En fjäril lyfte mot taket, tvekade vid takåsen innan den höjde sig mot ljuset och flög ut. Estrid följde den med blicken och slöt ögonen. Det var så länge sedan hon gett sig hän. Kärleken, åtrån, detta ljuva – hur hade hon kunnat leva utan så länge? Ensamheten var alltför tung, hon förstod inte hur hon mäktat med. Det var närhet och värme hon behövde, det var kärlek som fattats henne. Och nu?
En hand rörde vid hennes kropp och Orfrim slöt henne till sig. Hon blundade. Erik, tänkte hon, du skulle aldrig ha rest, du har varit borta för länge. Jag har saknat dig, känt mig övergiven. När Orfrim kom till skänkhuset förstod jag. Jag kände, anade, att jag en dag skulle komma till honom. Hon såg på mannen bredvid sig. Hans kropp var mager men fast, axlarna breda och bröstet hade en liten urgröpning i mitten. Hon hade trott att han skulle vara hårig över axlar och bröst, men hans hy var slät, brun och nästan utan hårväxt. Han luktar gott, tänkte hon, som kryddorna i stapelhuset. Jag vill behålla hans dofter, jag vill ha honom, äga honom. I nästa stund tvekade hon och en del av henne spjärnade mot och ville därifrån. Men Orfrims kraft var större och hans närhet höll henne kvar. Det var jag som sökte upp honom, fast jag kunde ha bett honom att komma till skänkhuset, tänkte hon. Jag måste ha längtat efter honom. Varför kom jag annars hit?
Han betraktade henne ömt leende och smekte henne. Hon tryckte sig mot honom, och hans hud var varm och det glittrade av lust och glädje i hans ögon.
Kanske är jag galen, tänkte hon, men … nej. Han behöver bara se på mig och tanken lyder mig inte längre. Från allra första stund visste jag. Jag har aldrig haft något val.
Orfrim tog hennes huvud mellan sina händer.
”Du är ljuvlig”, viskade han och kysste henne över hals och axlar, smekte med läpparna över hennes hud. ”Du är så varm, så öm, så kvinnlig. Är alla sveakvinnor sådana?”
”Är alla män i Gårdarike som du?” smålog hon gäckande till svar. ”Då borde jag kanske resa dit.”
Hon såg spjuveraktigt på honom och han öppnade sina armar. Leende kysste han henne och höll henne kvar. Hon kände honom mot sig, och han var full av kraft. Åtrån kom över henne igen och de njöt varandra hetsigt och hon önskade att det skulle vara för evigt. Hon ville inte tänka, bara vara hos honom. Först i efterdyningens svall kom oron och tveksamheten tillbaka.
Hon fjärmade sig, lutade huvudet bakåt och såg tankfullt in i hans ögon. Han var andfådd och sa inget, men i hans blick anade hon att han tänkte säga något, något hon inte ville höra.
”Estrid, jag hade inte tänkt mig detta, vi borde inte …”, började han lågt.
Han trängtade efter en kvinna, det var sant, men Estrid? Han hade trott sig kunna styra henne efter eget huvud, men hon hade utmanat och lockat honom tills han inte längre haft kraft nog att stå emot. Besatt hon en oanad styrka som kunde bli farlig, eller var alla sveakvinnor lika starka, hängivna och fria? Men han drogs till henne, till värmen och ljuset som strålade ut från henne. För honom var hon lockande och betagande och han både åtrådde och behövde henne.
”Jag tycker om dig, men …”, mumlade han osäkert.
”Tänk inte för mycket”, avbröt Estrid. ”Det är bara tråkigt.”
”Men …”, fortsatte Orfrim vagt, ”jag är främling i staden. Om någon ser oss tillsammans väcker det kanske ont blod. Det kan skada dig. Vi borde kanske inte träffas mer.”
”Vad bryr jag mig om folks prat?” svarade Estrid och kröp närmare intill honom. Hon höll för hans mun och ville inte höra om allt som var omöjligt.
”Estrid, men förstår du inte, en dag reser jag och du blir kvar ensam”, tog han vid. ”Jag håller av dig, vill dig väl, kanske …”
”Jaså, så du tror att jag blir kvar i Birka”, svarade hon med vaksam röst. ”Sådant vet man aldrig. Och om du tror att du kan styra mig har du allt höga tankar om dig själv.” Retfullt nöp hon honom i kinden.
