Efter en lång och våldsam natt kom gryningen och i ljuset av den nya dagen tändes hoppet. Föröver låg den låga, vindpinade skånska kusten. Kunde de bara komma runt Näset och i lä av fastlandet, skulle de kunna ta land vid Kämparne. Där var det sandbotten och det skulle inte vara en svår sak att dra upp skeppen. Sedan kunde de fortsätta när vinden bedarrat. Erik såg sig omkring. Strax föröver skymtade han jarlens skepp och akteröver syntes de två andra. Hur de lyckats hålla samman i stormen förstod han inte, men jarlen hade valt gott skeppsfolk. Havet utanför Näset var bland de svåraste vattnen i norr.
Vågorna hade vuxit sig höga, men med vinden akteröver slapp de få in brottsjöar över stäven. De var nära kusten och vinden höll på att bedarra. Det tycktes som om de övervunnit stormen. Männen, som varken kunnat äta eller sova på två dygn, längtade efter att gå iland.
Solen kröp sakta upp över horisonten och vågorna som känts som ett mörkt svart hot fick en djupblå vacker färg med skimmer av rött och guld. Men havets skönhet var förrädisk.
När de kom nära sandrevlarna såg de strömvirvlarna. I nästa ögonblick tog strömmen tag i skeppen. Föröver märkte Erik hur jarlens knarr krängde till, så nådde strömmarna även hans skepp. Styrpinnen lydde inte och det gick inte längre att hålla aktern mot vågorna. Som en osynlig jättehand kastade det forsande vattnet skeppen mot land.
”Strömmen för oss runt strandrevlarna. Om vi bara kommer över på andra sidan klarar vi oss.”
Eriks ansikte var narigt av kölden och skägget vitt av snö och is. Skrämd såg han ned i det skummande vattnet. Det fräste kring bogen, sög och virvlade och skeppet kastades våldsamt mellan vågdalarna. Stranden kom närmare och vattnet grundade upp. Trots kylan och vinden rann svetten. Erik kände havet från ett helt liv; om han inte lyckades hejda skeppet nu skulle det vräkas upp på land och bli vrak.
Även de andra köpmansskeppen hade fångats av strömvirvlarna. I morgonens röda vintersol kastades de nedisade köpfararna allt närmare stranden.
”Vi måste offra till Tor”, skrek Vidar Stävman, och hans ansikte var stelt och fyllt av skräck. Erik svarade inte. Sandbankarna närmade sig föröver. I det klara vattnet syntes de som ljusa fält över bottnen och här och var bröt vågorna över dem. Erik mätte avståndet med ögonen.
”Årorna!” vrålade han. ”Var beredda med årorna!”
Det skulle bli svårt att hålla skeppet från grunden, men kom de för nära skulle de kanske kunna lyckas ro undan eller stöta ifrån. Att hjälplöst låta skeppet driva kunde han inte tåla och om de trots allt förliste måste han veta att han gjort allt som stod i hans makt.
”I med drivankaret!” gastade han, och i nästa stund kom ett kraftigt ryck så att båtens akter rände upp mot vågorna. Farten bromsades och Erik fick åter kontroll över skeppet.
Även ombord på de andra skeppen försökte männen med åror och drivankare, men jarlen föröver hade varit för långsam i sitt beslut.
Hans skepp var på väg rätt upp mot sandbankarna. Skeppet krängde till och kastades mot det första grundet, riste våldsamt men kom över. Vid nästa sandbank stötte det med ett skrapande, skärande ljud mot botten. Det var som om det skrek i dödsångest; ett långt utdraget jämrande innan det åter kom ut på djupare vatten. Så, just som männen trodde faran var över, rände skeppet med full kraft in i ännu en sandrevel. Jarlen miste greppet om styrpinnen och kastades över relingen och ned i vattnet. Han kom upp till ytan igen, men nästa våg lyfte upp skeppsskrovet högt ovanför hans huvud. Jarlen såg vad som höll på att ske och skrek till. Förtvivlat försökte han simma undan, men när skeppet föll mot vattenytan igen, träffade kölen hans huvud och krossade honom.
