FÖRORD

Jag blev medlem i Moderata Samlingspartiet i oktober 1997 och hade politiska uppdrag i Solna under tolv år. Det har varit en av de mest händelserika delar i mitt liv, fylld av glädje och stolthet men också av besvikelse och frustration. När jag gick in i partiet befann jag mig mitt i en akademisk karriär som universitetslärare, forskare och konsult. Parallellt med mitt politiska engagemang fortsatte jag att även vara aktiv i olika ideella föreningar och kulturorganisationer.

En dag vintern 2010 satt jag hos dåvarande kommunstyrelseordföranden Lars-Erik Salminen och pratade. Under samtalet säger Salminen att han hade fått höra att jag var missnöjd med vissa saker i partiföreningen och tänkte skriva en bok om det. Jag svarade att jag inte hade tänkt på bokfrågan, men det vore en bra idé att skriva en sorts politisk memoar där jag berättar om mina erfarenheter från kommunalpolitiken.

Innan jag lämnade rummet berättade Salminen att han själv kanske en dag ger ut en bok om livet i politiken1. Det var så idén kläcktes hos mig om att skriva om en del av mina upplevelser från den tid som jag tillbringat som moderat kommunpolitiker.

Den här boken har kommit till som ett resultat av de många iakttagelser som jag gjort och de funderingar jag haft under de senaste åtta åren beträffande Nya Moderaterna. Syftet är att utifrån mina egna erfarenheter som aktiv politiker under tre mandatperioder fram till 2010 försöka göra en historisk betraktelse med fokus på min partiförening i Solna. Betraktelsen, som jag på intet sätt vill hävda är övergripande eller uttömmande, har sin grund i mitt till denna dag sjuttonåriga medlemskap i partiet.

När jag blev medlem i Moderaterna fick jag några dagar senare ett välkomstbrev från partiordföranden Carl Bildt daterat den 30 oktober 1997. Brevet inleds med: ”Det svenska samhället står inför en rad utmaningar. Det handlar om hur vi skapar förutsättningar för ett starkt och växande näringsliv”.

Bildt skriver vidare: ”Vi moderater har en vision om ett samhälle där politiska beslut spelar mindre roll i människors vardag”. Brevet avslutas med: ”Målet för vår verksamhet är att skapa ett samhälle där varje människa får utrymme att bestämma över sitt liv”.

Brevet gjorde att jag kände mig både glad och stolt. Dess innehåll och andemening blev ledstjärnan för mitt politiska engagemang och mitt hårda arbete i Solnamoderaterna. Jag började från inget och nådde snart viktiga förtroendeposter i Solnas kommunalpolitik.

Under min tid som politiker var jag öppenhjärtig och frispråkig, både under den moderata gruppens sammanträden och i övriga sammanhang. Jag var känd för detta hos gruppmedlemmarna och i partiföreningen. En äldre medlem var i början av mitt medlemskap i partiet så frälst av mina diskussionsinlägg att hon en dag uttryckte sig så här hänfört: ”Farouk, du är som en frisk fläkt i den här gruppen”.

När jag valdes in som ersättare i fullmäktige 1998 kände jag en stor förväntan och en stolthet inför uppdraget. Den känslan har under de senaste åren börjat försvinna för att alltmer ersättas av frustration och irritation. Nu i efterhand, efter att ha suttit under en längre tid i den politiska maktens centrum, känner jag ett stort mått av besvikelse. Idag kan jag konstatera att de där tjusiga orden i Carl Bildts brev angående visioner och principer har alltmer försvunnit från den moderata politiken. Särskilt märkbart är det i Solna under de senaste fyra åren.

Beträffande t.ex. visionen om att skapa förutsättningar för ett starkt näringsliv har Moderaterna lyckats mer än väl. Men samtidigt är det idag inte svårt att konstatera att inte lika mycket har gjorts på de andra för solnaborna viktiga områden,

Solna har under flera år i rad rankats som den näringsvänligaste kommunen i Sverige. Men kommunen har mig veterligen inte något år rankats som den vänligaste skol- eller dagiskommunen, eller den kulturvänligaste för den delen. Det är ett välkänt faktum att det fortfarande råder brister när det t.ex. gäller kvaliteten i de kommunala skolorna och den pedagogiska situationen i förskolorna.

