1

OM MIG

I det här kapitlet ska jag göra en lite längre presentation av mig själv. En sådan introduktion kan vara lämplig som en bakgrund till det jag kommer att berätta om från min politiska verksamhet. Om jag skulle sammanfatta mitt liv ända sedan jag som nittonåring student kom till Sverige i mitten av 1960-talet så kan jag göra det med följande ord. Mesta delen av livet har jag ägnat åt studier, arbete, föreningsliv och kommunalpolitik

Långa studier och många yrken

När barnen var i den högre skolåldern på nittiotalet lekte vi hemma en lek som hette yrkesjakten och som gick ut på att identifiera olika arbeten och yrken. Jag minns att barnen en kväll antecknade ett trettiotal yrken som jag hade sysslat med, både som skollovsarbeten och som fastare jobb. Barnen fick då veta att jag sedan min ankomst till Sverige hade arbetat bland annat på hotell och restaurang, med kontorsstädning, marknadsföring, och som lärare, forskare, diplomat och utlandskorrespondent.

Jag tog jobb på olika restauranger och kaféer (för på de ställena fick man mat). En del av dessa ställen går aldrig ur minnet. Det var när jag 1966 tog sommarjobb först som kaffekokare på Berns Salonger vid Berzelii Park i Stockholm, och sedan som grillkock på Berns uteservering Kalle P. Jag arbetade sedan i nästan ett och ett halvt år fram till våren 1968 som vikarierande mentalskötare på Långbro Sjukhus utanför Stockholm.

På 1970-talet och fram till början av 1980-talet arbetade jag som SFI-lärare (svenska för invandrare) på studieförbund och direktundervisning på arbetsplatserna. Jag hade även tjänst som s.k. GRUV-lärare (Grundläggande Utbildning för Vuxna) inom Stockholms Stad, och som också kallades Alfabetiseringsprogrammet för vuxna invandrarelever med begränsad skolgång. Det som var spännande med den verksamheten var att jag i samband med undervisningen fick tillfälle att inhämta mycket kunskaper om Sverige och att utveckla min svenska.

Under min långa studietid arbetade jag samtidigt med diverse jobb och fick även vikariera som universitetsadjunkt och universitetslektor vid Nationalekonomiska institutionen på Stockholms Universitet. Våren 1985, mitt i färdigställandet av min doktorsavhandling i nationalekonomi, gick jag över till en internationell tjänst som ekonomisk rådgivare inom samarbetsorganet League of Arab States (Arabförbundet) i Tunisien.

Det ledde till att jag i april 1989 fick uppdraget att öppna ett informationskontor i Stockholm. Jag var kontorschef och Arabförbundets representant i de nordiska länderna till april 1991. Eftersom Sverige saknar representation i den organisationen blev jag istället ackrediterad av det svenska utrikesdepartementet som ambassadråd vid den tunisiska beskickningen i Stockholm. Nyårsafton 1990 meddelade jag via TT min avgång från den posten i samband med det då pågående Kuwait-kriget.

Under 1990-talet återvände jag till ekonomiundervisning i mindre skala vid Stockholms Universitet. Samtidigt trädde jag in i en ny och spännande verksamhet. Från 1992 skrev jag frilanskontrakt med den brittiska radion BBC som Sverige-korrespondent för radions arabiska sändningar. Jag var ackrediterad som utlandskorrespondent vid utrikesdepartementets Pressrum i Stockholm. Jag satt även som ledamot i styrelsen för Föreningen för Utrikeskorrespondenter i Sverige och var under en tid dess sekreterare.

Sedan 1979 är jag av Kammarkollegiet auktoriserad translator från svenska till arabiska och har under många år varit bedömare och examinator i de statliga auktorisationsproven för tolkar och översättare. Under hela 1990-talet arbetade jag även genom min firma Nordaf Consulting som tolk och översättare samt som språkanalytiker åt Migrationsverket.

