Munkarna höll sig kvar uppe i tornet. När två dagar och två nätter förflutit och jarlens män ännu inte fått bruka sina svärd, tröt vikingarnas tålamod. De var övertygade om att det fanns mat och dyrbarheter däruppe och då var det föga muntert att tvingas dricka regnvatten och jaga kaniner till skaffning. Dessutom skulle skatterna knappast komma ned av sig själva. Då jarlen insåg att det inte gick att stävja männens otålighet längre, beslöt han att storma tornet tillsammans med Thorgrim och en styrka på sextio man. Men först ville han göra ett försök att locka ut kristsärkarna.
Efter mörkrets inbrott smög några av jarlens män ljudlöst fram mot tornet. Utan buller lyckades de lägga upp stora högar med bränne mot tornväggarna och när de kommit en bit därifrån sköt de iväg sina brandpilar. Det översta lagret halm hade hunnit bli duktigt blött, men riset därunder var torrt som fnöske. Mer än två brandpilar behövdes inte för att sätta fyr på risstackarna. Snart steg en tät tjock rök mot tornväggarna.
Det kom hymner och sång uppifrån tornet, men skönsången stördes snart av svåra hostningar. Fönsterluckorna reglades och därpå hördes mummel och skrap och så blev det tyst.
”Gud bevare mig för kristsärkar”, sa jarlen misslynt och bligade upp mot tornbyggnaden. Några manhaftiga fiender som lockade fram stridslust var de inte, munkarna. En hjältemodig kamp man mot man förde de sällan och om de inte bad böner så stängde de in sig eller tog till fötter. Nej, då föredrog han ett präktigt sjöslag, då visste han hur han skulle bete sig.
Röken bolmade kring tornet och det var tyst, lett och långtråkigt. Då brast Hakon Jarls tålamod.
”I ställning!” ropade han åt sina bågskyttar. De hade tillverkat starka pilar som var flera tumnaglar tjockare än vanligt. Dessutom hade de förstärkt pilbågar och strängar och slipat pilspetsarna så till den grad att de kunde skära grässtrån i vatten. Männen spände bågarna och väntade på tecken.
Jarlen överlade en stund med sig själv, så blåste han en kort signal i stridsluren. Männen siktade noga och sköt iväg pilarna med stor fart. En del flög i sten och studsade likt nackbrutna fåglar till marken, andra kilade sig ordentligt fast mellan stenarna. När tillräckligt många pilar stack ut från tornet, tog jarlen åter luren från bältet och blåste. Då sprang klättrarna, de lättaste och vigaste bland männen, fram och svingade sig med pilarnas hjälp uppför tornväggarna. Med fotstegs mellanrum hamrade de fast stadiga järnkilar i murverket åt dem som kom efter. Nästa lag fäste repstegar i järnen. Sedan rusade de övriga fram.
Medan Thorgrims män sköt pilar mot kristfolket i fönstergluggarna, klättrade jarlens mannar uppför tornet. De drömde om lammstek och fårbog med öl därtill och såg redan sina skepp fulla med silver. Bara några stegpinnar till och så …
Plötsligt förmörkades himlen, en blixt jagade över himlavalvet och i nästa ögonblick följdes den väldiga ljusflamman av ett mäktigt åskdunder. Den tordönsmörka himlen öppnades för ett häftigt regn följt av stora hagel. Innan jarlens män hunnit slå in porten och fönstergluggarna däruppe dränktes de av skyfallet. Det var en regnstorm vars like ingen skådat. Sådant regn hade inte fallit över anglernas land på flera mansåldrar. Men nu brakade det lös. Klättrarna halkade uppe på repstegarna och Thorgrims mannar fick stora brydsamheter. I regnet mjuknade pilbågarnas strängar och pilarna missade sitt mål. Munkarna och nunnorna som knäböjt och åkallat sin gud i himlen fick nytt mod.
Pilarna som tidigare svärmat kring dem som getingar tycktes inte längre träffa tornet. Anförda av munk Alvard bad de upprymda ännu en bön och vågade sig sedan på att öppna två fönstergluggar. Förväntansfullt kikade de ut och märkte hur vikingarnas pilar for som irrbloss åt alla håll.
