Fredric mer eller mindre låg över skrivbordet. Han var kraftlös. Inte en enda muskel i kroppen betedde sig som det var tänkt. Han borde väl prata med Martina, antog han. Men varifrån skulle han få energin?
”Du kanske ska gå till polisen i alla fall”, sa Sten-Inge.
”Vad ska jag säga?” mumlade Fredric.
”Du ska säga att JoJo är försvunnen.”
”De kommer att undra varför jag väntat så här länge med att anmäla det. Om jag anmäler nu blir det bara värre.”
”Kan det bli allvarligare än att vara kidnappad av landets kanske största brottssyndikat? Hur skulle det kunna bli värre?”
Sten-Inge stirrade på honom. Den där stenminen igen. De blanka, ljusa ögonen såg på honom, och Fredric noterade att gubbens näsborrar darrade. Fredric placerade sina händer på skrivbordet. Han trummade med fingrarna mot den exklusiva mahognyskivan.
”Det är kanske … Gudfadern själv som tagit min dotter”, sa Fredric. Han kände sig fortfarande fånig när han pratade om en Gudfader.
Sten-Inge snörpte ihop munnen.
”Tänk efter”, fortsatte Fredric. ”Den här överbossen har fått reda på att jag känner till honom. Han är inte intresserad av att världen får upp ögonen för hans existens. Vad gör han? Han försöker stoppa mig från att rota vidare. Vad kunde väl vara bättre än att ge sig på min familj? Typiska maffiafasoner.”
Sten-Inge skakade sakta på huvudet. ”Om det nu fanns en … överboss? Varför krångla till det? Varför inte bara röja dig ur vägen?”
”För att då skulle jag inte kunna slutföra Swartlings uppdiktade biografi.” Han slog ut med händerna. ”Gudfaderns ego är inte lika stort som Swartlings. Swartling vill synas, det vill inte Gudfadern. Swartling behöver äran som det innebär att vara den mest betydelsefulla gangstern. Det behöver inte Gudfadern. Han vill verka i det tysta.”
”Det stämmer inte”, sa Sten-Inge.
”Varför inte?”
”Enligt vad du har berättat om Swartling har inte heller han nåt behov av att synas.” Sten-Inge reste sig upp. ”Den här mannen som finns i kulisserna kommer aldrig att hittas – om han alls existerar, vilket jag starkt betvivlar. Har han hållit sig dold så länge lär han inte gå att spåra nu. Förmodligen finns han inte.”
Sten-Inge lämnade rummet. Fredric snurrade på stolen och tittade efter honom.
Gubbens slutsatser var logiska. När Fredric hade fått fundera på dem en stund höll han med.
Hans blick föll på någonting i fåtöljen där Sten-Inge suttit. Fredric böjde sig fram och plockade upp en mobiltelefon. Han stirrade på den en lång stund medan han övervägde alternativen. Han såg sig omkring, lyssnade. Huset var tyst. Fredric stoppade in mobilen innanför bältet och drog ner tröjan. Han gick in på toaletten och låste om sig. Medan svetten bröt fram i pannan drog han upp Sten-Inges mobil och låste upp knapplåset.
Han letade upp meddelanden. Ingenting. Helt tomt. Antingen var gubben för gammal för att använda sig av SMS, eller så var han noggrann med att radera ut allting. Både mapparna mottagna och skickade var tomma.
Han satte sig tungt på toastolen och försökte tänka konstruktivt. Det finns ingen överboss.
Fredric letade vidare. Samtalslistan bestod av en lång rad telefonnummer. Han skrollade neråt. Jonsson. Hem. Kommunen. Någon som hette Helge. Verkstaden. Telefonbanken. Vattenfalls kundtjänst. Fredric. Dagis.
Dagis?
Kanske sedan Martina haft gubben att hämta Oskar några gånger när han var liten.
Sedan kom någonting som fick Fredric att dra efter andan. Han stirrade på siffrorna. Det var inget lätt nummer, en lång rad siffror i en helt och hållet ologisk följd. Fredric kände igen det av en enkel anledning. Han hade själv slagit det ett antal gånger på sistone.