Under perioden 2001-2004 arbetade jag som universitetslektor i samhällsekonomi på Socialhögskolan vid Stockholms Universitet. I tjänsten ingick dels en del forskning som jag använde till studier av integration av nytillkomna invandrare, dels till handledning av avgångsstudenter i sina projektarbeten i samhällsekonomi och socialt arbete.

Från 2006 och fram till mandatperiodens slut 2010 fortsatte jag att arbeta intensivt med kommunalpolitiken. Jag var dels ledamot och förste vice ordförande i styrelsen för Solna Bostäder och Bostadsstiftelsen Signalisten, dels som nämndeman på Migrationsdomstolen vid Förvaltningsrätten (f.d. Länsrätten) i Stockholm. Jag satt samtidigt som ledamot i Stadsbyggnadsnämnden och ersättare i Djuretiska Nämnden.

Den andra biten i mitt liv har omfattat studier och forskning. Under perioden fram till 1968 gick jag oregelbundet på kurser i svenska vid Stockholms Universitet. Jag började sedan läsa vid Tekniska Institutet i Stockholm och i december 1970 avslutade jag mina studier med ingenjörsexamen i elektroteknik. 1971 började jag studera vid Stockholms Universitet och tog Ekonomexamen 1974. Parallellstudier vid Uppsala Universitet avslutades 1982 med den internationella Masterexamen i socialvetenskap och i september 1986 avlade jag slutligen doktorsexamen i nationalekonomi.

Hur jag blev medlem i Moderaterna

Man skulle kunna säga att mitt partipolitiska liv fick sin början en höstkväll för drygt sjutton år sedan. Det kom sig att jag den 22 oktober 1997 deltog i ett möte som hade hållits i Solna stadshus. Det var barn- och utbildningsnämnden i staden som hade bjudit in representanter för föräldraråden på Solna skolor. Enligt inbjudans text syftade mötet till ’information och samtal’ med nämndens ordförande Boel Karlson (S) och vice ordförande Lars-Gunnar Jendeberg (M). Jag deltog i mötet i egenskap av företrädare för Föräldrarådet på Ekensbergsskolan.

Enligt mina minnesanteckningar togs flera kommunala skolfrågor upp. Under de två kvällstimmar som mötet varade hade jag själv flera inlägg och var allmänt ganska aktiv i diskussionen av dessa frågor. För min del var detta egentligen ingen större sak, dels ägde jag under de föregående trettio åren stor erfarenhet från föreningsliv och styrelsearbete. Dels hade jag efter många år som lärare och forskare både i Sverige och utomlands en ganska gedigen bakgrund i skol- och utbildningsfrågor.

Jag gissar att detta väckte den moderate barn- och utbildningsnämndens vice ordförandes intresse. Han kanske blev imponerad av mina inlägg under mötet. För att när mötet var avslutat kom Lars-Gunnar fram till mig och sa att han ville tala med mig.

Vad Lars-Gunnar hade att säga var något som jag aldrig ens kunnat tänka. Han menade att mina inlägg var intressanta och konstruktiva och att de verkade gå i samma linje som flera av de moderata idéerna på barn- och utbildningsområdet. Sedan gick han rakt på sak och utan omsvep på det han egentliga syftet med samtalet. Han ville värva mig som medlem i Moderaterna i Solna.

Min minnesbild från det samtalet var att jag sällan dittills hade blivit så överraskad, både positivt och negativt. Det hela kom faktiskt som en chock för mig, då jag inte hade förväntat mig ett sådant förslag från en person som jag hade mött för första gången, och som jag för ett par timmar sedan knappt visste vem han var.

Men hur det än var så ville Lars-Gunnar redan följande dag anmäla mig som medlem. Han m enade att det hela brådskade lite, då det stundade ett provval bland medlemmarna för att föreslå och rösta fram kandidater till kommunfullmäktige den kommande mandatperioden 1998-2002. Efter samtalet gick jag hem för att fundera kring medlemserbjudandet. Jag hade lovat Lars-Gunnar att dagen efter lämna honom besked.

