Han satt i högsätet då hon trädde in i stugan. När han fick syn på henne glimtade det till i hans ögon av trots och envishet. Estrid blev stående på tröskeln med Rurik vid handen. Det låg halm och enris på golvet. Elden på härden brann utan rök, och det var varmt och gott i stugan. På bordet stod dryck och kvällsvard. Han måste ha väntat länge på henne. ”Det här är vårt hem, minns du”, sa han, fyllde ett horn med mjöd och höll fram det mot henne. Estrid lutade sig tungt mot dörrposten.
”Du skulle inte bli borta länge”, sa hon anklagande. ”Så tre, fyra vintrar senare, kommer du in genom dörren och tror att allt ska vara som förut.”
”Ja, här är allt sig likt”, avbröt han henne och lät blicken vandra runt i rummet. Hans röst var gäckande och utmanande.
”Andra far i härnad på våren och kommer hem om hösten, en del blir borta ett år, men du …”, gick Estrid på.
”Ja, men min mening var det inte. Jag har varit på väg länge. Vi blev överfallna, förlorade skepp och gods – ja, det har hänt mycket”, förklarade Erik.
”Kan tro det”, sa hon syrligt.
”Först var Harald på väg att anfalla Birka, men vi slog hans flotta i spillror”, berättade Erik, inte utan stolthet i rösten. ”Det har du säkert hört om. Sedan fortsatte vi vår färd till Frankerriket och sökte oss upp längs floderna. Men vi blev överfallna av falska köpmän och måste belägra en fästning för att återta vårt gods. Därpå …”
”Ja, ja, jag tror dig, sysslolös brukar du inte vara.”
”Sedan hamnade vi i bakhåll och jag blev liggande med sår i Britannien …”
Estrid gick fram till Erik med Rurik vid handen.
”Hördu, tids nog får du berätta allt, men först tycker jag du ska hälsa på honom här”, avbröt hon.
Men Rurik var tvehågsen, lösgjorde sig och sprang och gömde sig bakom några tunnor. Där bligade han misstänksamt mot främlingen och först efter stor möda förmådde Estrid locka fram honom. Hon lade stolt sin hand på hans axel och gick fram till Erik.
”Kan du se vem han liknar?”
Erik såg stort på pojken. Så märkte han Estrids blick. Färgen vek från hans ansikte.
”Är han …”
”Han är inte knäsatt”, föll Estrid in, ”men eftersom fadern var i viking tog jag själv beslutet att behålla honom.”
”Du menar …”, mumlade han och blev med ens pojkaktigt osäker.
Estrid nickade tyst.
”Ja, han är din. Han blev till den dagen du lovade att inte bli borta länge.”
Erik stirrade på barnet och sedan på Estrid. Tafatt gav han henne en kram och sträckte sedan ut händerna efter pojken. Rurik vände bort blicken och tog några steg tillbaka.
”Kan jag få hålla honom?” frågade Erik osäkert. Estrid log jakande, men i samma stund som Erik tog Rurik i handen tredskades pojken. Han skrek högt och gällt. Då lyfte Erik lekfullt upp honom högt ovan huvudet och skrattade, men Rurik fortsatte att skrika. Han slutade gråta först när Estrid tog honom i famnen igen.
”Han får vänja sig vid dig”, tröstade Estrid. ”I morgon kan du leka med honom.”
”Har du sett hans näsa?” stammade Erik. ”Så såg jag ut som liten.”
”Kan tro det”, sa Estrid och ett leende for över hennes ansikte. ”Och du var säkert lika envis också.”
Hon strök Rurik över håret och såg tyst på mannen hon en gång älskat och levt samman med. Hon hade väntat på honom så länge och nu när han äntligen hade återvänt var han som en främling för henne. Det är för sent, Erik, det är för sent, tänkte hon och satte ned Rurik på golvet igen. Genast sprang han bort till tunnorna och började leka bland laggkärlen. Estrid såg efter honom och gick sedan fram till bordet och bänkade sig. Där stod bröd, sallad, fårbog och en köttgryta. Han hade ansträngt sig för hennes skull och hon borde vara glad. Ändå kunde hon inte riktigt glädjas.
”Erik, jag håller av dig, men tro inte att allt är som när du reste”, sa hon och sökte hans blick.
Han sträckte fram handen mot henne.
”Estrid”, sa han bara.