*
Som han älskade lukten av tjära. Orfrim blickade uppåt och såg den svarta röken vältra sig upp mot himlen. Brynolf Skeppare hade behövt hjälp med vårrustningen, och Orfrim som rott och seglat på Volchov i hela sitt liv visste hur man tjärade och nåtade båtar. Skepparen som fört honom från Gårdarike hade hjälpt honom i så mycket att Orfrim gärna gjorde något i gengäld. Dessutom fick arbetet med båtarna honom att minnas hembygden, även om Volchovs lugna och sävliga vatten med skyar av mygg var något annat än vattnen utanför Birka.
”Seså, vad tänker du på, ska du nåta eller inte?” Brynolfs skarpa röst tog honom tillbaka till verkligheten. Kohåren med tjäran klibbade och han insåg att det skulle bli svårt att få loss den från händerna. Han hade varit så ivrig att han sölat ned sig.
”Ditt skepp ska bli klart, oroa dig inte”, svarade Orfrim leende och började slå in nåten med drevjärnet.
Vilka skepp de byggde, dessa vikingar, tänkte han. De använde kohår, fårull och tjära, så grundligt tätade de sina båtar mellan borden. Inte undra på att deras farkoster sällan läckte. Och de smäckra skeppsborden som var fastsatta med vidjor till spanten, och klinknaglarna som var smidda i ett enda stycke – allt var ett under av skeppskonst. Nog var svearna ett folk av havet. Sina skepp hade de prövat i sjö och hav sedan urminnes tider.
”Du har inte synts ute på länge, Orfrim, vare sig i hamnen eller i skänkhuset. Sörjer du över något? Är det saluhandeln eller kvinnfolk?” undrade Brynolf.
”Både och. Vad annars?”
”Du som fått ett helt handelslager och stapelhus med för den delen. Du borde ha varit rik nu”, anmärkte skepparen.
”Rätt har du i det, men rykten kom i svang om att jag sålt kryddor till hästhandlarna. Ja, du vet hur det gick i hästkapplöpningen. Och sedan hade Estrid nästan ihjäl ryttarna med sin brygd. Sedan dess verkar ingen vilja handla av mig.”
”Åjo, bara du sätter dina priser rätt får du nog sålt”, invände Brynolf. ”Eller så får du tänka dig att sälja något annat.”
Det blev tyst en stund och endast hammarens slag mot drevjärnen hördes. Så harklade sig Brynolf, kröp fram under båten och plirade mot Orfrim.
”Säg, vad hände med henne, skänkhustrun? Vi var många som trodde att du hade din håg till henne.”
”Ja, hon var mig kär”, mumlade Orfrim med ansiktet mot skeppet.
”Men varför tog du då inte henne till hustru?”
”Jag försökte, men då började hon trilskas.”
”Sååå, hon kanske fortfarande saknar Erik.”
”Erik? Ja, hon har berättat om honom, men han har ju varit borta i evighet.”
”Men Erik är Ruriks far, och betänk, en kvinnas nej är inte alltid ett nej. Så är det väl också i Gårdarike?”
”Där väljer våra föräldrar åt oss och så tar vi nya hustrur.”
”Men här kan du inte bara ta dig en hustru, hon måste ge sitt samtycke också. Och ibland måste man slåss för henne. Mitt råd är att du ska försöka med skänkhustrun ännu en gång eller ge dig i lag med en annan kvinna.”
”En annan kvinna?” Orfrim såg tankfullt på Brynolf. ”Kan jag … jag menar, utan att få allt manfolk emot mig?”
”Ja, bara hon inte är gift. Ta för dig! Bry dig inte om vad kristsärkarna predikar.” Brynolf skrattade och blinkade menande mot Orfrim. ”Du ska få träffa några jag känner. Så, säg mig nu, vill du ha en frilla eller en trälinna?”
”Hur märker jag skillnaden?” sa Orfrim leende.
”Du får väl prova”, flinade Brynolf. ”Och det där med handeln ska vi nog också ordna.”
Skepparen dunkade vänskapligt Orfrim i ryggen och kröp visslande tillbaka under båten igen. Så stack han åter fram ansiktet.