”Men om männen här i Birka ser oss tillsammans, tror du då att de köper mina varor?” fortsatte Orfrim utan att vakta sin tunga.
Värmen i Estrids blick försvann och med ens såg hon kyligt på honom. Så älska kunde han, men helst i lönndom och bara så länge ingen tyckte illa vara. Åh, dessa män som skulle ha allt, men som så sällan ville offra något av sig själva. Ansgar, Erik och nu Orfrim. Nej, inte en gång till! Aldrig att hon tänkte finna sig i sådant spel. Denne man från hade tänt en glöd hos henne som gett henne livslusten åter. Inte tänkte hon avstå från honom nu. Nej, på kvinnors vis skulle hon styra så att han inte kunde vara utan henne. Med list och kärlek skulle hon hålla honom kvar.
Hennes läppar var öppna och ögonen glansiga när hon böjde sig ned över honom. Han var alldeles nära och hon kände hans händer mot sin nakna hud. Han begärde henne, ville ha henne, varje del av honom tycktes vilja omsluta henne.
”Du och din handel”, viskade hon med läpparna mot hans öra. ”Tänk om jag köper allt du fört med dig. Då blir du snart rik, har du tänkt på det? Rik på många sätt!”
När han drog henne till sig, gled hon hastigt ur hans famntag. Så reste hon sig och klädde sig snabbt. Innan han hunnit hindra henne var hon utanför dörren.
*
Mörka dyningar vaggade skeppen som långsamt red fram över vattnet. Havet vilade i lugn och tunna skyar drog fram över en oändlig stjärnhimmel som flammade och glittrade. Några av männen sov på sina fällar, andra stirrade ut i mörkret som om de spanade efter något. En av vakterna hade höjt armen till tecken på tystnad, männen vid seglet avvaktade. Så plötsligt bröts stillheten. Ur mörkret hördes skrik och rop och en skur av pilar regnade in över skeppet. Hakon som legat och slumrat midskepps blev med ens klarvaken. Kvickt ålade han sig fram till Erik.
”Vi har blivit överfallna. Vakna!” ropade jarlen och ruskade om kamraten. Men Erik var redan på språng efter svärdet.
”Högerarmen fungerar”, upplyste han sakligt i det han sökte efter vapnet.
”Jamen, du har inget svärd”, avbröt jarlen skarpt. ”Det gick förlorat i striden. Du är fånge, har du glömt det?”
”Än sedan?” muttrade Erik, men hejdade sig då det smärtade till i axeln. Det skar, karvade och bultade i såret. ”Hell, vilket öde. Utan vapen är vi som de ynkligaste trälar. Vi kan inte ens försvara oss …”
Längre kom han inte förrän skeppet gungade till av en våldsam stöt. Föröver band män i brynjor fast stävarna och i nästa stund stormade en hord krigare in över relingen. Under höga härrop kastade de sig över männen ombord.
”Tro inte att korset hjälper dig, men i bästa fall kommer du väl till himmelriket”, hörde Erik någon hånfullt säga.
I nästa stund hördes ett skrik och en tung duns mot skeppet.
”Inte lät väl det där som om han kom till himmelriket”, mumlade Erik torrt. ”Och av talet förstår jag att kämparna i alla fall inte är kristna.”
”Har vi tur är det män av våra egna”, anmärkte Hakon och släpade med sig Erik i skydd av lasten midskepps. ”De talar både danernas och svearnas språk.”
Larmet tilltog. Spjut kom flygande med stor fart och det gnistrade och klang om stålet i svärdsklingorna. Främlingarna tycktes tillhöra en stor flotta, ty i anfall på anfall vällde de in över skeppen.
Några av Hakon Jarls män träffades, och krigare med kors på brynjan föll döda ned omkring dem. Än stupade de för svärdshugg eller kortsvärd, än fick de en yxa i huvudet eller föll överbord. Det såg ut som om främlingarna höll på att röja av skeppet helt.
”Jag tror de är hedningar. Vi måste ge oss tillkänna!” sa Erik spänt. ”Annars kan detta bli vår bane utan att vi ens har kunnat lyfta svärdet.”
Jarlen nickade, avvaktade en paus i striden och banade sig fram till härföraren.
Främlingarnas ledare var en stor, bred karl med klumpiga skuldror och kraftig haka. Ögonbrynen var buskiga och nästan sammanväxta, undertill syntes ett par bruna, vakna ögon. Obeväpnad gick Hakon rätt fram till den väldige.
