Kung Björn såg sig omkring, höjde sitt svärd och lät det blänka länge i luften. Så sänkte han vapnet med stor kraft. Startrepet drogs undan och hästarna satte av. I samma ögonblick ryckte kristsärkarna hårt i sidenbanden under hästarnas svansar. Djuren blev plötsligt glosögda, sprätte upp med svansen och blev som galna. Svansarna stod i vid båge och aldrig hade någon i svearnas rike sett hästar springa så fort. Broddarna vidrörde knappt isen och ryttarna låg som fastklibbade i sadeln. Hedningarna, som varit kvickare i starten, manade på sina djur, piskade dem och använde sporrarna, men på bara några få ögonblick hade kristsärkarna ridit om dem. Snart skilde flera hästlängder och trots att hedningarna kämpade tappert ökade avståndet.
Ett besviket sus hördes bland de asatrogna, och kungen som var känd som en dålig förlorare svor och bet i munskägget. De kristna däremot, som samlats i en klunga vid målgången, hävde upp glädjetjut, sjöng och skrattade, alltmedan hästarna försvann åt Adelsö till. Den nye guden stod på deras sida och nu kunde de råbarkade barbarerna själva se hur lite deras egna gudar förmådde.
Hedningarna å sin sida blängde stort, hötte med nävarna och talade om trolldom och världens undergång.
På den stora bryggan nere vid hamnen stod Snemun tillsammans med Sigfrid och Estrid. När de kristnas hästar sprätte iväg, trampade han oroligt och såg förvånat på Estrid.
”Nåå?” sporde han oroligt.
”Än är inte loppet avgjort”, skrattade hon och såg underfundigt på honom. Så tog hon upp Rurik på sina axlar och hojtade: ”Nu ska ni få se!”
Snemun vände blicken utåt banan igen. Framför honom löpte de tävlande i hög fart och ryttarnas mantlar fladdrade i vinddraget. Hovarna dånade, hästarna glänste och siden och beslag blänkte. Runt hela banan vajade flaggor, vimplar och girlanger och om bara inte kristsärkarna varit i så stor ledning hade det varit en ståtlig fest. Nu återstod bara ett varv och det skulle bli svårt att ta in försprånget. Men då, just då, blev de kristnas hästar som förbytta.
Springarna som tidigare löpt som besatta, saktade plötsligt ned i skritt och ryttarna som skulle kunnat hindra detta tycktes märkligt likgiltiga.
De som höll på de kristna satte handen för munnen i häpnad och började upprört sorla och tjattra med varandra. Vad hände? Deras ryttare brukade varken sporrar eller piska, och hästarna vandrade planlöst omkring som om de letade efter gräs.
En kortvuxen senig ryttare som hette Agur Brede hade druckit mer vin än någon annan och hade länge varit i ledning. Nu började han istället känna sig en aning trött och därtill smått filosofisk. Vad gjorde han på en häst? Varför måste han pina det stackars djuret med sporrarna? Borde han inte istället låta hästen springa som den ville? En behaglig känsla steg upp inom honom och strax upplevde han en frid så stor att han helst ville lägga sig ned och vila. Eftersom Agur var en mycket blyg man och hade föga lycka hos kvinnor, gick hans tankar till modern. Hon stödde honom i allt och var god till att baka bröd, ja, hon hade säkert tillrett något gott vid härden.
”Mamma, mamma”, sluddrade han längtansfyllt, drog åt sig tyglarna och saktade in hästen. Så styrde han över repen och red hem.
Även de andra ryttarna som smakat mycket av vinet greps av en stor matthet. När en av ryttarna skulle mana på hästen var han så bortom sig att han bara mumlade blida ord. Ulf Skarpnäsa, från den lilla kristna församlingen på Birka, hade inte bättre lycka han. När hans häst sprätte till höll han på att falla av och några ögonblick senare for han i en vid båge över hästens huvud och in mot repen. Där blev han hängande som linnetyg på tork innan han omtöcknad damp ned på isen. Därvid slog han huvudet så illa att han blev medvetslös och det tog två dagar innan någon lyckades få liv i honom.
