Lönnmördaren kontrollerade att biljetterna var bokade. Hemsidan uppdaterades och bekräftade hennes bokning till Miami. Underbart. Hon visste nu att jobbet snart var avslutat och hon hade bokat sin avfärd. Uppdragsgivaren hade gett henne en deadline, och hon skulle resa om tre dagar.
Hon hade rest i tjugo år och varit i över femtio länder på olika uppdrag; nu var det dags för en välförtjänt semester. Hon skulle inte ta ett enda jobb till före sommaren. Sedan fick hon se. Förmodligen skulle den där gamla rastlösheten komma över henne, och hon skulle skicka ut små signaler till sina olika kontakter, låta dem veta att hon var spelbar igen.
Hon slog ihop datorn.
Två kvar att döda.
”Brevet kom igår”, sa Jonas Roos och vände sig mot sin fru. De befann sig på sitt lantställe i Roslagen, en gammal egendom som funnits i familjen Roos ägo i generationer. Trädgården var enorm och fullständigt insynsskyddad.
”Bra”, sa Hellmark och vände sig mot Alex.
Alex hade följt med till paret Roos eftersom Hellmark ville ha en second opinion, få höra hur Alex uppfattade paret. Han hade sagt ja. I bilen på vägen till Roslagen hade Alex gett Hellmark en sammanfattning av hur de hittat Fredric.
”Har ni hittat honom?” Hellmarks reaktion hade varit överraskande sansad. ”Det är ju toppen. Då kanske jag kan fråga honom ett och annat.”
Alex tittade på Hellmark från sidan. Var det allt? Ingen annan reaktion? ”Min uppfattning är att han har ett problem som han fortfarande inte vet hur han ska lösa. Men han säger att han ska prata med sin fru först.”
”Var hon inte med?”
”Sjuk på hotellrummet.”
Hellmark suckade. ”Vi träffar Roos först. Jag vill försöka ta reda på lite grann om vem som vinner på det här. När det är klart ska jag ringa Fredric och försöka prata med honom. Han borde ju svara nu när han vet att vi hittat honom.” Han tystnade. ”Jävligt skumt.”
Alex tittade ut genom fönstret. Utsikten var storslagen. Stället låg högt och solen belyste landskapet på ett enastående sätt. Han vände sig mot Mari Roos.
”Det är viktigt att vi gör detta mycket noggrant. Jag kan inte nog betona vikten av att ni gör exakt som vi säger. Den vi letar efter kommer att vara extremt väl förberedd. Han har inte lämnat nånting åt slumpen.”
Mari Roos plockade med ett örhänge och lade en hand på sin mans ben. De satt i salongen som bestod av fönster och träbjälkar. Alla möbler var tunga och mörka och såg ut att vara huggna ur ett och samma stycke trä. En bricka stod på bordet. På brickan stod fyra glas och en flaska med något brunt innehåll.
”Det låter som om du vet vem det är”, sa Mari. Hon tittade en lång stund på Alex.
Hellmark hade presenterat Alex som konsult. Ingen hade tydligen tyckt att det var konstigt. Ingen ställde några frågor.
Alex skakade på huvudet. ”Jag vet inte vem det är. Men jag vet en del om hur den här personen fungerar. Hur han tänker.”
”Hur kan du veta det?” sa Jonas Roos vresigt.
”Det är sånt jag kan”, sa Alex bara och lutade sig bakåt i stolen. Han log inte, utan lät blicken glida över till Mari Roos.
Att de träffades ute i Roslagen hade varit Hellmarks idé. Polishuset var uteslutet efter fiaskot med Axberg. Paret Roos villa likaså. Om någon ville följa efter dem ända ut hit skulle det ha märkts vid det här laget. Hellmark hade placerat ut flera civila patruller längs vägen. När alla rapporterat att det inte fanns några skuggor hade man genomsökt huset efter elektronisk avlyssningsutrustning. Man tog inga risker.
”Brevet?” sa Hellmark dovt.
Jonas Roos höll fram ett vitt kuvert. Hellmark öppnade det. Jodå.
Om ni inte bekräftar överenskommelsen kommer ni att avrättas.
Han kastade en blick på Alex som i sin tur betraktade Mari Roos.
”Fru Roos?”
”Säg Mari”, sa hon utan att titta på Alex.
”Hur mår du?”
Hon vände sig mot honom. ”Som man kan förväntas må av en sån här sak.”
Han böjde sig framåt och lade en hand på hennes arm. ”Vi kommer att ordna det. Du kommer inte att dö. Inte av det här i alla fall.”
Hon tog långsamt fram en näsduk och satte den till ögonen. Alex tittade frågande på henne, han kunde inte se några tårar. Hellmark gjorde en gest med huvudet mot dörren. Alex följde efter honom ut i hallen.
”Det där var väl jävligt onödigt?” sa Hellmark.
”Det är nånting som inte stämmer”, sa Alex.
”Vad?”
Alex skakade på huvudet. ”Jag vet inte. Hon är inte påverkad av nånting. Hon har inte druckit eller tagit några droger, det är jag säker på. Men hon tar inte det här på allvar. Hennes kroppsspråk är … fel.”