”Erik, det må ha varit vi två en gång, men inte nu.”
Han drog handen till sig och såg på henne med förvåning och vemod i blicken. Som han sett fram emot att komma hem, och så mötte hon honom som en främling. Kanske måste han ge henne tid, gå varligt fram, men förr eller senare skulle han tämja henne. Han harklade sig.
”Jag fick höra om Toste”, sa han sedan. ”Jag hade sett fram emot att återse honom och så …”
”Han är död, drunknad”, sa hon tonlöst. Det kom tårar i hennes ögon och hon såg ned i bordet. ”Vi hittade hans leksaksbåt vid stranden. Du vet den där träbåten du täljde åt honom. Men Toste återfann vi aldrig.”
Erik gick runt bordet och satte sig bredvid Estrid. Tröstande lade han sin arm om hennes axlar. En kort stund lät hon den vara kvar, men sedan reste hon sig.
”Jag är så trött. Det som hänt Toste, jag kommer aldrig över det, jag försöker, men …”
”Ät nu, det känns bättre sedan.”
Erik skar upp två skivor ur fårbogen och räckte dem åt henne. Prövande tog hon några tuggor men lade sedan ifrån sig köttet.
”Tillgiv mig”, sa hon lågt. ”Vi skulle inte ha börjat tala om Toste. Kanske bäst att jag går och lägger mig.”
”Kära, ät nu …”
Hon lade fårköttet på en skiva bröd och började äta, men Erik såg att aptiten fattades henne.
”Estrid, ikväll äter jag för dig också. Jag ser att du behöver vila”, sa han och såg oroligt på henne.
Hon reste sig, strök honom lätt över kinden och lade sig ned på fållbänken. Han iakttog henne tyst. Hon kan vara vrång och avvisande, tänkte han, men förr eller senare ska jag få henne tillbaka.
*
Bland sommarens drakar, knarrar, snäckor och roddbåtar var det ingen som lade märke till Eyvinds skepp. Det var ett köpmansskepp bland många andra och han hade stuvat det fullt med kläde, honung och ejderdun. Tidigt på morgonen tog han iland vid Birka för att sälja vid skeppsbryggorna, och kanske skulle dagen ha varit som så många andra om han inte sett till att få Toste med sig.
Ysja hade försökt hindra Eyvind och det hade slutat med handgemäng. Han hade gett henne en örfil och skilt henne från pojken. Sedan hade han tagit den skrikande Toste med sig. Pojken hade redan hunnit bli över fem vintrar gammal och måste komma ut för att se och lära. Ysja höll honom alltid under uppsikt och förutom sysslorna vid gården hade han lärt sig föga. Om han inte fostrades till något skulle pojken inte kunna göra nytta annat än som träl. Och Eyvind såg att gossen var förmer. Toste var klipsk och vaken och hade dessutom ett behagligt utseende. Det skulle gå att få stor nytta av honom i handeln. Men om Eyvind hoppats på god hjälp av pojken blev han besviken. Toste satt i aktern och log och betraktade alla vänligt, men han gjorde inget annat än det han blev tillsagd att göra. Mesta tiden satt han i djupa tankar och såg ut över vattnet med en blick som var långt borta, och det dröjde inte länge förrän Eyvind tröttnade på att ha honom i båten.
”Ta snaran och kom tillbaka med några gäddor”, sa han efter en stund och sträckte sig efter spöet. ”Bortom kajen vid alarna där borta finns gäddor i vassen. Du kan se mig därifrån, så vill du mig något kan du vinka.”
Toste reste sig lättad. Han tyckte inte om larmet och stöket vid bryggorna. Han ville ha lugn och stillhet, som när Ysja bad honom fånga fisk till kvällsvarden. Han hade blivit riktigt flink i den sysslan. Att fiska var bland det bästa han visste.
Toste lämnade nöjd båten, strövade utefter kajen och kom in på en stig utmed vattnet. Doften av träd och ängar drev fram med vinden och havet glittrade inbjudande mellan alarna. En sällsam frid kom över honom och han doppade lekfullt spöet i gräset. På ena sidan stod ängarna fulla med hö och ängsblommor, på den andra blänkte stenarna i det grunda vattnet. I skuggan av en al stannade han och såg ut över en liten vik med tät, hög vass. Beslutsamt smög han fram till strandkanten och spanade efter fisk. Det var sörjigt och dyigt bland grästovorna närmast land, men kanske kunde han snärja en gädda. Trots att det var sent på dagen fanns det alltid en och annan som dröjde kvar lite längre än de andra innan de sökte sig ut på djupare vatten.