De kristnas främste ryttare, Hallbjörn Röding, var en vacker man med många skrattrynkor och han var välkänd för sitt stora kvinnotycke. Länge hade han jagat i hasorna på ledarhästen och tänkte just rida förbi då en märklig slöhet kom över honom. Det lät som musik i hans huvud och strax började han gnola och vagga av och an med kroppen. Vackra kvinnor skimrade för hans blick och ögonen glänste. Oh, kvinnor, tänkte han, här är jag allt ute på fel ritt. Knappt hade han tänkt tanken förrän en ljuv känsla av vällust kom över honom och minnen av ungmör, frillor och trälinnor passerade för hans inre. Glad tog han upp en osedlig visa och sjungande för full hals red han raka vägen till sin senaste frilla.
Hedningarna märkte till sin förvåning att de vann på de kristna. I ett och ett halvt varv hade kristsärkarna lett med flera hästlängder, men nu tycktes de mest trava omkring i stor oordning. Några ekipage lämnade banan, andra rörde sig allt långsammare. Häpna red hedningarna förbi i full fart medan de kristna åskådarna svor och talade om Guds hämnd.
De asatrogna Birkaborna jublade däremot och dansade omkring av förtjusning. Några sög i sig en nypa flugsvampspulver i ren glädje, andra sjöng och tackade Tor, Frej, Oden, Balder och alla asagudar de för stunden kom ihåg namnet på.
Kungen, som hela natten förberett sitt tal till loppets segrare, såg bestört hur hela hästkapplöpningen liksom upplöstes inför hans ögon. Än vaggade kristhästarna omkring med sina ryttare om halsen, än trillade hästfolket gnolande och småsjungande ned på isen. Och hedningarnas ryttare som först glatts åt att vinna, kände inte riktigt segerns sötma när inte en enda av kristsärkarna gick i mål.
Vid målgången gned kungen brydd sitt skägg och sneglade på mjödtunnan och skinnpungen med allt silver. Skulle han verkligen dela ut priset? Med ens önskade han att han tagit den mindre mjödtunnan och bara en liten skinnpung silver, men nu var det för sent. Kung Björn suckade och tyckte synd om sig själv och önskade att han kunnat trösta sig med något. I samma ögonblick föll hans blick på vinkaggen. En intresserad blick tändes i hans ögon. De tävlande hade bara fått lite vin i hornen, så där fanns säkert en hel del dryckjom kvar. Folk skrek och skränade bakom repen och överallt var stor oordning. Ingen tycktes lägga märke till kungen. Hastigt såg han sig omkring, lyfte kaggen med bägge händer, böjde huvudet bakåt och drack. Därpå drog han belåtet handen över munnen, rapade på mäns vis och steg upp på kungaterrassen. Bäst var att tala till folket och lugna dem i all denna uppståndelse, tänkte han, och sedan är det nog klokt att dela ut priset.
Beslutsamt tecknade han åt sina män att blåsa i lur, men folket skrek och slogs och svennerna fick blåsa många gånger innan det äntligen blev stilla. Så vände sig kungen mot folkhopen och höll ut händerna som han sett prästfolket göra.
”Gott folk, visst var det en märklig hästkapplöpning och det tycks mig som om att allt inte har gått rätt till. Men låt oss inte titta mörkt på varandra för det. I morgon ordnar vi nya upptåg med bollspel, skinnlekar och mycket gamman”, började han milt och log, samtidigt som han kände sig en aning yr.