”Kristsärkarna rövade våra skepp och tog oss till fånga”, skrek jarlen i ett försök att överrösta larmet. ”Befria oss och ge oss svärd så ska vi kämpa på din sida. Vi är också hedningar.”
Kämpen hejdade sig och stirrade förvånat på Hakon.
”Hedningar? Hur kan jag vara säker på det? Vem är du?” sa han misstroget och höjde svärdet.
”Hakon Jarl från Kaupang”, svarade norrmannen och räckte fram handen.
”Från Kaupang? Vad säger du?” sa kämpen och skakade tvivlande på huvudet. Långsamt sänkte han svärdet. ”Säg inte att du är från Kaupang …”
”Min gård ligger strax utanför stadsvallen. Jag har ägorna vid ån också, jarlssönerna …”
Kämpens ansikte bröts i ett brett flin.
”Jaså, jarlssönerna! Dem känner jag gott. Jag är också från bygden, bor två fjärdingsväg från staden. Thorgrim Svedde är namnet mitt. Så, du är från Jarlsgården du?”
Hakon nickade.
”Nog för att det är många av oss ute på havet i dessa tider, men att jag skulle råka dig här”, sa kämpen skrattande och tog jarlens hand i ett fast handslag.
”Vi var på väg till Birka när kristsärkarna kom över oss i flodmynningen och tog mina skepp med last och allt”, sa jarlen och återgav kort vad som hänt.
”Kan tro det. De där uslingarna anföll även oss, i mörkret dessutom”, sa Thorgrim Svedde med en grimas. ”De låg i bakhåll för två av mina spaningsskepp, men anade inte att jag hade resten av härflottan i närheten. Så när de gick till anfall kom vi över dem och som du ser; mina tolv skepp rådde de inte på.”
Thorgrim Svedde skrattade förnöjt och Hakon Jarl föll in i skrattet. Harald Sigurdson hade själv gått i en fälla. Den nidingen hade fått sota för sina illdåd och denna gång tycktes han besegrad. Striden hade nästan upphört.
”Kristsärkarna tog oss till fånga och kapade sex av mina skepp”, fortsatte Hakon Jarl sin berättelse. ”Jag tror de vill ha dem för ett större sjötåg.”
”Är sex av skeppen dina?” sa Thorgrim Svedde hastigt och kastade en orolig blick utåt vattnet. ”Måtte Oden vara på sitt bästa humör så du får tillbaka dem oskadda.” Thorgrim såg sig omkring.
Vid en och annan framstam pågick striden fortfarande, men de flesta skeppen var avröjda. Tre av drakskeppen hade rammats och höll på att sjunka och långt borta drev några skadade fartyg i vinden. Mannarna syntes inte till. Besynnerligt, tänkte Thorgrim. Nog borde väl några av mina kämpar stannat kvar ombord tills striden var över. I detsamma blev det oroväckande tyst.
”Se!” utropade Hakon gällt. Det flammade till i mörkret och en svärm av pilar regnade ned över dem.
”Brandpilar!” skrek Thorgrim förskräckt och slet bort en pil från skrovsidan. ”De tänker bränna ihjäl oss, de asen.”
Männen sprang för att hugga av pilarna samtidigt som andra försökte släcka med vatten.
”Deras ledare måste vara galen. Hans eget folk ligger kvar i några av skeppen. Inte alla är döda, men nu kommer han att bränna ihjäl dem!” utbrast Thorgrim med avsmak.
”Han är galen”, svarade Hakon och ryckte loss en brandpil från en av kistorna. ”Jag känner honom väl. Vi måste döda honom innan han hinner göra mer skada. Men först måste vi rädda vårt eget skepp.”
Männen bildade kedja och vattenfyllda ämbar gick från man till man. En del pilar lyckades de hugga loss, andra kunde de kväva med skinnfällar. Där elden fått fäste i skeppsskrovet försökte de släcka med vatten.
Efter en stund hade Thorgrim och hans män lyckats kväsa elden på sitt eget skepp och även några av de andra skeppslagen fick bukt med eldhärdarna. Men inte alla lyckades, utan här och där slog stora lågor upp. Hakon såg bistert mot de skepp som brann.
Stora rökmoln vällde ut över vattnet och män i brinnande kläder kastade sig i vågorna. Det sprakade och luktade bränt och snart överröstade elden allt.