Den natten blev det inte mycket till sömn. Jag grubblade länge och intensivt. Jag var nyss fyllda femtio år. Under de senaste trettiotre åren sedan min inflyttning till Sverige har jag alltid sett till att vara obunden och aldrig varit med i något politiskt parti. Men jag har alltid varit politiskt intresserad och högt samhällsengagerad, särskilt under min långa studenttid från ingenjörsstudierna 1968 till doktorsdisputationen 1986.

Jag hade börjat fundera åt det socialliberala hållet. Jag upptäckte samtidigt att flera av mina jämnåriga vänner i våra diskussioner och samtal hade börjat glida åt samma håll. Beskvikelsen hos många fyrtiotalister över de negativa resultaten i flera politiska frågor, som t.ex. Vietnam, Kambodja och upplösningen av det socialistiska blocket, bidrog säkert till den glidningen. Jag tänkte ofta på det talesättet som säger ungefär att den som inte är socialist vid tjugoårs ålder har inget hjärta och den som inte är liberal fyrtio år har inget förnuft.

Jag tänkte också på de värderingar som jag alltid burit med mig från min uppväxttid i Tunisien. Den skedde i en småborglig familj med den tidens moderna levnadsvanor. Min far var en modern person som spred liberala idéer omkring sig. På femtiotalet var han med på tanken om ett fritt Tunisien från det franska kolonialstyret. Han arbetade som kamrer vid Vägverket i staden Kairouan, umgicks med västeuropeiska arbetskamrater och talade flera europeiska språk. Detta bidrog bland annat till att lägga en solid grund hos mig av liberala och frihetliga värderingar. De socialliberala värderingarna som jag då kunde finna i det dåvarande Moderata Samlingspartiet log ganska nära till hands, särskilt vad gäller familjen, skolan och den individuella friheten.

När jag vaknade morgonen den 23 oktober 1997 hade jag bestämt mig för att kasta mig in i hetluften. Jag skulle börja arbeta politiskt inom det som jag då uppfattade som det socialkonservativa Moderata Samlingspartiet. Samma dag mötte jag Lars-Gunnar och meddelade honom mitt beslut. Sedan gick jag och väntade på att medlemsprovvalet skulle sätta igång. Senare fick jag hemma hos min nye fadder tillfälle att få mer information, lite trycksaker och en del papper som ska fyllas i, bland annat för deltagande i det stundande medlemsprovvalet.

Jag minns inte om Lars-Gunnar bad om att få tillbaka medlemsavgiften på 100 kronor som han la upp för mig. Men säkert är att jag då inte själv hade betalat in någon medlemsavgift. Det var han som värvade mig och såg till att jag blev fullvärdig medlem i Moderaterna.

Partiordförande Carl Bildt har sedan i brev daterat den 30 oktober 1997 önskat mig ’Välkommen som medlem i Moderaterna’. Även partiföreningens ordförande Lars-Erik Salminen önskade mig via brev ’varmt välkommen som medlem i Moderata Samlingspartiet i Solna’.

Medlemsprovvalet hösten 1997

Man kan nog säga att min politiska bana fick en reell rivstart. Hösten 1997 fick jag som partiets nyvärvade medlem delta i medlemsprovvalet för bestämning av Solnamoderaternas valsedel till 1998 års kommunalval. Provvalsresultatet blev en överraskning för mig, men också för den dåvarande moderata ledningen.

Jag hamnade på plats 22 av totalt ett sextiotal kandidatnamn. Jag som trodde, och hade sagt det till min fadder, att mitt osvenska namn troligtvis inte skulle locka så värst många medlemsröster. Låt vara att personen bakom namnet var i valmaterialet utannonserad som doktor i ekonomi och universitetslärare.

Men min lilla personvalskampanj – ett A-4 blad med självpresentation samt spridning till vänner och bekanta – gav faktiskt god utdelning. I valet kryssades mitt namn av ett några tiotalet väljare, vilket jag betraktade som ett ganska gott resultat.