”Orfrim, hör här. Även denna sommar har jag tänkt mig till Gårdarike. Kom med! Byt till dig pälsar, hudar och bärnsten här på marknaden så säljer vi alltihop därborta. Är vi två kan vi stötta varandra.”
”Jag vet inte, jag behöver tänka”, sa Orfrim tveksamt. ”Just nu är det en kvinna jag behöver. Glöm inte det.”
”Nej du, hur skulle man någonsin kunna glömma dem?” svarade Brynolf skrattande.
*
Det var skumt i halmhuset och väggarna var mörka av sot. Med stora, svepande tag lät Estrid björkriset svepa över rummet. Även om hon inte haft många gäster i stugan låg det matrester, vedspill och annat skräp på golvet. Estrid avundades Snemun hans brädgolv. Där var det bara att slå över några skopor vatten och björkaska och så blev det rent. Själv måste hon ösa upp husets smuts och ohyra i en stäva och bära ut alltihop. Nog för att hon kanske var mer mån än andra om att vilja ha det snyggt omkring sig, men Rurik lekte ofta på golvet och då fick där inte ligga något farligt.
Sedan Tostes död oroade hon sig mer för Rurik. Djupt inom sig närde hon en oro över att även han skulle råka illa ut. Hon såg bort mot pojken som höll på att rita med en kolbit på en planka. Han hade blivit alldeles smutsig i ansiktet och kom då och då stolt fram till henne för att visa vad han tecknat. Hennes blick fylldes av värme. Ett yrväder var han, pojken. Nog gick det att se att Erik var hans far, samma glädje och rastlöshet. Och visst saknade hon den odågan till fader fortfarande, även om sorgen efter Orfrim överskuggade allt annat.
Estrid fyllde stävan med skräp och tömde den bakom huset. Sedan gick hon tillbaka in och bänkade sig. Hon satt tyst, kom sig inte för att börja med något. Erik, Orfrim … Dessa män som flammat i hennes liv och sedan blivit borta. Varför? Orfrim som sagt att han skulle gå ifrån henne om hon inte gifte sig med honom. Det var något hon inte tagit på allvar. Tvärtom var hon säker på att han skulle ångra det han sagt och åter söka upp henne i skänkhuset. Men vintern och våren gick och hon såg honom inte. Många gånger hade hon varit på väg till stapelhuset men hejdat sig. Gick hon till honom skulle han ta henne för given på sina egna villkor och det ville hon undvika. Nej, hon måste vara tålmodig och vänta. Förr eller senare skulle han nog komma till henne.
Så gick tiden, men var gång dörren till skänkhuset öppnades var det någon annan, inte Orfrim. Hon sörjde i tysthet och grät ofta, men aldrig att hon lät någon se det. Inte ens för sig själv ville hon erkänna hur mycket hon höll av honom. Ibland gick hon runt ön och såg ut över havet, tänkte på hur hon under de två första åren av Eriks bortovaro sökt efter hans skepp vid horisonten. Nu hade hon upphört att tro att han någonsin skulle återvända. Istället tänkte hon på Toste som drunknat. Hur kunde gudarna vara så grymma?
Havsguden Ran hade fört bort den lille, utan att ge henne något igen. Pojken hade aldrig återfunnits och hon hade inte ens en grav att gå till. Hans död förbryllade henne. Hon förstod inte hur han hade lyckats ta sig den långa vägen till vattnet. Och där, vid strandbrynet, vad hade egentligen hänt? Hur ofta hade hon inte grubblat över detta. Till all lycka hade hon Rurik. Hon kastade en blick på honom och såg att han var djupt inne i sin teckning. En dag skulle han fråga efter sin far, tänkte hon. Inte bara hon behövde manfolk i huset, även Rurik skulle kräva det.
Estrid tog fram sin slända och satt med den i knäet. Men hon höll den stilla. Istället såg hon på Rurik, som med svepande rörelser förde kolbiten fram och åter över plankan. Så såg han på vad han gjort och skrattade. Estrid log åt hans glädje och hennes tankar gick till Orfrim. Kunde hon ha varit lycklig med honom? Varför hade hon inte sagt ja när han ville ta henne till hustru? Först nu förstod hon att ensamheten var tyngre att bära än något annat. Vad hade hon haft att förlora? Varför hade hon tvekat? Som hon saknade hans skratt och värme, som hon längtade efter hans närhet och famntag. De hade inte träffats sedan den kvällen då han bett henne bli hans hustru och hon hade inte ens sett honom i staden. Hon hade hört att han öppnat köpbod vid stapelhuset, men hon undvek att gå förbi där. Hur länge till skulle hon framhärda? Estrid såg upp och blicken förlorade sig i rummet.