Han satte sig på huk, gjorde i ordning öglan och spanade där det var grunt. Efter en stund fick han syn på en stor gädda, förde försiktigt fram spöet över vattenytan, sänkte snaran och smög upp den bakom fisken. När öglan låg strax bakom huvudet ryckte han hårt och beslutsamt. Gäddan spratt till, men satt fast. Med buktat spö drog han leende in den sprattlande fisken.
Solen stod redan högt på himlen när han törstig och hungrig gick tillbaka mot bryggan. Spöet dinglade över axeln och fasthakade vid en träklyka bar han tre gäddor och en abborre. Han var stolt och tillfreds. Eyvind som så ofta såg misstroende på honom skulle minsann få se att han dög till något.
På kajen ut mot bryggan stötte han till en ljushårig man med spöet. Det var en brunbränd karl med stubbnäsa, burrigt hår och skägg. Mannen blängde till, men med ens skiftade uttrycket i hans ögon. På en och samma gång såg han både förskräckt och förvånad ut. I en snabb rörelse slängde han fram handen och försökte gripa tag i Toste. Skrämd tog pojken till fötter och smet kvickt in bland folket på kajen. Han sprang allt vad han orkade, stötte till tunnor och säckar och rusade på folk i trängseln. Först när han nådde båten kände han sig säker. Eyvind såg upp.
”Vad är det, pojk?”
”Någon är efter mig!”
”Vem?”
”Jag vet inte, en ljushårig man med skägg försökte ta tag i mig.”
”Kan du se honom?”
Toste spanade oroligt ut mot bryggan.
”Nej, inte nu.”
”Så, bli då med mig i båten. Här kan du känna dig trygg. Peka ut mannen om du ser honom!”
Toste nickade och satte sig i aktern. Länge spanade han inåt land, men den främmande mannen syntes inte till. På vägen hem till gården sa Toste:
”Snälla, jag är rädd. Låt mig slippa följa med in till staden igen.”
Eyvind såg tankfullt på honom. Än en gång hade han fått denna aning om att allt inte stod rätt till. En dag måste han få Ysja att tala.
Det var en fin men kall sommardag med svaga vindar. Himlen var molnfri och det doftade av jord, äng och buskar. På en stig ned mot Grönsö gick två män, Orfrim och Brynolf. De var på väg för att se Brynolfs äldste son, Egil, tävla i simning. Även om Egil inte var en stor kämpe, höll han sig i god trim för att i sinom tid kunna fara i härnad. Höjdhopp, stavhopp och stångstörtning behärskade han väl, och i simning hade han få jämlikar. Nu hade emellertid bronsgjutarens son Bjarne utmanat honom och Brynolf ville se hur hans son klarade detta.
Vinden kom norrifrån så pojkarna skulle inte behöva simma mot ström och vågor. Dessutom var det sommarvarmt i vattnet. Ändå var Brynolf orolig. Det hände att de kämpande drev varandra över gränsen för vad de mäktade med.
Brynolf hade berättat för Orfrim hur tävlingen gick till. De tävlande skulle simma rätt ut från stranden för att sedan vända och simma tillbaka. Men den som vände först hade förlorat. Därför kunde det hända att endera och ibland ingen av simmarna orkade nå stranden igen. Om något inträffade och Egil såg ut att drunkna, tänkte Brynolf kasta sig i vattnet. Sonen höll han av mer än någon annan.
Brynolf och Orfrim betraktade pojkarna medan de tog av sig kläderna och gjorde sig beredda. Orfrims blick dröjde kvar vid de två tävlande medan han talade.
”Kan du förstå varför det går så illa för mig i handeln, Brynolf? Jag har många fina varor, men får lite sålt”, sa han trött.
”Din farbroder fick slita länge innan man började köpa av honom, och då var det inte många som följde kyrkans påbud att endast handla av de kristna. Du måste ha tålamod, Orfrim”, genmälde Brynolf. ”Idag har den kristna församlingen dessutom blivit större och det är fler utländska köpmän som har bodar här.”
”Är det allt, menar du?” undrade Orfrim.