Hellmark rynkade pannan. ”Hennes kroppsspråk är fel? Hör du hur du låter? Hon kanske inte förstår allvaret i hotet, helt enkelt.”
”Hon vet om att två personer som fått hotbrev blivit mördade. Avrättade.”
”Vem vet hur de här överklassdonnorna fungerar?” sa Hellmark. ”Tror du hon kommer att ställa till med nånting?”
”Det är nånting annat.”
Hellmark gick in i rummet och satte sig vid bordet igen och tecknade åt Alex att göra detsamma.
”Nu vet vi att det är den riktiga förövaren vi har att göra med. Nu ska vi sätta in en annons i samma tidning. Ni ska skriva att ni går med på avtalsförslaget, men att ni kräver ett personligt möte för att diskutera villkoren.”
Jonas nickade med blicken hela tiden riktad mot Alex.
”Därefter kommer ni att bli kontaktade igen”, fortsatte Hellmark. ”Kanske via brev.”
”Varför skulle de skicka brev? Känns omodernt.”
”Ibland är de gamla metoderna de bästa. Vi kan spåra ett brev, men det tar tid. Men e-mail och sms lämnar mängder av elektroniska avtryck. Om han inte är extremt kunnig på datorer är det faktiskt bättre att använda sig av snigelpost.”
Alex vände sig mot sällskapet. Han kände hur någonting vaknade till liv igen. Han hade gått på rutin så länge att han nästan glömt bort hur det var att ställas inför en riktig utmaning.
”Allting är en förhandling”, sa han. ”Och förhandling handlar om makt. Den som har den största makten kommer att vinna spelet. För detta är ett spel. Vi är inte ens säkra på att hotet är på riktigt.”
”Ni sa att det är samma förövare som i de båda andra fallen.”
”Dessa fall kan ha varit dimridåer”, sa Hellmark milt och sneglade på Mari.
”Men för helvete!” sa Jonas och daskade handflatan i bordet.
Alex och Hellmark utbytte blickar.
Alex sa: ”Tänk efter. Makten att bestraffa. Den har förövaren. Han kan på avstånd skjuta oss allihop. Makten att belöna har ni. Ni har pengarna. Väger det lika? Det beror på vem som har mest att vinna på affären. Oftast vinner den som har den starkaste situationsmakten. Den som i detta ögonblick är mest angelägen om att komma nån vart förlorar. Det är därför vi normalt sett vägrar förhandla med skurkar, eftersom vi vill ha tidsfaktorn på vår sida. Ju närmare deadline man kommer desto snabbare börjar eftergifterna komma.”
Hellmark höjde på ögonbrynen. Det där var nästan ordagrant ur regelboken för polisförhandlingar.
”Den som inte är intresserad av ett avslut bryr sig inte. Han håller sig väldigt lugn. Och den är det svårt att få nån verklig makt över.” Alex vände sig mot Mari. ”Den personen oroar sig nämligen inte för hur förhandlingen slutar.”
Hon slog ner blicken.
”Vi kommer att gömma undan er så effektivt att ingen kommer att hitta er. När de inser det kommer de att vilja förhandla.”
Jonas nickade sakta. ”Var då?”
”Ni kan få adressen, men ni kan inte berätta om den för någon”, sa Hellmark. ”Det är extremt viktigt.”
Jonas nickade igen. ”Naturligtvis.”
”Mari?” sa Alex. ”För att kunna göra vårt jobb måste vi känna till allt. Finns det nånting du inte har berättat?” Det han ville höra var att Jonas antingen hade eller inte hade något motiv. De visste alla att maken var den huvudmisstänkte i sådana här fall. Men hon överraskade dem alla.
Makarna Roos utbytte snabbt blickar.
”Det har ingenting med saken att göra”, sa Jonas.
”Jag har bröstcancer”, sa Mari. ”Jag har två månader kvar att leva.”
Alex tittade i golvet i några sekunder innan han mötte hennes blick. ”Det var mycket tråkigt att höra. Men visst inser du att du måste göra exakt som kommissarien säger? Det är enda sättet att få fast den som ligger bakom allt det här. En mördare.”
Hon nickade.
I bilen sa Hellmark: ”Hur i helvete kunde du veta det?”
”Det gjorde jag inte”, sa Alex. ”Men det var nånting med hennes kroppsspråk. Hon var för lugn, för stilla. Hon tittade oss inte i ögonen.”
”Bara vi inte har en loose cannon i teamet.”
”Det är det jag är orolig för”, sa Alex. ”Kan hon hitta på nåt dumt om hon vet att hon inte har nåt att förlora? Du kanske skulle ta ifrån henne mobilen så att hon inte meddelar nån vart de ska. Man vet ju aldrig. Men det är faktiskt en sak till. Hennes man. Hans utbrott är planerade. Han visste redan när vi började att han skulle brusa upp. Han väntade bara på det rätta tillfället.”
Hellmark vände sig mot Alex trots att de redan var uppe i åttio. ”Vad betyder det?”
”Jag vet inte”, sa Alex och pekade på vägen. ”Jag vet faktiskt inte.”