När Erik hörde dånet från lågorna, reste han sig och stapplade omtöcknad fram mot skeppssidan. Rök drev in från alla håll och han fick tårar i ögonen. Orolig spanade han ut i mörkret.
”Nej, nej!” skrek han plötsligt och bleknade i förfäran.
”Det är våra skepp. Kristsärkarna har satt eld på allt vårt!” Erik gjorde en ansats att kasta sig i vattnet, men Hakon Jarl grep tag i honom.
”Akta dig, du är skadad!”
”Men våra skepp och vår last! Vi måste släcka!” gastade Erik förtvivlat och försökte slita sig loss.
Men ingen rörde sig. Hettan strålade eldtungad ut över vattnet och skeppsskrov, mast och rigg brann. Det fanns inget att göra. Elden dånade, tjocknade, tätnade och svart stickande rök drev tung över vattnet. Männen stod stilla med uppspärrade ögon och såg hur skeppen förvandlades till brinnande facklor.
”Ser ni inte”, utbrast Erik plötsligt. ”Det är bara några av skeppen som brinner. Det är en list. Där, föröver, sticker de andra undan i mörkret!”
Några stävar skymtade till i natten och försvann.
”Vi måste förfölja dem”, fortsatte han uppjagad.
”Lugn! Inte tänker jag låta vare sig skepp eller manskap försvinna. Vi ska förfölja dem till världens ände”, sa Thorgrim sammanbitet. ”De uslingarna ska förgöras till sista man.”
Hakon Jarl gick akterut för att ta över styråran, men stannade i förfäran.
”Hell, har ni sett knarren därborta?” ropade han och pekade. ”Vårt silver!” Erik vrålade av ilska. ”En del av silverlasten stuvades där. Vid alla Odins korpar, vi måste ro dit och släcka!”
”Det går inte”, svarade Thorgrim kärvt och höll ut armen i riktning mot skeppet. ”Se själv!”
Männen såg bort mot den brinnande knarren. Masten och råstången hade redan fallit ned i elden, last och skrovsidor brann för fullt. Med ens lystes mörkret upp och lågorna blev nästan vita. Något vitt och glänsande rann nedför skeppssidorna midskepps där kistorna stått. Erik skrek som han aldrig gjort tidigare.
”Silvret!” vrålade han. ”Silvret, hur kan …”
Han tystnade och stirrade ut i mörkret. Svarta rökmoln steg upp från aktern och den röde hanen dånade. En vitglödgad rännil av metall rann efter skrovsidorna och mötte vattnet med ett fräsande. Som förhäxade stirrade männen på den skimrande vattenytan. Det var inte möjligt. Rännilen växte och blev till ett skimrande ljust flöde.
En kort stund fortsatte den glänsande metallen rinna, innan skeppet fick slagsida, kantrade och sjönk. Silvret hade gått förlorat för alltid.
*
Sensommarvinden var ljum och gräset stod ljust och torrt i sluttningarna. Betesmarkerna var avbetade och ute på fälten hade skörden bärgats. En och annan björk hade fått gula blad och rönnbären lyste röda. Gautbert pustade och stannade för att hämta andan. Backen upp mot borgklippan såg inte brant ut, men den tog på krafterna. Han såg sig omkring. Ön där staden låg var inte stor, men här fanns vikar, ängar, branter och stränder. Stadsvallen omgav staden som en halvmåne och där innanför klumpade husen ihop sig i ett tätt gytter. Utanför stadsporten, uppe på sluttningen, var det glest mellan byggnaderna, men de stora långhus som låg där hade utsikt över fjärden. I många av dem bodde rika köpmän. Om dem hade Gautbert mycket vänligt att säga. De trodde på Vite Krist och många hade skänkt pengar till kyrkan.
Värmen fick Gautbert att svettas och han strök bort några våta hårtestar från pannan.
”Är du säker på att det var här, Nithard”, frågade han andfådd och vände sig till brorsonen.
”Ja, Hergeir berättade att labyrinten skulle ligga invid en mosse på en klipphäll ut mot havet”, svarade brorsonen och såg sig uppmärksamt omkring. Så stannade han och satte handen bakom örat och lyssnade.
”Tyst, jag hör något. Kanske ligger labyrinten på andra sidan borgberget”, sa han ivrigt och kisade åt borgen till. Han såg ingenting, men från klipporna lite längre bort förde vinden med sig sorl och skratt.
”En fruktbarhetsrit på en klipphäll … De måste vara galna de där hedningarna”, muttrade Gautbert och skyndade på stegen.