”Det kan vara att en och annan avundas dig din köpbod och de varor du fick ärva av din farbroder. Så köper de av någon annan istället. Andra retar sig kanske på att du vill hålla dig väl med både hedningar och kristna”, svarade Brynolf.
Orfrim lyssnade och kastade då och då en hastig blick mot stranden. Simmarna hade tagit av sig allt utom hosorna och var på väg ut i strandbrynet.
”Menar du verkligen att de simmar så långt ut de vågar innan de vänder?” undrade han plötsligt, tagen av det som Brynolf tidigare berättat.
”Ja, så är det. Därför vill jag hålla mig i närheten. Min son har alltid varit mer stursk än duglig.”
Orfrim glömde sin handel för ett ögonblick och såg häpet på simmarna. Drev vikingarna varandra till döden i tävlan man mot man? Hur var det möjligt? Hade deras seder blivit så grymma därför att de inte var rädda för att dö? Han såg efter pojkarna som simmande försvann åt Grönsö till och vände sig sedan åter till Brynolf.
”Varför ska ni alltid utmana varandra, ni nordmän?” frågade han.
”Vår sed är sådan. Men i strid försöker vi skona kvinnor och barn och inte heller slåss vi mot köpmän.”
”Ja, det vet jag och i Aldeigjuborg råder god sämja mellan köpmän från väst och öst. Men varför är man då avog mot mig här? Du sa tidigare att du kunde hjälpa mig.”
”Frände, rätt pris och rätt varor. Det är hela hemligheten. Och visst kan jag bistå dig”, sa Brynolf och stötte vänskapligt till Orfrim i sidan. ”Minns du att jag hade vackert och dugligt kvinnfolk med mig när vi seglade från Gårdarike?”
Orfrim nickade tyst.
”På somrarna brukar vi ha slavmarknad här i Birka. Stormännen runtom på öarna behöver trälar till sina gårdar. Ingen tvekar att köpa en duglig träl.”
”Nej, det är sant, men jag talar om glasen och mina kryddor.”
”Orfrim, lyssna nu. Om en vara inte säljer bra, prövar man en annan, eller hur?” Brynolf flinade och lät blicken glida ut över vattnet. Hans son var i ledningen. ”Har du sett, Egil vinner nog det här”, sa han förnöjt.
”Ja, men tänk om han inte orkar tillbaka”, sa Orfrim oroligt.
”Det är i tävlan som i handel; man måste välja rätt gren att tävla i och sedan ge allt för att vinna. Det gör Egil. Han segrar alltid. Och det ska jag säga dig”, fortsatte Brynolf ivrigt, ”du kommer att ha framgång du med, bara du arbetar hårt och väljer rätt varor. Trälinnor säljer bäst, som du vet, om de är unga, vackra och friska. En ung, stark träl är också bra. Honom kan man få tre marker för.”
Orfrim strök sig med fingrarna över hakan och såg betänksam ut.
”Handel med vackra föremål från Östern är en sak, trälar något annat”, invände han.
”Ja, men tror du att jag hade kunnat köpa skepp och hus om jag inte sålt sådana varor som folk behöver? Och vet du vad som gjort mig rikast?”
”Jag anar”, mumlade Orfrim.
”Just det, trälar och pälsverk. Ibland har jag sålt vithyade kvinnor i Östern och så återvänder jag från öst med trälar och trälinnor som jag sedan säljer på marknaden här i Birka. Dessutom är trälinnorna gott sällskap på resan”, lade Brynolf till med ett skratt.
Orfrim stod tyst. De två tävlande hade simmat långt ut nu och syntes bara som små ljusa fläckar på vattnet. Det såg farligt ut.
”Glöm inte mina ord”, återtog Brynolf. ”En köpman som inte gör allt för att bli rik kommer aldrig att lyckas. Jag har ett gott råd till dig: Följ med mig tillbaka till Aldeigjuborg. Där kan vi driva handel uppåt floderna och när vi fått nog av det, återvänder vi till Birka och säljer allt.”
”Och blir rika”, föll Orfrim leende in.
”Just det, mycket rika!”
Männen skrattade och Brynolf sträckte fram handen.
”Är vi eniga?”
”Låt mig tänka över detta”, sa Orfrim tveksamt.
”Javisst. Kom till mig sedan så får vi tala vidare över dryckeshornen, jag tror …” Brynolf avbröt sig mitt i meningen. ”Var är de?” undrade han oroligt med blicken utåt vattnet. Han hade förlorat simmarna ur sikte. Nej, där var Egil … Men Bjarne?