”Gud har räddat oss!” utropade Alvard hänförd. ”Låt oss för alltid skrämma barbarerna på flykten!”
Djärvt slog kristfolket upp port och fönster, samtidigt som Alvard rusade nedför torntrappan. Nere på första avsatsen kröp han in i en mörk gång och öppnade fyra hemliga luckor i muren. Alldeles för sent upptäckte jarlens män vad som höll på att hända.
Plötsligt syntes kaggar, ämbar och tunnor i muröppningarna och ivriga händer började lyfta och tömma. Ämbar efter ämbar av träck slängdes ned på de anfallande, följt av mjöl, gryn, spik och lut. Vid varje träff hördes en liten tacksamhetsbön och så tömdes åter nya tunnor.
”Gud är med oss”, ropade Alvard förtjust och blev alltmer försigkommen.
De av Hakons män som trots kristfolkets försvar vågade sig ända upp fick både gudsord och hårda slag med träklubbor och krucifix i huvudet. Och även om det rappaste manfolket tog tag i krucifixen och ryckte till så både munk och kors for ut ur tornet växte missmodet. Nordmännen tyckte att detta var en ovärdig strid med mycken smädelse, och som stolta vikingar kände de sin ära hotad. När de ettriga försvararna dessutom började slänga fotnaglar och brinnande tjära mattades stridslusten. Jarlen hade beslutat sig för att anfalla klostret eftersom han behövde mat och dryck till sina mannar – även om han också hade hoppats på att komma över en del silver – men inte hade han tänkt sig en långvarig strid med kristfolket. Sina män ville han spara till viktigare uppdrag: Han måste befria sitt skeppsfolk och återta sina fartyg med bytet från borgen. Det var Harald Sigurdson som var hans fiende, inte dessa munkar i tornet.
Med mjöl och träck på axlarna och ett trasigt krucifix över svärdsskidan gav jarlen misslynt signal om reträtt. Ilskna, smutsiga och dyblöta tog sig männen ned från stegarna, medan munkarna och nunnorna hurrade och kastade Guds förmaningar och spik efter dem.
Men innan männen klivit ned på marken nåddes de av ett nytt oroväckande ljud. Förbryllade vände de sig om. Nedanför de kalla, grå skyarna förmörkades plötsligt himlen av en skur av pilar. Harald Sigurdson hade kommit över dem bakifrån.
*
Det hade snöat under natten och Estrid tog sig med möda fram till skänkhuset. Hon blev stående framför porten. Vinden hade svept upp drivor av snö mot dörren och hon insåg att den inte skulle gå att få upp förrän hon skottat. Det blåste fortfarande och vinden rev i kinderna. Hon virade yllesjalen tätt om huvudet och gick efter en spade i gårdshuset. Snön låg djup och hon måste pulsa, men hon hittade skoveln och gick sedan tillbaka i sina egna fotspår. Med stora svepande tag fick hon undan snödrivorna och skottade sedan fram en stig ut mot gatan. Just som hon nådde grinden hörde hon ett utrop och ett litet barn kom farande nedför backen på en kälke. Barnet var inte gammalt, ungefär i Tostes ålder, och med ens erfor hon en våldsam saknad. Längtan efter pojken kom åter över henne och hon tog stöd mot grinden. Aldrig någonsin att hon skulle kunna glömma honom; hans mörka varma ögon, skrattet, allvaret och tillgivenheten. Axlarna sjönk ihop och hon suckade.
Utanför grinden hörde hon barnen leka. Den första snön. Hon log lite vemodigt och mindes hur det varit när hon själv åkt nedför backen med Toste. Skrattande hade de farit nedför slänten i full fart. Men nu? Nu var snön bara något besvärligt som måste bort så gästerna kom fram till skänkhuset. Nog var det skada att hon inte kunde glädjas åt vintern som förr. Kanske skulle hon be Snemun om ett par skidor. Då kunde hon ta sig över till öarna runtomkring, bara isarna blev hållbara nog. Rurik kunde komma med henne eller kanske var det bättre att han stannade med Sigfrid. Fast det hade blivit svårare för grannfrun att se efter den lille nu när hennes hälsa sviktade.
