Gravfältet låg öde. Marken täcktes av frost och en blek höstsol fick iskristallerna att glimra. Gravstenarna blänkte till i ljuset, som en påminnelse om ljus och liv bland allt det döda. Gautbert tyckte att hedningarnas gravfält andades irrläror och trolldom och kände sig olustig till mods. Nedanför borgberget låg mystiska tresidiga stenmonument och stora stensättningar i form av skepp. Nordmännen var kunnigt sjöfolk och goda skeppsbyggare. Tydligen seglade de även i döden. Vikingarnas trosläror förbryllade honom. Tänk att hedningarna trodde att döden var en glädje, där de som stupat i strid togs till Odens sal där de fick god mat och dryck av sköna valkyrior. Här kunde de stupade äta och dricka så mycket de ville för att sedan, när de sovit ruset av sig, återgå till kämpalek och svärdsstrid nästa dag. Vid kvällningen serverades de ånyo en festmåltid och så fortgick det. Inte undra på att nordmännen inte var rädda för att dö. En viking trodde dessutom att han kunde ta med sig sitt jordeliv till andra sidan. Hästar, vapen, mat, dryck och silver följde honom på färden till det andra riket och ibland lät han sig även begravas med en slav eller slavinna. Hur omvände man ett folk med sådan tro? På vilket sätt skulle han, Gautbert, kyrkans utsände, predika om paradiset i himlen när dessa barbarer redan trodde att de skulle leva gott i det liv som följde?
Biskopen suckade och undrade hur Ansgar skulle ha predikat i denna sak. Det var inte bara svårt att övertyga om den nya läran. Till detta kom bekymret med de illvilliga som gjorde allt för att göra kyrkans män till åtlöje. Gautbert stannade till vid en av gravarna och vände sig mot Nithard.
”Se dessa hednahundar som bränner sina döda. Ansgar sa att folket här i norr är barbarer. Det är ett för milt ord. Jag håller dem för vildar.”
Gautbert satte sig muttrande på en av gravstenarna. Nithard slog sig ned bredvid honom och när han såg ut över landskapet kom han att tänka på den ljushåriga. Vildar, nej, det var inte sant. Nordmännen var samma slags folk som det i Frankerriket, bara lite längre och ljusare. Deras tro var annorlunda, men annars tyckte han att köpmän, bönder, hantverkare och alla andra han mött betedde sig som de därhemma.
”Vildar, nej, varför det? Kung Björn tog väl emot oss och det har kommit många nya troende till vår församling”, svarade Nithard efter en stund. ”Jag tycker om människorna här i Birka.”
Han hade lagt märke till att den ljushåriga varit i kyrkan vid två av hans predikningar. Tora hade sett på honom och lett vänligt när han kom ut på kyrkbacken, och han hade till och med dristat sig till att tala med henne en stund. Då och då hade hon slagit ned blicken och fått rosenfärgade kinder på kvinnors vis och den sturskhet hon visat i labyrinten var långt borta. Han väntade bara på att hon snart skulle låta döpa sig, och om han kunde övertyga en sådan som hon skulle säkert många andra följa efter. Nej, Gautbert hade inte det rätta tålamodet. Om de fortsatte sina predikningar ännu några vintrar skulle snart hela Birka vara kristnat. Biskop Gautbert avbröt hans tankar och såg på honom med mörk blick.
”Nithard, förstår du inte! Människorna här i Birka lever i synd, de driver gäck med oss och de är opålitliga och våldsamma. Häromdagen såg jag en holmgång på allmänningen. En kämpe högg huvudet av en annan, och då jublade folket. Vilket pack!”
Gautbert fnös föraktfullt. Nithard svarade inte. Om detta var inte mycket att säga, även om det också förekom handgemäng på gatorna i kejsarens rike. Därhemma i Welanao och Osnabrück hände det att en och annan fick sätta livet till i bråk utanför värdshusen, men inte kallades bråkmakarna hedningar för det.
”Hedningarna driver gäck med oss och försöker stoppa vår gärning”, gick biskopen på. ”Den där skänkhustrun och alla kvinnor som biktat sig för mig har nästan varit allra värst. De far med osanning och sedan vrider de sig av skratt utanför biktstolen.”