Brynolf och Orfrim skyndade ned till stranden. Egil var på väg tillbaka, men Bjarne syntes inte till. Männen vadade utmed strandkanten och såg ut över vågorna. Ingen Bjarne. De spejade länge, så förstod de. Bronsgjutarens son var drunknad.
*
”Jag kan inte ha haft fel. Det var Toste jag såg!” Erik följde efter Estrid in i lidret. Otåligt såg han på medan hon fyllde trågen med mjöl och ställde upp dem mellan pinnar på hyllorna. Hon sköt till luckan och vände sig tankfull om.
”Jag önskar du hade rätt, men vi har letat efter honom i två år. Vad får dig att tro att du plötsligt har hittat honom?”
”Det var ögonen, blicken, den där allvarliga uppsynen som är hans. Och sättet att gå. Att han såg ut som en träl och hade stubbat hår betyder ingenting.”
”Men Erik, tänk nu. Här på Birka finns många slavar från Frankerriket. Även Ansgar var därifrån. Att en trälpojke liknar Toste är inte att förundras över.”
Erik slog ut med händerna och följde irriterad efter Estrid in i stugan igen.
”Erik, nu när du är hemma igen, kan du inte ställa med så taket blir omlagt? Jag är trött på svanket i takåsen och ett halmtak som läcker”, fortsatte Estrid och pekade upp mot takåsen.
”Jag talar om Toste, Estrid. Vi måste få tillbaka honom. Du må säga vad du vill, men han är mitt barn också.”
Estrid hejdade sig mitt på golvet och satte händerna i sidorna.
”Snälla, det gör ont i mig när du talar om Toste. En kvinna kan klara av att mista mycket, men aldrig sitt barn. Och att bli påmind om det, ja, det gör mig sorgsen. Låt oss inte tala mer om honom. Han är död. Den dag du är säker på att du funnit honom lyssnar jag, men inte förr. Förresten, du har skepp och silver nu. Har du inte tänkt köpa dig en egen gård snart?”
Erik som redan var otålig och besviken över att Estrid inte lyssnade på honom, blev med ens alldeles blek. Ville hon kasta ut honom? Estrid såg hans bestörtning.
”Ja, Erik, det har gått så lång tid sedan vi delade samma takås att jag vant mig vid att leva allena.”
Orden brände till i hans huvud, så kände han vreden slå rot.
”Nog för att jag har varit borta länge, men minns att jag tog hand om dig när du hade det svårt”, sa han argt. ”Aldrig hade jag då väntat att du skulle vilja få bort mig ur mitt eget hus. Halmhuset är mitt, inte ditt. Har du glömt det?”
Ilskan vällde upp inom honom som heta flammor och han gick hotfullt fram mot Estrid.
”Du må heller aldrig glömma att jag är Ruriks far. Aldrig att du ska bestämma när jag ska ur huset. Förr får du flytta själv.”
Erik svepte förbi Estrid och slängde igen ytterdörren efter sig. Smällen var så kraftig att spånor lossnade och föll ned mot golvet.
*
Erik gick in på Snemungården. Förmiddagssolen värmde och han tog av sig manteln. Det var varmt och doftade hö och gödsel. På tunet sprang en hord kacklande höns undan för hans fötter och han såg roat efter dem. Eftertänksamt drog han in den söta luften genom näsborrarna och såg sig omkring. Allt var som han mindes det; storstugan, grophusen och stallet. Bredvid stallbyggnaden vid gödselstacken låg en sugga med smågrisar. När han kom nära reste hon sig oroligt och griskultingarna föll av henne åt alla håll. Det såg dråpligt ut och han drog lite på mun. Så andades han djupt och klev in i storstugan.
Erik blev stående vid dörrposten. Han hade lagt märke till det i skänkhuset, nu syntes det ännu mer. Fränden borta vid högsätet hade förändrats.
Snemun som brukade utstråla vilja och handlingskraft föreföll beklämd. Huvudet hängde och blicken var trött. Hela hans gestalt var ihopsjunken och grå och hans styrka från förr tycktes ha bleknat.
”Snemun, frände!” sa Erik och omfamnade sin gamle bundsförvant.