Även visionen om att skapa ett samhälle där varje människa får utrymme att bestämma över sitt liv har inte helt besannats. Många människor i Sverige, särskilt arbetslösa, sjuka och pensionärer, men även en del heltidsarbetande kvinnor och män, har idag mindre utrymme för att klara sig rent ekonomiskt.

Vad gäller sedan visionen om att skapa ett samhälle där politiska beslut spelar mindre roll i människors liv har detta inte heller infriats. Idag kan vi se att de moderata politiker som sitter på nyckelposter har kommit att alltmer styra över människors liv. Detta stämmer väl i fallet med min hemkommun Solna.

En fråga som genast ställer sig här är vilket ansvar jag själv har haft i de politiska händelserna och de beslut som jag tar upp i boken. Svaret på den frågan är inte okomplicerad och kräver en del förklaringar.

Det stämmer att jag själv under mina tolv år i Solnapolitiken bland annat suttit i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, stadsbyggnadsnämnden och bostadsstiftelsen Signalisten. I de två sistnämnda var jag även förste vice ordförande, alltså nummer två i den politiska hierarkin.

Men utan att gå djupare in på den kommunala beslutsgångens labyrinter, så kan jag bestämt hävda, och det vet även alla som är insatta i ämnet, att beslutsfattandet i dessa instanser är som oftast bara ett spel för galleriet. Diskussioner, debatter och inlägg brukar sällan ändra på de i förväg redan lagda förslag till beslut.

Det är nästan alltid så att det är majoritetens kommunalråd och fackordförande som på basis av tjänsteskrivelser lägger fram förslagen och det beslutas i enlighet med dessa förslag. När det sedan blir en av oppositionen begärd votering i något ärende så brukar alliansens partipiska vina rätt hårt på ledamöterna, däribland Moderaterna. Alla röstar lika till förmån för förslaget, ingen avviker från partilinjen. De få gånger det hände under min tid att någon moderat ledamot gick emot den linjen blev vederbörande utpekad och tillrättavisad av gruppledningen. Ingen vill följaktligen bli utsatt för en sådan behandling. Man följer bara partilinjen. En del medlemmar gjorde det av övertygelse, medan andra mindre övertygade gjorde det kanske av ren bekvämlighet, eller ren feghet.

I Solnamoderaternas politik har det under de senaste åren sällan hänt att ett förslag till beslut lagts fram och diskuterats ordentligt i fullmäktigegruppen. Det har för det mesta, och i bästa fall, bara getts information om det och om oppositionens eventuella reaktioner samt hur man skulle bemöta dem och vem skulle göra det. Och med tanke på den vinande partipiskan och en del gruppmedlemmars blinda lojalitet, så har det på gruppen aldrig förts fram kritik mot eller ändring av beslutsförslaget. Gruppsammanträdet kunde ibland ta en knapp timme, mot planerade två timmar. Detta har enligt uppgift kommit att bli alltmer uppenbart under de senaste tre åren sedan den nya moderatledningen tog över efter förre gruppledaren Lars-Erik Salminen.

Jag tycker att det yttersta ansvaret för kommunala politiska beslut ligger på kommunalråden och nämndordförandena inom majoriteten, däribland de moderata. För min egen del var det så att även om jag inte gick emot partilinjen så funderade jag vid flera tillfällen att göra det. Jag har ofta lagt fram och diskuterat med andra ledamöter en annan åsikt om vissa frågor än det lagda förslaget från partiet. Jag anser mig därför inte särskilt ansvarig för de beslut som under min tid tagits i de ovan nämnda kommunala instanserna och som jag hade en skiljaktig mening om.

Men naturligtvis, det kanske kan sägas att jag har en sorts kollektivt ansvar för de beslut som tagits under de åren jag suttit som förtroendevald. Men jag vill påstå att mitt ansvar i så fall ligger på det moraliska planet. Det är i sig inte så lite, det kan jag inte komma ifrån och det har jag försökt att leva med.

En annan fråga som kan vara aktuell är varför jag inte berättade det här tidigare. Varför jag tar upp de saker som ingår i boken först nu och inte tidigare. Varför har jag inte gått ut med dem för säg ett eller två år sedan, då en del av dessa saker just ägde rum och var dagsaktuella. Eller varför inte till och med för fyra sedan med t.ex. det jag utsattes för från moderatledningens sida 2010.

