Han visade inga tecken på liv. Tyget i hans mantel hade fastnat i några grenar och han hängde med ansiktet nedåt forsen. Klädet hade redan börjat sköra och skulle inte hålla länge till.
Så snart Tennia fått syn på Erik hade hon lämnat den farliga stigen och närmat sig forsen från motsatt håll. Med kroppstyngden in mot berget och händerna trevande utefter bergssidan hade hon ömsom gått, ömsom kasat nedför den steniga branten. När hon äntligen nådde honom var kläderna sönderrivna och händerna såriga.
Andfådd rullade hon ihop sin sjal till ett rep och trädde den om hans axlar. Nedanför dånade forsen, och hon visste att om hon inte orkade bära honom, skulle det skummande vattnet ta dem båda. Hon gjorde fast sjalen, lade sin arm om hans midja och försökte dra honom fri från grenarna. Långsamt lösgjorde hon hans kläder från grenverket och började släpa upp honom samma väg hon kommit. Vid varje träd och vid varje större sten vilade hon och såg oroligt på honom. Han var fortfarande medvetslös, men han andades.
Till slut fick hon upp Erik på vägen. Ängsligt lade hon sin mantel över honom och sprang efter hjälp. När hon återkom med häst och kärra var han vid medvetande. Han såg upp på henne och gjorde en ansats att försöka resa sig.
”Ligg still, rör dig inte”, manade Tennia och knäböjde vid hans sida. ”Du är skadad. Gör som jag säger.” Dåre, tänkte hon. Varför gick du iväg ensam, du höll på att försvinna för evigt. Och när tankarna kom till henne så förstod hon att hon fäst sig vid honom. Hon fick upp honom på flaket och försiktigt tog de sig tillbaka till gården.
När Erik hade hämtat sig beklagade han det omak han gjort henne och bad om tillgivelse. Sedan skrattade han åt sin egen dumhet och Tennia kunde inte låta bli att le hon med. Hon hade förbundit hans sår och sett om hans stukade fot, och inom sig tänkte hon att nu måste han stanna hos henne ännu en tid. Och hon gladdes.
Efter kvällsmaten blev de sittande vid härden tätt intill varandra och Erik talade om hemmet i Birka och sina år i härnad. Tennia tyckte inte om när han talade om Estrid och bad honom att berätta om sig själv istället. Medan kvällen led mot natt blev de alltmer förtroliga, och när han talat länge om modern som dött när han bara var fem år och om brodern och den känslokalle fadern, började även hon berätta om sig själv och sin familj. Erik fick veta att hon hade haft en trolovad som omkommit i en svår storm för tre vintrar sedan och en äldre broder som frusit ihjäl på berget. Efter det hade hon blivit ensam med modern, en yngre bror och allt gårdsfolket. Eriks hjärta värkte för henne. Tennia hade haft det lika svårt som han – kanske var det därför som de förstod varandra så väl.
I värmen framför stockelden talade de länge och allvaret vek undan och de blev alltmer uppsluppna. Det kändes som om ett hot var övervunnet och i lättnaden kunde de slappna av och driva gäck med varandra.
Till natten lade Tennia nya förband och ett kort ögonblick dröjde hennes fingrar mot hans bröst. Han tog hennes hand i sin och log varmt mot henne. Då, med ens, rörde hon sig inte och drog sig inte heller undan. Tyst och allvarlig satt hon så bredvid honom helt uppfylld av känslor. Hon återupplevde allt det som hänt under dagen; den oerhörda rädslan och så glädjen när hon återfunnit honom och förstått att han var vid liv. När hon såg på honom kände hon en märklig kraft och märkte att hon rodnade. Hon blev kvar vid hans sida längre än hon behövde och först när han somnat gick hon slutligen själv till vila.