Ingen förstod vad som felades henne. Värken hade kommit smygande under hösten och numera hade hon ständigt ont i nacke och leder. När hon fick svårt att gå blev hon tystlåten och grubblande och talade ofta om den nye guden. Det var som om hon var rädd för vad som hände med hennes kropp och därför sökte lindring i något utanför sig själv. Sigfrids ohälsa hade medfört att Estrid tagit över allt det tunga arbetet i skänkhuset. Hon öppnade, ställde i ordning, städade och stängde för kvällen. Fränkan hade gjort så mycket för henne att det kändes skönt att återgälda, men samtidigt oroade hon sig för väninnan. Smärtorna hade förändrat henne. Från att ha varit öppen, glad och lättsam hade Sigfrid blivit tyst och tvärrygg och slöt sig allt oftare inom sig själv. Estrid hade försökt hjälpa henne på alla sätt, men av deras vänskapliga småprat återstod inte mycket. Estrid saknade det.
Stunderna hos Orfrim i stapelhuset höll hon för sig själv. Av någon anledning hade hon aldrig berättat om sina besök hos honom. Kanske var hon rädd för att Snemun skulle få veta det. Han var Eriks bäste vän, och hon var osäker på hur han skulle ta det. Och om Erik en dag återvände ville hon vara den som talade om vad som hänt. Nu var det ändå för sent att anförtro Sigfrid sin hemlighet. Fränkan, som förr i tiden skulle ha glatt sig åt att Estrid funnit kärlek igen, skulle numera tycka illa vara och komma med förmaningar.
Akta dig för den där lycksökaren, hade Sigfrid mumlat en gång när Orfrim visat sig i skänkhuset, och det fick räcka. Den lycka Estrid upplevde nu ville hon inte ha svärtad. Hon måste få hoppas och känna starkt för någon, då orkade hon också med allt annat.
Orfrim? Ja, hon längtade efter honom, men ville inte söka upp honom för ofta. Hade hon inte gått dit efter gillet, fastän hon sagt sig att hon inte skulle? Och så hade det fortsatt. Hon kunde inte låta bli. Han hade redan fått för mycket makt över henne och hon blev rädd när hon märkte hur mycket hon höll av honom. Kom han henne än närmare skulle hon kanske inte kunna leva utan honom. Och tänk om Erik trots allt kom tillbaka?
Ännu en stund betraktade Estrid barnen som skränande åkte nedför backen. Hon tänkte på Rurik som inte hade en far och på Erik som inte ens sett honom. Så annorlunda livet blivit mot vad hon tänkt sig. Hon log lite snett och böjde sig åter ned över skoveln. Så kastade hon upp den sista snön i vallar och ställde pustande träspaden ifrån sig. Det var dags att gå in i skänkhuset, få liv i härden och ställa i ordning borden därinne.
I lidret travade hon vedkorgen full och skulle just gå in i huset då hon anade någon bakom sig. Hon vände sig hastigt om.
”Estrid!” Orfrim stod där framför henne och hans stora kaftan fladdrade. ”Jag har saknat dig. Kom, så hjälper jag dig in med veden”, sa han och ställde ifrån sig ränseln. Deras blickar möttes och han märkte glädjen och värmen i hennes ögon.
Hon fick upp dörren till skänkhuset och stampade av sig snön där innanför. Fuktig och kall luft slog emot henne och det luktade sött av öl och mjöd. Orfrim gick förbi henne in i skänkstugan och ställde ifrån sig vedkorgen. Sedan grep han tag i henne och drog henne intill sig.
”Jag har längtat efter dig”, mumlade han och kysste henne och hon undrade hur hon kunnat vara utan honom så länge. De hade inte setts på ett halvt månvarv.
”Orfrim, vänta”, pressade hon fram och gled ur hans famntag. ”Elden … jag måste …”
Hon knäböjde och blåste liv i glöden. Leende räckte han henne vedträna. Vant staplade hon dem och när hon sträckte sig fram föll klädet aningen åt sidan och blottade hennes skuldror. Orfrim iakttog den mjälla huden och axlarnas mjuka rundning. Våra hemliga möten, tänkte han. Jag kan inte vara utan dem. Några dagar utan henne gör mig olycklig. Varför har jag inte sökt upp henne tidigare?