”Det var väl därför Hergeir ville att vi skulle se den”, svarade Nithard förväntansfullt. ”Han sa att vi måste lära känna deras seder för att bättre kunna nå ut till det hedniska folket med våra predikningar.”
”Ja, ja”, pustade biskopen.
Nithard såg fram emot att få se hedningarna i en av deras urgamla ritualer. Människors olika föreställningsvärldar fängslade honom. Att kämpa bland krigsfolk eller plöja i jorden passade honom illa, däremot tyckte han om att möta män och kvinnor av alla slag. Det gav sådan glädje att samtala och utbyta tankar med andra och kanske var det just därför han valt att bli präst. Och när farbrodern frågat om han önskade fara med till Birka hade han aldrig tvekat. Nu skulle han få uppleva ett nytt slags folk med andra tankar och ett annat sätt att leva än han själv hade.
Männen passerade borgberget och kom fram till en glänta. Rösterna och skratten hördes tydligare nu. Gautbert hejdade sig för att lyssna medan Nithard ivrigt fortsatte rakt fram. Bakom en stor björk blev han stående, plötsligt illröd om kinderna.
Framför honom syntes en stor labyrint. Sexton stenrader var lagda i ett mystiskt ringmönster på marken. Längst in formade stenarna mindre bågar, längre ut blev de större och bredare. Det var möjligt att gå mellan stenraderna. Några av dem ledde rätt in i blindgångar, andra förde till labyrintens mitt. Men det var inte detta som fått munkens hud att knottra sig. Vid labyrinten stod en grupp nakna ungmör, så oskylda att något naknare hade inte ens Den högste kunnat skapa.
”Låt oss löpa nu och se vem som kommer först i brudstol”, sa en ljushårig ungmö, medan flickorna fnissande samlade sig vid ingången till labyrinten. ”Den som löper in i en blindgång har förverkat sin tur och då får nästa pröva sin lycka.”
Den ljushåriga, som var ung, rundhyllt och vacker med mjäll hy och säkert inte skulle vara ungmö länge till, fnittrade förväntansfullt. Flickorna nickade och sneglade mot något som hon höll dolt i handen.
”För Frejs och vår gemensamma lycka!” utropade den ljushåriga, öppnade sin hand och slängde upp ett knippe spån. Som en solfjäder spreds de mot himlen, dansade runt i vinden och föll sedan sakta ned mot marken. Förväntansfullt lutade sig flickorna fram för att se. Det längsta spånet pekade mot en ung knubbig flicka med fräknar.
”Du får börja!” hojtade de andra och gick några steg bakåt för att lämna plats. Den fräkniga ställde sig vid labyrintens öppning och betraktade de utlagda stenarna under tystnad. Hon tycktes göra upp en plan för hur hon skulle springa. Så började hon försiktigt löpa mellan stenraderna. Hennes steg var lätta och de stora tunga brösten slog mot kroppen. Nithard tog ett steg tillbaka. Hans mun stod vidöppen och hjärtat bultade hårt.
”Min Gud, vad är detta?” stönade han och åsynen av den nakna flickan gjorde sig styvt påmind. Han försökte sänka blicken men kunde inte avhålla sig från att tjuvtitta. Där framme hoppade flickan fram mellan stenraderna och brösten tycktes gunga än mer våldsamt än tidigare.
”Oj, oj!” mumlade Nithard.
Den fräkniga tvekade.
”Ända in i labyrinten ska du”, manade flickhopen.
”Och du får inte nudda stenarna”, skrek den ljushåriga.
Flickorna fnissade och stojade, och brast sedan ut i stor munterhet. Kamraten hade sprungit rätt in i en blindgång. Nu blev det istället den ljushårigas tur.
Försiktigt började hon småspringa mot labyrintens mitt, och Nithard som hade svårt att hålla huvudet böjt och ögonen slutna såg nyfiket efter henne. En så skön kvinna hade han aldrig sett i hela sitt liv. Flickan framför honom hade långt, utslaget hår, vackert ansikte, fasta bröst och var ljuvligt rund och mjuk i kroppen. Nithard svalde, rodnande.