Hon kröp ned under fårskinnet, slöt ögonen och försökte sova. Länge såg hon ut i det mörka rummet, anade glöden under askan och stirrade på härdens slocknande ljus. Då och då sökte sig hennes blick mot Erik. Han far snart och kommer inte tillbaka. Bäst så, hade hon tänkt så sent som samma morgon. Hon hade varit rädd för att fästa sig vid honom för mycket. Men nu, nu hade plötsligt allt blivit så annorlunda. I den stund hon trodde sig ha mist honom hade hon insett hur mycket hon höll av honom.
Nattens timmar lämnade henne ingen ro. Osövd gick hon upp, rakade liv i glöden och lade sedan på ny ved. Elden flammade till och i ljuset såg hon Eriks rofyllda ansikte. Hennes ögon for över hans ostyriga hår, följde kinderna, stubbnäsan och det lockiga, ljusa skägget. Blicken stannade upp vid hans mun och anletsdrag: det fanns något barnsligt och pojkaktigt över honom. Plötsligt erfor hon en oerhörd ömhet och värme. Han var man, välvuxen, bredaxlad och allvarlig, men samtidigt så mänsklig och frimodig. Och han var nästan alltid glad. Under kvällen hade han till och med drivit gäck med henne fast foten smärtade och såren sved. Hon tyckte om hans glittrande ögon, värme och spefullhet, och med ens insåg hon att hon inte kunde låta honom fara. Nej, hon måste hålla honom kvar. Tyst smög hon fram till bädden och satte sig bredvid honom.
Andningen kom i lugna jämna tag. Hon log och såg ömt på honom. Så översköljdes hon av en känsla så stark att hon inte kunde hejda sig utan hon böjde sig ned och kysste honom. Hon smekte hans ansikte med sina läppar och hennes mun var mjuk som ejderdun. Erik vaknade.
Tennia? Förvirrad kände han hennes ansikte mot sitt och förnam en smak av tårar. Tennia? Hon var så nära och han genomfors av en innerlig åtrå och värme. I nästa ögonblick drog han henne till sig. Hans armar sökte sig upp mot hennes kropp och han smekte henne mjukt och försiktigt. Såren smärtade men han brydde sig inte. Han ville ha henne, äga henne.
Tennia märkte Eriks iver och förstod att ingenting längre kunde hålla dem tillbaka. Hängselkjolen gled upp mot midjan och snart kände hon hans hud mot sin. Hon famnade honom häftigt, flämtade till och var lycklig.
*
Natten var kall och det drog genom väggar och fönsterluckor. Klämtningar hördes långt borta. Där var ljudet igen. Estrid satte sig yrvaken upp i fållbänken. Ännu en gång ringde kyrkklockan borta på Hergeirs mark. Skulle hon då aldrig få sova? Allt oftare väcktes hon av detta dånande påfund bara för att Gautbert och Nithard skulle meddela församlingen något. Än var det morgonringning för frälsarens uppståndelse, än ringde de in för gudstjänst, aftonbön eller begravning. När Ansgar missionerat i Birka hade han nöjt sig med lågmälda predikningar. Denna klocka lät värre än Tors vagn och alla stadens koskällor tillsammans.
Irriterad steg hon upp och gjorde sömnigt i ordning morgonsovlet. Rurik skrek och tystnade först när hon matat honom. Butter och morgontvär slevade hon i sig gröten medan hon försökte tänka. Ringandet i kyrkklockorna förargade henne, men det fanns allvarligare ting. I skänkhuset hade hon hört att flera köpmän låtit omvända sig och det var mycket prat kring detta. Männen talade om att kvinnorna i Birka hade för stor frihet. Sådant hade de inte mött vare sig i Dorestad eller Hedeby, och de sade att det kanske vore bättre om någon annan än hustrun fick hand om nycklarna till gården. Sådan makt gjorde bara kvinnorna sturska och det var inte bra, mässade de. Om kvinnfolk fick mindre att styra över skulle de kanske inte heller bli fullt så trötta och trätgiriga.