Nu kunde inte Nithard låta bli att le. Gautbert hade berättat om alla de synder som kvinnorna anförtrott honom. Själv skulle han rentav ha funnit det angenämt att lyssna till den sortens berättelser, men Gautbert var över hövan förgrymmad. Nithard föll i tankar. Tänk att de asatrogna hade en gud som fröjdades åt lust och gamman, sådant som hans egen Gud tyckte var den allra största synd. Detta var något av det svåraste med att vara präst. På alla sätt försökte han uppträda värdigt som den kyrkans man han var, men kvinnor, nej, de var hans stora problem. De lockade honom och han fann det svårt att hålla sig på den rätta vägen. Och inte blev det bättre av att Tora såg så konstigt på honom under predikningarna. Det var som om, ja, han kände det som om hon kommit för hans skull. När han såg på henne kände han liksom en ilning genom kroppen. Tänk om …
Gautberts skarpa röst fick honom att rycka till.
”Folket här i Birka lever sitt liv i synd”, muttrade biskopen.
”Sååå”, undrade Nithard och lystrade.
”Ja, skinnaren som har god uppsikt över torgbrunnen och köpboden i närheten, har haft ett och annat att berätta. Sif Lenråde, hon som har boden, lät döpa sig av Ansgar och anses vara en sann kristen. Men nu har hennes man varit i härnad i över två vintrar och under tiden har hon blivit som förbytt.”
”Jaså?”
”Jag tror att hon och hennes syster säljer sina kroppar för penningar”, sa Gautbert uppbragt.
”Men hur kan detta vara? Nordmännen har ju sina trälinnor.”
”Jo, men folk från öarna här omkring, köpmän långväga från och de som ingen gård har, ja, inte vet jag … Nå, skinnaren berättade att hon tar in karlfolk i köpboden bakom ett skynke. Men först måste de betala en slant. Sedan lockar hon dem att ta av sig sina kläder och så betjänar hon dem efter bästa förmåga. Men när mannen är upptagen med sitt smyger systern in och tar hans kläder och dem återfår han först när han gett henne ännu mer penningar. Och ju rikare manfolk, desto mer får de betala.”
Gautbert suckade.
Nithard dolde ett småleende. Nog för att kvinnan hade syndat, men visst var hon förslagen.
”Det värsta”, fortsatte Gautbert bistert, ”är att alla vet vad som försiggår i köpboden och att hon låtit döpa sig. Om vi inte straffar henne kan andra ta efter.”
”Ja, det är sant”, medgav Nithard motvilligt.
”Just det!” avbröt Gautbert och slog ut med händerna. ”Därför måste hon sona sina felsteg. Spöslitning och vatten, så brukar det slags synd bestraffas. Inte får en kristen leva på hedniskt vis.”
”Nej, nej, jag avråder. Vi är i hedningarnas land och då kan inte våra lagar gälla. Låt henne vara, straff kommer bara att avskräcka folk från vår tro”, invände Nithard bestämt. ”Och tänk på köpmännen utan hem och familj i Birka; någonstans måste de kunna hitta kvinnfolk.”
”Försvarar du en löskekvinna som hon? Nej, det ska jag säga dig, Nithard. I vår församling ska vi bruka våra seder. Det är på tiden att hedningarna får lära sig veta hut. Ett kvinnfolk tillhör sin make och ingen annan, och all annan liderlighet måste stoppas. Du ska se, en dag kommer både männen och kvinnorna här att tacka oss för vad vi gjort för dem”, fastslog Gautbert med gäll röst.
Nithard protesterade högljutt.
”Vi måste göra gott för att vinna över folk till kristendomen; inte kan vi straffa dem som just avsvurit sig sin gamla tro. Du går för hårt fram.”
”Sådant här förstår du inte. Nu har vi talat nog om detta”, avbröt Gautbert. ”Jag ska genast låta meddela Hergeir vårt beslut.”
Nithard skakade uppgivet på huvudet. ”Fortsätter du så här kommer det att gå illa, mycket illa”, sa han sammanbitet. ”Vi vill ha folk med oss, inte mot oss. En dag kan du komma att få gälda för detta!”
Men farbrodern hörde honom inte. Han tänkte på Ansgar som med sin trägna mission skapat den kristna församlingen i Birka. Stark och modig hade han varit, munken, i sin kamp för den nya läran. Därför måste han själv som biskop och kejsarens utsände värna om den nya församlingen. Intet skulle få raseras av det som Ansgar byggt upp. Gautbert drog djupt efter andan och lät blicken svepa över sluttningen.
