Sällan hade det varit så glatt i skänkhuset. Det rykte och sprakade från härden och dunster av svett och mjöd immade runt hela rummet.
”Mera mjöd, mera mjöd!” gastade en rödkindad karl med feta läppar.
”Fler mjödkannor och större horn”, ropade en annan. Birkaborna firade hedningarnas seger och ända sedan eftermiddagen hade folk trängts i mjödhallen.
”Det är en synd att vara odrucken”, sluddrade Einar Svartskägg, Snemuns frände. ”Vår herre vill att jag ska dricka mig full. Det är min heliga plikt”, lade han till.
”Åja, du är hedning, glöm inte det. Och inte har jag märkt att du behöver Guds hjälp för att dricka”, sa Mård Skägglös med ett skratt. Han och Svartskägg hade varit goda vänner sedan ungdomen och om Svartskägg tycktes stor och kraftig var Mård motsatsen. Han var kort och satt och ovan de släta, lätt röda kinderna syntes ett par vänliga, plirande ögon.
”Vem vill vara törstig?” svarade Svartskägg gladlynt, ”och förresten dricker du tappert du med.”
”Jamen, jag dricker värdigt och utan att åkalla en massa gudar och hela himlavalvet”, genmälde Mård Skägglös rappt.
Estrid gick förbi och blinkade åt Mård.
”Jag undrar om han märker skillnaden mellan att vara död och sova ruset av sig”, sa hon och nickade åt Svartskägg till. Männen flinade och höll fram hornen för påfyllning.
Estrid tömde mjödkannan och gick vidare bland borden. Mot sin vana hade hon själv druckit av mjödet, och när hon väl tömt första hornet hade hon svårt att hålla räkningen på de som följde. Mjödets verkan syntes inte så mycket utanpå, men hon talade ovanligt högt och lika mycket som hon annars gjorde på tre dagar. Men så var hon också vid sitt mest muntra lynne.
Orfrim satt med de andra i mjödhallen och sneglade åt hennes håll. Så vacker hon var denna kväll. När hon skrattade lyste hon och strålade och människorna runtomkring sögs med i hennes glädje. En gång hade han tänkt sig att nyttja henne för vinnings skull, nu var hans längtan efter henne större. Då hon gick förbi gav han henne en osynlig smekning över knäet och det hettade till mellan dem så att även andra märkte det. Blickar byttes över borden och där vart mummel och sorl, men själva märkte de inget.
”Stackars kungen, efter loppet visste han inte vad han skulle göra med alla sina silverpenningar”, sa Estrid fnissande och stannade till vid Snemuns bord. Upprymd bänkade hon sig. ”Ni skulle sett hans min när bara hedningarnas hästar kom i mål.”
”Men om inte kungen gett ifrån sig mjödtunnan och silvret, hade alla tyckt att han var snål”, sa en man med stora, borstiga kindhår. ”Och även om inte våra hästar vann, var de snabbare än hednahästarna. Med andra ryttare skulle vi kristsärkar segrat.”
Estrid såg bort mot honom och log igenkännande. Det var den man som slängt den tunnhårige i väggen och tagit till svärdet den där kvällen då hon hållit gille. Tack och lov tycktes han ha glömt att hon förnedrat honom. Att ta ifrån en man hans vapen var en stor skymf. Men hon hade varit tvungen.
”Ja, men även om era hästar var goda till att löpa vann ni inte. Men ni segrar nästa gång istället”, sa hon avväpnande.
”Nu ska kung Björn ordna bollspel och lekar den sista marknadsdagen för att blidka de missbelåtna. Har han glömt att handel är en allvarlig sak?” föll Sigfrid in med en trött grimas. Själv ansåg hon att hela kapplöpningen varit ett enda stort spektakel och kunde inte förstå varför folk ville fira. Slagsmålet bland åskådarna efter loppet var illa nog. Nu trängdes kristsärkar och hedningar inne i skänkhuset och talet mellan dem var högt och kärvt. Bara det inte blev bråk.