Giftermålet? Varför vågade hon inte? För att hon visste att hon skulle bli maktlös i hans händer. Att hon med ens skulle bli hans och sedan skulle han för alltid råda över henne? Eller var hon rädd att behöva lämna Birka för Aldeigjuborg och bli där för evigt? Men hade hon det bättre nu?
Estrid reste sig och sländan for i golvet. Hon blev stående mitt i rummet och brydde sig inte om att plocka upp den. Istället betraktade hon skinnfällarna på bänkarna. Visst borde hon ta sig an dem nu när hon ändå gjort rent i stugan. Hon samlade in skinnen och satte sig med dem på bänken. Hon lade ett slitet fårskinn över knäet och synade ullen. Med en djup suck fann hon att lössen som hon blivit kvitt några dagar tidigare redan var tillbaka. Om jag hänger fällen i taket så undrar de nog vart jag tagit vägen, lusdjävlarna, tänkte hon trött och riste fårskinnet över härden. Sedan ångrade hon sig och lade tillbaka fällen på bänken. Det fick vänta, snart måste hon till skänkstugan och byta av Sigfrid.
Hon tog på sig en ren linneblus, rättade till spännbucklorna och for med kammen över håret. Skulle detta bli ännu en eftermiddag och kväll utan Orfrim, eller skulle han äntligen komma? Hon såg bort mot Rurik. Vad hade hon gjort utan barnet? Hur skulle hon ha stått ut utan hans tillit och värme? Men hon önskade något mer. För ett kort ögonblick föreställde hon sig Orfrim nära sig och det hettade till i huden. Varför, tänkte hon, kan jag inte bara söka upp honom?
*
Motvilligt vandrade Snemun vägen bort mot kyrkan. Bredvid honom gick Sigfrid, långsamt och mödosamt. Hon hade magrat och hennes ben och händer smärtade i lederna. Bekymrat såg han på henne, hans vänfasta hustru som stått honom bi under alla år. En gång hade hon liksom han kämpat mot den nya läran, nu hade sjukdomen förändrat henne. Och när varken de egna gudarna, stadens sejdkvinna eller örter hjälpt henne hade hon vänt sig till Vite Krist. Länge hade Snemun hoppats på att Estrid skulle få henne på bättre tankar, men han insåg samtidigt att den nye guden var Sigfrids sista hopp. Modfälld hade han erfarit hur hon, hans egen hustru, tagit dopet.
Han kände en dov saknad efter det som varit, då när alla levt i lugn och ro med sin egen tro på Björkö. När Ansgar kommit till ön hade Snemun fruktat att den nya läran skulle splittra ätt och familj. Nu hade den nye guden till och med trängt sig in i hans eget hem. Snemun sneglade eftertänksamt på sin hustru. De hade levt samman så länge att de inte kunde vara utan varandra och han ville vara hennes stöd även nu. Om han lät henne vara med sina gudstankar skulle hon kanske själv komma till insikt, tänkte han, men egentligen hade han för länge sedan givit upp hoppet. Hustruns omvändelse och hans egen kamp mot kyrkan var något som inte kunde finnas under samma husås. En dag måste han välja. När de gick in på den upptrampade stigen mot kyrkan, tog han hennes hand i sin.
”Vet att jag håller av dig mer än någon annan”, sa han lågt. ”Lova mig, överge mig inte för Vite Krist.”
Sigfrid rörde sin värkbrutna hand i hans.
”Min håg står till dig, Snemun, men min kärlek är till den nye guden. Vite Krist är god mot oss. Han kommer att göra mig frisk.”