Värst var ändå att flera av männen prisade Gautbert för att han låtit flå ryggen på Sif Lenråde. Hur var det möjligt? Det hade tagit två månvarv innan den arma kvinnans sår läkt och hennes rygg var röd och flammig av ärr. Numera skydde allt manfolk Sif Lenrådes bod och ingen kristen köpte längre hennes honung. Själv hade Sif återgått till asatron och förbannade den dag då hon låtit Ansgar vattenösa sig. Estrid kände sådan harm över männens prat att hon inte kunde tygla sig. Tänk att prisa någon som gav sig på en försvarslös kvinna! Till slut hade Estrid blivit så vred att hon stängde skänkhuset och körde männen på porten.
Men talet om att ta ifrån kvinnorna ansvaret för gård och hemman hördes överallt och Estrid förstod att det låg allvar bakom. Köpmännens åsikter skrämde henne. Dessa män var mäktiga och deras tro skulle lätt bli andras. Det var hög tid att göra något.
Senare på dagen förde Estrid saken på tal. Hon och Sigfrid var ensamma i skänkhuset och höll på att ställa i ordning för ett gille. Rurik sov tungt, insvept i sin fäll, trött och utmattad efter att ha ryat hela morgonen. Han snarkade och vaknade inte ens av kvinnornas slammer vid borden.
”Sätt dig, jag vill tala med dig”, sa Estrid och sjönk ned på en bänk. ”Vill du hjälpa mig, Sigfrid?”
”Det gör jag hela tiden”, svarade grannfrun leende och slog sig ned bredvid henne.
”I detta måste vi vara två, ser du”, sa Estrid i förklarande ton.
”Som i så mycket annat, eller hur?” svarade Sigfrid tvetydigt.
Estrid smålog lite och sa sedan:
”Nog vet jag det, men det här gäller kyrkan och missionen.”
”Kunde väl tro det”, mumlade grannfrun. ”Det där tycks ha gått dig åt huvudet.”
”Ja, men Sif Lenrådes straff var en skändlighet jag inte kan tåla.”
”Nej, vem kan det?”
”Men just därför måste vi göra något.”
Estrid böjde sig tätt intill Sigfrid och viskade ivrigt och länge.
”Du är inte klok!” utbrast grannfrun och munnen öppnades på vid gavel. ”Har du då inte tänkt på att numera straffar Hergeir sådana som går emot kyrkan?” Tveksamheten lyste i hennes ögon. ”Illa vore om vi blir sedda. Dessutom måste vi värdshuskvinnor hålla oss väl med alla. Hur kommer det annars att gå med skänkhuset?”
”Ingen kommer att få reda på att det är vi”, svarade Estrid snabbt. ”Vi klär ut oss till karlfolk. I broker och mantel och skinnluva kan ingen känna igen oss. Eriks kläder ligger kvar i kistan. Någon nytta ska vi väl ha av honom.”
Sigfrid lystrade och lade märke till bitterheten i fränkans röst. Estrid hade haft det svårt. Först hade Ansgar förnekat henne, därpå for Erik i härnad. Sorgen över Toste var dock det som tärt allra mest. Så fort pojken kom på tal, tystnade hon och hennes ögon blev ledsna och övergivna. Ofta stack hon sig undan i ensamhet och ibland kunde Sigfrid höra henne gråta. Det skulle bli svårt att neka Estrid hjälp när hon bad om det. Själv var Sigfrid trött på munhuggningen mellan kristna och hedningar, men Sif Lenrådes straff hade upprört henne också och kanske borde hon trots allt vara med Estrid i denna sak. Hon och fränkan hade skänkhuset ihop och deras liv var nära sammanflätade. Då måste de också bistå varandra.
Sigfrid satt tyst en lång stund, sedan vände hon sig mot Estrid och nickade trött.
”Estrid, du får som du vill, jag är med dig”, sa hon stilla, ”men vi måste vara mycket, mycket försiktiga.”
*
Sent på kvällen lämnade Estrid Rurik på Snemungården och gick tillsammans med Sigfrid åt skänkhuset till. Men innan de nådde stadsvallen vek de in på en stig upp mot borgberget. De snek undan i en bergsskreva och såg sig noga omkring.