”Skynda dig, det är vår tur snart”, ropade flickorna muntert, medan svetten bröt fram på Nithards panna. Han borde gå därifrån, vända ryggen till, men kunde alls inte förmå sig. Sex unga, nakna ungmör på en gång, nej, något sådant skulle till och med få en skumögd klarögd. Och den ljushåriga! Nithard andades häftigt med lystnadens styvnad i sin lekamen. Läpparna darrade och stora svettpärlor droppade ned från överläppen. En ny stark känsla steg upp inom honom och överväldigade hans sinne. Det flimrade för hans ögon och han måste ta tag i björken för att hålla sig fast. Naglarna borrade sig djupt in i trädet och han blundade hårt. Om det inte varit för hans stora armstyrka och starka gudsvilja hade han slängt manteln och rusat fram. Men än var Gud med honom. Försiktigt slog han åter upp ögonen och bligade åt labyrinten till.
”Min gud”, mumlade han, ”min gud!”, och hans vitt uppspärrade ögon slukade den ljushåriga från fot till hårfäste. Nithard kände hur han ville kasta sig över kvinnan och sluta henne i sin famn. Han skälvde och blev alldeles torr i munnen. Han gapade som en fisk på land och kunde till slut inte styra sig längre. Han måste, han bara måste … Omtöcknad släppte han björken och fötterna rörde sig framåt.
”Är du inte klok, din lurv. Vad tar du dig till!” skrek Gautbert upprört och fällde Nithard med en välriktad spark i grenen. Gautbert blängde på brorsonen, svor och åkallade djävulen själv. Visserligen hade också han blivit stående med uppspärrade ögon, men han förstod minsann att uppträda med värdighet.
Flickorna, som hört något tungt falla, såg förvånat upp. På marken låg en stönande munk och höll sig om viktiga ting och bredvid honom stod en ilsken brunsärk med knutna nävar. Först tänkte flickorna räddhågset springa sin väg, men när de såg den vackre ynglingen ligga på marken i skrevplågor förstod de att ingen brådska förelåg. Istället började de fnissa och peka, och för var gång en av dem brast ut i skratt föll alla de andra in så att allt blev fasligt muntert.
”Har ni sett munkarna i hagen”, fnissade den ljushåriga.
”Lustigt hur de tillber den nye guden”, inföll den fräkniga.
”Hittar du något”, gapskrattade en tredje och pekade på Nithard som kvidande begravt händerna mellan benen.
Biskop Gautbert blev högröd i ansiktet. Inte nog med att Nithard vanhelgat missionen, nu gjorde kvinnfolket honom till åtlöje också. Hur skulle det då gå med predikan och omvändelsen av folket i Birka? Nej, han måste göra något, med en gång. I hast måttade han ännu en spark mot brorsonen, denna gång för att försöka få upp honom från marken. Men den heliga foten for snett, och flickorna visste inte till sig av glädje när de förstod att Nithard träffats på samma utsatta ställe som tidigare. Nu knäade flickorna i skrattkramper och några sprang omkring och höll sig för magen av skratt. Besvärad insåg Gautbert att han måste försöka återfå sin värdighet hos denna fnittrande hop. Han var biskop och ingen fick skända en kyrkans man.
”I Guds namn, var tysta! Vad tar ni er till?” utropade han myndigt. ”Era hedniska riter kan föra med sig stor olycka. Och skyl er flickor, ni måste visa respekt och värdighet inför Gud.”
Sorlet och skratten dog ut och det blev alldeles tyst. Så tog den ljushåriga till orda:
”Att glana på naket kvinnfolk, är det att visa respekt för sin Gud?” undrade hon vasst.
”Men kära barn …”, sa Gautbert häpet.
”Försvinn!” återtog den ljushåriga och såg hotfull ut.
Gautbert rörde inte en min. Han fick inte ge vika nu, han måste stanna tills han fått flickorna på sin sida. Hur skulle annars talet gå i staden? Den ljushåriga hade vänt sig till sina medsystrar och ett lågt mummel utbröt.
Gautbert märkte hur en smygande osäkerhet kom över honom och Nithard som åter kommit på benen sneglade förläget mot flickhopen. Alldeles ogenerat stod kvinnfolket där som Gud skapat dem och viskade med ryggen föraktfullt vänd åt Guds företrädare på jorden. Vilken skam, vilken nesa! Och inte gick det att höra vad de sa, töserna, bara åter detta muntra glada fnissande.
Biskop Gautbert som var van vid att bli åtlydd vid minsta vink och alltid varit väl respekterad i de församlingar han verkat i kände sig illa till mods. Vad stod de och tisslade om därborta? Och varför hade han alls gått hit, han skulle ha låtit Hergeir visa dem labyrinten. Då hade de inte behövt komma vid en så illa vald tidpunkt som denna.