Snemun lösgjorde försiktigt handen. För var dag tycktes hon försvinna längre bort från honom. Och detta skedde samtidigt som missnöjet med Gautbert och Nithard blivit så stort att många ville driva bort dem från ön. Flera av stormännen hade redan vänt sig till honom för hjälp. Han, Gunnar Snemun, som en gång försökt hindra Ansgar från att predika i Birka, kunde han inte leda motståndet?
Snemun kände en djup förtvivlan. Vad skulle han göra? Hittills hade han haft föga lycka med sig. För flera månvarv sedan hade han försökt få kungens stöd, men inte ens kyrkbygget på Birkabornas egen harg hade kung Björn förhindrat. När han hört att grundmurarna börjat byggas ville han inte gå emot kejsarens utsände. Istället upplät han en del av sin egen mark för en ny offerplats till Birkaborna. Som om ilskan bland stadens befolkning skulle gå över med detta! Nej, än ivrigare talade folket om att driva bort kristsärkarna och välta kyrkan över ända. Gautbert och Nithard hade nog vetat vad de gjorde när de byggt kyrkans grundmurar i sten. Även om folk brände ned den främmande gudens boning skulle grundmurarna stå kvar.
”Är den inte vacker?” sa Sigfrid och nickade åt kyrkan till. Snemun blickade bort mot den stora byggnaden, vars tak och väggar tvättats blanka av regn. Kyrkan var långsmal och hade brutet tak, sakristia och en bågformad absid. Motvilligt måste han tillstå att det var en mycket ståtlig byggnad. Hur de nu lyckats med det, kristsärkarna.
”Jo, visst är den vacker”, mumlade Snemun med tankarna långt borta. Hur skulle han kunna bli hedningarnas ledare mot de kristna när den nya läran var hans hustrus enda hopp?
De steg in i kyrkan och Snemun lät blicken vandra över rummet. Längst fram stod ett enkelt altare med ljusstakar, på väggen ståtade en träskulptur av en man på ett kors. Utmed långskeppet hängde bonader. Sigfrid tog Snemun i handen och deras steg ekade mot stengolvet. Kyrkan var nästan fullsatt och de måste sätta sig längst fram på första bänkraden.
Olustig till mods sjönk Snemun ned bredvid Sigfrid på bänken. Han hade hoppats kunna komma osedd, men förstod i denna stund att nästa dag skulle alla veta att han varit i kyrkan.
Just som de satte sig lade Snemun märke till Tora, flickan som varit hos dem under höstblotet. Till sin förvåning insåg han att även hon, som tidigare bekämpat den nya läran, tagit dopet. Nu satt hon där med knäppta händer och blicken stadigt fäst på altaret. Vad hade den nya tron som den gamla saknade?
I samma stund skyndade Nithard förbi och tecknade något åt Tora. Hon reste sig hastigt och gick med honom in i sakristian. Efter en kort stund återvände hon med två vaxtavlor som hon hängde upp vid predikstolen. Sedan gick hon åter in i sakristian. Församlingen väntade. Nu borde Nithard börja sin predikan.
Ingenting hände. Någon mumlade böner för sig själv, andra rörde sig otåligt i bänkarna. Snemun förstummades av den vördnad som församlingen visade – de som en gång varit hedningar och hade för vana att bullra och glamma, satt nu fromma och tysta. Plötsligt hördes en ljus kvinnoröst bortifrån sakristian.
”Nithard, nämen …”
Så blev det tyst. Efter en kort stund trängde en något ansträngd viskning ut till de församlade.
”Nej, snälla … Du måste börja din predikan. De väntar på dig därute …”
Nu lystrade församlingen och ingen varken rörde sig eller sade något. Det var så stilla att till och med fåglarnas kvitter hördes utanför.
”Tora, käraste, vänta på mig efter gudstjänsten”, hördes Nithards vädjande röst.
Svaret var otydligt och endast de som satt längst fram kunde uppfatta det. Men så blev rösten åter tydlig.