”Här!” viskade Estrid och räckte Sigfrid en bunt kläder. Tyst tog kamraten emot plaggen och började klä sig. Eriks byxor och mantel var för stora och skinnskorna måste hon stoppa fulla med halm. Håret däremot passade väl under skinnluvan och med ringnålar och spännen fick hon kläderna att passa. Estrid hade sytt in Eriks vadmalsbyxor och tråckeltråden skavde mot skinkorna. Hans tröja var för stor men hon vek upp ärmarna. Fnissande såg de två kvinnorna på varandra. Därpå gick de några steg med vaggande gång och slängde med armarna på mäns vis och ingen kunde ta dem för annat än fiskare eller bönder i trakten. Slutligen stack de kniven i bältet och spände på sig svärden. Inte för att de ville bli sedda, men om …
Runt dem var natten mörk och svart som tjära och ingen måne syntes. Men de kände varje stig, varje glänta och bergsknalle på ön och fann snart vägen till Hergeirs mark. När de nådde kyrkan, kom månen fram bakom några skyar och lyste upp vägen mot klockstapeln. En uggla hördes i natten och blåsten susade svagt i klockans bräddar. De två kvinnorna arbetade snabbt och avlägsnade sig lika tyst som de kommit. Sakta drev vinden molnen över himlavalvet och allt var lika mörkt som tidigare.
*
Sluttningen låg tyst i månskenet och en räv tjöt långt borta. Fälten var plöjda och leran glänste fuktig och grå i natten. Vinden svepte in från vattnet och människorna i staden kurade vid stockeldarna.
På en köpmansgård strax utanför stadsporten rörde sig en böjd mansgestalt tankfullt och eftersinnande. Han hade gått ut på tunet för att lyssna. Långsamt strök han sig över huvudet och det tunna, grå håret lade sig tätt mot huvudsvålen. Hergeir bligade ut i mörkret och de vassa ögonen smalnade. Stunden var kommen. Natten var mörk och kylan höll folk inne. En aning mer vind och ingen skulle höra dem. Då kunde de slå till.
Hergeir såg bort mot kyrkan som han och Ansgar låtit bygga. Visst hade munken från Corbie omvänt många, men han hade varit för försiktig. Den mannen predikade bara. Gautbert och Nithard förstod att det krävdes mer. Biskopen och prästen var inte ens rädda för att besöka hedningarna i deras hem. De talade vänliga ord där det behövdes, skrämde och hotade där sådant tal hade bättre verkan. Denna gång hade kejsaren valt rätt slags folk, kristna män som ville styra med kraft och som på kort tid önskade omvända alla i staden.
Hövitsmannen strök sig åter över huvudet och en aning av ett småleende drog fram över hans ansikte. När de väl omvänt alla, tänkte han, skulle han själv, Birkas hövitsman, ta över makten. Men inte bara över handelsstaden. Birka var honom för litet, han ville härska över hela riket. Kung Björn som höll fast vid sin asatro, ogärna tog till vapen och mest vilade magen över sina frillor var inget för svearna. De behövde en stark och mäktig kung som var kristen.
En vindil drog över fälten och virvlade runt i buskarna nedanför terrassen. Hergeir väntade. Ännu en vindfläkt fick grenarna att sprött slå mot varandra. Det tycktes som om vinden höll i sig. Hövitsmannen rätade på kroppen och gick med målmedvetna steg bort till stallet. Det var hög tid att förvarna bryten och göra hästarna klara.
*
Sigfrid och Estrid kom lyckligen tillbaka till bergsskrevan utan att någon upptäckt dem. De slet av sig kläderna och tog på sig sina egna plagg. Just som Estrid skulle knäppa igen spännbucklorna, hejdade hon sig och blev stående med handen på hängselkjolen. Försiktigt spejade hon ut i natten.