Skeppssättningarna stod stumma och kalla mot den nedgående solen och skuggorna låg mörka utefter marken. En gång hade röken från likbålen stigit högt upp mot himlen från denna plats. Nu var här tyst och stilla. Tankfull reste han sig.
”Nithard, minns Ansgar”, sa han myndigt. ”Han har alltid plikttroget utövat sitt ämbete och har genom sitt otadliga levnadssätt lockat många till den kristna tron. Därför måste även vi följa samma väg. Vi kan inte låta våra egna svika Guds bud. Kvinnan måste straffas!”
Nithard sa inget. När Gautbert önskade genomdriva något hade ingen annan någon talan. Men Nithard tyckte inte om det. Detta var något som kunde bli farligt för dem båda.
*
När Hergeirs män trädde in köpboden, log den högbröstade månglerskan Sif Lenråde välkomnande. Hon antog att männen kommit i samma ärende som så många andra och visade därför upp sitt bästa humör. Emellertid lönade det sig föga, för istället tog de två utsända tag i hennes armar och drog ut henne ur boden.
”Så ni bär er åt!” klagade hon högljutt, ty hårdhänta karlar hade hon aldrig tyckt om. Men männen svarade inte utan såg barskt på henne som om de hade något otalt med varandra. Och det förstod hon rakt inte eftersom de aldrig råkats förut. ”Jag kan inte lämna min bod. Jag har min honung att sälja”, protesterade hon högljutt när männen förklarade att hon måste följa med dem.
De två svennerna utbytte talande blickar och tänkte att söta saker hade hon nog att komma med, men inte var det honung. Utan att lyssna till hennes prat, bände de upp hennes armar och förde henne under stort tumult till kyrkan. Där fick hon sitta inlåst i koret hela natten och morgonen därpå band de fast henne vid en påle på kyrkbacken. Hon svor och spottade och åkallade djävulen och uttalade alla förbannelser hon kunde finna på, men ingen kom till hennes hjälp. När de första vandrade uppför kyrkbacken till dagens gudstjänst var hon redan så hes att få uppfattade vad hon sade.
”Av med manteln!” uppmanade Hergeirs vaktsven, en storvuxen karl med vass blick och små öron. Men Sif Lenråde, som var fastbunden, rörde sig inte.
”Horkona, av med kläderna!” skrek den storvuxne och slet i hennes mantel och sjal. Tyget slets sönder och föll trasigt till marken. Månglerskan huttrade i kylan och hennes hud lyste vit under särken. Men hon stod fortfarande tyst.
”Spöslitning kan kanske få dig på bättre tankar”, muttrade vakten och fjättrade hennes händer högt ovan huvudet. ”Så du säljer honung”, sa han lent och stötte till henne med piskan. ”Har du ingen ära i kroppen?”
”Jo, ära och stolthet har jag. Aldrig att jag skulle slå en som är fastbunden”, fräste hon hånfullt till svar.
Biskop Gautbert väntade tills kyrkbacken var full med folk innan han steg fram och berättade om det straff som väntade den fastbundna kvinnan.
”Vi måste leva i renlärighet och vörda Gud”, sa han till sist och tecknade åt svennen att verkställa straffet. En kort stund betraktade vakten kvinnan framför sig innan han höjde piskan. Ett vinande ljud for genom luften följt av en pisksnärt som kunde höras över hela kyrkbacken. Sif Lenråde flämtade till men svalde om skriket. Rygghuden fläktes upp för vart slag, men även om hon stönade och kved högt, lät hon bli att skrika. Tjugofem hårda rapp av spöet fick hon och svennen hånade henne hela tiden. Som avslutning hällde han tre ämbar iskallt vatten över henne. Åskådarna stod som förstummade och ingen kom sig för att ingripa. Piska en kvinna för otukt! Det var dem så främmande att de hade svårt att ta det till sig. Och när de församlade äntligen skrek ut sin avsky och rusade fram hängde redan Sif Lenråde slapp mot pålen och den blodiga kroppen skakade.