”Nej, men, inte så älskling. Nithard, så du gör … åhh …”
Åter blev det tyst och församlingsborna såg förstulet på varandra. Nu hördes prasslandet av kjolar, följt av ett halvkvävt rop och en häftig andhämtning. Så klirrade det till och en spännbuckla kasade ut från sakristian och fram mot altaret. I nästa ögonblick kom Tora ut med rosiga kinder och glansig blick. När hon såg församlingens blickar rätade hon på ryggen och gick med värdiga steg fram mot första bänkraden. Med högburet huvud blickade hon ut över församlingen, innan hon sjönk ned på bänken. Bakom sig kunde hon höra ett häpet sus i bänkraderna. Så märkte hon det också. Kläderna var i oordning och ena bröstet var blottat och lyste vitt och naket i kyrkans dunkel.
Snemun reste sig och gick fram till altaret. Där böjde han sig ned och tog upp hennes spännbuckla. Med en lätt bugning överräckte han smycket. Då hördes spridda fniss och skratt.
Så blev Nithard synlig. Han var klädd i sin fotsida dräkt och hade ett fromt uttryck i ansiktet. Med långa, högtidliga steg skred han fram till altaret. Men efter honom släpade midjeskärpet som en lång, ringlande svans.
Då förmådde inte ens den allvarligaste hålla tillbaka munterheten. Efter ett ögonblicks tystnad frustade och råmade hela församlingen av skratt.
*
Det var vid tiden för siegfrblotet. Björkarna stod i skir grönska och ängsblommarna doftade löften och förväntan. Det kunde vara hoppets och fröjdens tid, men Estrid var gråblek och trött efter den hårda vintern. Hon var sorgsen och rastlös och då Sigfrid ofta varit sängliggande hade hon varit till föga hjälp i skänkhuset. Estrid hade blivit tvungen att styra med det mesta. Hon hade också fått mer bry med Rurik, som blivit högljudd och trotsig och inte lydde henne som tidigare. Ju tyngre och svårare allt tycktes henne, desto mer tänkte hon på Orfrim. Om hon blev hans hustru skulle hon slippa ensamheten. Tidigare hade hon bara levt allena under korta skeden i sitt liv. Nu började hon ana hur det var att ständigt leva utan någon. Det var värre än hon någonsin föreställt sig. Inte ens i sina mörka stunder hade hon insett hur svindlande svårt och smärtsamt det kunde vara. När andra bodde på sina hemmagårdar och omgavs av ätt och familj, var hon helt utlämnad till sig själv. Trälarna, ja, de fanns visserligen där, men det var närheten till en käraste hon saknade.
Som tiden led beslöt hon sig för att trots allt söka upp Orfrim. Hon önskade tala med honom och hoppades att de kunde ta vid där de en gång slutat. Lugnt skulle hon låta honom veta att hon visst ville ha honom, men att de kanske skulle skjuta på giftermålet. Än hade hon inte lyckats lägga det gamla bakom sig – Erik, förlusten av Toste – men kanske snart.
Den dag hon skulle gå till honom tog hon på sig en nystruken linnesärk och den vackraste hängselkjolen hon ägde. Den gick i grönt och hade mönstrade bårder. Till detta bar hon en sjal i rött siden, sydd av ett tyg hon fått av Orfrim.
Spännbucklorna var nyputsade och mellan hängselbanden hängde ett halsband med glaspärlor. Kläderna fick henne att känna sig stolt och vacker. Han skulle tycka om henne så här, det visste hon.
På kvällen dröjde det länge innan hon kunde stänga skänkhuset för natten, men när hon äntligen gick över kajen mot stapelhuset kände hon glädje. Förväntansfull skyndade hon vidare. Så snart han öppnade skulle hon genast be om förlåtelse och göra allt för att åter få honom vid gott lynne. Från skänkstugan hade hon tagit med sig bröd, fårbog och en kanna mjöd. Om inte annat skulle mjödet få honom glad till sinnes och sedan, ja, sedan skulle allt bli som förut. Han öppnade inte när hon bankade på porten, men när hon kände på regeln märkte hon att dörren var olåst. Försiktigt sköt hon upp den. De välbekanta dofterna från stapelhuset slog emot henne och hon smög försiktigt in i rummet. Hon ville överraska honom, men så här sent låg han väl som vanligt och sov. Tyst tog hon av manteln så den gröna hängselkjolen och smyckena blottades. Så gick hon leende mot avbalkningen och sköt upp dörren.