”Sköter du Sigfrids sysslor idag också?” frågade han nyfiket.
”Ja, hon har så ont, hon kan knappt gå”, sa Estrid och lade några näverbitar mellan vedträna. ”Hon kommer aldrig förrän jag fått varmt i stugan.”
”Hinner vi?” frågade han gäckande och med ens kände hon det våldsamma begäret. Han kom tätt intill henne. Händerna sökte och sjalen gled ned från hennes axlar.
”Käraste”, mumlade han och hon kände honom mot sig och reste sig darrande. Han fick av hängselkjolen och lågorna från härden värmde hennes nakna axlar.
”Orfrim, tänk om någon kommer”, sa hon matt, men hans händer var överallt och han kysste hennes armar och hals. ”Orfrim”, suckade hon, ”inte nu, inte här.” Men när han lyfte upp henne på bordet gjorde hon ingenting för att hejda honom. Så glimtade det till i hennes ögon. ”Jo, föresten, just nu och just här”, mumlade hon.
Deras möte blev som en häftig stormvind på havet. Lidelsefullt gav de sig hän åt varandras kroppar, uppslukade av en besatthet som nästan skrämde. Förenade var de likt en stormby som kuvade allt annat och de steg och sjönk tillsammans. Våldsamt kom de varandra till mötes och intet var annat än detta. Efteråt låg de stilla, utmattade och fjärran. En kort stund var de tysta, sedan lyfte Estrid på huvudet och såg bort mot dörren.
”Vi är galna, tänk om någon kommit in”, sa hon fortfarande andfådd, med Orfrims huvud mot sitt bröst.
”Ja, då hade de nog återvänt fler gånger”, svarade han med ett skratt.
”Ska vi, igen …”, skämtade Estrid och de såg leende på varandra. Hastigt fick de ordning på sina kläder, men Orfrim släppte henne inte utan ställde sig framför henne på golvet.
”Jag kan inte vara utan dig, din odåga”, sa han och betraktade henne eftertänksamt. ”Var har du varit? Jag har väntat så på dig.”
Estrid vände bort blicken, såg sedan upp på honom igen.
”Jag har haft mycket att styra med. Du kunde ha kommit själv.”
”Ja, men jag ville se om du höll av mig så mycket att du fortfor att söka upp mig. Varför bad du mig inte komma?”
”Hit, menar du?” sa hon och log. Sedan blev hon allvarlig igen. Han hade rätt. Hon hade inte uppmuntrat honom. Hon hade velat se om han skulle leta upp henne när hon inte själv kom till honom. Men varför måste hon göra det svårt? Inte behövde hon vara så rädd för det okända och oförutsägbara. Varför tänka så mycket, varför inte bara leva och njuta av det som fanns? Olyckor hade hon haft nog av ändå.
”Det är sant. Jag har inte bett dig komma, men jag hade blivit glad om du sökt upp mig.” Hon smekte honom över huvudet, stilla och eftertänksamt. ”Det är svårt att träffa dig hemma med Sigfrid och allt gårdsfolket. På Snemungården anser de fortfarande att jag är samman med Erik.”
Orfrim såg på henne och nickade. Han kände till Erik, hennes hemmaman som dragit i härnad. Men nog hade han varit borta länge nog för att hon skulle kunna ta sig en annan, tyckte han. Hon var ju inte ens gift.
”Jag väntade varje dag att du skulle komma hit till skänkhuset”, fortsatte Estrid. ”Fast det är inte heller så lätt. När du visar dig här vill jag ha dig genast.”
Orfrim skrattade, reste sig och tog hennes huvud mellan sina händer.
”Och när jag ser dig, vad tror du jag vill då?” sa han ömt. ”Fast här i skänkhuset märker jag bara hur alla karlar stirrar på dig och då blir jag vred. Nej, kom till mig istället. Är det inte lättast så?”
”Lätt? Att vara kär i någon är aldrig lätt. Det känns här”, sa hon med en suck och lade sin hand under bröstet.
Orfrim log mot henne och strök med sin hand över hennes. Så skrattade de och stod länge och höll om varandra innan Orfrim försiktigt gjorde sig fri.