Till slut befriade två svenner henne från repen och bar bort henne i ett täcke. En dov tystnad sänkte sig över folkhopen och en kall vind svepte in över kyrkbacken. Flera av hednakvinnorna såg med bestörtning på varandra. De förstod inte alls hur främmande män från andra sidan havet kunde komma till Sveariket och prygla en stackars försvarslös kvinna. För vad? Inte hade Sif Lenråde gjort något ont. Kvinnorna utbytte mörka blickar, deras ögon glödde och de knöt beslutsamt sina händer. Dessa kyrkans män måste stoppas innan de hann göra mer skada.
Gautbert nickade mot församlingen och gick före in i kyrkan. Han var belåten. Folkhopen hade mumlat och förfasat sig vid varje piskslag, och han var säker på att hädanefter skulle var och en måna om att leva i renlärighet och följa Guds bud. Det gick inte att med ord bekänna sig till den kristna läran och sedan i handling bete sig som en hedning. Nej, nu skulle bättre ordning råda.
Nithard, som stått i bakgrunden, led och såg skamset ned i marken. Han skämdes över Gautberts egenmäktighet och tyckte synd om kvinnan. Inte heller hade han undgått att höra det bestörta mummel som uppstått bland de församlade. Och han hade sett ilskan och hatet bland hednakvinnorna.
*
Det hade börjat regna. Ett kallt, snöblandat regn föll ilsket ned från skyn och vätte tunet. Ysja huttrade till och skyndade in i storstugan med ämbaren. Denna morgon hade en tunn isskorpa lagt sig över vattnet och hon hade fått göra hål på isen innan hon kunde få ned ämbaren. Så grym och hård naturen var när kylan kom. Om sommaren gick allt så lätt; världen var varm, grön och ljus. Då fanns hopp och fröjdesamma tankar, men i höstens och vinterns mörker var det som om allt blev så mycket svårare. Ysja skakade bort vätan från hår och mantel och satte sig framför härden. Detta var inte rätt tid att ge sig iväg, vare sig till Hovgården eller några andra ägor. Då hade hon det bättre där hon var. Men Eyvind hade sett underligt på henne och Toste. Hur länge skulle hon orka vara kvar här med Eyvinds misstänksamma blickar på sig. Om han kom på att hon for med osanning kunde han ta barnet ifrån henne. På något sätt måste hon försäkra sig om hans tystnad. Knappt hade hon tänkt tanken förrän hon visste svaret. Mer än en gång hade hon känt hans ögon på sig. Hon måste se till att vara så god vid honom att han inte kunde vara utan henne. Då skulle han också komma att stå på hennes sida om det hände något. Ysja rätade på ryggen och reste sig. Tyst gick hon fram till bänken där Toste sov. För hans skull var hon beredd att göra allt.
Redan samma kväll vid middagsvarden löste hon upp hårknuten och lät sitt långa svarta hår falla ut över axlarna, och hon stramade hängselkjolen under brösten och vek inte undan för Eyvinds blickar. Påföljande dag följde hon honom i hans sysslor och hon höll sig närmare honom än vanligt. När de för en stund blev ensamma i stallet såg han annorlunda på henne än han brukade och hon log öppet och inbjudande. I nästa stund kände hon hans händer om sina axlar.
”Ysja”, mumlade han och hans andedräkt var het och nära. Hon vände sig mot honom och han var över henne innan han ens fått av henne kläderna. Snart kände hon honom i sig och hon visste att han skulle dröja med sina frågor om barnet.
*
Forsen kastade sig dånande nedför berget. Skummet yrde och vitt pärlstänk dansade över stenar och klippavsatser. Erik stannade och följde det forsande vattnet med blicken. Mörka strömvirvlar och vita vattenkaskader; den mäktiga forsen drog honom till sig. Den påminde honom om havet och skepp i storm och han fröjdades.
Runtomkring låg bergssidorna nakna och våta och här och där syntes gräset grönt och saftigt. Än svepte dimman in allt i vitt och grått, än trängde vinden undan fukten och blottade det frodiga och gröna. Det var ett naturens skådespel, förunderligt och vackert och en syn han gärna delat med någon. Men han var ensam. Han hade lämnat huset utan att säga till vare sig Tennia eller gårdsfolket. Kanske anade han att Tennia aldrig hade låtit honom gå. Inte ensam. Hon skulle bara ha förmanat honom och bett honom vänta.