”Åja, kungen vet hur viktig handeln är”, invände Snemun och såg bort mot hustrun. ”Med spel och lekar vill han göra detta till en lyckad vintermarknad. Sedan har han väl tråkigt borta i Hovgården och vill unna sig lite gamman. Spel, tävlingar och skinnlekar, vad är det för ont med det?”
”Skinnlekar”, snappade Estrid upp. ”Varför inte? Låt oss pröva det nu ikväll!”
Härvid blev jubel och stort skratt, och medan gästerna under präktigt glam flyttade undan borden hämtade Snemun en skinnfäll som han omsorgsfullt vek ihop.
”Du där, vad heter du?” undrade Estrid och vände sig till mannen med kindhåren. ”Kom med nu!”
”Ja, men det kommer att bli svårt för de andra att tampas med mig. Jag är både stark och rappfotad. Ulv Vige kallar man mig därhemma och det är inte utan skäl.”
”Bra”, sa Estrid leende och ställde sig på bordet. ”Vilka fler vill vara med?” Hon såg ut över rummet.
”Jag har ett lag här”, ropade Snemun och pekade på sina fränder Einar Svartskägg, Mård Skägglös och bryten Halvdan från Snemungården.
”Gott. Jag bjuder på mjöd i en vecka till den som vinner skinnet”, fortsatte Estrid och log.
”Mjöd smakar mig dåligt på tungan, så låt oss säga öl istället”, sa Ulv.
Hans svar möttes av sorl och skratt. Intet var bättre än män med hög tro på sig själva. Sådant bådade gott för en god kamp.
”Väl talat”, sa Estrid muntert och tog hand om skinnet.
”Då börjar vi. Snemun, du och dina män kastar skinnet mellan er så får vi se om Ulv kan ta det. Lyckas han byter vi och någon annan får försöka. Den som snappar åt sig skinnet flest gånger vinner.”
Männen nickade och Ulv gjorde sig beredd till språng. Ögonen blängde, halsådrorna svällde och det såg ut som om han skulle hoppa upp och riva åt sig skinnet med en gång. En gammal gubbe med knotiga händer höjde käppen och hojtade i förväntan och en liten mager gumma med vårta på hakan klappade förtjust i händerna. Ett kort ögonblick såg sig Estrid om i rummet, sedan slängde hon ut skinnet till männen.
Snemun och hans fränder knep det och började genast kasta skinnet mellan sig. Som ett lodjur var Ulv efter dem och åskådarna som stod närmast tog sin tillflykt upp på bänkarna.
”Spring nu, kristsärk!” retades Einar Svartskägg.
”Seså, bättre kan du, Ulv”, skrattade Mård.
Och så gick de på alltmedan de retfullt slängde skinnet mellan sig utom räckhåll för utmanaren.
Ulv Vige som var känd för sitt svåra lynne härsknade till.
”Ge mig skinnet, annars klyver jag era huvuden från huvudlössen ned till oxeltänderna”, vrålade han, men möttes bara av glada skratt. Så slängde Einar Svartskägg skinnet i en hög båge över takbjälkarna till Mård på andra sidan härden. Elegant fångade fränden upp det.
”Era fega uslingar, hur tror ni jag ska kunna ta skinnfällen däruppe? Bygga mig ett rede i taket kanske!” Ulvs rop möttes med stort glam och stämningen steg. I larmet som rådde varsnade ingen röstens vrede. Ingen såg heller hur blicken mörknat. Plötsligt stannade Ulv tvärt och blängde ut i rummet.
”Detta är ingen lek. Ni smädar mig som kristen!” skrek han gällt. ”Låt oss ha dragkamp istället så ska jag visa er vilken gud som är starkast.”
”Akta dig, här kan det bli bråk”, varnade Sigfrid och knuffade till Estrid i sidan.
”Nej, låt männen få som de vill”, svarade hon upprymd och fångade snabbt in skinnfällen.