I samma stund drämde en kristsärk till en hedning över munnen så läppen sprack och nedanför kungaterrassen slogs två gamlingar med sina enekäppar så träflisen rök. Men kungen märkte det inte, erfor bara hur allt blev till musik inom honom och han log snällt och blitt mot alla och envar. Svennerna bligade på Hans Majestät och väntade på befallning om att stoppa bråket, men kungen bara skrattade och höll ut armarna som ville han omfamna dem alla.
”Mina kära barn …”, sluddrade han och nynnade en liten stump för sig själv, medan svennerna blåste i lur för att bringa ordning. Så vacklade han fram till terrassräcket och såg ut över folkhopen. Nu var han konstigt ostadig och hade svårt att få fram orden, men en stark känsla av värme och medmänsklighet steg upp inom honom och han bara måste tala.
”Silver till allt folket”, ropade kungen fromt och gungade fröjdefullt med kroppen.
Svennerna sänkte sina lurar och glodde stort, och den segrande ryttaren fick ett förskräckt uttryck i ansiktet – men så fann han sig. Hastigt ropade han på sina fränder i segrarlaget och i två steg var de framme vid prispallen. Där bugade de för kungen och låtsades ta emot priset, varefter de kvickt dröp iväg med tunnan och skinnpungen mellan sig. Kung Björn uppfattade vagt att någon bugade för honom och höll nöjd upp armarna mot folket för att möta jublet. Så vacklade han sjungande omkring på terrassen tills svennerna slutligen tog mod till sig och varligt förde in Hans Majestät i kungaboden. Där föll kungen snart i sömn och drömde om ljuva kvinnor, alltmedan folket svor och slogs därutanför.
När Hergeir förstod att hedningarna tagit hem priset blev han så förgrymmad att han lämnade banan, och Gautbert och Nithard bligade mot himlen och kom sig inte ens för att be en bön.
Nithard knöt nävarna och svor stort ända tills han erinrade sig att han skulle träffa Tora. De hade setts då och då på kyrkbacken, och under marknadsdagarna när alla hållit till ute på isen hade de stämt möten i en gammal strandbod på andra sidan ön. Nithard var medveten om det olämpliga i att han gick dit, men han kunde rakt inte låta bli. För första gången hade de under gårdagen varit ostörda och han hade till och med fått kyssa henne. Han gladdes vid tanken på det stundande mötet och även om det var kallt och rått i boden hoppades han få se henne naken. I alla fall skulle han kanske få känna lite på henne. Nithard fick ett drömskt uttryck i ögonen och måste ordna anletsdragen innan han vände sig till Gautbert.
”Illa detta med hästkapplöpningen”, klagade han, ”men ja, där finns inget vi kan göra. Nej, nu måste jag dra mig tillbaka. Jag har en del viktigt att ställa med. På återseende”, sa han hastigt och försvann snabbt bland allt folket. Gautbert såg surmulet efter honom.
Vid bryggorna och ute på isen rådde fortfarande stort tumult och en bit bort hördes Estrids muntra röst över de andras.
”Såg ni”, utropade hon förtjust och dansade runt med Rurik. Pojken applåderade och skrattade så han kiknade och ingen av dem ville sluta fira. Sigfrids sträva röst avbröt glädjen.
”Jag kan inte tro annat än att du har fingrarna i denna soppa”, sa hon kärvt. ”Har du inte fått nog av att göra folk till åtlöje?”
En skugga for över Estrids ansikte men hon fann sig snabbt.
”Det här kan kristsärkarna gott ha, så som de försökte fuska sig till seger.”
”Inte de kristna inte”, invände Sigfrid bestämt.
”Jo, där har du fel. Minns du sidentyget under hästarnas svansar? Där hade kristfolket najat fast ingefära. När ryttarna ryckte till i banden, fick hästarna upp kryddan där bak. Inte undra på att de sprang som galna”, sa Estrid med munterhet i rösten. ”När jag hörde att de kristna planerade detta tänkte jag först avslöja listen. Sedan insåg jag att med raska hästar och spaka ryttare skulle kapplöpningen ändå bli rättvis, så därför lade jag lite rusmedel i vinet. Jag visste att hedningarna av gammal sed bara skulle ta en munfull av drycken, medan de kristna skulle dricka rejäla klunkar. Men inte trodde jag att de skulle tömma hornen. Nu blev det allt lite dråpligare än jag tänkt mig”, fortsatte hon och fnittrade.