”Det är något jag vill fråga dig om”, sa han sedan och såg allvarligt på henne.
”Och jag har så många saker att fråga dig om”, avbröt Estrid ivrigt. ”Kan du inte berätta mer om dig själv och, ja, din far och mor och dina syskon. Dina bröder, till exempel, liknar de dig?”
Orfrim betraktade henne leende och skakade på huvudet.
”Talar jag om att jag har en jämnårig broder som liknar mig vill du förstås ha honom, så inte vågar jag säga något. Och min mor och far … Ja, inte är det så mycket att berätta om. Vi är en enkel köpmansfamilj i Aldeigjuborg och jag, ja, vill du verkligen veta mer om mig? Jag är så rädd att tråka ut dig. Du har ju sagt att du blir led av män som bara talar om sig själva. Dessutom är det så mycket mer förnöjsamt att höra om dig.”
”Tycker du, ja, men …”
Han tog ett steg framåt, såg gäckande in i hennes ögon och tystade henne med en kyss.
”Nej”, fortsatte han med hennes ansikte tätt intill sig. ”Denna gång var det inte oss jag tänkte på när jag ville fråga dig om något. Mina tankar rörde dig. Vill du hjälpa mig på marknaden?”
”På vintermarknaden?” Estrid såg med ens aningen osäker ut. Orfrims intima, ömma tonfall hade fått en annan klang. Vad ville han med vintermarknaden? Ibland hade hon och Sigfrid sålt varor där, och tidigare, innan Erik drog i härnad, hade hon hjälpt honom i hans handel. Ville hon verkligen delta i marknaden ihop med Orfrim? Han märkte hennes tveksamhet.
”Jag har egen köpbod och sköter saluhandeln själv. I detta behöver du inte hjälpa mig, men … vänta.”
Han sprang ut i kylan efter sin ränsel och återvände andfådd. Ivrigt lade han upp ett bylte på bordet, fumlade en stund med knutarna men fick sedan fram ett rött sidentyg.
Skrattande svepte han klädet runt Estrid.
”Kan du inte bära detta åt mig under marknadsdagarna? Jag har ett sidentyg till Sigfrid också. Kanske kan ni sy var sin kjol av det? Ni ska förstås ha yllesärken under så ni inte fryser”, lade han till när han såg hennes förskräckta min.
Estrid kände det svala, släta tyget mellan fingrarna. Vad skulle männen i skänkhuset säga, och Sigfrid?
”Jag kanske inte borde, men … äsch, sådana som du skulle inte få driva handel. Man får lust att göra precis som du vill.”
”Det bådar gott, och jag lovar att du ska få del av vinsten”, sa han ivrigt.
”Nej, detta gör jag för att jag tycker om dig. Affärer driver jag med andra”, sa Estrid strävt.
”Förlåt, jag menade inte så.” Orfrims röst var mjuk och ångerfull. ”Jag tänkte att du kanske skulle bli glad.”
Han höll om henne hårt. Så stod han länge med henne tätt intill sig och smekte henne stilla. Men hans tankar var annorstädes och blicken fjärran.
*
Hakon Jarl stirrade spänt ut mot vattnet. Det hade redan hunnit bli mörkt och tidvattnet var långt ute. Men de hade inte tid att vänta, de måste iväg genast. Om de satte skeppen på stockar skulle det gå att hissa seglen längre ut. Då kunde de kanske hinna undan.
Jarlen svor för sig själv. Harald Sigurdson hade anfallit dem i ryggen. Hur hade de kunnat gå i en sådan fälla? Både han själv och Thorgrim Svedde visste att den uslingen haft sitt folk utmed kusten, och Harald Sigurdson var, om någon, mannen som kom över folk i lönndom. Och denna gång hade han anfallit dem med hundra man. Jarlen sökte värja sig för minnesbilderna.
Många av hans män hade fått ett spjut i ryggen redan uppe vid tornet och av dem som lyckades ta sig ned från repstegarna hann flera inte ens få upp sköldarna innan Haralds män högg ned dem. Jarlen knöt nävarna i bitterhet och ilska. Det var då som han och Thorgrim varit tvungna att fatta ett beslut.