Tennia, ja, denna märkliga kvinna hade fått honom frisk igen. Hon var varm, omtänksam och tålmodig och han kunde inte förstå varför hon lade ned så stor kraft på hans tillfrisknande. Visserligen pratade de och skrattade mycket tillsammans, men att ha honom på gården var tungt för henne. Dessutom hade hon mycket annat att styra med. Hennes far var död och modern hade gått in i barndomen. Den gamla kvinnan fick hon se till både dagar och nätter samtidigt som hon och brodern var ensamma om att ta hand om gårdsfolket och de stora ägorna. Ändå beklagade hon sig inte, utan hade ständigt ett glatt och öppet sinne. Ja, hon påminde honom mycket om Estrid. Erik smålog vid tanken. Hur kom det sig att han bara råkade ut för kvinnor som inte gick att styra? Eller var det rentav så att just detta lockade honom?
Erik gick närmare forsen, klättrade nedför en brant och in på en stig som ringlade ovanför bergsravinen. Det dånade där nedifrån och han kände små, nätta vattendroppar mot sin hud. Att vandra omkring för sig själv gjorde honom lycklig och han kände sig fri som när han var liten och för första gången smitit iväg från föräldragården. Nu var han åter ensam, utan att någon förmanade honom eller krävde något. Tennias ansikte kom åter för honom. Sedan han börjat återfå hälsan hade han inte tänkt så mycket på Estrid. Tennia hade hela tiden varit vid hans sida, skött om honom och brytt sig. På så sätt hade han för var dag kommit henne allt närmare. En gång hade han till och med dristat sig till att hålla kvar hennes hand i sin, men då hade hon dragit sig undan. Var hon kanske rädd för manfolk? Hon var inte gift, trots att hon hade åldern inne. Erik erfor en plötslig lust att få veta mer om henne. Där fanns något främmande men samtidigt lockande.
Dimman vandrade åter in över bergssidorna. Den gick lägre nu och sjönk ned mot forsen. Först betraktade han den som ett vackert skådespel, en vattenrök som då och då lystes upp av en regnbåge. Men så blev han med ens osäker. Hans landmärken hade försvunnit i allt det gråa. Oroligt spejade han runt i alla väderstreck, men lugnade sig sedan. Dimman skulle snart blåsa bort igen.
Långsamt följde han stigen nedåt. Ljudet från forsen kom allt närmare, steg upp mot honom brusande och mäktigt. Han hade lyssnat till forsen förr, hört det vilda vattnet mot klipporna, och när han gått här med Tennia hade han alltid velat stanna och lyssna. Men denna gång var det som om ljudet kommit närmare. Forsen lät annorlunda och skrämmande.
Han såg sig om. Dimman slöt sig allt tätare kring honom och dånet från vattenmassorna tycktes med en gång hotfullt nära. Forsen var strid och farlig och stenarna hala och våta. Försiktigt gick Erik inåt berget för att finna en plats där han kunde sätta sig och vänta tills dimman lättade och han åter kunde se sina landmärken. Ett träd, en glänta, ett klipputsprång – någonstans skulle han väl finna skydd. Han gick försiktigt, men blev åter osäker. Det kändes som om han förlorat riktningen och han tog tveksamt ett steg åt sidan. Plötsligt gav marken vika. Stigen blev till grus och lera och han förlorade balansen. Han slog ut med armarna för att gripa tag i något och spärrade ut sina fingrar som klor. Men inget kom i hans väg och han föll, störtade in i det vita och grå. Strupen snördes samman och han skrek. Skriet stegrades när han studsade mot bergväggen och ut i det fria igen. Vattnet kom närmare och dånet dränkte hans rop på hjälp. Stenar och klippblock, träd och bladverk; bergssidorna flimrade för hans ögon men ingenting hejdade fallet. Nedanför fanns forsen och det strömmande, virvlande vattnet.
*
Hakon Jarl drog undan grenverket och såg ut över viken. Hastigt tog han ett steg tillbaka och gömde sig bakom trädstammen. Det var inte sant. Så många härskepp på en och samma gång hade han aldrig någonsin sett. De var över fyrtio, kanske fler. Hur var det möjligt?