Åskådarna sorlade i glatt bifall. Nu skulle det bli dragkamp med skinnet över härden. Nog för att denna lek kunde gå hett till med många törnar, men sådant var alltid muntert att skåda. Snemun såg sig om bland sina män och valde ut Einar Svartskägg. Han var visserligen aningen till åren kommen, men stor och kraftig och känd för sina starka nävar. Med honom som hedningarnas kämpe skulle dragkampen lätt vinnas. Snemun gjorde i ordning skinnet och männen ställde sig på var sin sida om härden. Den som först drog in den andre i elden hade vunnit. Estrid tecknade åt männen att göra sig klara och så skrek hon:
”Ett, två, tre, nu!”
Ulv ryckte genast skinnet åt sig. Einar Svartskägg var inte beredd och föll handlöst. I fallet fastnade skinnet i bältet, och innan han hunnit resa sig hade Ulv dragit in honom i elden.
Därmed skulle dragkampen vara slut, men Ulv ställde sig hånskrattande bredvid den fallne och hindrade honom från att komma undan. Svartskägg, som tjärat både skeppsbord och nåt, hade mycket eldfängt på sig. Nu tog hans tjärfläckade hosor eld och vrålande försökte han fly lågorna. Men Ulv gav sig inte. Med ett hastigt ryck drog han in Svartskägg i härden igen. Denna gång fick elden fäste.
Svartskäggs hår, skägg och kläder brann och hans skrik kom avgrundsdjupt från strupen. Omvälvd av lågor kom han på fötter och kastade sig ut på golvet. Då ingrep Snemun. I två steg var han framme vid fränden, slängde sin mantel över honom och försökte kväva elden. Estrid som rusat efter en ölkagge, tömde hela innehållet över dem båda. Folk skrek och stampade på bänkarna, medan Ulv Vige, som hade fått fradga kring mungiporna, rusade runt och viftade med det sönderbrända skinnet.
”Sa jag inte att jag skulle vinna”, upprepade han skadenöjd. ”Någon annan som vill in i elden?”
Men ingen brydde sig om honom. Einar Svartskägg var illa däran. Händerna var sönderbrända, håret och ansiktet svett. Över bröstet låg köttet flammande rött.
”Eld gör ingen skönhet”, ropade Ulv om och om igen och såg hånfullt på den fallne.
Då fick Estrid nog och ryckte ned en av sköldarna från väggen.
”Ditt as, ska du sätta eld på både hus och folk?” skrek hon förgrymmad och dängde den väldiga skölden hårt i Ulvs skalle. Sköldbucklan tog i bakhuvudet och Ulv segnade ned på golvet.
”Oj då”, mumlade hon spakt med den blodiga skölden i handen. Det blev alldeles tyst i skänkstugan. Så hördes ett dovt stönande och Ulv tog sig vacklande på fötter. Han svajade framför dem, alltmedan blodet rann i rännilar från hans huvud.
”Detta kan ingen man tåla och vet att jag kommer att hämnas”, sa han skrovligt och tog några vingliga steg mot dörren. Hans fränder slöt upp vid hans sida och utan ett ord vandrade de ut ur skänkstugan. Estrid stod länge och såg efter dem. För första gången i sitt liv var hon rädd, riktigt rädd.
*
När Orfrim senare på kvällen bad henne komma med till stapelhuset var hon inte svår att övertala. Förtvivlad hade hon sett när lek och munterhet förbyttes i vrede och hur Ulv Viges dåd mot Svartskägg lett till ont tal och en uppblossande vrede mot de kristna. Nog för att hon själv var emot den nya läran men hat tålde hon illa. De som ville vara kristna skulle få vara det, bara de inte tvingade andra. Men Ulv Viges tal om hämnd skrämde henne. Den mannen talade inte till kråkorna. En dag skulle han hämnas, men hur och mot vem kunde hon inte veta. Han skulle väl inte komma efter henne?
Det var kallt och rått, men när hon steg in i stapelhuset kände hon sig genast bättre till mods. Orfrim hade fått det varmt och ombonat sedan hon varit där senast. Innanför avbalkningen hade han satt upp bonader och det låg bolster och fällar på bänkarna. Vid tvärväggen stod en kista och i hörnet en stadig kubbstol.
I rummets mitt fanns en liten härd och glöden pyrde under askan. Han lade genast på bränne och när han fått liv i elden bänkade han sig bredvid Estrid. Hon kröp intill honom och lade sitt huvud i hans knä.