Den frågan är enklare att besvara. Men jag måste samtidigt erkänna att det berodde på ett stort mått av feghet från min sida. Jag var feg när jag valde att låta saken bero. Det fick jag ofta höra från nära moderata vänner. De har under de senaste åren varit på mig för att jag måste berätta offentligt om vad jag har upplevt inom Solnamoderaterna. Jag har också varit rädd för att komma ut offentligt med det jag nu berättar i boken. Min rädsla hade i första hand att göra med min omsorg om min familj. Jag var rädd för att utsätta dem för inblandning i det som hänt. Men jag tänkte också för de negativa konsekvenserna som kunde ha blivit följden i form av indragna politiska uppdrag.

Ett antal enligt min mening starka skäl stod också i vägen att gå ut offentligt med mina upplevelser beträffande Solnamoderaternas mindre lyckade politik.När det gäller frågan om varför jag inte hade kommit ut offentligt med det som hände mig i januari 2010 i samband med moderatledningens härva med att peta bort mig från vidare politisk verksamhet2 kan jag säga följande. För det första var jag det året både fysiskt trött och psykiskt pressad av allt som hände. Det ledde till flera läkarbesök med hälsokontroller och bestämda råd från mina läkare att ’värja mig själv’ som det står i läkarjournalen. Jag blev bestämt avrådd från att bli upprörd och försöka vidta motåtgärder. Risken fanns att jag kunde råka ut för allvarliga hälsomässiga konsekvenser.

Jag var samtidigt involverad via eget bolag i en kommunal upphandlingsprocess om tolk- och översättningstjänster och gick och väntade på utdelningsresultatet. Jag kände att jag inte hade råd med att öppna en affär med politiska förtecken av rädslan för att det skulle påverka mina chanser att vinna nämnda upphandling. Allt detta gjorde att jag var tvungen att inte gå ut offentligt beträffande de anklagelser som moderatledningen hade riktat mot mig. Jag valde att helt enkelt se tiden an.

Jag är övertygad om att en stor skara moderater kommer att känna igen olika delar av min presentation. Jag tycker att de har rätt till information om olika saker som hittills förblivit okända för dem. Jag anser att också solnaborna har rätt att veta vad som hänt inom Solnamoderaterna under de senaste åren, men som moderatledningen valt att lägga locket på och fortfarande hemlighåller.

Min förhoppning är att boken kan bidra till att nyansera både moderata medlemmars och vanliga väljares kännedom om ett en gång i tiden stort parti, vars gamla principer och visioner håller på att vittra sönder. Jag hoppas även att boken kan så ett frö för att debattera och vitalisera Solnamoderaterna till att bli mer demokratiska gentemot sina medlemmar och framför allt mer lyhörda för solnaborna och deras verkliga behov.

Jag vill tacka många moderata partikamrater i Solna och i Stockholms län. Ingen nämnd och ingen glömd. De har med stor omtanke och uppskattning tagit sig an min person och min aktivitet sedan den dagen jag gick in i Moderaterna. En del av dem har med tiden blivit nära vänner, medan en del andra alltid varit mer avvaktande och lite mindre frälsta av mig som aktiv Solnamoderat.

En del bland mina partikamrater kommer kanske att tycka att boken ger en ensidig negativ bild av Nya Moderaterna. De kanske har rätt. Men ett syfte med mitt val av presentation här är att bland annat visa på den dåliga partikulturen och den oroande bristen på demokrati som jag upplevt under de senaste åtta åren i Solnamoderaterna. Det är också för att ge en motvikt till det material som ofta talar om vilka goda satsningar som görs i Solna, men tiger när resultaten inte blivit som förväntat. Ofta göms också glömda vallöften undan. Löftessveken förtigs likväl.

Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med mig i allt jag skriver. Men en del av dem kanske får genom boken lite mer kännedom om hur saker och ting har skötts i Solnamoderaterna på senare tid. Det kan vara en grundsten för att inleda en seriös diskussion i föreningen för ökad öppenhet och demokrati, och som kanske kan bidra till mindre missnöje bland medlemmar, sympatisörer och Solnabor.

1 Det här samtalet ägde rum före medias avslöjande av skandalen med Nationalarenan i Solna och det senare mutåtalet mot Salminen, kommundirektören och ett antal byggföretagstoppar. I den påföljande rättsgranskningen i tingsrätt och hovrätt friades både Salminen och de övriga nu levande personerna från mutmisstankarna.

2 Se mer om det i kapitel 3.