Valsedeln spikades på nomineringsstämman i februari 1998, och efter en kort diskussion bland annat kring min överraskande relativt höga placering hamnade jag slutligen på plats 24. Det skulle kunna ge en plats som ersättare i den kommande kommunfullmäktige och kanske i någon kommunalnämnd eller styrelse.

Under mandatperiodens sista år satt jag från november 1997 till augusti 1998 bänkad på första åhörarplatsen under kommunfullmäktigesammanträden och tittade och lyssnade på debatterna från början till slut. Det såg faktiskt inte helt normalt ut, eller för somliga, kanske lite väl engagerat.

En ledamot som hade uppmärksammat mig var den moderate gruppledaren Anders Gustâv. Det var så att varje gång han gick förbi mig brukade han fråga hur det var. Han undrade om det inte var tråkigt att sitta där i flera timmar och bara lyssna. Mitt svar var alltid att jag satt där för att jag ville lära mig hur det hela går till, med tanke på om jag eventuellt skulle bli invald i fullmäktige till nästa mandatperiod. Anders kom sedermera att för mig bli en högt respekterad välgörare och beskyddare.

Valkampanjen förhösten 1998 var en helt ny erfarenhet för mig. Det var en helt fantastik och intensiv period. Tillsammans med andra moderata kamrater lärde jag mig kampanjarbetet. Jag knackade dörr genom trappstudsning, ringde Solnabor via telemarketing, hängde upp valaffischer, stod i den moderata valstugan, delade ut flygblad på Solnas gator och torg, stod vid bokbord i Solna Centrum och delade ut moderata valsedlar på valdagen. Jag hann även driva en lite egen personvalskampanj med flygblad och affisch. Det jag lärde mig och övade på i den valkampanjen var en nyttig övning som jag senare kom att ha stor användning för i min politiska verksamhet.

Min första mandatperiod

Länsstyrelsens i Stockholm beslut i november 1997 bekräftade valresultatet och upplyste mig om att jag hade utsetts till ersättare i Solna Kommunfullmäktige för mandatperioden 1998-2020. Det var plats nummer 24 som jag tilldelades officiellt, såsom förste ersättare. Valet resulterade i ett maktskifte och Moderraterna fick 23 ordinarie mandat i fullmäktige och bildade majoritet med Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Jag var ersättare i fullmäktige från november 1998 till mars 2000 då jag valdes till ordinarie ledamot. I januari 1999 utsågs jag till nämndeman vid Solna tingsrätt där jag tjänstgjorde under resten av mandatperioden fram till slutet av 2002.

På Solnamoderaternas årsmöte i mars 2000 valdes jag in i partistyrelsen, vars handlingar från 2001 berättar att jag var partifunktionär med uppdraget som föreningskassör. Under mandatperioden var jag först ersättare och sedan ordinarie ledamot i Byggnadsnämnden.

Under perioden 1999-2002 satt jag i styrelsen för Bostadsstiftelsen Signalisten och för Solna Bostäder och var under tre år även ledamot i Direktionen för Solna-Sundbergs Brandförsvarsförbund. Jag var också vald att representera partiföreningen i Moderaternas förbundsstämmor i Stockholms län och var även under några år ledamot i Solnamoderaternas Råsunda sektionsstyrelse.

Mandatperioden 2002-2006

Efter avklarat medlemsprovval hösten 2001 hamnade jag på plats 14 på valsedeln, vilket var ett bra resultat efter att ha kört en egen personvalskampanj. Valsedeln till kommunalvalet för mandatperioden 2002-2006 spikades av nomineringsmötet våren 2002.

Valet den 15 september 2002 blev ett katastrofval för Moderaterna, som dock klarade sig ganska hyfsat och förlorade bara några mandat och fick totalt 18 platser i kommunfullmäktige. Men Moderaterna behöll majoriteten i fullmäktige, då de förlorade rösterna gick till Folkpartiet och till Kristdemokraterna.