”Sörj inte, i morgon är allt glömt”, sa han ömt och strök henne sakta över håret.
”Glömt? Då känner du inte vikingarna. Svartskägg är svårt bränd. Förr än du anar kommer folk att börja dräpa varandra. Jag tycker inte om det. Bäst är att tiga om det där med kryddorna.” Hon såg oroligt på honom. ”Hedningarna skulle ogilla att du sålde ingefära till kristsärkarna”, vidtog hon, ”och de kristna i sin tur skulle bli galna om de visste att det var dina örter som sövde ryttarna.”
”Det anar de nog redan. Du behövde ju inte ha lagt i så mycket i vinet”, sa Orfrim och hans mörka ögon blänkte av skratt. Ett roat leende drog över Estrids ansikte, så blev hon raskt allvarlig igen.
”Ja, men om folk fick visshet skulle de kanske försöka stoppa din handel.”
”Vad skulle det gagna dem att hindra mig? Jag hade då inte någon stor lycka på marknaden. Om det inte varit för kryddorna hade jag fått tigga i skänkstugan. Många dirhamer blev det inte. Glaset och sidenet trodde jag skulle vara lättsålt. Förresten, varför bär du inte mina sidentyger?” Han nöp henne lätt i kinden.
”Om jag tagit dina tyger på mig hade alla trott att vi var man och hustru. Och det är vi inte”, sa Estrid kort.
”Men vi skulle kunna bli”, sa Orfrim mjukt och smekte henne över kinden.
Estrid stelnade och låg alldeles stilla. Vad hade han sagt? Man och hustru? Men Erik?
Tankarna rusade genom hennes huvud och hon visste inte vad hon skulle svara. Hon såg upp på honom och hennes röst var plötsligt grumlig.
”Vad sa du?”
”Jag undrade om du vill bli min hustru”, sa han och hans röst var mer bestämd nu.
Gifta sig med Estrid, varför inte? Han höll av henne, åtrådde henne och allt var ljust och muntert i hennes sällskap. Även om de setts nästan dagligen under den senaste tiden, kunde han inte få nog av henne. Och som muslim hade han rätt till flera hustrur.
Estrid lutade huvudet mot hans bröst men sa fortfarande inget. Långsamt öppnade hon hans skjorta och smekte honom. Hennes kyssar var lätta och mjuka och hon var som sol och dagg mot hans hud. När han böjde sig ned över henne höll hon honom hårt.
”Min käraste”, mumlade han, ”du svarar inte?”
Estrid hävde sig upp och såg allvarligt på honom.
”Det är så svårt. Vill du att jag ska bli din hustru här i Birka?” frågade hon förvirrad.
”Ja, här, i Gårdarike, i öst och väst, ja, överallt”, lade han till med ett leende.
Men hon mötte inte hans blick. Som om en fara hotade kurade hon ihop sig i hans knä och vågade inte se på honom.
”Vad är det?” undrade han oroligt och såg på henne.
”Jag vet inte, jag måste nog gå hem”, sa hon och rösten var vill och långt borta.
”Hör på mig!” sa han häftigt och grep henne hårt om axlarna. ”Jag menar allvar”, vädjade han. ”Gift dig med mig nu, annars går jag till någon annan.”
Estrids blick förvandlades och blev mörk och kall som en jordkällare. Utan ett ord rättade hon till kläderna och reste sig. Vid dörren stannade hon och betraktade honom. Sedan gick hon ut i natten.
*
Skänkhuset var ännu tomt på gäster och Sigfrid, som stod på en bänk, höll på att hänga upp en stor bonad. Den hade hon vävt flitigt på under hela hösten och vintern och nu var den äntligen klar. Med garn och varp hade hon lyckats forma en härflotta på ett vidsträckt hav under en röd kvällshimmel. Skeppen hade sköldar längs relingen och drakhuvuden vid stävarna. På den lugna vattenytan speglade sig himlens sprakande färger.
”Estrid, ser du, Erik skulle kunna vara skeppare på en av de här drakarna”, sa Sigfrid och gick ned från bänken. Tankfullt tog hon ett steg tillbaka och betraktade väven.