”Erik! Gott att se dig här igen!” sa Snemun och hans ansikte fick liv. ”Du kom oftare förr. Du ska veta att jag saknar dina besök här, ja, alla våra samtal. Och nästa gång du reser; lova att inte vara borta så länge. Till slut vet vi inte om du är död eller levande.”
”Nåja, som du vet hade jag tänkt återvända efter ett år”, sa Erik urskuldande, ”men säg den som kan rå över livet. Och nu är det mycket därhemma. Jag har varit på väg hit flera gånger må du tro.” Han bänkade sig och tog fram något han hållit dolt i manteln.
”Här, en vängåva. Jag hade tänkt ge den åt dig tidigare, men jag ville helst överräcka den när jag visste att du var allena.”
Erik räckte fram ett blänkande kortsvärd prytt med vackra silverinläggningar.
Snemun lyste upp och tog hänförd emot vapnet.
”Men inte ska du väl ge mig detta?”
”Glöm inte att jag numera är en rik man. Du har alltid varit mig närmast bland vänner här i Birka, och jag har länge velat ge dig en minnesvärd gåva.”
Snemun log och rörd bjöd han Erik att dricka. Medan de drack det ena hornet mjöd efter det andra, berättade Erik länge om allt som hänt under den långa tiden i viking. När han förtalte om hur han och Hakon Jarl slagit Haralds flotta till spillror utanför Tälje, bröt Snemun in.
”Vet du, vi anade det. Kung Björns spanare förtalte att Hergeir gått samman med Harald för att ta makten i Birka. När du och jarlen besegrade flottan gick planerna om intet. Fast vem vet när de försöker igen.”
”Kanske snarare än vad man kan tro. Harald rustar en ny stor flotta. Jag trodde att han skulle komma efter mig och Hakon Jarl då när vi stack till havs, men han lät oss löpa. Det kan bara betyda att han har större ting i görningen”, sa Erik bekymrad. ”Han kanske fortfarande planerar något med Hergeir.”
Snemun nickade instämmande.
”Ja, så kan det mycket väl vara. Och här i Birka underhandlar vår käre hövitsman hela tiden med prästfolket. Han och Gautbert hetsar varandra och ingen av dem lär bli nöjd förrän hela Birka är kristnat. Bara Nithard tycks ha någon sans. Honom kan man i alla fall tala med.”
”Och vi som kämpade så hårt för att få bort Ansgar”, suckade Erik uppgivet. ”Det var som jag anade, Ansgar skulle aldrig låta sin mission vara förgäves.”
”Ja, och brunsärkarna han har sänt hit vill kristna Birka från en dag till en annan. Biskopen är farlig. Han uppviglar och styr hårt efter eget sinne. Tyvärr har inte Nithard kraft nog att hålla honom tillbaka.” Snemun gjorde en kort paus och såg bekymrat på Erik innan han fortsatte. ”Förra hösten målade kristsärkarna kors över gudastoderna på våra gårdar. Redan då ville flera av stormännen driva bort kristfolket, men först nu har vi lyckats ena oss. Tillsammans med stormännen på Helgö, Munsö och Ekerö har vi bildat en sammanslutning för att driva bort dem.”
”Är det verkligen så illa?”
”Stormännen häromkring fick färre varor sålda denna vinter än tidigare. Enligt kyrkan ska kristna bara handla med kristna och många följde det påbudet.”
”Aldrig skulle jag då sätta på mig vitkläder för saluhandelns skull”, sa Erik upprörd.
”Nej, och många med dig.”
”Så ni tänker göra er av med Gautbert och Nithard?”
”Sådan är vår plan.”
”Men hur då?”
”Ja, vi har tänkt mycket på detta men inte kommit på någon god lösning. Vi skulle behöva en man av din sort. En list, något i lönndom, men så att vi blir av med dem.”
Erik såg på Snemun och flinade.
”Jaha, varför inte låta dem falla i en liten varggrop på vägen till kyrkan? I gropen sätter vi ned stora trästoder av Oden, Tor och Frej för att välkomna dem. Först när de avsagt sig sin egen lära och gått över till hedendomen ställer vi ned en stege så att de kan ta sig upp igen.”
Snemun skrattade.
”Kanske inte just så, men något ditåt.”
”Och det måste ske snart, innan Hergeir tar makten och Harald kommer över oss med sin flotta?”
”Så är det.”
Eriks ansikte klövs i ett brett leende.
”Har du något i sinnet?”
”Ja, jag tror det.”