Sigfrid svarade inte men Snemun kunde inte låta bli att dra på munnen. Sedan blev han hastigt allvarlig igen. Vad skulle köpmännen långväga ifrån säga om detta spektakel? Och de kristna som förlorat och därtill blivit utskrattade?
*
Erik hade gått länge utmed stranden då han kände en svag röklukt. Efter en stund såg han lägerelden och en sovande man bredvid. Det rogivande ljudet av vågornas svall tycktes ha fått vakten att somna. Erik smög förbi och spejade i mörkret. Han hade haft rätt. Det var inte Harald Sigurdson eller någon annan usling som berett nattläger här, bara Hakon Jarl skulle välja en plats så nära vattenbrynet. Efter överfallet i Frankerriket hade han blivit försiktig. Numera ville han alltid ha kortast möjliga flyktväg. Nu låg han här i viken med sina skepp väl dolda under klipputsprång och buskar. Ingen som inte kände jarlens vanor skulle ha upptäckt lägret.
Erik fick syn på den sovande köpmannen och smålog för sig själv. Med ens erfor han en stor glädje och lättnad. Jarlen levde. Vänskapligt stötte han till honom i sidan.
”Håller du inte bättre vakt än att jag osedd kan smyga mig hit?” retades Erik och log över hela ansiktet.
Jarlen spratt upp och fumlade efter svärdet.
”Ditt vapen är här”, sa Erik med ett skratt och höll upp det blänkande svärdet framför ansiktet på honom. ”Jag tog det ur skidan när du sov. Nog är det väl för dig att jag är din vän.”
Jarlen stirrade, yrvaken.
”Erik, är det du. Tack och lov att du lever!”
Jarlen steg upp och männen omfamnade varandra med återseendets hela glädje.
”Är du botad nu?” undrade jarlen och satte sig.
Erik nickade och slog sig ned bredvid honom.
”Det onda i axeln är överståndet, men du har skaffat mig annat ont istället!”
”Sååå?”
”Tennia var en sagolik kvinna …”
”Säg inte att du blev glad i henne?”
”Om!”
Jarlen log brett. Erik förnekade sig inte. Den stackars keltiska kvinnan hade fått erfara vad kärleken till denne man betydde: uppflammande kärlek och så plötsligt var han borta. Hakon Jarl tog skinnbälgen ur ränseln och bjöd Erik att dricka.
”Att du har kvinnotycke vet jag, men någon av alla dina kvinnor måste du ta till hustru”, sa han och såg forskande på fränden.
”Kanske Estrid”, sa Erik dröjande. ”Tennia liknade henne. Det var nog därför …”
”Kan tro det”, mumlade jarlen och grävde efter något i ränseln. Så tog han fram ett stycke torkat kött och gav Erik.
”Hör nu”, sa han sedan. ”Jag har både goda och dåliga ting att förtälja.”
Därpå redogjorde han för allt som hänt; om munkarna i tornet och Thorgrim Sveddes död. Då och då avbröt Erik honom med en fråga, men när han fick höra om silvret tystnade han och lyssnade med ett lyckligt uttryck i ögonen.
”Vi kom över silvret, men förlorade Thorgrim Svedde och de män som räddade oss ute på havet”, avslutade jarlen.
”Att Thorgrim miste livet var stor skada, det var en god man. Hellre borde Harald fått sin bane”, sa Erik bistert.
”Ja, din bror Harald slapp undan den här gången också. Hur kan Vite Krist skydda sådana uslingar?”