”Erik är död eller så har han funnit sig en kvinna i något annat land”, sa Estrid och ryckte på axlarna. ”Det är över tre år sedan han drog i härnad.” Hon såg frånvarande ut i rummet. Hennes tankar var hos Orfrim. Hon hade inte sett honom på två dagar och längtade efter honom. Men …
”Må så vara, men Erik, den spjuvern, kommer nog snart tillbaka. Då får du sluta att gå till Orfrim.”
”Äsch, du ser bara vad du vill se”, sa Estrid snabbt. ”Tror du att jag ränner hos honom?”
”Åja, blind är jag inte. Tror du inte att jag märkt hur du sniker dig dit i lönndom? Och dina ögon strålar. Så kär som nu har jag aldrig sett dig tidigare, men akta dig. Han kan bli din olycka.”
”Så du menar att jag skulle vara lyckligare ensam?” svarade Estrid beskt. ”Nej du, det är inte som du tror. Orfrim är ingen lycksökare. Han älskar mig, så är det, och du ska veta att jag inte kan vara utan honom”, sa hon frankt.
Estrid tänkte på hur mycket hon våndats de gånger hon inte sett honom på en tid. Så hade han också haft det. De älskade varandra, de behövde varandra. Om han bara låtit bli att komma med krav. Hon suckade.
Sigfrid vände sig om och såg häpet på henne. Så det var sant ändå. Nu hade hon Estrids ord på vad hon så länge anat. Orfrim hade bundit Estrid till sig, så hårt att hon inte längre redde sig själv.
”Käraste, visst kan du vara utan honom. Det är inte som du tror. Kärlek brinner och slocknar, glöm inte det”, sa Sigfrid allvarligt.
Estrid riste sakta på huvudet och teg. Vad visste Sigfrid om kärlek? Kunde hon alls förstå vad det innebar att vara härtagen av en annan människa? När hela ens sinne kom i uppror utan den andra människans närhet, när hela ens jag var ofrid och oro? Hon förstod det nu, det var det som hänt henne med Orfrim. I villfarelse hade hon trott att hon skulle kunna älska honom utan att ändra sin tillvaro. Men varje gång hon hade tagit vägen om stapelhuset var det för att hon inte kunnat vara utan honom, inte klarat av att stå emot hans kraft. Så hade han också fått makt över henne. Och hon visste att med den makten skulle kraven komma. Och nu hade det hänt; Gift dig med mig eller jag går till någon annan, hade han sagt. Och om hon gifte sig med honom? Vad skulle han sedan begära? Gör så, annars …
Därför tänkte hon inte gå till honom mer. Nej, han skulle bli tvungen att söka upp henne och njuta hennes kärlek utan krav. Estrid betraktade bonaden och såg på skeppen med sina svällande segel. Sigfrid märkte hennes tystnad och såg hur fränkan förlorat sig långt borta.
”Han kanske överväldigar dig, så vacker och ståtlig som den mannen är, men akta dig. Han är köpman och sådana kan förleda vem som helst, både i handeln och i hemmet. Om du inte kan vara utan honom, njut honom så länge du kan, men vad du gör, gift dig inte med honom.”
Estrids blick dröjde kvar vid väven.
”Sigfrid, du måste försöka förstå”, sa hon och vände sig om. ”Med Erik blev det aldrig något gifte. En dag lämnade han Birka och sedan dess har jag inte sett honom. ska nu detsamma hända med Orfrim?”
”En man från öst kan förskjuta sin kvinna när det behagar honom, så där är inte giftermålet mycket att trängta efter”, sa Sigfrid nyktert. ”Men han har väl inte bett dig?”
Estrid rodnade och såg ned på sina händer. Huden var uppfläkt vid tumnageln och naglarna var avbitna. Borde hon inte ha varit lycklig nu när han bett om hennes kärlek? Nej, han hade inte bett om den, han hade krävt den och hotat henne om han inte fick som han ville. Hon suckade och undvek fränkans blick.
”Jo”, sa hon. ”Han vill gifta sig med mig.”