Bland de uppdragna skeppen på stranden igenkände han några av sina egna och tankarna gick till männen ombord. Måtte hans skeppsfolk ännu vara i livet. De smäckra fartygen såg dock ut att vara i gott skick och Harald Sigurdson behövde säkert både skepp och folk ännu en tid. Hakon Jarl överlade med sig själv. Hur skulle han och Thorgrim Svedde någonsin kunna besegra en så stark flotta? Med ens kände han sig rådlös. Tänk om ändå Erik varit här. Han hade behövt kamratens stöd. Jarlen kastade en betänksam blick på skeppen och drog sig sedan bakåt. Fienden därnere var dem övermäktig. Den måste övermannas med list. Han och Thorgrim var tvungna att invänta rätt tillfälle. Men i denna stund hade de nog av egna bryderier. Deras skaffning höll på att ta slut och de måste se till att få mat och dryck till skeppslagen. Det var hög tid att ge sig av inåt landet för att plundra.
*
Än en gång sökte Tennia efter Erik på gården. I stallet var han inte, inte heller ute på fälten. Hade han gett sig iväg? Eller hade han bara velat se sig omkring? Men då borde han inte blivit borta så länge. På tunet hade ingen sett honom sedan morgonen. Tänk om han lämnat gården för alltid! Så otålig som den mannen var, hade han kanske gett sig av för att söka efter jarlen. Fast då borde han väl ha låtit henne få veta? Dessutom låg svärdet och ränseln kvar i storstugan. Tennia vände och gick in mot huset. Det slog henne att även om Erik inte givit sig av ännu, var den stunden inte långt borta. Den senaste tiden hade han hävdat att han var kry och skulle vidare, och hon hade fått lägga mycket kraft på att hålla honom kvar. Än var han inte stark nog, men snart skulle han ha återhämtat sig helt. Hon skyggade vid tanken, kom på sig själv med att inte vilja se honom fara.
Tennia stannade till vid huset och såg ut över tunet igen. Tänk om han gett sig av uppåt berget och forsen till? Erik tyckte om att fiska och flera gånger hade de gått däruppe på stigarna tillsammans. Hon slöt sjalen kring axlarna och huttrade till. Kanske bäst att hon letade efter honom. Han kunde vara vid forsen. Dimman hängde tung över sluttningarna och kanhända hade han inte hittat hem.
Hon gick snabbt ut genom grinden och upp mot berget. Ljudet från forsen blev allt starkare och en smygande oro kom över henne. Tänk om han hade tagit stigen närmast vattnet. Den var farlig i våtvädret och hon hade varnat honom för den. Hon skyndade på stegen. Dimman steg uppför sluttningarna, rök, dansade, sjönk och tätnade. Det var som om en övernaturlig kraft styrde, något ingen mänsklig varelse kunde rå på.
Hon såg sig omkring. Ingen Erik. Han fanns inte i gläntan där de suttit och pratat, inte heller nedanför stupet där han brukade fiska. Då måste han ha tagit stigen ändå. Hon började småspringa. Kylan och fukten kändes i bröstet och andningen kom i korta, kippande stötar. Solen bröt fram och dimman skimrade och glänste. Sakta höjde den sig och löstes upp och stigen framför hennes fötter framträdde våt och lerig. En avbruten gren fick henne att stanna till och sjunka ned på knä. Någon hade gått här före henne, det fanns spår i leran. Skinnskor. Det kunde vara Eriks skor. Glädjen steg upp inom henne och hon anade att han fanns någonstans i närheten. Lättad fortsatte hon stigen fram och följde avtrycken i leran. Så plötsligt upphörde spåren. Framför henne på marken löpte en rännil av grus och lera men intet mer. Hon flämtade till och blicken drogs mot det vita vattnet, ned mot det dånande ljudet nedanför bergssidorna. Forsen vräkte sitt skum utför stupet, och klippor och stenar var blanka i vätan. Så högt vattenståndet är, tänkte hon, träden står nästan ända nere i vattnet. Strömvirvlarna ser så mäktiga och vilda ut, som om de vill dra ned en i en djup, bottenlös brunn.
”Erik!” skrek hon och det bultade hårt i bröstet. ”Erik!” Men hennes rop studsade mot bergssidorna och uppslukades av forsen. Snubblande tog hon några steg framåt, fick darrande tag om en trädstam och såg ut över vattnet igen. Där, ovanför det virvlande vattnet och fasthakad i en gren, såg hon en livlös kropp.