”Det sägs att den nye guden gör alla män goda. Han kanske tror att det ska lyckas med Harald också”, svarade Erik med en grimas.
”Då får han allt skynda sig. Den uslingen kom över Thorgrims skepp och vi kan ha honom över oss när som helst.”
”Men kan vi inte besegra honom?”
Jarlen skakade på huvudet.
”Inte nu. Han har fler män än vi och är gott rustad. Bättre är att komma undan och sedan angripa honom med väpnat folk.”
Erik satt tyst. Långsamt drog han ut svärdet ur skidan och stoppade tankfullt tillbaka det igen. Blicken sökte sig ut över vattnet.
”Du har rätt, men det bär mig emot att låta honom löpa nu när vi är så nära.” Erik riste på huvudet.
”Men har du då inte tänkt på en sak, frände. Denna gång återvänder du till Birka som en rik man”, fortfor Hakon Jarl.
”Ja, jovisst”, mumlade Erik och grinade upp sig. ”Jag undrar hur det känns, som omväxling.”
När Erik och jarlen satte segel och stack ut till havs, stod en bredaxlad, högrest man med isblå ögon och betraktade dem på avstånd. Han hade inte lyckats spåra skeppen i tid, men det bekymrade honom föga. Med Thorgrim Sveddes drakskepp hade hans flotta vuxit sig så stor att han kunde besegra alla motståndare och röva det silver han behövde. Därför skulle han lugnt ligga kvar vid kusten under vintern tills ännu fler skepp var färdigrustade. Därefter tänkte han plundra den frisiska kusten och Dorestad innan han, Harald Sigurdson, intog Birka.
*
Ysja var på väg ut då hon upptäckte Eyvind. Redan när hon såg honom anade hon att han hade något viktigt att säga. Oftast var hans steg raska och bestämda, nu gick han långsamt och dröjande. Han gav henne en bekymrad blick och så snart han kommit in reglade hon dörren. Länge stod han och slog av snön från manteln innan han bänkade sig. Oroligt gav hon honom ett horn mjöd och väntade på vad han hade att säga.
”Du kan inte vara kvar på gården”, sa han slutligen. ”Min hustru tycker inte om att ha dig här som husfru. Hon vill råda ensam.”
”Du väntar dig väl inte att jag ska ge mig av mitt i vintern?” svarade Ysja med rädslan som rimfrost i sinnet.
”Jo, det gör jag, men jag vill det inte. Jag har kommit att hålla av dig för mycket. Kanske är det därför som min hustru vill ha iväg dig. Men, gör som jag säger: Bli gävträl. Om du gör rätt för dig här kan du få stanna.”
Ysja ryggade. Vad sa han, trälinna? Skulle hon åter i träldom efter att äntligen ha blivit fri? Utan makt och utan rätt att tala för sig? Nej, inte en gång till. Darrande såg hon på honom medan ögonen fylldes av vanmakt och ilska.
”Hur skulle jag kunna gå här som trälinna efter att ha haft egen gård och rått mig själv?” sa hon upprörd. Vid lögnen skiftade hennes röst, men Eyvind märkte inget.
”Förstår du inte?” fortsatte hon och undvek att se på honom. ”Jag skulle bli tvungen att bo i grophusen med de andra trälarna och din hustru skulle ha rätt att slå mig.”
”Men Toste då? Tänk på honom. Ni måste ha mat och husrum, eller hur? Och jag vill inte sända iväg er”, invände Eyvind.
Ysja kände hur rädslan grep tag i henne. Eyvind menade allvar, och blev de borttvingade från gården nu skulle de riskera att bli utan mat och kanske frysa ihjäl i någon tom lada. Hon såg oroligt på honom. Eyvind satt tyst en stund, fortsatte sedan:
”Hör här, att låta dig gå som träl på gården är det enda jag kan göra för dig, Ysja. Min hustru ville tvinga bort dig med en gång.”