”Du är inte klok! Vad är det du har gett dig in i?”
”Sådant vet man aldrig förrän det är för sent”, sa Estrid lakoniskt.
Grannfrun kunde inte hålla inne sitt skratt. Estrid behövde inga förmaningar, innerst inne visste hon själv. Men nu hade Sigfrid blivit nyfiken och ville veta mer.
”Vad svarade du då?”
”Ingenting.”
”Ingenting? Det var ju väl ändå. Du som inte kan med den kristna tron för att den inskränker kvinnors makt, du borde tala med Orfrim om hans religion. Har du gjort det?”
”Det enda jag hört honom säga är att i öst är kvinnosynen sådan att den stämmer överens med kvinnans natur.”
Estrid skrattade till när hon hörde sina egna ord och Sigfrid föll in i skrattet.
”Äsch, nu talar vi inte mer om detta. Jag vill inte tänka på det här. Han har redan gjort mig sömnlös”, sa Estrid avfärdande och tog ett steg tillbaka. Hon snubblade till och famlade med armarna för att inte falla. Därvid kom hon åt väven, som föll ned från väggen med en tung duns. ”Tids nog”, fortsatte Estrid med blicken på den nedrasade bonaden. ”Ja, tids nog faller allt ihop ändå”, fyllde hon i.
*
Först när marknaden var över upptäckte Snemun stenarna vid Korshamn. Det hade börjat snöa och var fint före. Han hade spänt på sig skidorna och skidade runt i vikarna för att vittja mjärdarna. På väg hem med mycket fisk i konten lade han märke till flera slädspår i snön. De kom inte från de vanliga köpmansslädarna utan tycktes bredare och djupare. Förbryllad följde han spåren mot Korshamn. När han stakat sig fram ett stycke märkte han att de breda avtrycken i snön ledde fram mot platsen för siegfrblotet. Där brukade Birkaborna offra om våren. Vem hade begett sig dit nu?
När han kom fram blev han stående med uppspärrade ögon och öppen mun. På deras harg, som de brukat i evinnerliga tider, låg grunden till en kyrka. Stenarna formade ett långskepp, en sakristia och i öster en bågformad mur, kanske en absid. Snemun kände ilskan välla upp inom sig och grep hårt om skidstaven. Blodet susade i hans ådror och det högg till i hjärttrakten. Kristsärkarna hade besudlat deras offerplats med en kyrka!
Snemun kände inte längre kylan; tankarna rasade i hans huvud. Våldgästning, spöslitning, misshandeln av Svartskägg i skänkhuset och så detta! Det gick inte längre att hålla de kristna ifrån sig med fredliga medel. Han måste varsko kungen. Gunnar Snemun kastade en sista blick på stenblocken och vände utåt fjärden. Det hade ännu inte hunnit bli mörkt. Han drog djupt efter andan, knep ihop läpparna och sköt ifrån med staven. Än skulle han hinna över till Hovgården.
*
Efter tre dagars seglats nådde jarlen och hans följe danernas land. De seglade norrut och vidare genom sundet där de följde kusten så nära de vågade. När de närmade sig sandrevlarna utanför Skanör försämrades vädret, men sikten var fortfarande klar.
Erik satt vid styret och betraktade den låga kusten. Han kände igen sandbankarna, kullarna och de öppna, vindpinade stränderna. Nu hade de lagt det öppna havet bakom sig och så snart de rundat klacken skulle de komma in i varjagernas hav. Därpå, norr om Kalmar och Tälje låg Birka. Dit tänkte de sig för att sälja en del av lasten och därefter skulle jarlen återvända hem med sina skepp till Norge. Plötsligt steg en stark längtan upp inom honom: Estrid och Toste! Tänk, snart skulle han åter vara hemma hos de sina. Han hade varit borta alldeles för länge – det fick inte hända igen.
Det kunde förstås vara så att isen redan lagt sig och då skulle de bli tvungna att vända. Men då skulle de ta land vid Kaupang istället. Den stora köpstaden i Norge var jarlens hemstad och han hade lovat att de kunde vistas hos honom över vintern. Lika gästfri och vänlig som vanligt, tänkte Erik, och prisade sin lycka över att ha lärt känna norrmannen. Som kylan rev i ansiktet när vinden låg på, anade han dessutom att det skulle bli svårt att nå Birka. Kanske skulle det trots allt dröja ännu en tid innan han fick träffa Estrid och Toste.