”Vi måste fly”, hade Thorgrim flåsat samtidigt som han försökte hålla fienden ifrån sig.
”Vi delar upp oss i två fylkingar och ränner iväg åt var sitt håll”, hade jarlen svarat. Runtomkring honom stred männen, och på marken låg döda och sårade överallt. ”På så sätt splittar vi Haralds styrkor”, fortsatte han. ”Sedan möts vi nere i viken.”
”Där Haralds flotta ligger?” undrade Thorgrim tvehågset.
”Ja. Harald måste ha anfallit med nästan alla sina män, då kan det inte finnas många vakter vid skeppen”, svarade jarlen. ”Så vi låtsas fly undan åt var sitt håll, men övermannar vakterna vid skeppen. Är vi kvicka nog kan vi hinna befria vårt folk, återta våra skepp och sätta segel.”
Thorgrim log åt jarlens illfundighet. Att man anföll på en annan plats när man själv var hotad var inget som fienden väntade. Visserligen var detta en stor risk att ta men det skulle kanske lyckas.
”Bra. Måtte Oden vara med oss. Jag tar min fylking till stranden. Där sätter vi segel och kommer in i viken med hela flottan. Mina skepp kan Harald aldrig besegra”, sa Thorgrim segervisst.
Hakon Jarl och Thorgrim Svedde befäste överenskommelsen med ett handslag och signalerade åt sina män. Det fanns ingen tid att förlora.
På en höjd inte långt från tornet lade Harald Sigurdson plötsligt märke till att jarlens krigare drog sig bakåt. Men de var inte samlade, utan flydde i två skilda grupper. Den högreste nordmannen iakttog vad som höll på att hända och de isblå ögonen smalnade. Sedan tre vintrar tillbaka hade han ägnat sitt liv åt överfall och bakhåll. Nu anade han en försåtlig list från jarlens sida. Harald stod tyst och övervägde vad han skulle göra. Så for ett belåtet grin över hans ansikte. Först skulle han låtsas förfölja båda grupperna, men sedan … Raskt höjde han svärdet så alla kunde se.
”Förfölj dem!” ropade han och började springa.
Bakom sig såg jarlen att Harald och hans kämpar tog in på dem, och när förföljarna var alldeles nära stannade han upp och gick till motvärn. I denna strid hade han och hans grupp stor framgång och leden bakom dem glesnade. Segerrusig sprang han vidare med sina män mot viken. Där lyckades han överraska vakterna, och efter en kort strid utan alltför stor blodspillan mötte motståndarna sin bane. Äntligen var stunden kommen då han kunde befria sina mannar och återta de skepp som så länge varit i Haralds händer.
De tillfångatagna var bleka och svaga, men i övrigt fattades dem föga. De hälsade jarlen med stor glädje och bad genast om vapen. Tillsammans med jarlen kämpade de sedan ned de sista förföljarna.
När äntligen allt var över gick Hakon Jarl fram och granskade sina skepp. Fyra av dem hade klarat striderna och såg ut att vara i gott skick. Han stannade länge framför vart och ett av dem och synade skrov, rigg och segel. Allt var väl underhållet och han log belåtet. Än lyckligare blev han då han märkte att lasten fanns kvar i de största skeppen. I en av dem fann han bytet från borgen och nästan allt silver. Då sprack hans ansikte upp i ett stort leende och han ropade rätt ut av glädje. Glad och lycklig meddelade han sina män att skeppen skulle göras klara. Så snart Thorgrim anlände skulle de sticka ut till havs med bytet. Under tiden lade de sig i gömsel och väntade. Mot eftermiddagen kom brisen in från havet, men Thorgrim saknades fortfarande. När han inte återvänt vid kvällningen, blev jarlen orolig och gav sig ut med några mannar för att leta. I skymningen fann han dem.
Thorgrim och hans män hade försvarat sig manligen. Inte en enda av dem hade flytt, utan de hade satt sig till motvärn och bjudit motstånd in i döden. Thorgrim låg nere vid stranden. Jarlen fann honom med ett spjut i ryggen. Hans huvud var krossat och han hade stora sticksår i armar och ben. In i det sista tycktes han ha försökt stoppa fienden från att nå hans skepp. Men Harald Sigurdson hade segrat och kommit över Thorgrims flotta.