”Titta!” viskade hon och tog Sigfrid hårt i armen. Hon pekade mot gravfältet nedanför berget där en grupp svartklädda ryttare red förbi i riktning mot staden. De hördes knappast, rörde sig nästan ljudlöst i mörkret.
”Jag ser inget”, väste Sigfrid lågt. Fuktiga skyar drog över gravkullarna och en ulv tjöt långt borta.
”Ryttarna”, gentog Estrid otåligt. ”Ser du inte?”
”Det kanske är vättar”, sa Sigfrid osäkert, men tystnade tvärt när hon skymtade fyra ryttare bortom gravhögarna. De anades för ett kort ögonblick och försvann sedan. Åter låg gravkullarna öde. Sigfrid lade armen om Estrid.
”Kom! Vi måste tillbaka till gården innan vi blir upptäckta.” I samma stund hördes ljudet av hästar som närmade sig. Hastigt drog Estrid ned Sigfrid bakom bergshällen. Hon kikade försiktigt.
Bara några famnar bort drev en klunga ryttare sina hästar i hög fart. De kom ridande åt deras håll. Estrid tryckte sig mot marken, tyckte sig ana hur det ångade om djur och ryttare. Hästarna frustade och betsel och remtyg knirrade i natten. Snabbt red ryttarna förbi och en doft av häst och stall slog emot dem. Darrande kom kvinnorna på fötter.
”Puuh, det där var nära!” utbrast Estrid.
”Ja, men vilka var de och vad gjorde de ute i mörkret?” undrade Sigfrid viskande.
”Tja, varför valde vi själva skydd av natten? Något är i görningen, något som ingen ska känna till”, svarade Estrid tankfullt.
”Men vi vet”, sa Sigfrid. ”Usch, jag tycker inte om det här.”
”Nej, inte vet vi mycket inte, men vi kan ta reda på mer. Låt oss servera extra stark mjöd i skänkhuset”, föreslog Estrid.
”Vill du ta livet av oss båda?” fräste Sigfrid irriterat. ”Låt karlarna sköta sitt, så håller vi oss till vårt. Annars kan det gå oss illa.”
”Men förstår du inte”, sa Estrid hetsigt. ”Tänk om kristsärkarna rustar. De kan ha haft möte, de kanske förbereder något. Snemun måste få veta.”
Sigfrid reste sig och såg sig om. Allt var åter tyst.
”Prata med Snemun du. Jag är trött på allt ont tal om de kristna. Jag har bistått dig ikväll, men du får leka ensam nästa gång. Jag håller av dig Estrid, men jag delar inte din misstro mot kyrkan. Den nye guden för nog en del gott med sig. Annars skulle väl inte så många tro på honom? Låt oss bära både hammare och kors så har vi inte ont av något.”
Estrid såg bestört på väninnan. Vad hade hänt med Sigfrid? Hon höll väl inte på och grubblade över den nya läran? Inte kunde de hålla tyst med vad de sett.
”Hör här”, sa Estrid efter en stund. ”Du är en klok kvinna och du har rätt i att vi inte borde slåss mot dem som tycker annorlunda än vi. Men jag är rädd för vad som kan hända. Jag ska inte be dig mer i saker som dessa, men låt mig få tala med Snemun.”
Sigfrid nickade.
”Berätta du, men håll mig utanför.”
Estrid log och gav henne en stor kram. Sigfrids vänskap betydde mycket för henne. Det de hade gemensamt ville hon inte äventyra.
På morgonen upptäckte de köpmän som fortfarande höll fast vid asatron att någon varit hos dem på gården. På blotplatsen stod trädstoderna av Oden, Tor och Frej fortfarande upprätta, men på två av gudastoderna var ett Kristi kors målat. Frej hade dock ingen vidrört med färg och pensel. Istället hade någon huggit av hans stående manslem.
Mycket harm och ilska spred sig ute på gårdarna, men ingen skyldig gick att spåra. Oroade nabor bligade snett och misstänksamt på varandra. Vem var skyldig till dessa nidingsdåd? Vad skulle hända härnäst?