Detta var delvis en konsekvens av den s.k. valstugereportaget, där en reporter från TV-programmet Uppdrag Granskning (UG) med dold kamera besökte några valstugor, bland annat i Solna, och lyckades dupera bl. a. moderata politiker att uttala sig negativt om invandringen. Det råkade vara kommunfullmäktiges ordförande Ulf Björkman som gick i fällan. Han blev, som han själv uttryckte det, ’mentalt våldtagen’ av reportern. Sedan hjälpte föga att Ulf anmälde det hela till olika myndigheter och juridiska instanser. Inget av detta gav honom någon riktig upprättelse.3

Ulf tvingades hoppa av alla sina politiska uppdrag, bland annat ordförandeskapet i kommunfullmäktige samt Solna Bostäder och Bostadsstiftelsen Signalisten. Han hade helt enkelt offrats för att som det senare blev känt, rädda Moderaterna från fullständig katastrof och säkert regimskifte i Solna.

Jag tyckte då, och tycker fortfarande att det var fel att offra en erfaren och skicklig Solnapolitiker som Ulf. Vad man från moderat håll inte reagerade på och tog fasta på är just den situation som TV-programmet skapade och som media hängde på. Ulf hade offrats i dubbelbemärkelse, både av Solnamoderaterna och av rättssamhället.

Jag minns den s.k. brandnatten som följde efter sändningen av TV-reportaget, då vår valstuga i Solna Centrum i början av september delvis brändes ner av uppretade personer. Vi var några förbannade valarbetare ledda av Anders Gustâv själv som ryckte in och reparerade och snyggade till den moderata valstugan till långt in på natten.

Efter avklarat val och avslutade förhandlingar om fördelningen av de politiska uppdragen bland allianspartierna var det då dags att fördela förtroendeuppdragen i nämnden och styrelser, bland annat till de moderata medlemmar som hade anmält intresse att ha sådana poster.

Jag minns att jag satt på ett kvällsmöte med partistyrelsen någon gång i oktober 2002. När det blev dags att avhandla punkten om nämnders och styrelsers sammansättning partiordförande gick Lars-Erik Salminen fram till det stora vita skrivblocket och började skriva upp namnen på de olika kommunala nämnderna och de personer som skulle sitta i dessa nämnder.

När Salminen hade kommit till rubriken Byggnadsnämnden vände han sig, tittade en kort stund åt mitt håll och fortsatte att skriva. Jag såg de första bokstäverna av mitt namn skrivas under rubriken förste vice ordförande och tänkte om detta verkligen var sant. Efter att ha fyllt i resten av namnen i den nämnden gick Salminen över till att skriva upp namnen på de personer som ska sitta i Kommunstyrelsen. När han under ordet ersättare skrev mitt namn kunde jag nästan inte tro mina ögon. En kollega som satt bredvid viskade till mig: ”Ja du Farouk, nu sitter du stadigt i sadeln”.

Jag hade alltså tilldelats plats i två bland av de mest betydelsefull nämnderna i staden. I Byggnadsnämnden fick jag förtroendet att vara gruppledare för den moderata gruppen och nämndens förste vice ordförande. Den stolthet jag kände då jag lämnade styrelsemötet var enorm.

Det var egentligen ganska obegripligt för mig. Jag tänkte för mig själv att det tog inte längre än fyra år innan jag steg upp till det högsta man kan komma i den politiska hierarkin, att sitta i kommunstyrelsen – stadens egen regering. Efteråt kom jag att så småningom förstå att det var Anders Gustâv som internt i den moderata ledningen hade föreslagit mig till dessa viktiga förtroendeposter.

I Byggnadsnämnden kom jag som moderat gruppledare att bli ett slags vakande öga till Anders. Det var inget avtalat, men det kändes så i alla fall, och det kändes rätt. Jag rapporterade direkt till honom om allt av intresse för Moderaterna. På gruppmötena brukade Anders ställa sin standardfråga till mig om vad jag hade att berätta om olika ärenden från nämnden och om vad som händer på byggandets område i Solna.