Jarlen sjönk ned på knä och stönade högt. De hade gått i en fälla. Harald, den uslingen, hade låtit honom själv löpa, och sedan vänt huvuddelen av sin styrka mot Thorgrim. Med ens blev jarlen varse faran. Kanske låg Harald gömd i närheten, beredd att anfalla vilket ögonblick som helst. Hakon Jarl reste sig hastigt och såg sig om. Det var nästan alldeles mörkt nu. Vinden drev mot stranden och sandgruset rasslade i vattenbrynet. Borta vid klipporna lyfte några fåglar mot natthimlen. Allt tycktes lugnt. Det var ännu ebb. Harald tänkte kanske invänta högvatten. Då kunde … Nej, det gavs inte tid att begrava de döda. Jarlen måste rädda sig själv och sitt skeppsfolk medan tid var.
Hakon Jarl tecknade åt männen att följa honom och de sprang nedhukade tillbaka mot viken. Jarlen tänkte på Thorgrim Svedde som en gång räddat hans liv. Nu var kamraten död utan att han själv kunnat ingripa. Åter kom ilskan över honom.
Jarlen ruskade på huvudet för att minnesbilderna av Thorgrims brustna ögon skulle försvinna. Han skulle hämnas sin vän, svor han inom sig. Men just nu måste han rädda sig och sina män undan Harald Sigurdson. Han gav männen order om att dra ut skeppen på årorna. Det fanns ingen tid till att invänta högvatten. De måste iväg med en gång.
Skeppen var tunga att dra och männen var utmattade och svettiga när de slutligen nådde vattenbrynet. En blek måne lyste mellan söndertrasade skyar och vattnet var strömt och svart. De sköt ut båtarna, hävde sig upp och rodde snabbt bort i mörkret. Fienden kunde vara över dem när som helst.
*
Solen avlöste det tunga regnandet och det blev lätt och friskt att andas. Gräset var fuktigt och luften fylld av en skir, genomskinlig klarhet. Erik såg på Tennia från sidan och lade armen om hennes axlar. De vilade båda i lugnet och tystnaden som fanns mellan dem. Det räckte med att vara varandra nära.
De hade tagit sin tillflykt till en gammal raserad gård på klipporna. Några murkna grå bräder hängde snett mot jordgolvet i storstugan och fållbänkarna var skeva och infallna. Vid ena tvärväggen stod fortfarande väggarna och delar av taket fanns kvar. Hit brukade de snika sig undan när de ville vara ifred för gårdsfolkets blickar. Han såg åter på henne och log.
”Går vi nu hinner vi nog hem innan nästa skyfall.”
”Regn, vad betyder det? Jag är hellre här med dig”, svarade Tennia med hans hand i sin.
”Jaså, du vill inte tillbaka till gården. Vad vill du då?” frågade Erik och kysste henne lätt på kinden.
”Ska det vara så svårt att gissa? När en man träffar en kvinna vill han ha mat och när en kvinna träffar en man vill hon ha honom.”
”Och det vill du att jag ska tro på?” protesterade Erik med en road glimt i ögonen. ”Nej, så här är det: När en man träffar en kvinna vill han först ha henne och sedan mat.”
”Tro det”, sa hon och hennes blick var ljus och glittrade som solen i havet.
Erik smålog och lade armen om hennes liv.
Tennia, tänkte han. Som han kommit att hålla av denna kvinna. Det var inte bara hennes lättsamhet, tillgivenhet och omtanke som tilltalade honom. Hon var daggfrisk, outforskad och väckte hans lust. Som om hon anat hans tankar, lade hon hans hand vid urringningen.
”När du är kry igen, kommer du då att lämna mig och aldrig mer återvända?” frågade hon plötsligt och förde hans hand inunder tyget. De stora tunga brösten hävde sig under handflatan och han kände hennes hjärta slå. Han rörde sig inte.
”Du är min, bara min”, viskade han sedan och kysste henne ömt.
”Nej, svara, jag vill veta”, gentog hon och föste undan honom. ”Reser du?”
