskamrat med Fredric i högstadiet.
Hellmark mindes en ganska tystlåten kille. Gjorde inte mycket väsen av sig. Han hade varit i det Hellmarkska hemmet några gånger. Men eftersom Hellmark faktiskt var sex år äldre hade han ingen riktig koll. Det enda han var helt säker på var att han uppfattat Jonas som lite … ja, bögig.
Inte kunde han se Jonas som VD för ett bolag, i alla fall. Killen var ingen ledartyp. Han var mer revisorstypen. En torrboll som hade koll på detaljerna.
Och nu levde hans fru under dödshot.
Fredric skulle ha kunnat komplettera bilden av Jonas Roos. Han hade ju känt killen. Ett infall fick Hellmark att lyfta luren. Nina svarade på första signalen. ”Kolla hur mycket Mari Roos är god för.”
”Inga problem”, sa Nina och undrade varför han använde telefonen när det bara var tio meter mellan deras arbetsplatser.
”Kolla även vem som ärver henne. Testamenten och sånt.”
”Hur bråttom? Jag var på väg ner för att träna.”
”Du gör ju inte annat, människa. Så fort du är tillbaka.”
Han lade på. Det var en ren rutinåtgärd och förmodligen helt bortkastat. Han behövde göra någonting som skingrade tankarna på vad han bror egentligen hamnat i.
De stod inte varandra nära, men de var bröder. Föräldrarna hade varit döda i många år, så de hade egentligen bara varandra. Hellmark hade aldrig gift sig, hade inga barn.
Vem skulle bry sig om han gick och lade näsan i vädret?