Plötsligt tog den ljushåriga upp en liten rund sten utanför labyrinten och vägde den gäckande i handen. De andra flickorna gjorde likadant och efter en stund stod var och en av dem med en sten i handen. Gautbert och Nithard såg osäkert på varandra.
”Nu!” skrek den ljushåriga högt, och i ett och samma tag slängde flickorna stenarna mot en liten oansenlig jordhåla invid björken. Sedan vände de och sprang.
I nästa stund blev Gautbert och Nithard varse ett ilsket surrande och såg sig om. Från jordhålan steg en hord av ilskna bålgetingar upp ur underjorden.
”Gud mig bevare!” skrek Gautbert i rödglödgat raseri och försökte springande undfly getingarna.
Nithard, som fått de randiga insekterna under manteln på samma ställe där han just blivit sparkad, skrek ännu värre. Och medan flickorna lite längre bort slog sig på knäna och måste sätta sig i backen av förtjusning skyndade Gautbert och Nithard hoppande och haltande tillbaka till staden.
*
Så annorlunda allt blivit. Ysja vädrade sängkläderna medan hon kastade ett öga på Toste. Han lekte och svingade skrattande sitt träsvärd framför sig som en vuxen. Pojken var frisk igen och hade funnit sig gott tillrätta. Nu ropade han inte längre efter Estrid, utan kallade henne själv mamma. Ysja log lite för sig själv. Eyvind hade blivit hennes stora lycka. Det var han som hade räddat henne.
Eyvind var ingen vacker karl och därtill aningen till åren kommen, men hon hade lärt sig tycka om honom. Hans hår var tunt, näsan rak och hyn skrovlig och oren. Även när han log tycktes hans mun för bred och på den alltför kraftiga hakan växte ett glest, ljust skägg. Men han var pålitlig och vänsäll och hans ögon lyste varma och vänliga. Men det hon höll av honom mest för var hans omtanke om pojken. Tack vare honom levde Toste. Pilten hade börjat yra redan under båtfärden till Adelsö. Hon mindes dagen som varit så varm och kvav med åska. Mot kvällningen kom ett häftigt skyfall och en kall rå vind, och redan då hade Toste börjat hosta. Hon svepte in honom i sin sjal och vaggade honom, men han kom inte till ro. Så hade han börjat gråta så högt och övergivet att de andra på färjebåten sett förundrat åt hennes håll.
”Mamma”, ylade han och lugnade sig inte fast hon tog honom till sig. Hans panna pärlade av svett och huden kändes het. Febern steg och han kved och rosslade i hennes famn. Snart var hon utom sig av ängslan. Han fick inte bli sjuk, inte kunde hon förlora honom nu. Förtvivlad tryckte hon honom intill sig men hans andning blev allt svagare. Så upptagen var hon av att trösta honom att hon inte ens märkte när båten stötte mot land. Och hon hade alldeles glömt att hon skulle springa sin väg för att smita från färjepenningen. Nu var hon fast. Färjekarlen blängde ilsket på henne och kom med okvädingsord.
”Du betalar, förr låter jag dig inte gå iland”, fräste han. En köpman i båten som iakttagit den ensamma kvinnan med pojken greps av medömkan.
”Pojken är sjuk, vi måste hjälpa honom”, sa han lugnt och såg på Toste som satt invirad i Ysjas sjal.
Hon skakade på huvudet och ville inte ha någon hjälp, rädd som hon var att visa pojken för någon.
”Ta det här”, sa köpmannen och räckte färjekarlen pengar för överfarten. Därpå hjälpte han Ysja iland men släppte inte greppet om hennes arm.
”Kom! Min mor har duktigt handlag med örter. När jag var liten följde jag med henne till gårdarna när hon botade sjuka”, sa han och såg på Toste. ”Jag känner igen den där sjukan. Om inte pojken får vård kommer du att mista honom.” Ysja försökte slita sig lös, men greppet om hennes arm hårdnade.
”Det är allvar”, fortfor köpmannen. ”Tro mig!” Mannen visste vad han talade om, Ysja kunde se det i hans ögon och hon darrade. Sakta lossade köpmannen greppet och sa stilla:
”Min mor kan hjälpa dig.”
Ysja nickade och såg skrämt på honom, fortfarande rädd att någon skulle känna igen pojken. Men nu hade hon inget val.