*
Församlingen stod samlad på kyrkbacken och spanade efter kyrkfolket. Denna dag hade ännu ingen ringt in till gudstjänst och alla väntade på klockaren. Morgongudstjänsten timade och det var hög tid för kyrkans män att infinna sig. De församlade trampade otåligt, det var kyligt och det låg frost på kyrkbacken. En kall vind svepte om brokerna och kylan sökte sig upp innanför kjolar och mantlar. En man med spetsig näsa slog åkarbrasor och muttrade misslynt för sig själv, en äldre kvinna svepte huttrande klädet närmare kroppen. I sluttningen framför träkyrkan väntade ett hundratal kristna och fler var på väg.
Estrid och Sigfrid stod en bit därifrån och betraktade dem när de kom gående uppför backen. Denna gång var det inte bara stadens folk som var på väg till gudstjänst, utan även besökare från öar runtomkring. Anblicken av nykomlingarna oroade Estrid. Den nya tron tycktes ha fått större spridning än hon anat.
Det dröjde en god stund innan Gautbert blev synlig. Han skyndade hastigt uppför sluttningen, tätt följd av Nithard och klockaren. Männen var försenade och de hastade andfådda fram till klockstapeln. Gautbert väntade tills pusten lagt sig och tog sedan ordet.
”Mina vänner! Låt oss vänta med att gå in i kyrkan. Klockaren ska ringa in till gudstjänst först.”
Den korte, satte mannen gick fram till kyrkklockan och Gautbert och Nithard sänkte sina huvuden i vördnad. Med allvarlig min sträckte sig den kortvuxne mannen efter repet. Med så många församlade ville han få klockan att ljuda i hela staden, ut över Björköfjärden och ända bort till Hovgården. En kraftfull och vacker ringning skulle det bli, till Guds ära och de kristnas fröjd. Han såg leende ut över de församlade, bugade för biskopen och prästen och drog i repet. Vinden tonade en aning i klockmetallen, annars var det tyst. Förvånad såg han upp. Det hördes ingenting. Absolut ingenting.
Församlingen stirrade och huttrade i kylan men sa inget. Beslutsamt tog klockaren ett nytt tag om repet och drog till igen. Mycket kraftfullt denna gång. Karlarna mörknade i blicken och kvinnorna drog ljudligt efter andan. Uppbragta stirrade de på klockan. Den var tyst, så tyst som den stumme som intet kan säga. Klockaren blev het i hyn och röda fläckar syntes på halsen. Var det något med klockstapeln eller hängde repet snett? Han glanade upp mot klockstocken för att se efter, men nej, repet han höll i handen var det inget fel på och även kläppen tycktes hel. Han harklade sig och ryckte till ordentligt.
Nu hördes fåglarnas sång i skogen och frasandet av kvinnornas kjolar. Till och med hans egna andetag tycktes höga och ljudliga, men kyrkklockan förblev tyst.
Det började sorla runtomkring. Köpmännen vid trappan muttrade otåligt, en kvinna gjorde korstecken och en annan försökte kväva en begynnande munterhet. Gautbert kände hur tålamodet tröt. Med stora kliv gick han fram till klockaren.
”Odugling! Dig brukar man minsann aldrig få tyst på, men klockan som ska låta lyckas du inte få ett ljud ur!” Irriterad slet han åt sig repet och sa med eftertryck:
”Låtom oss ringa in till gudstjänst!” Så svängde han ut med armen och ryckte till i repet.
Hela klockstapeln skakade och klockan … Ja, det susade i buskarna, några hundar gläfste och långt borta hördes ett barn skrika. Men på kyrkbacken var det alldeles stilla. Gautbert blev högröd i ansiktet. Ursinnig böjde han på huvudet och följde repet upp mot klockstapelns tak.