”Men om jag blir trälinna måste även Toste gå som träl. Något sådant förmår jag inte”, sa Ysja, alltmer förtvivlad.
”Vad annat hade hänt på Hovgården?” protesterade Eyvind. ”Du var på väg att ge dig som träl där. Har du glömt det?” Han makade sig närmare henne på bänken.
”Men trälarna har det bättre där”, sa hon lamt och ångrade sin lögn från tidigare. Inte hade hon behövt säga att hon varit på väg dit, men nu var det för sent.
”Tro det”, föll Eyvind in. ”Även kungens trälar måste arbeta hårt. Och vet du inte att det finns kungar som har låtit offra trälar till gudarna vid bloten.”
Ysja såg misstroget på honom. Att kungar och stormän blotade trälar hade hon hört, men det hände sällan mer än vart nionde år vid Upsala. Och då var de som offrades odugliga eller så straffades de för något. Ysja satt tyst, plötsligt osäker på vad hon skulle säga.
”Hör här”, sa Eyvind och lade sin hand över hennes. ”På min gård kan du vara trygg och jag ska se till att du får det bättre än de andra trälarna. Minns att det är jag som är din husbonde.”
Hon kände hur hans hand sökte sig uppför hennes arm och in under hängselbanden.
”Så mitt val är att tvingas bort härifrån eller att ge mig som träl?” frågade hon trött.
”Ja, så är det”, sa Eyvind och hans hand låg pockande mot hennes hud.
”Men Toste ska inte bli träl”, utropade hon olyckligt.
”Men han är ju din son, eller hur”, sa Eyvind lågt. ”För det är han väl, även om ni inte liknar varandra?”
Ysja svalde. Han visste något, han måste veta, annars hade han inte sagt så. Hennes händer darrade och hon vågade inte se på honom. Nej, hon fick inte svikta. Hon måste vara listig och finna en väg ut ur detta.
”Jag förstår mig inte på pojken, förresten. Ibland ropar han på mamma fast du håller honom i famnen. Har du tänkt på det?” fortsatte Eyvind och lutade sig mot henne.
”Toste blev så förvirrad när alla runtomkring honom dog”, svarade Ysja och drog sig undan. ”Han trodde väl att också jag skulle dö.”
”Men ni kan stanna här. Ge dig som träl, Ysja. Bli träl så kan ni äntligen få ro”, sa han ivrigt och tryckte sig hårt mot henne. Hans andedräkt var het och hon kände hans hand innanför lärften. Händerna trevade och han kysste och kramade hennes bröst.
Då slappnade hon av och lät det ske. Han åtrådde henne och ville ha henne. Det var därför han inte sänt iväg henne. Vissheten gjorde henne stark. Hade hon en gång lyckats snärja honom, kunde hon kanske driva honom längre än så. Hon lade armarna om honom och smekte hans huvud och nacke. Så viskade hon i hans öra.
”Jag stannar. Jag stannar hos dig, bara du tar väl hand om mig och pojken.”
”Jag lovar!” flåsade han och hon lade sig tillrätta och förde hans hand mot sitt sköte. Hon visste det nu. En dag skulle han bli hennes väg tillbaka till livet. En trälinna kunde bli fri om hon gifte sig med sin husbonde.