Så hade hon kommit till Eyvindgården, två fjärdingsväg från Adelsö. Toste hade fått örter och droppar och bäddats ned under varma fårskinn.
I tre dagar och tre nätter hade hon suttit bredvid honom, kramat och hållit om honom. Då och då hade hon baddat hans panna och bytt hans svettiga fäll mot något torrt. Och var gång han hade vaknat upp ur sin dvala hade hon viskat, tröstat och talat med honom.
Köpmannens hustru försåg dem med mat och kläder och varmt att dricka, och den fjärde dagen slog Toste åter upp ögonen.
”Mamma”, ropade han. ”Toste vill till mamma …”
Hon hyssjade åt honom:
”Här är jag, Toste”, viskade hon ömt, men pojken grät och lät sig inte tröstas. Den femte dagen skrek han mindre och tystnade när hon tog honom i famnen. När han grumligt och övergivet ropade efter sin mamma igen, kramade hon honom och tryckte honom hårt intill sig. Det fanns bara hon där som kunde trösta, och hon var hans mor. Bara hon. När Ysja och Toste varit på gården i sju dagar, kallade han henne första gången för mamma. Han höll på att bli frisk och han visade tillgivenhet för henne – och hon grät av glädje. Febern hade gett vika och även om han fortfarande var matt hade kinderna blivit rosiga. Så småningom kunde han leka på tunet men hon vågade inte släppa honom ur sikte. Några dagar senare ville Eyvind tala med henne.
”Vart är ni på väg?” undrade han och såg på Toste som lekte vid härden. Ysja lade ifrån sig sin sömnad och såg skyggt på honom.
”På väg, ja …” Ysja svalde om orden och följde Toste med blicken. Fast hon varit beredd på frågan, visste hon inte vad hon skulle säga. Om hon berättade att hon varit träl och blivit frigiven skulle han kanske lista ut vem hon var. Det var inte många som fick friheten åter. Sa hon å andra sidan att hon var träl, ja, då skulle han undra hur hon kunnat lämna gården. Nej, hon kunde inte säga någonting av detta. Hon måste fara med osanning.
”Vi kommer från Ekerö”, började hon och gled undan med blicken. ”Vi hade gård och boskap och handlade med honung och ejderdun. Så fick vi sjukdom till gården och min man och barnen dog, alla utom Toste här.” Hon hejdade sig. Varför hade hon sagt Toste, hans riktiga namn? Bättre hade varit om hon gett honom ett nytt namn, men nu var det för sent. ”Trälarna trodde att pesten kommit över oss och gav sig av. Med ens stod jag ensam. I min nöd tog jag mig till Birka där jag hoppades få arbete. Men ingen ville veta av mig när de hörde vad som hänt min familj. Slutligen tänkte jag ge mig som träl på Hovgården. Där hoppades jag att trälfolk kanske har det bättre än i staden. Men så blev Toste sjuk och sedan vet ni vad som hände.”
Ysja gjorde en paus och såg forskande på Eyvind. Inget i hans ansiktsuttryck avslöjade att han misstrodde henne. Och kanske var det så att hennes historia var trovärdig. Att det gått sjukdom på öarna visste alla. Några skyllde det på missväxten under de senaste åren, andra höll före att det var svartråttans fel, att det var det djuret som hade kommit med olycka.
Eyvind och Ysja såg på varandra och ingen sa något. Toste lekte med en liten keramikskål på golvet. Han fyllde den med glaspärlor och hällde sedan ut alla igen. De iakttog honom under tystnad. Eyvind såg på Ysja och på Toste igen. Så olika de är, tänkte han, som om de inte tillhörde samma familj. Men pojken är henne så kär som någonsin ett barn kan vara. Och själv hade han hunnit fästa sig vid dem båda.
”Säg, nu när pojken är frisk, tänker du åter söka dig till Hovgården?”
Toste hällde ut pärlorna så att de spreds ut över golvet och Ysja böjde sig hastigt ned för att plocka upp dem. Hon kände Eyvinds blickar och visste inte vad hon skulle svara. I detsamma hävde Toste upp ett skrik.
”Mamma, mamma!”
”Kom till mig”, sa hon tröstande och lyfte upp honom. Men Toste grät och sparkade och ropade återigen på sin mor. Hon försökte lugna honom och gav Eyvind ett hastigt, beklagande leende. Men i samma stund som deras blickar möttes stelnade hon: hans ögon hade blivit mörka och misstänksamma.