Han fiskade upp sin egen mobil ur bakfickan på jeansen. Letade rätt på numret. Mycket riktigt. Under S som i Skitstöveln fanns det.
Eller S som i Swartling.
Fredric var mer än rädd. Han kände sig fullständigt förintad. En lång rad pusselbitar föll på plats och han kände hur nervändarna liksom befann sig på utsidan av huden.
Han hade missat det uppenbara.
Hur hade han fått det här uppdraget egentligen? Linderborg på Journalistförmedlingen hade ringt upp honom. Erbjudit honom jobb. Hävdat att han haft Fredrics CV framme precis när han blev kontaktad av en person som ville ha en biografi skriven. Två tillfälligheter som möttes på samma skrivbord.
Det måste ha krävt en enorm planering. En verkligt skicklig organisatör. En rutinerad företagsledare.
Egentligen var det ju genialiskt enkelt.
Allt ljus på Swartling. Och när boken kommer ut blir det en satans massa skriverier. Man skulle ägna spaltkilometrar åt att spekulera om hur mycket som var sant. Men varför var detta så viktigt just nu? Gudfadern var ju inte känd?
Sten-Inge hade faktiskt rätt på en punkt. Swartlings ego var egentligen inte så stort.
Fredric insåg att det enda han behövde göra för att hitta en av nycklarna var att se sig själv i spegeln.
Varför just den här journalisten? För att han kände folk. För att han hade en bror som var kriminalkommissarie. För att han skulle kunna hålla reda på hur mycket polisen visste. Om de utsatte honom för lite extra tryck – som att kidnappa hans dotter – skulle han göra som de sa.
Skulle det bli nästa steg? Att tvinga honom att lämna ut information om polisutredningar till exempel? Men varken Swartling eller Zhigarra verkade ju känna till det här med JoJo?
Det måste alltså vara Gudfadern själv som låg bakom det. Det fanns ingen annan förklaring.
Vad jobbade Gabriel med just nu? Ingen aning. Han kanske var sanningen om överbossen på spåren. Fredrics nästa grej kunde mycket väl bli att snoka kring den saken för att få tillbaka JoJo. Han hade läst om maffian. De släppte en aldrig. Men skulle Sten-Inge kunna röva bort JoJo? Kunde han göra så mot sitt eget barnbarn?
Fredric smög runt i huset på jakt efter bevis. I trappan upp till Martinas rum stannade han och såg på de olika fotografierna som hängde i perfekta arrangemang hela vägen upp. Bilder på Martinas pappa och mamma. Bilder på Martina när hon var liten, vissa tagna av familjemedlemmar, andra var från någon fotoateljé.
Ett fotografi visade Sten-Inge med en rejäl fisk i ena handen och ett kastspö i den andra. Fredric hade sett fotot tidigare men alltid tittat på fisken. När han nu tittade på Sten-Inge insåg han att svaret hela tiden hade funnits framför näsan på honom. Ögonen sa det han behövde veta, de var målmedvetna, farliga. Och Fredric insåg att detta var den riktiga Sten-Inge Johansson.
Ville han ha något tog han det.
Hur mycket visste Fredric egentligen om Martinas uppväxt? De hade gått i samma klass i flera år utan att han funderat särskilt mycket över hur hennes familj fungerade. Hennes mamma hade dött ganska tidigt, men annars visste han inte så mycket. Det var pappa Sten-Inge för hela slanten.
Fredric tog några trappsteg till och stannade vid ett annat foto. Ett party ute i trädgården. Massor av folk. Många män runt Sten-Inge som radat upp sig som om de vore livvakter.
Han stannade till vid en bild.
Var det …?
Fredric drog sig till minnes en familjemiddag han bevistat i början av sitt umgänge med Martina. Många människor, och alla hade slutit upp runt Sten-Inge. Det var som om allting stannade av när han talade. Fredric hade alltid trott att alla de där människorna helt enkelt var affärskontakter. I själva verket hade de varit där av helt andra anledningar.
Profilen.
Det var så likt. Mannen var betydligt yngre, han hade inget skägg; han var klädd i kostym och var tjugo kilo lättare – men visst fasen var det han.