Mandatperioden 2006-2010

Under valkampanjen under augusti och september 2006 arbetade jag hårt och intensivt och använde min egen bil och samtliga familjemedlemmar för att kampanja. Jag minns lördagskvällen den 16 september, kvällen före valdagen. Jag och ett gäng moderata kamrater, som ett avslut för valkampanjen, gick och satte flygblad på bilar på båda sidor längs hela den långa Råsundavägen. Då var klockan midnatt och närmade sig valdagsmorgon. Det var det intensivaste och mest engagerande valkampanj jag hade varit med om sedan jag blev medlem i Moderaterna.

I tävlingen om kampanjpoäng uppnådde jag det högsta poängantalet bland valarbetarna och fick första priset och bjöds på gratis eftervalsresa. Den moderata partistyrelseledamoten Gunilla Carlsson kom till Solna och gratulerade mig för mina insatser under valkampanjen.

Den 17 september 2006 gjorde Moderaterna en av sina största valframgångar någonsin. Solnamoderaterna fick nästan egen majoritet i kommunfullmäktige, nästan 46 % av fullmäktiges 61 mandat. Fördelningen av uppdragsposterna mellan allianspartierna blev följaktligen till Moderaternas fördel. Det var nära på brist på kandidater för att besätta de över hundra posterna i olika nämnder och styrelser, som fick flera moderata ledamöter i sina presidier och arbetsutskott.

Efter att på medlemsprovvalet hösten 2005 hamnat på plats nummer 7 gick min plats en kvinnlig kandidat. På Nomineringskommitténs förslag till valsedel sattes jag på plats nummer 8. För min del gick sedan fördelningen av förtroendeuppdragen inte riktigt som jag önskade. Istället för min gamla uppdrag som gruppledare i Byggnadsnämnden fick jag ett nytt uppdrag som förste vice ordförande i styrelsen för den kommunala Bostadsstiftelsen Signalisten och ledamot i dess arbetsutskott. Jag behöll dock min plats i Byggnadsnämnden som vanlig nämndledamot.

Vid bildandet av Migrationsdomstolen vid Länsrätten i Stockholm 2006 valdes jag till nämndeman vid domstolen, ett uppdrag som jag behöll fram till slutet av 2010. Jag satt även en tid som ledamot i Solna Båtråd och som ersättare i Djuretiska Nämnden samt i Byggarbetsnämnden i Stockholms län.

Den förvrängda sanningen

Nomineringsstämman för beslut av valsedeln till kommunfullmäktigevalet i september hölls den 26 februari 2010 i Solna Stadshus. Jag var själv inte närvarande. Resultatet av medlemsprovvalet hade tidigare delats ut där mitt namn stod på plats nummer 7. Partikamrater har berättat för mig att när mötesordföranden läste upp Nomineringskommitténs förslag till valsedeln kunde de närvarande medlemmarna konstatera att förslaget skilde sig från provvalsresultatet. Mitt namn fanns inte på valsedeln.

En av medlemmarna ställde en fråga angående detta och undrade varför mitt namn inte fanns med på valsedelsförslaget. Mötesordföranden bad då Nomineringskommitténs ordförande Sven Kinnander att svara på den frågan. Kinnander svarade då genom att fara med en osanning. Vad han sa var att jag skulle ha valt att inte ställa upp i valet. Detta var naturligtvis absolut felaktigt och Nomineringskommitténs ordförande talade helt enkelt mot bättre vetande. Jag hade naturligtvis aldrig avsagt mig den plats på valsedeln som jag hade fått av medlemmarna på provvalet. Och jag har aldrig någonsin sagt det, varken till honom eller till någon annan, are sig muntligt eller skriftligt.