*
Under marknadsdagarna pågick märkliga ting i lönndom. Till Björkös norra del, inte långt från Korshamn, drogs slädar fullastade med stenar. Hästarna kom med kalksten från Gutaland och gnejs och granit från öarna runtomkring. Men de stora slädlassen från Rhenlandet hade ännu inte kommit. Tillsammans med dem skulle de skickliga stenhuggarna anlända. Biskop Gautbert var stolt över sin bedrift. Han hade sett till att ordna allt, och endast några få hästkarlar och stenhuggare var invigda i planen. Lugnt anvisade Gautbert var stenarna skulle lossas och männen gjorde som de blev tillsagda. De stora stenblocken dumpades inte på hög, utan lades ut direkt på marken enligt en förutbestämd plan. Om någon som varit i Britannien, Friesland eller Frankerriket studerat bygget istället för att gå på hästkapplöpningen hade han med en gång förstått att detta inte skulle bli en stormansgård. Det som höll på att byggas var en mäktig byggnad för Vite Krist. Grunden skulle vara av sten som kyrkorna söderut och inte av simpelt trä som Hergeirs. Gautbert hade dock inte lyckats få ihop tillräckligt med stenblock till hela kyrkan som han hoppats, utan väggar och tak fick bli av trä. Men en dag skulle han lyckas och då skulle han bli den förste som byggde en stenkyrka i Sveariket.
När biskop Gautbert sagt Hergeir att det behövdes en ny kyrka på Björkö, hade det inte varit munväder. Biskopen sa aldrig något han inte menade. Och medan hedningarna firade triumfen i hästkapplöpningen höll Gautbert på med något så mycket större och viktigare. Vad var en förlorad hästkapplöpning mot en kyrka till Vite Krist?
”Se, snart är alla stenar lossade”, sa han förnöjt och vände sig mot Nithard. Den sista släden hade tömts för dagen och hästkarlarna var på väg hem.
”Ja, men borde du inte ha rådgjort med Hergeir innan du bestämde platsen för bygget?” svarade Nithard oroligt.
Visserligen hade Gautbert betalt karlarna rikligt för att de skulle tiga, men Nithard visste att förr eller senare skulle kyrkbygget ändå bli känt.
”Men detta är Guds verk” sa Gautbert upprört. ”Kejsaren önskar denna kyrka till den kristna församlingen. Då rådgör man inte med en simpel hövitsman, låt vara att han är kristen.”
Nithard drog in den kyliga luften i lungorna och skakade på huvudet. Om och om igen hade han varnat biskopen för att komma i delo med Birkaborna. Vad skulle de säga när de plötsligt upptäckte en ny kyrka och saken inte hade tagits upp på tinget?
”Bäst är att ha hövitsmannen med sig, annars kan det gå oss illa”, vidhöll Nithard bestämt.
”Hergeir har själv längtat efter en ny kyrka.”
”Ja, men platsen har vi valt, inte folket i Birka. Vi borde ha rådfrågat dem.”
”Du var mig en besvärlig en. ska vi riva alltihop?” snäste Gautbert irriterat.
”Nej, inte det, men …”
”Tig då, karl, om du intet bättre har att säga.”
Gautbert tyckte inte om sin brorsons beskäftiga synpunkter. Vad han än tog sig för hade Nithard något att gnälla över. Men inte för att han skulle drömma om att göra något själv. Nej, de som gnällde mest gjorde minst, det var alltid så. Det Gautbert lyckats med i främmande land borde istället mötas med aktning. Den kristna församlingen hade på kort tid fått många nya församlingsmedlemmar, inte ens Ansgar hade haft sådan framgång. Och vem om inte han själv hade så snabbt kunnat ordna sten till kyrkbygget? Eller finna folk som kunde transportera stenarna och uppföra kyrkan?
Visserligen hade det kostat mycket silver, men kejsar Ludvig den fromme hade frikostigt försett honom med penningar. Han som härskade över Frankerriket hade minsann förtroende för sin biskop i norr, men Nithard! Gautbert såg förnärmat på brorsonen, vände honom ryggen och gick för att granska dagens arbete.
Stolt och rakryggad vandrade han runt bland stenblocken och synade dem noga. Medan han spatserade omkring gick hans tankar till Ansgar. Han önskade att den store missionären hade sett honom nu. En gång hade Ansgar varit en enkel fattig munk, nu var han en av kyrkans främste. Ansgar om någon skulle förstå hur hårt hans efterföljare arbetade. Gautbert såg för sitt inre hur det en dag skulle finnas en ärkebiskop i Birka och hur alla på Björkö och Adelsö skulle vara kristnade. Då skulle han prisas för allt han gjort. Ansgar hade visat på den rätta vägen, och själv hade han följt i sin mästares fotspår.