Klockstocken var i gott skick, kläppen blänkte fin och grann och repet var inte trasigt det heller. Men, så såg han, repet tycktes vara ihopbundet med något. Ögonen vidgades och han gapade som för att få luft. Någon hade dristat sig till att binda fast kläppen! Han svor högt och tankarna ville inte löpa. Så ryckte han till allt vad han orkade för att få loss kläppen. Det räckte för att upphängningen skulle ge efter. Med ett stort dån föll klockan till marken.
”Åååh”, flämtade de församlade och rusade fram. Därpå blev det ett upprört sorl och tjatter.
Hur det kom sig visste ingen, men kläppen hade najats fast vid en oxsvans. Gautbert kippade efter andan och ådrorna på halsen svällde. Utan ett ord vände han sig om och såg i riktning mot kyrkan. Därpå tecknade han åt församlingen att följa honom.
Nithard, som stått några alnar bort och åsett det hela, skakade på en gång bekymrat och roat på huvudet. Han hade försökt varna Gautbert för att framtvinga den nya tron bland hedningarna, men farbrodern hade inte lyssnat. Nu hade han istället blivit till allas åtlöje och sånär fått en kyrkklocka i huvudet. Om inte Gautbert bemödade sig om att lyssna kunde hans självsvåldighet bli farlig för dem båda.
Efter gudstjänsten utsåg Gautbert en ny klockare och hoppades därmed att alla snart skulle glömma vad som tilldragit sig. Men de som fått sina trägudar förstörda glömde intet. Istället diktade de kväden om det som hänt och detta med stor glädje. Sedan den dagen sades det också ofta om oxarna när de lyfte på svansen:
”Se, nu ska djuret ringa in till gudstjänst.”
Men bland dem som stått på kyrkbacken fanns sådana som inte heller lät något falla ur minnet. De tyckte att hädandet av Vite Krist gått alldeles för långt. Till en början var förändringen knappast märkbar, men sedan växte vissheten. Ingenting var längre som det varit i Birka. Det hade uppstått en djup misstro mellan hedningar och kristna.
*
Det blåste en hård vind över berget och regnbyarna piskade mot stenväggarna. Vid den karga kusten stod ett ensamt kloster hukande i blåsten. Munk Alvard var svårt förkyld men satt ändå kvar i kyrkan efter gudstjänsten. Tålmodigt präntade han ned dagens händelser i kyrkboken. Under gudstjänsten hade han fått oroande bud. En härflotta hade siktats utanför kusten och det var inte Harald Sigurdsons eller de kristnas. Inga kors hade synts på nykomlingarnas segel och en bonde hade sett hur skeppsfolket offrat både öl och fårbog i havet. Det kunde inte vara annat än hedningar. Då var det hög tid att få undan kyrksilvret.
Munken såg bort mot silverkandelabrarna vid altaret. Stora och vackra hade de stått där i evinnerliga tider utan hot från illasinnade. Men sedan den stora vallfärdsplatsen för kristenheten, Lindisfarne, skändats för en mansålder sedan hade landet levt i ofrid. Då, anno 793, hade stormvinden dragit över ön, himlen lysts upp av kraftiga blixtar och flygande drakar setts i skyn. Kort efteråt blev det stor hungersnöd och nordmännen kom in över landet.
De vilda männen från havet betedde sig som vargar. De dräpte lastdjur, får och oxar lika väl som präster, munkar och nunnor. Och när de kom till kyrkan i Lindisfarne tillgrep de den heliga kyrkans skatter och lade allt öde. Detta hade Alvard fått berättat för sig redan som barn och han undrade nu om turen kommit till hans eget kloster. Hastigt steg han upp, tog de två silverkandelabrarna under armen och gick ut. Allt av värde måste han se till att gömma i tornet. Kanske var det bäst att även prästerna och nunnorna tog sin tillflykt dit.