Det hemliga mötet

Under mandatperiodens sista år hände det plötsligt något som kom att vända upp och ner på min politiska tillvaro. I januari 2010 bjöds jag till ett möte på Stockholms Moderaternas länsförbund med deltagande av chefsombudsmannen och samtliga moderata kommunalråd. Vad som hände mig på det mötet vill ledningen för Solnamoderaterna till denna dag inte tala om offentligt. Men resultatet av det mötet blev att jag av Solnamoderaternas ledning ställdes inför ett ultimatum att antingen kliva av politiken eller bli utsatt för en närmast offentlig politisk avrättning4.

Valkampanjen 2010

Under valkampanjen sensommaren 2010 deltog jag som valarbetare fullt ut i de planerade aktiviteterna. Trots vad moderatledningen gjorde mot mig i januari det året, och trots vad som senare hände på nomineringsstämman, var jag lojal både gentemot partiet och med mina moderata kamrater. Jag skrev valkontrakt och deltog intensivt i valkampanjen med affischering, dörrknackning, flygbladsutdelning, bokbord, valstuga, m.m.

Årsmötet i mars 2011

Efter vad som hände på nomineringsmötet 2010 skrev jag två motioner till Solnamoderaternas årsmöte den 18 mars 2011. Motion nummer 1 handlade om avsaknad av demokratiska spelregler i nomineringsprocessen och tilldelning av politiska uppdrag. I motionen yrkade jag att föreningsstyrelsen dels förklarar och motiverar händelserna under provvalet 2009, dels ser över och demokratiserar processen med tilldelning av uppdrag.

I motion nummer 2 tog jag upp frågan om Nomineringskommitténs och moderatledningens borttagande av mitt namn från valsedeln 2010 och deras felaktiga påstående att det skulle vara jag själv som hade avsagt mig min plats. I den motionen yrkade jag att styrelsen offentliggör de skäl som legat bakom den moderata ledningens ovan nämnda handlande

Styrelsens svar på mina två motioner blev en ren besvikelse för mig, och även för många årsmötesdeltagare. Det innehöll inget svar på mina yrkanden. Svaret kretsade runt olika frågor som inte tagits upp i mina motioner och for även med halvsanningar. Här följer ett utdrag ur mina kommentarer till styrelsens svar på båda mina motioner och som jag lagt fram för årsmötet den 18 mars 2011:

Styrelsen har lämnat svar på min motion nr 1, där jag, i likhet med annan motionär, framför kritik mot nomineringsprocessen och bristen på demokrati och transparens vid styrelsens hantering av nominerings- och uppdragsfrågor.

[…] genom att avfärda den framförda kritiken och hävda att inget missnöje finns, att den demokratiska processen i föreningen fungerar väl och att allt i övrigt gått rätt till, fortsätter styrelsen att sticka huvudet i sanden och vägra se i vitögat det demokratiska bortfallet och hemlighetsmakeriet i styrelsens arbete.

[…] Styrelsen har också behandlat min motion nr 2 om provvalsresultatet och den efterföljande händelseutvecklingen kring borttagande av min kandidatur till fullmäktigelistan. […]. Men här uppstår en del funderingar som en följd av styrelsens vägran att svara på mina frågor: Vågar inte styrelsen att offentligt tala om de skäl som legat bakom borttagandet av mitt namn från kandidatlistan? Finner styrelsen det kanske pinsamt vad dess företrädare sagt och gjort i denna härva?

Utan uppdrag

Under valkampanjen sensommaren 2010 hade jag undertecknat Valkontrakt och arbetat intensivt och engagerat tillsammans med föreningens övriga kampanjarbetare. Jag fick även höga kampanjpoäng. Men detta till trots fick jag vid tillsättning av posterna till mandatperioden 2010-2014 inte ett enda kommunalt uppdrag. Varken i facknämnder eller i bolagsstyrelser. Senare visade sig också att jag inte heller hade föreslagits och tilldelats politiska uppdrag i Stockholms läns landsting. Detta trots att jag hade blivit lovad, bland annat av Lars-Erik Salminen, att jag skulle komma i frågan när det var dags för förslag till och tillsättning av dessa uppdrag.