Gautbert betraktade stengrunden. En mäktig kyrka byggd som ett kors skulle det bli, som hemmavid, med plats för en stor menighet. Ja, församlingen som ständigt blev större skulle utökas ännu mer. Tänk att han och Nithard lyckats omvända så många. Men Vite Krist var överlägsen alla andra gudar och allt fler insåg detta. Gautbert trodde också att många hade kommit att rannsaka och ifrågasätta kvinnans ställning. Hans och Nithards predikningar hade fått hedningarna att tänka efter och även om inte så många Birkabor talade högt om det, önskade inte heller de låta sig styras av starka kvinnor. Hustruns rättmätiga plats var i hemmet med barn och hushåll och i alla större beslut som gällde handel, giftermål och penningar skulle mannens lag råda, ansåg Gautbert. Och innerst inne ville kvinnorna ha det så. De hade ju i stora grupper sökt sig till den nya läran, resonerade biskopen. De var nöjda med att slippa ta svåra beslut och nu hade de dessutom en Gud att ty sig till. Kanske såg de även framför sig en dag då de skulle slippa den vämjeliga bloten och blodshämnden. I alla fall trodde Gautbert det.
Många trälar och köpmän hade också sällat sig till församlingen. De visste vad som gagnade dem och hade med glädje låtit sig döpas. Trälarna drömde om att bli fria, köpmännen hoppades på nya rikedomar.
Kyrkans beslut om att kristna bara skulle få handla av köpmän som tagit dopet tycktes redan ha fått sin verkan. De kristna köpfararna hade fått mer sålt än hedningarna på vintermarknaden.
Biskop Gautbert log förnöjt och kände på ett av stenblocken. Ytan var skrovlig, kall och hård. En dag skulle alla dessa stenar ingå i hans kyrka och då skulle kanske Ansgar utse honom till kyrklig ledare i Svearike.
”Hör du inte?” Nithards anklagande röst förde honom tillbaka till nuet. ”Gautbert, jag tycker du ska tala med Hergeir om kyrkan. Än kan vi flytta på stenarna, men om en dag eller två går det inte längre.”
”Har vi inte talat nog om detta?” fräste Gautbert till svar. ”Det är jag som bygger kyrkan och jag betalar för både sten och dagsverken. Förresten har Hergeir sin egen kyrka, inte behöver han bry sig om den här.” Gautbert slog ut med armarna och vände sig förargad mot Nithard. I samma ögonblick snubblade han på ett stenblock och höll på att falla.
”Att se lite längre än sin egen näsa gagnar ofta”, muttrade Nithard tvetydigt. Gautbert låtsades inte höra. Istället sa han:
”Låt oss gå hem till köpmanshuset. Skulle inte en varm honungsdryck smaka?”
”Gå du”, muttrade Nithard. ”Jag vill vara för mig själv en stund. Men håll kitteln varm, jag kommer senare.”
Gautbert nickade och avlägsnade sig medan Nithard stod kvar. Han var dyster till mods och hade alls icke lust att tillbringa resten av dagen med farbrodern. Istället beslöt han sig för att söka upp Tora. Hon hade så god hand med honom och brukade kunna trösta, och även om han bara hade fått ta lite på henne, hoppades han på mer. Nu längtade han efter hennes sällskap. Han ville bli kvitt olustkänslan. Det var något märkligt med marken de valt för sin kyrka. Träd och buskar tycktes ha röjts undan och några av stenarna låg inte på sin ursprungliga plats. Själva hade de inte behövt hugga bort mer än några få snår och buskar för att ge plats åt kyrkbygget. Om denna plats ställts i ordning av någon annan måste det bero på att man behövde den.