Han steg ut på kyrkbacken, slog upp munkkåpan mot regnet och bligade upp mot den höga stenbyggnaden. Den var hans eget påfund. Hans förfäder hade en gång låtit bygga ett högt stentorn till skydd mot fiender. Nu hade han låtit bygga ett som var ännu högre. Det var flera manslängder högt och hade porten långt ovan marken. Dit kunde man endast ta sig med stegar och det skulle bli tungt att bära gods och silver så högt upp. Mat och dryck skulle också bli mödosamt att få med sig, men kanske var det bäst att vänta sig det värsta. Inte ville han röna samma öde som kristfolket i Lindisfarne. Det var bäst att påbörja arbetet genast. Vikingarna var att vänta när som helst.
*
Hakon Jarl och Thorgrim Svedde närmade sig försiktigt den höjd där klostret skulle ligga. De hade hört att kyrkbyggnaderna i detta land var som kassakistor. Här stuvade härskarna sina tionden, och här förvarade de sitt utsäde och folkets skatter medan boskapen betade på ängarna utanför. Ett kloster var inte bara Herrens boning. Det var en enda stor köpbod där godset bara var att hämta. Att tingen förhöll sig så berodde på att de kristna hade höga tankar om sin gud. Vite Krist hörde inte bara böner, han vaktade kloster också.
Hakon Jarl och Thorgrim hade mycket roligt åt detta och tänkte på alla kyrkobyggnader som nordmännen plundrat. Nej, en sådan ouppmärksam gud ville de inte ens ha till att se efter sina lägereldar.
De närmade sig tysta klosterbyggnaden, Thorgrim i en fylking med trettio man, Hakon Jarl i en annan. Trots den kilformade slagordningen väntade de sig inte att stöta på motstånd. De hade hört att munkarna brukade fly och så var det bara att länsa förråden. Hungriga som de var, såg de fram emot lamm och fårstek till kvällsvarden. Vin och öl skulle de nog också kunna tillskansa sig.
När de kom över kullen förväntade de sig att se ett kloster med tjocka stenväggar. Istället fick de syn på något märkligt. Framför dem reste sig ett högt torn. Det var minst elva famnar högt, byggt i sten och smalnade av mot toppen. Mest förbryllande av allt var att tornet bara hade små hål till fönstergluggar och en enda liten port, flera manshöjder ovan marken. Vid taket syntes en tunn strimma rök. Männen stannade i häpnad.
”Har du sett?” Hakon Jarl vände sig mot Thorgrim. ”Tänk om de tagit skatterna med sig.”
”Så illa kan det väl ändå inte vara”, muttrade Thorgrim och tecknade åt sina män att göra halt. ”Hur ska vi nu kunna övermanna fåglarna däruppe? Från det där tornet kan till och med en surögd gammal kärring bita väl ifrån sig.”
”Nåja, det finns kanske mat i klostret”, sa jarlen besviket, förvissad om att munkarna tagit med sig skatterna upp i tornet.
”Det finns bara ett vi kan göra. Vi låtsas ge oss av och sedan kommer vi över dem när de lämnar tornet”, sa jarlen.
”Men maten då?” undrade Thorgrim ynkligt.
”Inte kan de ha tagit med sig all mat upp i tornet. Något finns väl kvar i klostret. Vi beger oss dit, annars blir de misstänksamma däruppe”, svarade Hakon Jarl.
När männen nådde klosterbyggnaden sjönk humöret ytterligare.
Boskapen hade släppts lös, sädestunnorna var tomma och inte mycket fisk eller kött fanns kvar i tunnorna. Thorgrim Sveddes mage kurrade.
”Det där var ont gjort”, mumlade Thorgrim som alltid blev sur när han inte fick mat.
”Vi får väl äta det som finns kvar”, sa jarlen håglöst och sparkade till en gammal kagge med rutten grönkål. ”Brukar inte kyrkans folk dela med sig till de hungriga och fattiga?” tillade han surt.
”Jo, men kanske inte till fienden som tänker döda dem och röva allt de har”, svarade Thorgrim beskt.
Männen drog sig tillbaka och lade sig frusna och hungriga i gömsel bakom klipporna. Det började regna och medan regnet föll funderade alla intensivt på hur de skulle kunna lura ned munkarna från tornet. Skulle de trots allt försöka gå till anfall?