Middag igen. Tydligen gillade Sten-Inge matlagning. Trots att han gott och väl kunde hålla sig med en egen kock skulle han tvunget fixa maten själv. Han hade lagat till någonting som såg ut som rödspätta men smakade papper. Och då var Fredric snäll i sitt omdöme. Han åt av den smaklösa anrättningen under tystnad.
”Det är nyttigt”, sa han när Oskar lade ner gaffeln. ”Mamma säger ju alltid att man blir smart av fisk.”
”Hon måste ha ätit mycket fisk”, sa Oskar. ”Mamma är jättesmart, pappa.” Han tittade länge på sin pappa med allvarliga ögon. ”Jag tror hon är smartare än du.”
Fredric svalde och blängde på hajmalen.
”Jag vill att mamma ska bli frisk”, sa Oskar med hopsjunkna axlar. ”Och jag saknar JoJo.”
Fredrics ögon tårades. Han hade kvällen innan försökt ringa Zhigarra igen men inte fått något svar.
”JoJo kommer snart hem igen”, sa Fredric.
”Mamma har rätt”, sa Sten-Inge. ”Fisk innehåller omega tre-fetter vilket är ett fett som liknar det som din hjärna består av. Och den funkar faktiskt bättre om du äter mycket fisk.”
Oskar spärrade upp ögonen. ”Består min hjärna av fett?” Han tog sig om huvudet med båda händerna och började gråta.
Fredric gav sin svärfar en blick ämnad att döda. Han reste sig upp och lade armarna runt Oskar. Han strök pojken över håret. ”Morfar försöker bara förklara hur kroppen fungerar.”
”Jag vill till mamma”, bölade Oskar. Hans humör var bortom all räddning. Han hade hållit igen länge nog, nu kom allting.
Fredric hade förklarat att mamma var sjuk, men inte sagt så mycket om vad sjukdomen egentligen var för någonting. Dessutom hade Martina ljugit om JoJo för Oskar. Vad skulle hon göra? Säga att några elaka farbröder stulit henne. Istället hade hon sagt att JoJo rest bort med en kompis under sportlovet. Fredric var kluven.
”Mamma blir snart frisk”, sa Sten-Inge och försåg sig med mer skräpfisk från Asien. Han lade ner besticken efter en stund och betraktade sin dotterson. Oskar lugnade sig en aning och vågade till slut möta morfars blick.
”Oskar”, sa Sten-Inge, ”du ska inte vara ledsen. Din pappa gör allt han kan för att rätta till saker och ting.” Han vände blicken mot Fredric, och Fredric konstaterade att den innehöll mer än bara uppmuntran. En vag antydan till anklagelse? Tveklöst.
”Mamma blir snart frisk”, ekade Fredric utan att veta vad han pratade om. ”Jag måste jobba nu.” Han reste sig upp från sin knästående ställning bakom Oskar.
Oskar ville inte släppa taget om hans arm. Fredric fick dra sig loss med milt våld. Det var med en rejäl portion dåligt samvete han lämnade sonen ensam med sin känslokalla morfar.