I ett mejlmeddelande daterad den 2011-01-11 skrev jag till gruppledaren Lars-Erik Salminen, föreningsordföranden Pehr Granfalk och nomineringskommitténs ordförande Sven Kinnander och frågade varför jag inte hade fått några politiska uppdrag. Nedan ett utdrag ur den skrivelsen:

Som ni vet har jag varit aktiv och deltagit ganska intensivt i valrörelsens olika aktiviteter, och därigenom bidragit till moderaternas seger i valet 2010. Som ni också vet har jag under de senaste 15 åren varit aktiv moderat och haft uppdrag både på presidie- och ledamotsnivå i olika nämnder och styrelser. Det är därför med mycket stor förvåning och besvikelse som jag […] ser att jag inte finns bland de Solnamoderater som fått uppdrag för den nya mandatperioden. Jag hade tidigare ansökt och framfört intresse om att få uppdrag i Stadsbyggnadsnämnden och Migrationsdomstolen inom Landsstinget. Jag skulle nu vilja veta varför jag inte fått uppdrag, varken i kommunalpolitiken eller i landstinget. Jag ber samtidigt att få en mötestid för träff med den/de som ansvarat för nomineringarna.

Jag fick tillbaka samma allmänt formulerade och intetsägande svar. Mejlsvaret hade dock som avsändare partisekreteraren Anton Vajk. Svaret betraktade jag som en sorts panikreaktion från partisekreteraren själv, och som kanske tänkte ge det en viktigare ton genom att avsluta det med de personer som har varit ansvariga för det odemokratiska beteendet i samband med nomineringsprocessen 20095.

Jag skickade ett mejlmeddelande till Salminen daterad 2011-08-12 om samma fråga. I det meddelandet bad jag honom att svara mig personligen. Men jag fick aldrig något direkt svar, all post till gruppledaren passerade ju igenom partisekreterarens ögon. Så här skrev jag bland annat:

Hej Lasse!

Jag vill gärna nu komma tillbaka till ditt svarsmejl, eftersom du tidigare har sagt till mig att du hade händerna fulla med annat. Jag vill framföra följande.

1. Jag har aldrig själv dragit tillbaka min kandidatur till kommunfullmäktigelistan 2010, varken muntligt eller skriftligt. Jag har istället, som du mycket väl vet, blivit bortpetad från listan av skäl som jag ända sedan januari 2010 i olika sammanhang förgäves försökt få dig som högste ansvarig att upplysa mig om.

2. Eftersom i svarsmejlet nämns att dessa skäl till bottagande av mitt namn skulle framförts till mig på ett visst möte i februari 2010, med angivna plats och datum, så vill jag be dig skicka mig kopia på protokollet från det mötet.

Jag vill gärna ha svar av dig personligen.

Jag fick åter samma intetsägande svarsmejl från partisekreteraren och som uppenbarligen var författat av honom själv. Svaret avslutas med att ”diskussionen från vår sida därmed är avslutad”6.

3 Den tidigare SVT-reportern Elisabeth Höglund kallar detta för ”ett journalistiskt bottennapp”; i ett debattinlägg skrev hon nyligen: ”Redan när jag såg valstugereportaget kände jag ett starkt obehag över UGs arbetsmetoder. […] Jag tyckte att UG hade lurat ett antal orutinerade och medieovana lokalpolitiker att uttrycka sig på ett sätt som de aldrig skulle göra i offentliga sammanhang”. Se Scoop – Tidskriften för grävande journalister, Nummer 2, juli 2014.

4 Mer om det under kapitel 3.

5 Mer om det under kapitel 3.

6 Det brukar heta att ’arkivet ljuger aldrig’. Handlingarna till all mejlkorrespondens och övrig kommunikation med moderatledningen, både via partisekreteraren och direkt till och från ledningens medlemmar, finns vederbörligt arkiverade.