”Tennia, ditt hem är här, mitt på andra sidan havet. Låt oss leva nu. Mer kan jag inte lova”, sa han och tog hennes ansikte mellan sina händer. ”I detta ögonblick vill jag inte vara någon annanstans. Bara hos dig.”
Han kysste hennes panna och kinder, smekte henne och ville in under hennes kläder.
”Du får inte lämna mig”, sa hon lågt och lade armarna om hans hals.
Erik svarade inte, ville inte tala, men Tennia kände hur hela hans väsen tycktes stanna upp i allvar. Han betraktade henne ömt och hans ljusgrå ögon var blanka och stilla. Så såg han på henne blygt och skyggt, som hade det varit hans första möte med en kvinna.
”Tennia, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna segla min väg”, suckade han.
Hon såg allvaret i hans ögon och förstod. Han höll av henne som hon honom. Sakta lossade hon hängselbanden och tryckte sig mot honom. Ingen av dem sa något och hon öppnade sig och visade med kroppen och sina sinnen allt det hon ville säga.
De måste ha slumrat till för när Erik öppnade ögonen stod solen lägre på himlen och en kall vind trängde in under hans mantel. Armarna kändes stela och axeln ömmade. Tennia vilade med sin arm om hans midja och hon andades stilla. Han satte sig försiktigt upp. Vinden hade tilltagit och blåste rätt in mot land. Han kisade mot blåsten och andades in den friska, salta luften. Havet låg oändligt framför honom och därute någonstans fanns kanske jarlens skepp med silvret. Österut, bara några dagars seglats från där han befann sig, låg Kaupang, Ribe, Grobin och Rostock. Inte mycket längre behövde han segla för att nå Birka. Vad ville han? Skulle han ge sig av?
Med ens kom tankarna på Estrid och Toste. Saknade de honom? Måtte Sigfrid ta hand om Estrid. Hon behövde den vänskapen och det lindrade säkert hennes ensamhet när han var borta. Estrid! Det högg till i bröstet. Vad hade han gjort? Visst åtrådde han Tennia, men …
Han hörde hennes lugna, jämna andetag och kände hur hon rörde sig mot honom. Huden skymtade naken under klädet och klänningen var fortfarande öppen. Han log lite. I sin hetsighet hade han nästan slitit sönder klänningstyget. Sådan var hennes makt över honom att han inte kunnat styra sig. Tennia, ja, hur skulle han någonsin kunna lämna henne? Men Estrid, hemmet och Toste?
Estrid hade han saknat ända sedan han lämnat Birka. Tills nu. Tills han mött Tennia. Kanske var det så att han hade varit hemifrån för länge. Ja, så var det nog. Tennia hade för honom blivit allt det han mist så länge. Och när hon kommit till honom hade han inte kunnat motstå. Men snart måste han välja. Han kunde inte få dem båda.
Tennia sträckte ut sin hand efter honom och han tog den. Leende böjde han sig ned och kysste henne. När de lite senare bröt upp för att gå tillbaka till gården var han sluten i sig själv. De gick långsamt och sa inte så mycket, men höll varandra i hand. Då och då såg Erik ut över havet och betraktade de mörka, tunga dyningarna. Han föreställde sig skeppen den dag då jarlen återvände. Stora vadmalssegel som buktade över vattnet, smäckra skeppsskrov och bogskummet som yrde. Han blundade och öppnade ögonen igen. Horisonten låg tunn och blågrå framför honom belyst av eftermiddagens sneda sol. Nu låg havet öde, men en dag …
Tysta gick de uppför den gräsbevuxna kullen ovan klipporna, passerade en brant med nedrasade stenblock och nådde andra sidan udden. Här bredde havet ut sig som silver och det tycktes som om vattnet flöt ihop med himlavalvet. Erik kände det vida och oändliga. På väg upp mot gården vände han blicken utåt havet igen. Plötsligt var horisonten fylld av segel. Där, långt borta, närmade sig flera skepp. De var låga och klinkbyggda med mäktiga råsegel förda på nordbors vis. Hastigt vände han ryggen åt havet och fortsatte uppför sluttningen utan att säga något till Tennia.