”Det ser inte bättre ut än att du får gäster i vinter”, sa Erik och vände sig till jarlen. ”Jag skulle tro att isen redan lagt sig hos svearna.”
”Du har nog rätt i det, men låt oss försöka. Vid den här tiden är det fullt med köpmän där och vi kan få ett gott pris för vårt silver.”
”Det ska vi minsann sälja dyrt, så som vi slagits för de mynten”, skrattade Erik.
Även om de kanske inte skulle nå Birka före islossningen, fröjdades han. Att vara på väg var hans stora glädje och att kunna se fram emot något nytt eller återse något han saknat, fick honom alltid glad till sinnes. Kanske var detta hans livskraft, det som gjorde att han aldrig kunde slå sig till ro. Han drog sig till minnes hur han trots sin kärlek till Estrid blivit rastlös efter bara två år som köpman och hemmaman i Birka. Inte för att han ledsnat på henne – nej, den kvinnan älskade han fortfarande – utan det han långleddes av var när dagarna liknade varandra. På sjön kunde han rentav se fram emot en storm efter alltför lång tid med vackert väder.
En kåre svepte fram över vattnet och fick honom att se upp. Molnen hängde tunga ovan honom och tycktes mörka och hotande. Han såg sig om efter de andra skeppen som alla gjorde god fart med buktande segel. Att vinden friskade i gjorde inte något, bara den inte vände så de blåste upp på någon av sandbankarna eller fick stampa i motvind. Han hade hört om ett skepp som varit så nära Norge att besättningen kunnat se kusten. När de som bäst såg fram emot sovlet och dryckeshornen därhemma vände vinden. Då blåste de tillbaka varifrån de kommit och det var nära att de fått ta iland hos anglerna istället.
Vinden tilltog och i gryningen vände den. De fyra köpfararna, som seglat inom ögons avstånd, fick allt svårare att sikta varandra. Jarlen, som hållit Erik sällskap i hans skepp, fick ett allvarsamt uttryck i ansiktet.
”Bäst att jag återvänder till min egen skuta.”
Erik nickade i samförstånd. Han och jarlen brukade ofta segla samman när vädret var lugnt. De trivdes i varandras sällskap och tyckte om att sitta och språka vid styrpinnen. Men så snart de anade oväder tog de kommando över sina egna skeppslag. De hade silver och gods på var sitt skepp och ville själva styra i svårt väder.
Jarlen blåste lur och när hans knarr kommit upp jämsides tog han språnget över. Väl ombord höjde han handen till hälsning och skrek något. Sedan tog han över rorpinnen. Mörka molnbankar tornade upp sig vid horisonten och vinden kom i hårda byar. Utan att de kunde göra något för att förhindra det, drev skeppen allt närmare land. Snart rådde full storm.
Erik stod vid styrpinnen medan vinden piskade honom i ansiktet och brottsjöarna fläkte in över skeppet.
”Reva seglet”, gastade han och vadmalen surrades och blev till en fladdrande tyngd nedanför råstången.
Vinden vände och fick vågorna att växa och för varje ny brottsjö blev Erik allt oroligare. Det låg redan is över stäven, och om de inte snart kom i lä skulle skrovet bli alldeles nedisat. Och ett sådant skepp skulle inte längre kunna rida över vågorna.
Till en början kunde Erik se de andra köpfararna, men snart fläktes vågorna upp i ett vitt skum och han fick svårt att urskilja mast och stag. Det blev svårare att hålla kursen och Erik fruktade att de hamnat bland de förrädiska strömmarna utanför Näset. Händerna var frostbitna och stela, ansiktet värkte och hans kläder var styva av köld. Då och då föll stora istappar ned från råstången och snart var hela relingen täckt med is. Blev istäcket tjockare skulle skeppet gå under, och i det mörka, kalla vattnet fanns bara döden.